perolarssextiotal

Det året var det för det mesta jag, Chrille, Per-Erik och Björn. Nästan alltid vi. Ibland "Pösen", Håkan, Dan, Frippe, Birgitta och hennes syster, Marianne och - om jag hade tur - mörkögda Rita (suck). Och några till som jag glömt. Mötesplatsen var "lekeparken" på Lövskogsgatan, Norra Guldheden i Göteborg. Omkring tretton år, de flesta av oss. Gemensamma intressen var fotboll, drömmar om en egen moped och musik. Och ett nymornat intresse för det motsatta könet. Det var alltid sommar och lov och solen sken jämt. Vi var starkt beroende av Dixiekola a fem öre styck som inhandlades hos "Budda" på Guldhedstorget. Päronglass kostade femton öre, vill jag minnas. Trocadero och Portello var sällsynt läsklyx.

Vi brydde oss inte särskilt mycket om vad som stod i tidningarna som detta år hade rubriker om att någon John F Kennedy blivit president i USA, att en slags mur börjat byggas i Berlin och att en gubbe som hette Dag Hammarsköld dött i en flygkrasch i Kongo. Men vi gladdes åt att Melodiradion startat och förstås åt Tio i topp. Yepp!

I lekeparken (jaja, det heter så i Göteborg) fanns ett litet skjul som "leketanter" då och då öppnade för att ta ut spel och styltor och annat som av någon anledning förvarades där. Vi såg med avmätt förakt på denna barnsliga verksamhet men tillbringade, av någon anledning, mycket tid på skjulets tak, som man med risk för liv och lem, kunde nå från en närstående björk. Där samlades vi. Och pratade. Mycket om musik. "Pösen" var äldre och hade något slags jobb och var därmed i stånd att köpa skivor vilket var en sällsynt möjlighet för ungarna som växte upp i detta område i Göteborg. Våra föräldrar hade nyss lämnat den klassiska arbetarklassen för ett lite famlande nytt liv som lägre medelklass. Men gott om pengar var det inte. Men "Pösen" var rik i våra ögon och vi var utlämnade till hans musikmak som lyckligtvis var mycket god. Annars var cowboy - lekarna inte längre bort än att vi kunde nynna på "The ballad of Davy Crocket" inspelad av Tennesse Ernie Ford (han med "16 tons", du vet).

Denna sommar lyssnade vi med denne rikemans - och nu pratar jag om "Pösen" igen - hjälp till bland annat Elvis som var oundviklig. Han fanns ju alltid tillgänglig och var "Pösens" favorit. Den dramatiska "It´s now or never", den otroligt sega "Are You lonesome tonight?" och underskattade "Wooden heart" nöttes på "Pösens" gula plastgrammofon. Bara singlar förstås. Tjejernas favorit var naturligtvis Cliff Richard som jag aldrig lyckats förstå mig på (möjligen beroende av att han var Ritas idol), men redan då hörde jag att Hank B Marvins gitarr var som ett rakblad i fuktig sammet - gitarrkirurgi i den högre skolan. Fenderlegenden var därmed född för min del.

Topplistorna var blandade med, dels rester från den ganska själlösa schlagerrocken som Per skrivit om tidigare, dels några frön som snart skulle växa till frodiga musikblommor i den väldoftande trädgård sextiotalsmusiken är. Några frön var artisterna från Tamla, till exempel Marvelettes som gjorde "Please mr postman". Beatles gjorde den senare men utan samma gung och soul. Du tror mig inte? Jämför själv! Och medan du gör det - 1962 kom Marvelettes inspelning av "Good luck charm" - den är så sexig så den skulle vara barnförbjuden (finns förstås på tuben). Elvis version är i den jämförelsen, tja.. pinsam? Eller i vart fall barntillåten?

Om vi kastar en blick på tio i topp från -61 så lyssnar jag gärna fortfarande på Kon-tiki med Shadows. Som förresten var en flotte (inte Shadows alltså, utan Kon-tiki)

Måste nappa på Pers lila anekdot om tio - i -toppröstningen på "Balla Balla". Du kan bilda dig en egen uppfattning på Youtube i en inspelning med grabbarna i Rainbows från -65 tror jag. "Deutsche beat - band aus Munster", jo jag tackar ja. Om inte annat så är det väl kult, eller hur Per?

Så var det 1961. I fortsättningen blir det bara roligare. Det har knappt börjat................

Vi ses 1962. Lars