perolarssextiotal

I går var det julafton. Till min enorma glädje frångick inte hustrun sin trevliga vana att tillmötesgå mina – ofta långt ifrån billiga – önskemål om en fräsch CD-box.

Årets julklappsönskning var given: Olle Adolphson har nyligen släppt en tung låda med hela 10 CD och en DVD. Om någon läsare av bloggen tror att Olle Adolphson ligger utanför bloggens syfte vill jag påminna om att han gjorde flera av sina bästa låtar just på sextiotalet och här skriver Lars och jag om musik vi älskar.

Olle Adolphson är en artist jag älskat mycket och länge. Redan när jag i tonåren hörde honom på radio och noterade pappas positiva kommentarer slog han an några riktigt personliga strängar i hjärtat på mig.

Detta handlade till stor del om de underbara melodierna. Inte enkla och raka utan lite snirkliga, liksom berättande. Elegant utmejslade av en varsam hand. Man lockades att gnola med, nästan bara för att testa att man kunde låtarna för dom var ju mer komplicerade än samtida poplåtar.

Olle Adolphson var så märkligt NATURLIG. Den alltid duktige recensenten Ulf Gustafsson i Upsala Nya Tidning skrev i anslutning till boxen för ett par veckor sedan att OAs sång var ”begränsad”. Korrekt men samtidigt som OA inte var en märkvärdig sångare så är det just den begränsningen som gör honom så behaglig. Hans röst verkar påminna om ens egen farsa eller grannen intill. Familjär som ingen popartist eller politiskt mer korrekta trubadurer som Cornelis eller Fred.

Till de texter som tar upp allmängiltiga ämnen, inte minst kärlek, på ett så innerligt sätt att det känns som om Olle Adolphson verkligen personligen känner känslorna. Det är inte texter som formuleras för att ”hängas på” en melodi, nej det är en konstnär som vill framföra något.

Men även i texterna kan Olle Adolphson vara så där underbart alldagligt vanlig. Ta som exempel ”Nu är det gott att leva”: just nu kan jag inte komma på en mer underbar kärlekstext. Men i sista versen måste Olle A stoppa in ordet ”kratta” som uttryck för sin älskade för att få ett rim på ordet ”skratta”. Ett poetiskt misslyckande. Eller visan om det svenska hockeylandslaget som förlorade matchen men ”Vi segrade ändå”, som den heter. Ett banalt, nästan fånigt tema. Men i min bok gör sånt Olle Adolphson till den idol han är, den underbart nästan-perfekta trubaduren.

I ett avseende är han dock helt perfekt: hans gitarrspel, fyllt med läckra ackord och läckert fingerspel gör att man ofta glömmer texten och melodin bara för att fundera över vad det är för udda ackord han stoppat in och hur han spelar det. Men gitarrspelet låter ändå helt självklart med melodierna.

På 10 CD finns här i stort sett allt som Olle Adolphson spelat in, men också inslag från radioprogram och tidigare outgivet material. Som en extra finess – en idé jag aldrig upplevt på en annan box – han man plockat med andra artisters versioner av flera låtar. Som en verklig överraskning finns här t ex Cilla Blacks version av Det gåtfulla folket – Mysterious people. Inte så mycket att hänga i julgranen men kul att ha. Bättre är då Monica Zetterlund och här finns även flera andra intressanta artister.

Det är synd att man inte tagit allt från de tre dubbel-LP där Olle Adolphson sjunger Evert Taube och ger nationalskaldens låtar i flera fall sina definitiva versioner. Å andra sidan är detta det enda man kan anmärka på i denna underbara box. Boxens design och tjocka informationsbok är av högsta klass (fast jag får ju erkänna att jag inte hunnit studerat allt i detalj - fick den i går!)

Att få denna mäktiga låda kan inte värdesättas i ord. Mitt hjärta tickar av lycklig värme. Olle Adolphson har fått den presentation han förtjänar och jag njuter av en fantastisk julklapp.

Alla läsare önskas en god fortsättning på helgerna!

Per