Härlig julskiva av Bob Dylan!
Musikaliskt är vi inne i en svår tid. Media och skivbolag tror att vi lyssnare under några veckor bara vill lyssna på ett begränsat antal låtar, julsånger. Ska inte ta upp den - i och för sig befogade - klagosången om julens kommersialisering men nog kan man stöna för mindre.
Häromveckan hörde jag en bekant stämma i högtalaren inne på Örat. Jag frågade Peter bakom disken som med ett pilimariskt leende höll upp en ny CD med Bob Dylan. Leendet sade det jag också omedelbart kände: detta är möjligen lite kul med bra är det inte. Nog har man väl under åren fått en hel del oväntat från Bob Dylan men nästan alltid har det funnits en känsla av att karln är seriös i det han gör. Bob Dylan är nästan lite av det ironiska leendets motsats.
Men tänker man efter kändes inte Modern Times från 2006 särskilt djupsinnig. En ganska kul platta men att Bob ville framföra något budskap i sina låtar den gången tänkte man inte så mycket på. "Han är ju gammal och skivan är ju inte så dum" var väl den vanliga reaktionen.
Men att göra en julskiva är att ta ett steg som man inte trodde om Robert Zimmerman. Den som gör en julskiva har ju garanterat inget eget budskap i musiken. Han kan möjligen vilja visa sig religiös, men finns det någon artist som med sin julskiva verkligen har tänkt så? Hur ska man förhålla sig till den här skivan, ska man bara skratta och tänka på att en gammal gubbe får göra som han vill?
Men stopp nu! Vad är detta för fördomar! Varför ska inte Bob Dylan få överraska, få göra något som visar en ny sida av honom?
Lyssnar man ett par gånger upptäcker man att skivan är faktiskt inte alls så dum. Av hänsyn till min mentala hälsa undviker jag att fördjupa mig i den värsta julpopmusiken men trots det vågar jag påstå att gamle Bob klara julskivekonkurrensen med den äran. Om denna åsikt är jag inte ensam, märker jag bland recensionerna.
Skivan undviker de allra mest vanliga låtarna. Dylan gör inte Silent Night, White Christmas, Rudolf the red-nosed reindeer och andra av de som tjatats sönder. Istället kommer flera man knappt hört förut, några riktigt bra. Dit hör en elegant Do you hear what I hear och en skön blues, Christmas blues.
Till det ska läggas att arren och bakgrundsmusikerna är klart godkända. Visst låter det traditionellt men det är bra gjort. Seriöst. Själv sjunger Bob Dylan knarrigare än någonsin, det duger bra. Han verkar tycka det är kul och slarvar sig inte igenom materialet.
I min samling är en ny Dylan-skiva obligatorisk och Christmas in the heart, som denna heter, är självklar. Ingen milstople men Bob har gjort så många under åren att man inte väntar sig fler. Nej, detta är en riktigt kul och annorlunda julskiva, helt enkelt.
Att jag sedan kommer att spela Phil Spectors julskiva lika ofta i helgerna är en annan sak. Det visste ni men det måste ju ändå sägas på denna blogg. Kanske blir det något att skriva mer om när jag återkommer på juldagen om två veckor - fast känner jag Lars rätt är han nog sugen på ämnet i sitt inlägg nästa vecka, jag är lika nyfiken som Du på vad han hittar på!
Per
Häromveckan hörde jag en bekant stämma i högtalaren inne på Örat. Jag frågade Peter bakom disken som med ett pilimariskt leende höll upp en ny CD med Bob Dylan. Leendet sade det jag också omedelbart kände: detta är möjligen lite kul med bra är det inte. Nog har man väl under åren fått en hel del oväntat från Bob Dylan men nästan alltid har det funnits en känsla av att karln är seriös i det han gör. Bob Dylan är nästan lite av det ironiska leendets motsats.
Men tänker man efter kändes inte Modern Times från 2006 särskilt djupsinnig. En ganska kul platta men att Bob ville framföra något budskap i sina låtar den gången tänkte man inte så mycket på. "Han är ju gammal och skivan är ju inte så dum" var väl den vanliga reaktionen.
Men att göra en julskiva är att ta ett steg som man inte trodde om Robert Zimmerman. Den som gör en julskiva har ju garanterat inget eget budskap i musiken. Han kan möjligen vilja visa sig religiös, men finns det någon artist som med sin julskiva verkligen har tänkt så? Hur ska man förhålla sig till den här skivan, ska man bara skratta och tänka på att en gammal gubbe får göra som han vill?
Men stopp nu! Vad är detta för fördomar! Varför ska inte Bob Dylan få överraska, få göra något som visar en ny sida av honom?
Lyssnar man ett par gånger upptäcker man att skivan är faktiskt inte alls så dum. Av hänsyn till min mentala hälsa undviker jag att fördjupa mig i den värsta julpopmusiken men trots det vågar jag påstå att gamle Bob klara julskivekonkurrensen med den äran. Om denna åsikt är jag inte ensam, märker jag bland recensionerna.
Skivan undviker de allra mest vanliga låtarna. Dylan gör inte Silent Night, White Christmas, Rudolf the red-nosed reindeer och andra av de som tjatats sönder. Istället kommer flera man knappt hört förut, några riktigt bra. Dit hör en elegant Do you hear what I hear och en skön blues, Christmas blues.
Till det ska läggas att arren och bakgrundsmusikerna är klart godkända. Visst låter det traditionellt men det är bra gjort. Seriöst. Själv sjunger Bob Dylan knarrigare än någonsin, det duger bra. Han verkar tycka det är kul och slarvar sig inte igenom materialet.
I min samling är en ny Dylan-skiva obligatorisk och Christmas in the heart, som denna heter, är självklar. Ingen milstople men Bob har gjort så många under åren att man inte väntar sig fler. Nej, detta är en riktigt kul och annorlunda julskiva, helt enkelt.
Att jag sedan kommer att spela Phil Spectors julskiva lika ofta i helgerna är en annan sak. Det visste ni men det måste ju ändå sägas på denna blogg. Kanske blir det något att skriva mer om när jag återkommer på juldagen om två veckor - fast känner jag Lars rätt är han nog sugen på ämnet i sitt inlägg nästa vecka, jag är lika nyfiken som Du på vad han hittar på!
Per
Kommentarer
Postat av: Tom
I den här frågan är jag notoriskt konservativ, i dubbel bemärkelse. Julsånger ska låta som de alltid gjort och Bob Dylan låta som han gör när han sjunger Like a rolling stone, som jag hörde på radion i går för övrigt.
Postat av: Per
Tom, föredrar du traditionell julmusik så är det OK. Men att vänta sig att den 68-årige Dylan ska låta som när han var 25, är inte det lite väl optimistiskt!
Per
Trackback
