perolarssextiotal

Per har på ett förtjänstfullt sätt lagt in juni som tema för sitt senaste inlägg och varslar om ett kommande om juli. Det lämnar mig med augusti, som kommer fortare än vi tror. Av sommarmånaderna är den för mig den mest magiska. I sina bästa stunder bjuder den på långa ljumma kvällar och badbart vatten och eftertänksamma samtal. Lutar man sig då bakåt och blickar upp mot himlen och ser ut mot det eviga så kan det vara en rent av förtrollad afton. Stjärnorna är klarare i mörkret och augustimånen har ett särskilt sken. Följ med på en musikalisk resa med blicken mot den nattmörka himlen.

Historien bakom min första låt går tillbaka ända till 1833 då ett ovanligt starkt möte mellan jorden och meteorsvärmen Leoniderna  som resulterade i att hela natthimlen fylldes av ”stjärnfall”. Detta inspirerade Mitchell Parish till sången när han hade kommit i kontakt med händelsen genom en bok utgiven av en professor vid Alabamas universitet. Den blev redan på trettiotalet en jazz-standard och har sedan dess tolkats av mer än hundra olika artister. Mina favoriter är fler men stannar denna gång för en riktig crooner Frankie boy.  Texten är lika magisk som musiken.

https://www.youtube.com/watch?v=KCpHsClybmg

Nästa låt har inte samma romantiska bakgrund som den föregående. Idén till den dök upp i Jet Harris huvud efter en spelning i Stockton on Tees. Jet hade råkat ut för en olycka med sin bil och det har sagts i intervjuer att det var denna händelse som gav impulsen, snarare än den ganska tråkiga stad de nyligen spelat i. Idag en smula bortglömd när man pratar om Shadows låtar men man ska bära i minnet att den låg etta på UK:s lista längre än något annat band eller artist, om än bara som b-sida till Wonderful Land. Bara det! Den ger inte anspråk på magin i ett stjärnfall utan är snarare hejig. Hank visslar.

https://www.youtube.com/watch?v=FsY1Mp0h6ks

Augustimånen kan vara riktigt mäktig, något som Cat Stevens noterat när han skrev Moonshadow. Musiken är precis lika magisk som en augustikväll, men den knepiga texten lämnar mig en smula sval, men det är jag kanske ensam om. Cat har förklarat sångens tillkomst efter en semester i Spanien där han knappast kunde se vare sig stjärnor eller måne på grund av gatubelysningen då han en kväll gick ner till stranden där en fullmåne lyste. Han såg, till sin förvåning, att han kastade en månskugga. I min värld måste det varit i augusti.

https://www.youtube.com/watch?v=C9v8fStNnhk

Nåja, vi måste ju också till baksidan med augusti med dess spektakulära himmel – månaden är ju ett säkert tecken på att sommaren går mot sitt slut. Oundvikligen. Det kan ju göra vem som helst en smula dyster, men inte lika dyster som The Doors. Här får man undergångsvibbar från Lou Reeds Heroin och deras egen The End. Deppigare kan det väl inte bli. Kanske att ta i – september kommer ju innan mörkret sänker sig för gott.

https://www.youtube.com/watch?v=aRGm2JrsXAg

Lars