Jubileum – en av mina höjdpunkter från sextiotalet.
Det är förstås nästan ogörligt att välja bland alla höjdpunkter som sextiotalspopen levererade. Därför har jag begränsat detta inlägg till konserter som jag själv bevistat och det var inte så få, givet att jag hade förmånen att växa upp i Göteborg som var något av popens huvudstad. Så helt lätt var det inte att välja mellan de konserter jag var på, men jag får nog stanna för den 14 maj 1965 då PJ Proby (James Marcus Smith) uppträdde i Konserthallen. Av någon anledning fastnade den upplevelsen tydligt hos mig.
PJ Proby hade väl inte riktigt samma stjärnglans som de allra största, men han hade en röst som stod få efter. Förutom rösten var det hästsvansen och hans förmåga att spräcka sina byxor över knäna när han uppträdde, något som fick honom bannlyst från de större konserthallarna och TV i England. Det säger väl något om tidsandan.
Han inledde sin skivkarriär under artistnamnet Jett Powers med ett par singlar som inte gjorde något större intryck, men var aktiv med småroller i film och TV. På en av hans första så hör man var han tidigt hämtade sin inspiration.
https://www.youtube.com/watch?v=6Jf7paf3wng
Med sitt nya artistnamn och en tripp till UK med ett nytt skivbolag gick det bättre och han fick under 1964 och 1965 flera topp tio hits i UK, bland dem med Maria och Somewhere, bägge från musikalen West Side Story. Så till konserten. Det var en minst sagt elektrisk stämning och om jag minns rätt så inleddes konserten med att någon kom in med ett par så kallade Tom Jones-skor, högklackade med ett brett spänne som också var typiska för honom. Lokalen exploderade och därefter intogs scenen av huvudperson. Vi väntade lika exalterat på musiken som den möjliga byxspräckningen och vi blev inte besvikna. Lyckliga vandrade vi hem i försommaren sjungandes (nåja) på just denna låt. Ingen dålig pipa
https://www.youtube.com/watch?v=BcWIUTBjvJo&t=128s
Min personliga favorit i hans katalog är den som följer nu. Rösten, det elektrifierande munspelet tillsammans med den urläckra musiken skapar en sextiotalspopkänsla som är svårslagen. Definitivt en av mina topp 20 från det gyllene musikdecenniet. Och piratskjorta – modigt! PJ Var förstås något av en flickfavori,t något som vi vanliga dödliga gossar fick lära oss att leva med. Och vilket tonårsflickhjärta smälter väl inte av detta? Och catchen ”Hold me” sitter som en macka!
https://www.youtube.com/watch?v=ujOx5mSnZVI
Och a propos inget så ligger GAIS trea i tabellen och Liverpool gör inte så dåligt ifrån sig. Här framför PJ Pools ”nationalsång.
https://www.youtube.com/watch?v=9zcLS1IZBZU
Och hur var det nu med dom spruckna byxorna? Gimmick eller olyckshändelse? Svaret får du direkt från hästens mun.
https://www.youtube.com/watch?v=rb3L7iDi2b8
Lars
15 år - Jubileum: Decenniet som varade 18 år
När vi startade denna blogg i maj 2009 tänkte ingen av oss att vi skulle hålla på i så många år.
Men hur kan man sluta skriva om något så underbart som musiken och
ungdomskulturen från den tid vi själva var unga?
Vi valde tidsspannet 1954 – 72. Det var runt 1955 som rockmusikepoken startade. Ett par år
in på 70-talet hade den ungdomliga gnistan falnat. Rockmusiken hade tydligt blivit musik för
flera generationer. Ännu bättre, kanske, men definitivt inte lika kul/rolig.
Vi kommer att i tre blogginlägg fira bloggens 15 år. I detta första något om periodens början
och slut. Sedan två inlägg där vi var och en väljer favoriter från tidsspannet. Här från Lars om
inledningen och sedan Per om slutet av 54-72.
1954
1954 är inget dåligt år att börja med om man ser till singelutgivningen och man kunde redan
urskilja de olika genrer som skulle komma att dominera ända tills Beatles och British invasion
knuffade sig in med helt ny musik. Några exempel är förstås Rockabillyn (Blue moon of
Kentucky med Elvis), Rocken (Bill Haley och hans kometer med Rock around the clock),
Bluesen (I´m your hoochie coochie man med Muddy Waters), Doo Wop (Sincerley med
Moongloows), Crooning (Young At Heart med Frank Sinatra), Jazz (Misty med Errol Garner)
och många fler som jag glömt. Det är alltså svårt att välja en representativ låt även om Rock
Around The Clock känns ganska självklar, men jag föredrar att presentera en låt ur ett
personligt perspektiv.
Så den jag valt har jag valt av tre olika skäl. För det första blir det en hyllning till en av de
främsta ikonerna och stilbildarna, Ray Charles. För det andra får det bli en indirekt hyllning
till skivbolaget Atlantic som initialt gav plats till svarta artister som inte alltid hade lätt att bli signade. Slutligen snuddar Ray vid den nya tanken om självständiga och ekonomisk oberoende kvinnor i textraden ”she gives me money when I´m in need”. Så grattis alla män som kan instämma med Ray:
https://www.youtube.com/watch?v=CnI_LuCJ4Ek
1972
Varför stanna vid 1972? Vi kände att det fanns så mycket av sextiotalets musik som liksom svämmade över decenniegränserna. 60-talets ungdomligt glada entusiasm räckte ett par år till. Men någonstans kring år 1972 hade den ebbat ut så pass rejält att en ny, annan, tid var inne. Visst kom det mycket bra musik men det ROLIGA hade försvunnit någonstans.
De allra flesta av 60-talets hjältar hade hamnat i skuggan av en ny generations artister. Beatles hade lagt ned. Det grupper som t ex Byrds, Beach Boys, Hollies och Kinks gjorde på sjuttiotalet faller djupt i jämförelse med vad de gjorde tidigare. Listan kan bli längre. Bob Dylan kom senare igen men var inne i en rejäl svacka. The Who var lite av ett undantag med 1973 års Quadrophenia men det var också det sista riktigt stora Townshend etc åstadkom.
Men framförallt var det en mental förskjutning som skedde. Från det roliga, mer oskyldigt ungdomliga till ett mer eftertänksamt, kanske mer ”vuxet” sinnelag. ” Wop bop a loo bop a lop bom bom”, inte heller ”She Loves you”, dög inte längre som texter.
Men år 1972 hade ändå mycket kvar av sextiotalet. Rolling Stones gjorde sin sista, klassiska LP det året. Det känns självklart att plocka min länk från den.
Tumbling Dice ~ The Rolling Stones - YouTube
60-talets var ungdomens decennium. 1965 var 13% av vår svenska befolkning 13 – 19 år. Alltså tonåringar. Normalt är den andelen 8-9%. Klart att vi som ungdomar ville ha kul och det hade vi inte minst med musiken!
Därför kommer perolarssextiotal.blogg.se fortsätta att skriva om den!
Följ oss till nästa jubileum!
Per och Lars
Första Brittiska rock-LPn!
I berättelsen om rockens tidiga historia är det så självklart att fokusera på det som hände i USA att musikens inflytande på vår sida av Atlanten kommit helt i skuggan. Det dröjde t ex till 80-talet innan vi fick boken ”När rocken slog i Sverige” av forskarparet Brolinsson-Larsen. För en som var lite väl ung att hänga med på femtiotalet blev det en ögonöppnare.
Numera känner vi också till att i Storbritannien var det många, många fler ungdomar än John och Paul som skaffade spännande plattor med den nya musiken från det stora landet väster om Atlanten och lärde sig. Men när de två träffades sommaren 1957 hade det gått två år efter det att Bill Haleys Rock Around the Clock toppat USA-listan i åtta veckor från den 9 juli 1955. Rockens födelsedag.
Men så kom rocken med besked även till Europa. Hösten 1958 kom Cliff Richard 2a i på Englandslistan med Move it, skriven av Ian Samwell-Smith som spelade kompgitarr i The Drifters, gruppen som kompade Cliff. Jag trodde länge att det läckra gitarrspelet kom från Hank B Marvins stratocaster men det är studiomusikern Ernie Shear. Bra låt och snygg gitarr ändå.
Move It (1958 Version) - YouTube
Låten var tänkt som baksida på en singel men en klok producent vände på plattan och Storbritanniens första äkta rockhit var ett faktum. Skivbolaget begrep att bygga på framgången och i februari året därpå gick Cliff in i studion med The Drifters vars line-up nu var helt utbytt till den kvartett som senare skulle byta namn till The Shadows
Man plockade in ett gäng fans i studion för att få livekänsla och Europas första rock-LP föddes. Den släpptes med det kanske lite fantasilösa namnet ”Cliff Richards & The Drifters”. Det skulle dröja lite till innan amerikanska Drifters protesterade och det blev The Shadows eftersom kompmusikerna stod i skuggan av sångaren. Det skulle snart ändras men det är en annan historia.
LPn inleds med skrik från studiopubliken och så kommer en fartfylld show i gång.
Cliff Apron Strings Live 1959 (youtube.com)
Totalt hela 16 låtar – dom är ju korta! - inklusive två instrumentala original av The Drifters. Tempot är genomgående så högt det ska vara, Rock ´n´ Roll handlar ju om entusiasm! Cliff Richard är mer än OK som rocksångare även om vi kanske inte ska jämföra med originalen för mycket. Tyvärr släpper man fram Hank B Marvin (eller är det Bruce Welch?) att sjunga Be-Bop-A-Lula. Det räcker med en halvbra sång för att rock ska bli, så där.
Låt oss kolla in några av LPns låtar som ni alla känner igen. Jag tycker Cliff klarar en känd Elvis-låt mer än godkänt-
Att ge sig på en låt av Little Richard (vars artistefternamn Cliff kopierade) är mer än modigt men inte ska Cliff skämmas, eller hur?
LPn avslutas med ytterligare en av den tidiga rockens stora klassiker. Ingen dåligt avslutning av Cliff Richards första LP.
Whole Lotta Shakin' Goin' On (Live) (1998 Remaster) - YouTube
Som sagt, detta var början. Redan efter något år övergick Cliff till en framgångsrik familjevänlig popmusik som blev en lång karriär och en annan historia.
Nästa vecka inleder vi på bloggen vårt firande av 15 år på nätet. Häng med!
Per
Var det bättre förr?
Igår såg jag den andra semifinalen i Eurovisionen. Jag kan inte säga att jag var imponerad. Det var få låtar som hade den inneboende kraften att man skulle promenera hem och gnola på den och det är väl det som karaktäriserar en bra schlager, eller hur. Nåväl, var det bättre förr? Ja, döm själv för här kommer några smakprov från vårt sextiotal:
I decennieskiftet femtio- och sextiotal blev vinnaren Alla andra får varann som framfördes dels av Östen Warnerbring dels av Inger Berggren (reglerna för uttagning var mycket komplicerade). Nu hade det emellertid beslutats att ingen av dessa artister, som alltså framfört låten på svensk mark, skulle få tävla internationellt. Det blev istället Siwan som fick den äran och såhär förvaltade hon förtroendet och den klänningen var inte att leka med:
https://www.youtube.com/watch?v=Vb8o-fBkXnA&list=RDVb8o-fBkXnA&index=1
Lite senare framfördes en låt som i vart fall jag fortfarande kan nynna på. Också här var det två artister som framförde bidraget på den svenska uttagningen, Siwan var med liksom Gunnar Wiklund. Outgrundliga är emellertid schlagerledningen som också här valde att skicka en tredje artist, i detta fall Lill-Babs, för att representera Sverige. Femtiotalet vägde tungt över denna melodi, men som inte saknade klämkäck känsla och Lill-Babs gjorde ett snyggt jobb tycker jag.
https://www.youtube.com/watch?v=JzldSvZG6cc
1966 var det år då den kanske mest utskällda låten vann. Jag minns fortfarande hur arg men salig moder var över ”sånt orytmisk trams utan melodi” som hon formulerade det. Själv tycker jag att låten både höll och fortfarande håller, inte minst beroende av de artister som framförde, den säkert inte lättsjungna, låten. Nyskapande får man väl säga i alla fall.
https://www.youtube.com/watch?v=P3HRr9G9c_s
1968 började pop-vågen på allvar sätta avtryck bland bidragen, vilket också lönade sig eftersom det svenska bidraget kom på en hedrande femteplats i den internationella tävlingen. Jag får starka P J Proby-vibbar när jag hör och ser Claes Görans framträdande. Fräck outfit också, det ska han ha.
https://www.youtube.com/watch?v=9DgPDG5KrMI
Vi avslutar sextiotalet och detta inlägg med vinnaren i den svenska uttagningen, Tommy Körberg. Pop-genren hade varit lönsam så man fortsatte den vägen med den kanske vassaste rösten från decenniet. Lika prydlig som Claes Göran och en nästan lika stark låt. Det blev en blygsammare placering internationellt jämför med Claes Görans, men låten och framförandet lovade gott inför kommande framgångar. Snygg avslutning på decenniet! Krås-skjorta – respekt!
https://www.youtube.com/watch?v=vLo19lNGVys
Lars
The Boss tar sig an 60-talets soul
Bruce Springsteen är ingen vi normalt skriver om här. Den som debuterat 1973 ligger ju utanför denna bloggs tidsbegrepp. Men han tillhör rockhistoriens största och när man upptäcker en LP från honom med i huvudsak 60-talslåtar känns det inte fel att uppmärksamma den. Att 1½ år efter släppet komma med en recension är naturligtvis i senaste laget men det handlar alltså om en av rockens allra största och ”vår” musik.
Det är andra gången Bruce har släppt en platta enbart med covers. Han har, oftare tidigare än senare, kryddat sina fantastiska konserter med låtar som Twist and Shout och andra pärlor från förr. Men på skiva blir det mindre kända låtar. Den första coverplattan hade låtar av Pete Seeger. Nu ger han sig på 15 låtar med soulkänsla, varav 11 är från 1961-70.
Några känner vi väl igen. Här kanske plattans mest kända låt.Klarar han av den? Döm själv!
Bruce Springsteen - The Sun Ain't Gonna Shine Anymore (Official Audio) - YouTube
Hm, jag anar vad du som läser tycker och väntar med mitt omdöme en stund.
Vi ger Bruce en chans till. Det här är en lite bortglömd pärla till låt av Temptations som en gång Faces med Rod Stewart gav sig på utan att göra bort sig. Först här Bruce och sedan länkar jag till Temptations version för jämförelse.
I Wish It Would Rain Bruce Springsteen Lyric Video - YouTube
The Temptations - I wish it would rain - YouTube
Om Bruce kom till korta mot Scott Walker i den första länken tycker jag nog att det blev lite jämnare här.
Man förvånas över att Bruce inte vågar göra mer personliga arrangemang . Hans fantastiska E Street Band är inte med så det där rockiga bettet som Bruce leverar så ofta saknas. Istället hömtar han så mycket från de tidigare arren att det ibland känns som en karaokeplatta. Nog borde bossen ha folk i sin omgivning med lite originella idéer kan man tycka.
Visst kan han sjunga bra med soulkänsla men när man lyssnar på 60-talets originalinspelningar påminns man om hur mycket soul Levi Stubbs, David Ruffin och de många andra man njöt av då hade.
För att göra the Boss lite mer rättvisa bör sägas att LPns titellåt är riktigt bra. En hit med Jerry Butler 1969. Här är Bruce extra modig. Låten sjöngs nämligen in av självaste Elvis samma år på LPn From Elvis in Memphis. Vi hoppar över jämförelserna och konstaterar att Bruce Springsteen får betyget väl godkänd här
Bruce Springsteen - Only the Strong Survive (Official Audio) (youtube.com)
Vi ska så klart tacka Bruce Springsteen för att han sjunger klassiska soullåtar från "vårt" årtionde. Inte för att vi behöver mer påminnelser om att den musiken var underbar. Utan att direkt rekommendera plattan måste man säga att en bra låt förtjänar att sjungas och höras igen!
Per
