Samlingsplattan i skuggan
Hand upp du som inte har någon samlingsplatta hemma? Du vet dom där som heter "Absolute sixties"; "Hits from the sixties" och "Tio i topp"? Jaha, ja det var inte många händer i luften här…
Samlingsplattor är annars lite skämmiga. Dom är inte riktigt fina. Inte som gamla originalalbum eller – det allra finaste – gamla koncept-album. Ändå tror jag att de tillhör de plattor som spelas mest. Innehållet brukar också vara likartat – några Kinks-hits, några Hermans Hermits, några Byrds, några tidiga Beach Boys och så vidare. Aldrig Dave Clark Five, DC5 satt upphovsrättsligt hårt på sitt material och därför är de sällan eller aldrig med och Beatles låtskatt bevakas noga av en bataljon advokater. Samlingsplattan är .. eh .. bekväm på något sätt för slölyssning och som partymusik.
Kännare och kunskapare (o ja, vi är inte något undantag, Per och jag) kan analysera ihjäl "Pet sounds", "Sgt Pepper´s" och "Hunky dory", men vem bryr sig om de så mycket spelade samlingsplattorna? Nåja, jag ska inte förhäva mig. Jag har aldrig skrivit en recension av en samlingsplatta och Per och jag har aldrig, över ett par pilsner, fördjupat oss i någon sådan, men inte så sällan Beatles vita album eller Zombies "Odyssey and oracle".
Mycket är förstås skräp. Har man tjugo samlings-CD så har man säkert trettio procents dubbletter av de mest sönderspelade hitsen. Men det finns förstås undantag. Dels uppträder samlingsplattan i två kategorier – "blandbandet" eller ett urval ur någon artists eller grupps karriär. De senare kan tjäna som en utmärkt introduktion och vara riktigt kul för "nybörjare" på sextiotalspop som söker sig fram. Men detta blogginlägg ska peka på en box med 6 LP-skivor som jag innehar och som väl idag bara finns antikvariskt och som heter "Swedish Graffiti". Jag skulle gärna ha dem på cd, så om någon har ett tips så är det välkommet.
Urvalet är förnämligt och spänner från de allra tidigaste till de sista. De vanligaste är förstås representerade, men inte bara med de vanligaste hitsen exempelvis finns "Malaika" med Plommons och "Love potion n:o 9" med Jan Rohde. Inte sällan ges också gamla välkända hits en ny dimension när de framförs av andra. Jag spelar dessa LP ofta med dess charmiga blandning av gammalt och välkänt och sådant som man sällan hör. Urvalet är kärleksfullt och djärvt gjort. Enda nackdelen är att den är ganska dåligt pressad så man får ha ett nåltryck på 2 ton, typ.
Men det bästa jag kan göra är att låta dig ta del av den spellista på Spotify med några godbitar från boxen som jag gjort. Lyssna gärna på "We 4" – kommer du ihåg dom?
http://open.spotify.com/user/kaptenkendo/playlist/6uNIuX0wDINGcIARFUoCnL
Lars
Recension: CSNY 1974
Det var den 14 september 1974. Undertecknad hade (Lycka!) via telefon från Umeå fått tag på biljetter till årtiondets konsert: Crosby, Stills, Nash Young i London. På självaste Wembley stadium som man sett varje år i TV med FAcupfinalen. På scenen också Joni Mitchel och The Band. Tunga namn, onekligen.
Redan tunnelbaneturen dit var speciell; aldrig hade jag varit så hopträngd bland människor. De omtalade sardinerna i burken har mer rörelsefrihet, det vet jag.
Väl framme på läktaren vid 12-tiden kunde jag notera att flera runt omkring mig hade begripit något jag inte tänkt på: Ska man sitta på samma plats i 10 timmar så behöver man något att äta. Men vi var alla unga och entusiaster så när omgivningen hade klart för sig att jag rest ändå från nordliga Sverige så fick jag både vin och smörgås. Jag förde långa samtal om Jethro Tull och tidens aktuella musik med min högra granne från Birmingham.
Jesse Colin Young, The Band och Joni Mitchel intog scenen i tur och ordning innan de alla väntat på började spela vid sjutiden och mörkret intog himlavalvet.
Drygt tre timmar och 33 låtar senare lämnade jag fotbollsarenan, omtumlad efter att ha sett 144.000 händer klappa takten till avslutande Ohio. Mäktigt! Då rann ett par tårar efter mina kinder liksom de gjort tidigare när Joni Mitchel kommit in och lagt på en extra stämma till Youngs Only Love Can Break your Heart.
Annars var jag nog, ärligt talat, inte så imponerad av musiken. För fyrtio år sedan fanns inte ljudteknik som en stor arena behöver men det var också så att flera låtar var slarvigt framförda. Det intrycket bekräftades för ett par år sedan när det, till min obeskrivliga glädje, kom en DVD som återger hela konserten.
Men sådana tankar finns inte när jag lyssnar på den nu utgivna lilla boxen med 3 CD och en DVD med 40 resp 8 låtar från 9 av de 31 konserter kvartetten spelade under sommaren 1974. Wembleykonserten var finalen på turnén som bara innehöll stora arenor, unikt för sin tid. I boxen finns också en berättelse om turnén, hur den kom till och hur det gick.
Det är Graham Nash som varit drivande i projektet som, förutom dålig inspelningskvalité, säkert haft mycket att kämpa med de egon, särskilt Neil Youngs, som är inblandade. Men resultatet är lysande. De bästa framförandena av låtarna har valts ut. Redan det passionerade framförandet av andra spåret Wooden Ships bevisar att CSNY tillhörde världstoppen och det finns massor av toppar här. Ljudet är också oklanderlig 2010-talsstandard.
Sammansättningen motsvarar ett genomsnitt av de olika konserterna där låtarna varierade från totalt nästan 80 men hade samma upplägg med en elektrisk första del, sedan en akustisk med många solonummer och sedan hela bandet igen i fullt ös.
Många låtar nyskrivna, den här gruppen var inte den som ville vila på gamla lagrar. Ett Neil Young-fan kan glädjas åt att fem av hans låtar här ges ut för första gången officiellt med bra ljud. Undertecknad älskade Traces redan på Wembley. Även de andra är kända från bootlegs utom Goodbye Dick, en enminuters ”låt” Young spelade bara en gång just när den avskydde president Nixon hade avgått.
Fyrtio år är en lång tid. Men inte bara för mig och min stora upplevelse, utan för alla älskare av klassisk rock, är detta en efterlängtad utgåva. CSNY improviserar låtarna så att versionerna här avviker ofta mycket från de vi känner, och nästa aldrig till det sämre. Njut av energiska gitarrsolon, det drivande bas- och trumspelet och, självklart, vokala insatser av hög klass.
Klart dom var mina idoler! Och ännu är.
Per
John var tidig med återblickar.
Jag var i min gamla hemstad i Göteborg för ett par veckor sedan. Jobb, men också ett tillfälle att träffa mina goda vänner Berit och Peter från gymnasietidens som jag inte sett på ungefär hundra år. Det blev oavbrutet prat några timmar med mycket "vad har hänts sedan sist" och, inte minst, skol- och konsertminnen bland mycket annat. På tåget hem lyssnade jag ,vilket då och då händer, på Beatles i lurarna. Då slog det mig att det må vara den som passerat halvvägs genom sextiotalet (i år räknat) att tänka tillbaka på vad som varit. Men under intryck av musiken så slog det mig att någon som ägnade sig åt den exercisen i mycket yngre ålder var John Lennon. "Strawberry Fields och "A day in life" är bara ett par exempel. Den första mer fullgångna retrospektiven dök emellertid upp redan på "Rubber soul" och är "In my life", en låt som jag av någon anledning tyckt vara ett av de svagare spåren på albumet. Men timmarna på tåget gav utrymme för mer noggrann lyssning och jag ser nog låten på ett annat sätt.
Låten skrevs mot en bakgrundsstrålning av Dylan-beundran och marijuana. Det är Lennon som står för texten och McCartney för musiken (till och med den annars så snåle Lennon tillstår att McCartney bidrog med "pieces" till melodin). Texten är genial och musiken helt ok men jag undrar om den blivit bättre om Lennon tagit tag i melodin också…
There are places I'll remember
All my life, though some have changed
Some forever, not for better
Some have gone and some remain
All these places have their moments
With lovers and friends I still can recall
Some are dead and some are living
In my life, I've loved them all
But of all these friends and lovers
There is no one compares with you
And these memories lose their meaning
When I think of love as something new
Though I know I'll never lose affection
For people and things that went before
I know I'll often stop and think about them
In my life, I love you more
Though I know I'll never lose affection
For people and things that went before
I know I'll often stop and think about them
In my life, I love you more
In my life-- I love you more
Texten är genial i sin minimalistiska och inte så lite nostalgiska ton. Lennons återblickar brukar var mer naturalistiska och saltare men här bärs texten ett arv från den pre-Dylanska perioden med boyremembergirl-romantiken. Rent musikaliskt är den baserad på öppna ackord och den enda egentliga twisten står George Martin för med sitt solo på elpiano som fått sin barockton av att spelas in på halv hastighet som dubblerats på inspelningen. Lennon, som så ofta kallade sitt material för "rubbish" och liknande var hela tiden mycket nöjd med "In my life". Tja, döm själv…
http://www.youtube.com/watch?v=Zicw_dVwhfM
Lars
Dusty!
Hade funderat på att skriva en serie om sextiotalspopens många fina tjejer. Tänker vi bara lite efter finns det flera namn som förtjänar plats i denna spalt. Men så märker jag att partierna i den pågående valrörelsen allihopa snackar om feminism och att just nu sätta igång en serie om tjejer i denna blogg blir helt för politiskt korrekt för att riktigt kännas rätt, om ni förstår vad jag menar.
Men Dusty måste få ett inlägg. Dusty Springfield. Den engelska blondinen som i sin röst förenade pop och soul på ett personligt sätt med sådan standard att hon för evigt sjungit in sig bland sextiotalspopens stora ikoner.
Hon föddes som Mary O´Brien den 16 april 1939 i West Hampstead, en förort i västra London. Pappa var skattmas och hon hade en fyra år äldre bror som hette Dion men som skulle bli känd som Tom och kompositör av bl a hits för The Seekers. Syskonen inspirerades av föräldrarnas stora intresse för musik och redan i skolan ledde Dusty en grupp som skrämde slag på lärarna när de framförde Bessie Smiths St Louis Blues.
Senare började Dusty och Tom uppträda tillsammans på lokala klubbar med folksånger de övat in i pappans garage. Men Dusty hoppade på en annons där två tjejer sökte en tredje och som Lana Sisters fick de skivkontrakt 1959. Något genombrott blev det inte även om versionen av (Seven Little Girls) Sittin on the Back Seat inte var så dålig. Den låten gick bättre för ett par konkurrenter, som vi vet.
Under tiden hade broder Tom uppträtt tillsammans med Tom Field. Dusty bestämde sig för att ansluta och trion kallade sig the Springfields. Gruppens första singel släpptes i maj 1961 och de blev snabbt mycket populära i England. Året därpå lämnade Field och ersattes av Mike Hurst. Första singeln med honom var Island of Dreams som kom att bli ett örhänge i engelsk radio.
Men Dusty ville bli soloartist, Tom ville ägna mer tid åt låtskrivande och den 11 oktober 1963 gav the Springfields sin sista show. Då hade Dusty redan spelat in sin första singel och med I Only Want to Be with You visade hon att hon var en röst att räkna med. Den kom 4a på listan där den låg i 12 veckor. Inte nog med det, den klättrade till 12e plats på USAlistan.
Vad som hände därefter vet vi som hängde med. Låt efter låt kom upp på listorna. Nja, faktum är att det gick lite upp-och-ned. Vissa låtar som inte dag känns som klassiker kom faktiskt inte så högt som man vill minnas. Två av mina favoriter med henne, In the Middle of Nowwhere och I´ll Try Anything, kom t ex bara 17 resp 13 på listan.
Det var två lite rockigare låtar. Men det var balladerna som främst blev Dustys signum. Stort och snyggt arrade låtar med full orkester, långt ifrån från popens växande gitarrdominans. Redan sommaren 1964 hörde vi I Just Don´t Know what to do with Myself som lät helt naturlig bredvid House of the Rising Sun, Do Wah Diddy Diddy och It´s all Over Now på Englandslistan.
Två år senare kom den ultimata Dustylåten. Den italienska schlagern Io che no vivo senza te toppade listan, översatt till You Don´t Have to Say you Love me. Balladernas ballad. Bara den mäktiga inledningen, med en kort, stigande hornmelodi som snart blir ett orkestercrescendo där trumpeterna tar över, är vinnande. Ett par tiondelars tystnad innan Dusty kommer in med When I said, I needed you…. och man är helt förlorad.
Två år senare kom Dusty 4a med I Close my Eyes and Count to Ten. Sedan försvann hon ur rampljuset. Ändringen i musiksmak och dålig marknadsföring kan kanske förklara att LPn In Memphis, från 1969, som verkligen är brilljant, inte då var den hit som den självklart borde ha blivit. Som många andra av sextiotalets namn hade hon svårt att hävda sig senare trots nya, förvisso glesare, singlar och LP.
Efter nästan 20 år i skuggan fick Dusty en välkommen återkomst till toppen när Pet Shop Boys tog med henne på listtvåan What Have I Done to Deserve this? En låt som både passade Dusty perfekt och samtidigt smälte snyggt in i 80-talets musik. Detta ledde till att ett par singlar i eget namn nådde Top 20.
Dusty bodde nu sedan länge i USA och åkte inte till England för att satsa på sin återkomst. Ett par samlingsskivor med gamla hits förde henne åter till toppen och rubrikerna men någon riktig come-back blev det aldrig.
Den 2 mars 1999 avled Dusty Springfield i England efter att i flera år kämpat mot cancer. Strax innan sin 60-årsdag. Hon hann ta emot Order of British Empire. Samma år blev hon postumt invald i Rock´n` Roll hall of Fame.
Vi som har sextiotalspopen som en självklar del av vår DNA behöver egentligen inga texter för att känna Dustys storhet. Men ett uttalande från Johnny Marr, som spelade gitarr och skrev låtar i The Smiths på 80-talet, förtjänar att återges. I aprilnumret 2011 av Mojo säger han att när Dusty tog sig an material från såväl Burt Bacharach eller Atlantic lät det alltid som en självklar Dustylåt när hon sjungit den. Så fortsätter han:
”There´s a sensuality that never leaves any Dusty performance, and the listener relates to the sensuality. It´s not torch music, it´s real sex. It´s coming from the person, it´s not at all telegraphed, there´s no mannerisms, It´s genuine, it´s real feeling”.
Avslutningen på inlägget gör självklart till sångerskan själv. Här en liten Spotifylista med Dusty Springfield.
Per
Stones första EP är en pärla!
Rolling Stones har varit här. Kanske kommer dom igen, vem vet? Deras förestående död som arenafyllare har förutspåtts i decennier. Liksom att gruppen skulle splittras. Liksom att Keith skulle trilla av pinn. Alkoholism, drogmissbruk, interna bråk, cancer – inget tycks kunna stoppa världens största rock & roll band.
Själv har jag aldrig sett dem live trots att de från början tillhört mina favoriter. Och den kärleken började med en EP. Jag letade fram den ur en av mina singelbackar för att lyssna på den på riktigt, med knaster och ett och annat nålhopp. Och tro mej, den var lika magisk som när jag hörde den första gången nån gång 1964. Precis lika magisk!
Det är bara en cover-EP, men materialet passar stenarna precis. Och tur var väl det för EP:n var en test av Decca för att se om gruppen skulle få göra ett album (!).
På A-sidan återfinns en Chuck Berry – låt som alla med trevande amatörgitarrister prövade att spela. Det är en enkel treackordare som chucken förstås gjorde lysande men Rolling Stones lyckades tillföra en ytterligare dimension och det är nog mest Mick´s nästan desperata framförande av texten som gör att den blir deras alldeles egen.
http://www.youtube.com/watch?v=arqpnd3fR6k
Nästa låt är "Money" skriven av Tamla-imperiets skapare Berry Gordy och Janie Bradford ursprungligen framförd av Barret Strong. Hur förtjust jag som regel är i originalinspelningar så ger stenarna här en betydligt tuffare och tyngre version. Betydelsefullt är Micks munspel, men de som ger låten dess karaktär är Bill Wyman med sin tunga bas långt fram i ljudbilden och Charlie Watts lite ovanliga aggressivitet. Mer R&B än Motown kanske och det förlorar den inte på.
http://www.youtube.com/watch?v=PT6oFiR9UrQ
B-sidan inleds med "You better move on" av Arthur Alexander från 1962. Här ligger man närmare originalet och varierar nästan pietetsfull Alexanders version. Man ersätter den ganska tama tamburinen med Brian´s vassa ackord och förebådar här – i min värld – att de också skulle utvecklas till en skicklig balladgrupp.
http://www.youtube.com/watch?v=CVDTvx-0eTY
Sista låt på EP:n är "Poison Ivy" som är en låt av Leiber/Stoller det gamla strävsamma paret. Också här får originalet med Coasters ta stryk med sin hoppiga version. 6-0 till Rolling Stones. Det går inte att plocka fram någon speciell person i gruppen som avgörande för succén. Istället är det just det som kommit att bli gruppens kännemärke, det täta samspelet. Den är dessutom så välproducerad trots att den ideligen skälls för att vara "rått" producerad. I vart fall är denna avslutande låt min favorit.
http://www.youtube.com/watch?v=xr_CymJrbi8
Lars
