Bortglömda hjältar - The Seekers
Although it's difficult for those who weren't there to believe, for a short time during late 1965 and early 1966 the popularity of this singing quartet from Australia was sufficient to rival the Beatles and the Rolling Stones
Så inleder weblexikonet All Music Guide (rekommenderas för dig som inte visste om sidan) sin artikel om The Seekers. Dags att lyfta fram en kvartett som 1965-67 förgyllde våra listor och vårt luftrum med flera fina låtar som, påstår jag mycket bestämt, håller länge än men som blivit sorgligt bortglömda. Att hitta gruppen i ett ordinärt rocklexikon är bara att glömma men vi som var med minns dom. Det är alldeles säkert, någon kanske i dag bara behöver tänka efter lite.
Gruppen bildades i Australien med Athol (läckert namn!) Guy som spelade akustisk ståbas, Keith Potger och Bruce Woodley som båda spelade akustiska gitarrer, tillsammans med en fjärde snubbe som försvann när Athol hittade Judith Durham som blev gruppens distinkta centralröst. De besökte England 1964 och efter ett TV-framträdande kom skivkontrakt och snart hitsen i en ljuv, alldeles för kort, rad.
Det var Dusty Springfields brorsa Tom som skrev I´ll never find another you, A world of our own och The carnival is over som kom 1,3 resp 1 på englandslistan 1965. Den första kom även 4a i USA. Sedan släppte man Paul Simons Some day, one day som gick lite sämre liksom Walk with me innan Morningtown ride och Georgie girl förde gruppen tillbaka till topp-3 runt årsskiftet 66/67.
Sedan blev det som det brukar bli med det roliga efter ett tag; slut. Ett par singlar lyckades illa och 1968 blev det en TV-sänd avskedskonsert, en snygg punkt. Popmusikens karta hade förändrats med Stg Pepper och flower-power på ett sätt som en grupp med rötterna så tydligt i hootenannymusik inte kunde matcha. Keith Podger fortsatte med New Seekers som inte ska beröras närmare här. Ahtol blev politiker hemma i Australien och Woodley fortsatte att komponera. Durham gjorde ett par singlar men några hits blev det inte. På 90-talets återförenades gruppen och 2000 kom en ny LP.
Men det är den korta men minnesvärda perioden på sextiotalet vi ska minnas och hyllar här. Seekers hade mycket mer av pop i sig än t ex Kingston Trio och i Judith Durman den där avgörande rösten som tydligt skilde The Seekers från dussinkollegorna. Hon var alltid i centrum utan att skugga grabbarnas snyggt kompletterande röster. I bakgrunden ofta en tolvsträngad gitarr som gav extra popkänsla.
Men egentligen ska inte bra sextiotalsmusik behöva presenteras på annat sätt än: Lyssna på låtarna! Bortsett från några covers på LP-skivorna lyckades The Seekers hitta underbart material att jobba med och framföra på ett personligt sätt. Här följer en sammanställning från Spotify. Gjord just för dig som läser denna blogg för att du ska få en skön stund.
Du får sex låtar. De tre inledande hitsen är givna. Sedan en personlig favorit, Leaving of Liverpool, en traditionell folksång från LPn World of our own. Nästa är Red rubber ball, The Cyrkles hit som Woodley skrev ihop med Paul Simon. Avslutningslåten är ofrånkomlig: Georgie Girl; sextiotalspop när den är som mest sprudlande och ungdomsminnesframkallande. Varsågod!
The Seekers
Per
Duell bästa Elvislåt
Jaja – vi vet! Detta är verkligen att ta sig vatten över huvudet. Men vi har gjort det förut med Beatles och Stones så vi gör det igen – vi kan väl simma!
Jag är ju mest förtjust i den tidige Elvis. Las Vegas-varianten har aldrig rört vid mitt hjärta. Som den purist jag är börjar jag därför leta i katalogen före lumpen. Där fanns energin, rebelliskheten och det minimalistiska som alltid lockat mig – att göra något stort med mycket små medel. Och små medel i detta sammanhang är ofta de tre ackord som så ofta räcker i en rockstandard. Elvis har producerat en uppsjö sådana små mästerverk i kraft av sin energi och röst.
Jag har valt en låt en Leiber-Stoller. Förstås höll jag på att säga. De var ju något slags hovleverantörer. Den 24 september 1957 släpptes singeln och den blev listetta i sju veckor i USA den hösten. I England nådde den toppen av listan våren 1958. Och spelas fortfarande. Baksidan var ”Treat me nice” vilket gör singeln till en av de stora och nu har du förstås förstått att det rör sig om ”Jailhouse rock”, som mycket riktigt kan spelas med tre ackord och så den där lilla glidningen i början av versen. Så mycket energi och rock&roll som dessa 2 minuter och 35 sekunder rymmer, skulle räcka till ett antal album i dagens urvattnade musikstil.
Jailhouse är mitt absoluta val.
http://www.youtube.com/watch?v=gj0Rz-uP4Mk
Lars
Ojdå, Jailhouse rock var länge min Elvisfavorit. Den är ju så tidlöst tung och det där pianot som liksom spelar tvärs emot rytmen är ju svårslaget.
Men jag låter mig inte nedslås för att Lars "snor" den! Med åren har man lärt sig att Elviskatalogen innehåller 15 - 20 låtar som på något sätt tillhör den himmelska sfären, de är ouppnåeligt bra. Liksom för Lars är det den tidigare Elvisperioden som har de flesta av dom i min bok. En personlig favorit är Return to Sender som jag gnolade som brevbärare när man hade den tråkiga uppgiften att bära tillbaka post till avsändaren. Ett tydligt misslyckande för denne och ett onödigt jobb för en annan!
Men med åren har Suspicious minds vuxit fram som den allra, allra största Elvis-låten. Säger man att en låt har ALLT passar det sällan lika bra som på den här. Det finurligt läckra gitarrintrot. Elvis personliga, klagande, stämma placerar sig i centrum direkt. Bakom kommer tjejkör, stråkar, trumpetstötar. Och så refrängen "We can´t go on forever...". Och så vidare.
Detta är högstakaratsguld från början till slut. Klicka på länken, blunda o njut!
http://www.youtube.com/watch?v=SBmAPYkPeYU
Per
Bok: Clinton Heylin: Behind the Shades (Dylan igen!)
Slumpen gör att bloggen nu har två inlägg om Dylan efter varandra men med tanke på his Bobness obestridliga storhet i den rockkultur vi avhandlar här är det svårt att se något fel i det.
Bob Dylan är föremål för betydligt fler ambitiösa böcker än någon annan inom rocken. Naturligt eftersom hans storhet främst bygger på något som i sig lockar till betraktelser: Han var den som förde in orden i rockmusiken, visade hur man gör en låt till en berättelse. Han har nominerats till nobelpriset i litteratur vid flera tillfällen. 2004 hände det märkliga att två professorer vid litteraturvetenskapen i Uppsala - utan att veta om varandra - nominerade Dylan till det finaste priset en författare någonsin kan få.
Till det kommer att Dylan nu kan se tillbaka på en 50-årig karriär med flera vändningar. Genom åren har han haft många kvinnorelationer. Den kvinna som kanske suttit djupast i hans hjärta är Suze Rotolo som vi ser på omlaget till LPn the Freewheling. Den mest berömda är Joan Baez men var gift med Sara Lownes 65 -77. De har fyra barn. Därefter har det blivit avsevärt fler kvinnor och ytterligare ett par arvingar. Bob och flera av hans närmaste, har vägrat sig närgående intervjuas. Så självklart är Bob Dylan en man som det är värt att skriva om.
Under januari har jag plöjt igenom "Behind the Shades", en så utförlig biografi man kan begära på 902 sidor. Clinton Haylin gav ut boken första gången 1991, sedan 10 år senare och har nu fyllt på med text om Dylans karriär fram till 2010.
Boken inleds med en - milt uttryckt - kaxig betraktelse över de andra större biografier som utgivits. Howard Sounes 2001 utgivna Down the Highway beskrivs t ex som "olidlig" i sin skvallerjournalism! Den finns utgiven utgiven på svenska som "Dylan - biografin" och är - som jag tyckte när jag läste den - alldeles utmärkt! Efter en sådan inledning kan man tänka sig att Heylin är extra noga med sin källkontroll. Alltså är det säkert så att Bobs farfar flydde från Odessa 1906 och inte - som man kan tro av Sounes - året innan. (För oss som gillar korrekta fakta är sånt inte oviktigt!).
Heylin medger utan att tveka att han aldrig träffat Bob Dylan. Det gör honom kanske mer objektiv men kan också vara en förklaring till den lite distanserade känsla som gör läsningen lite tråkigare än om Heylin hade varit mer hyllande. Visst är det mycket han höjer till skyarna men inte sällan kommer sågningar.
Man kan dock inte annat än imponeras över den närgångna saklighet med vilken boken beskriver alla Dylans skivproduktioner. Genom otaliga samtal med musiker får man en bild av en mycket krävande och ofta nyckfull ledare som sällan ödslar tid på instruktioner.
Det mest intressanta med boken är beskrivningen av de senaste åren som naturligen inte kunnat beskrivas i tidigare biografier. Att han spelat över 150 covers på neverending tour, inklusive Rolling Stones Brown Sugar och Beatles Something var inget man visste. Vi får också en intressant beskrivning av den radio show Dylan hade åren 2006-09 och en hel del om de filmer och dokumentärer som sett dagens ljus på sista tiden. Att de flesta låtarna från 1997 års hyllade LP Time out of mind fått helt andra presentationer live var också intressant.
Här finns inte utrymme att gå djupare bland all kunskap Clintion Heylin bjuder på. Boken hade kunnat kortas ned då flera musikerintervjuer inte tillför nämnvärt samtidigt som det ibland blir svårt att hålla rätt på sammanhangen, man ser ibland inte skogen för alla träd som det heter. Samtidigt hade boken gärna kunnat vara utförligare om skilsmässan från Sara liksom Dylans sjukdom 1996, då han trodde sig skulle få möta Elvis. Där tillfredställer Heylin inte min nyfikenhet, trots de 902 sidorna.
Men vi kan skippa gnället. Den som vet sig ha tiden att läsa och vill ha en, om inte guld- så silvergruva, att ösa ur om Bob Dylan ska självklart läsa Behind the Shades. Till grävandet finns i slutet av boken dels en tiosidig uppräkning av "dramats personer" med flickvänner etc i bokstavsordning, ett index på 18 sidor och - här snackar vi guld, inte silver - 610 Dylan-låtar uppräknade kronologiskt med skivan de gavs ut på, de av låtarna som har givits ut officielt. Imponerande är bara förnamnet!
Per
Bästa tio låtarna från sextiotalet – del 6. Robert Zimmerman
En lista av denna karaktär utan en Dylan är naturligtvis omöjlig. Och lika självklart att Dylan ska vara med, lika svårt blir det då att välja en låt ur hans nästan omöjliga katalog. Det är alltför många som platsar. Jag pratade lite med Per över en whiskey om detta inlägg, men det blev inte stor hjälp – han kunde bara addera ÄNNU fler låtar som tänkbara kandidater…
Problemet är dessutom lika det som det med bästa Beatleslåt - både Dylan och Beatlarna passerade genom fler olika genrer och egentligen borde man ha en låt per kategori. Dylan platsar ju på listor med folkmusiker, folkrockare, lovesingersongwriter (heter det så?), blues- och protestsångare, rockare, countrysångare och så vidare. Han kunde allt inom sextiotalspop.
Men nog med gnäll! De nominerade är:
I kategorin folk och folkrock blir min favorit ”Mr tambourine man”. Den låten gjorde ett enormt intryck på mig från första gången jag hörde den. Hans coola hesa röst, den slingriga melodin och den hippieanstrukna och svårtolkade texten var något alldeles nytt.
Kärleksballader med vemodig underton och med uppbrott som tema, utan att hamna i sentimentalitet behärskar han också. ”Visions of Johanna”, som han förresten skrev på det legendariska Chelsea Hotel i New York, är kanske den mäktigaste. Men han kunde också skriva minimalistiskt och finns det någon enklare och vackrare än ”I want you” (som väl Lundell måste ha lyssnat hur mycket som helst på),
Blues kan han också, den gamle. En som särskilt fastnat hos mej är ”Ballad of Hollis Brown” som, även om den är långt ifrån en klassik bluesstuktur har både den blå ton och den sociala medvetenhet som är typisk för åtminstone en viss typ av blues. Och så ”North country blues” – förstås.
Protestsångare var en etikett som han länge fick dras med utan att egentligen se sig som en sådan. Men ”A hard rain´s gonna fall” kickar väl ass med det mesta på det området. Och ”Blowin´” är förstås en klassiker.
Om det fanns en kategori ”Bästa utskällning” (han är ju en sur rackare) så skulle väl ”Positively 4:th street” och ”You´re no good” vara starka kandidater på en buckla.
Och så är det ju ”Like a rolling stone” som alltid placeras högt på alla listor över världens bästa… Ofrånkomligen ett mästerverk.
Fast det får bli en personlig favorit. En gnutta nostalgi och ett gott minne kan ibland vara verksamma redskap när man ska välja i såhär omöjliga situationer. Så vi förflyttar oss till Hagakvarteren i Göteborg på sextiotalet, på den tiden bestående av nedslitna träkåkar ofta med utedass och dragigt och djävligt på många sätt. Men en fristad för de inte så resursstarka, däribland folk med konstnärsambitioner, kompisar, musiker, äldre tjejer och udda karaktärer av alla slag. En dröm för en tonåring med andra ord – lite farligt och fritt och förbjudet och förstås spännande. Tidigare ohörd musik och andra nya upplevelser bjöds…
Ett party i nån nergången lägenhet kunde lätt pågå ett dygn eller mer. Vid ett sådant grundligt party som jag gästade fastnade en Dylanlåt för alltid i mitt medvetande. Kanske beroende av att det var den enda låt som spelades, bara då och då avbruten av ”Green tambourine” med ”Lemon Pipers”. Rubriken för det partyt kunde varit satt av Ian Drury, ’nuff said.
Så det får bli min Dylan-låt på listan: och den platsar ju dessutom på ”Blonde on Blonde” såd et kan ju inte vara helt fel - ”Rainy day women 12 & 35”. En glad Dylan med brass i studion (i bägge avseenden sägs det). Bara att sätta på sej partyhatten!
I låtlistan här hittar du alla låtar jag skrivit om.
Lars
