En efterlängtad och lyckad återkomst.
Kinks-bröderna är outslitliga. För ett par år sedan kom Dave Davies senaste album, ”Rippin´it up”, hans flirt med hårdrocken som väl inte fann nåd vare sig bland fans (se min recension från 2014-12-18 på bloggen) eller recensenter och nu är det dags för brorsan Rays senaste, ”Americana”. Och detta är, i alla avseenden, både mer spännande och bättre vågar jag påstå och därför delar jag upp denna recension i två blogginlägg varav detta är det första. Albumet förtjänar det.
Sir Rays kärlek till USA är grundmurad och han har tidvis varit bosatt där och denna kärlek, för att inte säga fascination, är grunden för hela detta album och kan därför direkt klassas som ett konceptalbum. Låt mig dessutom säga ett väl sammanhållet och väl producerat album med en mycket tät kompgrupp, The Jayhawks. Det är stämningsfullt med nostalgi och vemod och med en jämn hög standard på låtarna även om någon hitsingel inte direkt sticker ut. Den är textmässigt besläktad med Dylan men också med Lennon och framförandet är lågmält men samtidigt intensivt. Det skulle inte förvåna mig om han lyssnat lite på Leonard Cohen. Tankarna går rentav lite då och då till Roxy Musics mästerverk ”Avalon”.
Detta är, som sagt ett konceptalbum, lämpligast att avnjuta som en helhet. Lyssna också på texterna – Ray är ju en skicklig textsnickare och detta tillhör det bästa han gjort. Jag ska lämna några smakprov ur albumet på låtar som stannar direkt i hjärtat.
Titelspåret är en nostalgisk tillbakablick på den första tid då hans intresse för det stora landet i väster väcktes. Det är också lätt för oss jämnåriga att identifiera oss med den upplevelsen. Vem av oss minns inte de fantasieggande västern-filmerna där prärien och fria cowboys presenterades. Vem minns inte lekarna? Musikens långsamma tematik understryker den känslosamma tillbakablicken. Såhär låter inledningsraderna.
” I wanna make my home
Where the buffalo roam
In that great panorama
My baby brother and me
In the land of the free
Americana”
https://www.youtube.com/watch?v=LlmomFOkprw
Men det stannar inte vid tillbakablickar på barndomen. Kinks turnerade hårt i USA efter att ha varit bannlysta under stora delar av andra hälften av sextiotalet. Där mötte Ray ett annat USA än den romantiserade bild hans bardomsfilmer erbjöd. Som den samhällskritiker han i grunden är såg han också saker som gav underlag för både kritik och ironi - det överkommersialiserade och kalla USA. Kärleken till landet kvarstår men nu med en bitterljuv underton. Hans besvikelse över det kommersiella och ytliga kommer tydligt till uttryck i ”Poetry” där man finner de ironiska raderna:
”And the great corporations providing our every need
And those big neon signs tellin' us what to eat
In every shop window goods are designed to please
Oh, but I ask where is the poetry?”
https://www.youtube.com/watch?v=oM_x6C-MGkE
Ray vore inte heller Ray om han inte gav sig tid att reflektera något över sitt åldrande och tidens fykt. Spegelbilden mitt i en sömnlös natt får honom att mumla ”Now I'm faced with mortality” och att ”My body's in free-fall”. Dystert men ändå vackert om än bara ett kort steg från den åldrande rockartisten som kliché. Men dock ett steg ifrån.
https://www.youtube.com/watch?v=EPY2MdqRBXg
Återkommer med några fler plock nästa vecka eftersom det är ett så fascinerande album.
Lars
Jerka!
Jerry Williams i en blogg om sextiotalsmusik? Ja, var hör han hemma egentligen i rockens långa epok? Femtiotalsrock är hans signum, i tidigt sextiotal genombrott med Violents, från sjuttiotalet harvande med en scenshow som fortsatt tämligen ograverad sedan dess, pophits på nittiotalet och sedan sekelskiftet spelningar med tidlös musik.
Rockmusik dör aldrig, det vet vi. Det verkar nästan speciellt gälla Jerry Williams. 15 april fyllde han 75 år. Ingen ålder för en rockhjälte, inte numera. Den 12 mars bjöd han ett i stort fullsatt Uppsala konsert o kongress på en säker show. Tillsammans med ett suveränt 8-mannaband och 3-körtjejer blev det 2,5 timme med gamla favoriter .
Här ingen recension men att uppmärksamma Sveriges med bred marginal segaste rockhjälte känns självklart.
Erik Färnström föddes 1942 hemma i kökssoffan i Solna. ”Det var så kallt att det låg is inne på fönsterbrädet i köket”, kan vi läsa i Jerry – självbiografin som kom 1992. Just det; Jerry Williams självbiografi kom för 25 år sedan. Då var han en femtioåring som kunde se tillbaka på en lång karriär. Så kan man också konstatera att tiden går!
Att Jerry kommer från genuin arbetarklass har alltid framstått som en självklarhet. Pappan var sjöman och hade växt upp i en fattig miljö. Erik jobbade ett tag som rörmokare. Hans maskulina utstrålning formerades tidigt av att pappa fick ta hand om honom när mamma dog när han vara 12.
Efter att ha prövat på uppträdanden i Stockholm utan att nå ut fick han 1961 chansen att bli sångare i Violents, Sveriges näst största gitarrband efter Spotnicks. De hade redan haft en stor hit med Alpens ros men kände att liverepertoaren behövde vidgas. Med Jerry vid sångmicken levererande kvintetten pålitlig rock ´n´roll, musik som alltid kommer att låta fräsch och mana till dans. Redan första singeln blev succé, fem veckor på Tio-i-Topp för Darling Nelly Grey
https://www.youtube.com/watch?v=eGSZ7gRsULs
Den kom som bäst fyra på listan 1962. Bättre gick det för uppföljaren som nådde andra platsen, Twisting Patricia. Fortfarande en av mina favoriter, inte minst Hans Roséns gitarrsolo kan man höra hur många gånger som helst.
https://www.youtube.com/watch?v=ZGCwOoX_fUM
Efter fem singlar och en LP skildes Jerry och Violents. Men Jerry fortsatte och gav ut flera LP under sextiotalet som då försvann utan närmare uppmärksamhet. Redan den första, 1963, hade den kaxiga titeln Mr Dynamite, så passande att nästa hette More Mr Dynamite.
Självförtroende saknades verkligen inte. Jag länkar inte till nästa låt för att hans version av Tutti Frutti tillhör inte de bättre på marknaden men erkänn att det inte är något fel på entusiasmen och energin:
https://www.youtube.com/watch?v=OWyo7x2hg5g
Nja, ärlighet skadar inte och även om detta är tänkt som en hyllning måste sägas att Jerrys rock för oss som hängde med i det nya på sextiotalet kändes sanslöst ute. Än i dag går det inte att påstå att den var särskilt bra heller.
Men Jerry kom igen mot slutet av sextiotalet med Lasse Samuelssons band. Mycket blås av klass gav musiken märg och Jerry kom in på Tio-i-topp för första gången på över sex år. Inte nog med det, han toppade listan med Keep on. Välförtjänt.
https://www.youtube.com/watch?v=Vs2c6iQQJcc
Därefter fortsatte det, som vi vet. Men pophitsen från 90-talet hoppar vi här, även om de inte är så tokiga. Bloggens fokus är ju sextiotal.
Men för Jerry Williams verkar det aldrig sluta fortsätta. Den 12 mars visade Jerry Williams Uppsala att även om rösten några fåtal gånger inte var fullt på den gamla nivån och kroppsrörelserna aningen mer återhållsamma, så kan den på något sätt evigt unge Jerka leverera Rock ´n´roll med klass och energi. Visst sved det lite grann att Twistin Patricia inte fick plats i showen, men det är verkligen snacka en randanmärkning.
Nej, ni har hört och läst det förr: Rock ´n´roll will never die. När Jerry Williams ger allt han har på scenen känns verkligheten bakom det uttrycket tydligare än någonsin.
Per
In the very beginning....
”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna”. Not, för att uttrycka sig ungdomligt. Men vi närmar oss återigen ett jubileum för denna blogg. Före 2009 så hade både Per och jag engagemang i reklamradio och Radio P4 Uppland där vi presenterade låtar från sextiotalet och interfolierade det då och då med personliga minnen från den tiden. När detta upphörde satte vi oss – som klokt folk göt – med varsin öl på Katalin här i Uppsala och tyckte vi borde fortsätta med vårt värv på något sätt. Vi enades om att en blogg skulle vara trevlig. Mest skrev vi för varandra och kommenterade och det blev en och annan ”duell” där vi utmanade varandra på olika ”bästa på-” scenarier. Möjligen trodde vi inte att vi fortfarande skulle hålla på med våra varannan-veckas inlägg så sent som 2017. Men både vår entusiasm och ämnet har räckt ända hit och hur länge dessa två räcker i fortsättningen får tiden utvisa. Men än sinar vare sig den ena eller den andra källan. Så därför får denna repris inte ses som ett yttryck för idélöshet utan som en liten återblick på hur detta började. Nedan följer alltså mitt första inlägg från tidigt juni 2009. Länkarna har jag lagt till – på den tiden hade vi inte alltid länkar av skäl som du kan läsa i texten.
Så håll tillgodo med ett inlägg som presenterar ett par av mina då- och nutida favoritlåtar:
”Mitt sextiotal. Mitt sextiotal? Tja, Per målade i sitt första inlägg med den breda historiska penseln så jag tänkte bli lite mer personlig. Inte nostalgisk! Många tror att när man älskar musiken från sextiotalet och själv är i den åldern att man upplevde den "live", så att säga, så rör det sig om nostalgi. Visst förknippar man vissa låtar med trevliga minnen, men lika ofta kommer man ihåg en situation för att det var första gången man hörde en viss låt. Så bara nostalgi är det inte. Icke. Kärleken till musiken är ogrumlad av sådant.
Särskilt har jag en böjelse för episk musik, den som berättar en historia. Och resten av detta inlägg borde du läsa med din IE öppen så du kan lyssna på låtarna jag nämner på Youtube, förstås (jag är osäker på om man av rent upphovsrättsliga skäl kan länka direkt - någon som vet?). Alltså riktiga höjdpunkter hittar i jag fall när en bra historia paras med en magisk röst.
Först ut och kanske störst i denna kategori "episk magi", blir Julie Driscoll, som fick sitt genombrott i Steampacket där hon sjöng med sådana storheter som Rod Stewart och Long John Baldry. När vi dessutom konstaterar att var Brian Auger med så har vi förstås en supergrupp! När den resan tog slut bildade hon och Brian gruppen Trinity som hade sin stora hit med Dylans "This wheel´s on fire". Men höjdpunkten är i min värld ändå "Road to Cairo" från -68. En mystisk, fantasieggande text och Augers geniala orgel (han var ju egentligen jazz-kille och det hörs) och till det Julies varma, lite hesa röst gör låten överjordisk. Men ta och lyssna på den nu. Jag lovar dej en serie rysningar av välbehag som kulminerar i det nästan orgiastiska klimaxen när Augers orgel och Julies röst nästan slingrar sig om varandra mot oanade höjder.
https://www.youtube.com/watch?v=WWh6xkVNPmw
Puh. Vilken resa va!?
Dags att coola ner sig lite efter det? Lite sval Mississippi-baserad bluespop kanske? Bobby Gentry har sina rötter i deltat och hon lyckas förvalta detta bluesarv och ge det en poppig och fräsch form utan att det underliggande vemodet förskingras. I "Ode to Billy Joe" gör hon en country-blues med en berättelse som nästan är en deckare. Vad hade flickan i sången ihop med Joe? Vad kastade dom från bron? Var det verkligen dom? Och varför hoppade han? Du hittar förstås också denna på tuben och filmklippet är i all sin enkelhet nästan lika fantasieggande som storyn. Och det är verkligen inget fel på hennes röst heller. Kasta dig in i gåtan om Billy Joes tragiska öde.
https://www.youtube.com/watch?v=CZt5Q-u4crc
Vill du slutlige kyla ner dig ytterligare lite grann så föreslår jag att du gör det tillsammans med videon till Jeannie C. Rileys (ja det var ju förstås Tom T. Hall som skrev den) "Harper valley P.T.A." Jeannie blev första kvinnliga artist att toppa både pop- och country listan i Billboard med den här lite roliga berättelsen om småstadsbigotteri och en cool och uppkäftig mamma. Njutbar countrypop, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=4ivUOnnstpg
Slut för denna fredag. Men nästa börjar Per o jag att beta av det musikaliska sextiotalet med början år 1960. Nästa fredag blir jag först ut. Så var beredd då också.”
Lars
Ännu mer American songbok från Bob
Självklart svider det i den svenska stoltheten när Bob Dylan krånglar med sitt Nobelpris. Vi vill ju gärna tro att alla i hela världen inser att det är det finaste pris som finns och han behandlar det som vore det vilken liten utmärkelse som helst. Dessutom prövar han sina fans med att ge ut en märklig julskiva och ett par LP med covers av Sinatra-låtar istället för att ges oss mer av hans texter som vi vet håller högsta internationella nivå.
Men egentligen borde vi lugna ned oss lite. Mannen är ju faktiskt 75 år, snart 76, och i den åldern måste ju vem som helst ha rätt att få göra precis det man vill i sin egen takt. Inte minst om man heter Bob Dylan och kan dra sig tillbaka fullständigt, väl medveten om att det levererade livsverket slår ut det allra mesta det kan jämföras med.
Nu är han alltså här igen. Denna gång med en trippel-LP med 95 minuter och 30 amerikanska standardlåtar. Triplicate heter albumet. Några kända som Stormy Weather, Stardust, As Time Goes By, Sentimental Journey och These Foolish Things. Men flertalet når oss svenska öron för första gången.
Första reaktionen var förstås irritation: har vi inte fått nog av detta nu? Visst är det jobbigt att inte få mer av poeten, av mannen som med sina texter och låtar förändrade populärmusiken så mycket för 50 år sedan.
Men efter att ha hört albumet några gånger måste man medge: Detta är BRA! Den amerikanska låtskatten innehåller som det verkar ett oändligt antal vackra melodier med sköna texter som bara väntar på att få sjungas. Och Bob sjunger alldeles utmärkt. Han tar låtarna på allvar och levererar dom på ett personligt sätt som bara inte kan kännas mer äkta än så här. Detta är låtar som inte ska göras högtidligt eller på något annat speciellt sätt, utan just personligt. Det är små pärlor som ska älskas och framföras just så att man hör att sångaren gör det. Bob Dylan gör det.
Lägg till det att hans kompgrupp fortsätter att vara suverän. I botten soft bas och trummor – ofta vispar – och elegant gitarr och steel guitar. Ibland blås men aldrig överarrangerat, det är sångaren Bob Dylan som står i centrum. Att peka ut favoritspår går inte, det är en jämn ström av mysig musik.
CD-förpackningen är ett litet snyggt paket i lila och en välskriven och lärande hyllningstext till musik och skivan.
Jo ett litet smakprov ska ni få. Här kommer These Foolish Things, njut av det snygga gitarrintrot och hör hur fint Bob sjunger:
https://www.youtube.com/watch?v=oyPwO0yDvPU
Visst har vi rätt att hoppas på att vår hjälte ännu en gång ska komma med en knippe snygga texter och originalmusik. Ännu hellre ser jag en fortsättning på hans memoarer. Gamle Bob Dylan ger oss inte det vi drömmer om men här är 95 minuter härlig musik. Inte dåligt för en man i hans ålder.
Per
