perolarssextiotal

En konsekvens av att vi publicerar nya inlägg på fredagar (nästan alltid i alla fall) är att en gång om året kommer ett inlägg på självaste Midsommaraftonen. Denna för oss svenskar så centrala högtidsdag när vi firar att vintern nu definitivt förbytts till sin motsats. De långa nätterna ger oss ett ljus hela dygnet som övriga jordens befolkning bara har att avundas. Sextiotalet bjöd på mycket sommarmusik. Beach Boys var en grupp som närapå personifierade begreppet sommarmusik, Åtminstone de första åren. Men vilken låt är bäst? Vi har inte gjort någon djupare undersökning utan här kommer två låtar, valda med känsla!

Mitt val faller på Mamas and Papas California Dreaming. Den handlar om längtan efter sommaren, Californa dreaming on such a winters dayär en återkommande fras. Där finns en känsla från det inledande, korta och snygga, gitarriffet till avslutande snygga ackordet som bara inte kan associeras till annan årstid än den varmaste. Det luftiga gitarrsoundet, Tamburinerna. Rösternas samspel där tjejerna och killarna turas om på ett sätt som känns självklart och ledigt som en strandpromenad. Det långa flöjtsolot har ett mjukt, varmt flyt som nästan verkar kräva en viss utomhustemperatur för att låta så här. Detta är en låt som gör mig varm och glad. Den ger den perfekta sommarkänslan.

http://www.youtube.com/watch?v=dN3GbF9Bx6E

Per

Bra val, Per! California är en av mina absoluta favoriter.

En sommarlåt kan både vara en låt som handlar om sommaren eller som bara förmedlar en sommarkänsla, gärna med den gnutta vemod som tillhör vår nationalsyn på vår och sommar. För egen del ska jag låta ett par droppar nostalgi röras ner i mitt låtval.

I gymnasiet var min flickvän en klasskamrat, vilket innebar att sommarlovet möttes med blandade känslor. Visst var sommarlovet efterlängtat men lite tråkigt att skiljas från B. förstås. Vi åkte ju åt varsitt håll med respektive försäldrar. Sådana var tiderna på sextiotalet.

Denna blandade känsla fångades perfekt av Brian Hyland i Sealed with a kiss i såväl text som musik. Och kanske kan man till och med höra en liten naturromantisk ton i mollackorden? Lite av en Storloms klagande läte en ljus sommarnatt vid en insjö någonstans.  

http://www.youtube.com/watch?v=xIkUiD8N81k_

Lars

Glad midsommar önskar perolars

Jag har alltid varit lite fascinerad av hur en låts inledning kan så att säga sätta en i direkt stämning för den känsla som låten vill förmedla. Det kan vara ett ackord eller ett litet intro som blir ett slags känslomässigt anslag för musikupplevelsen som helhet. Det är skickligt av kompositören att få till det så och, antar jag, en inte helt vanlig talang. De flesta låtar men hör bara börjar rakt av utan detta anslag. Jag ska ge några exempel på i min mening lyckade exempel på intron som fungerar på just detta sätt.

Det mest kända exemplet är väl den berömda inledningen på "A hard days night". Det är en så skickligt gjord markör att man inte behöver höra mer för att känna igen sig. Ackordet i sig självt annonserar en upptempolåt med kraftigt driv. Diskussionerna har varit långa om vilket ackord det var, men enligt George Harrison, som spelade det på en Rickenbacker 360/12 så var det ett Fadd9. Såhär låter det i alla fall:

http://www.youtube.com/watch?v=cIdLALcIc14

Trummorna som inleder "Apache", The Shadows signaturmelodi, förmedlar den ödesmässiga stämning som musiken sedan präglas av. Hank B. Marvins lilla lek kring ett Am ramas in av Bruce Welch som slår an sitt eget Am på sin akustiska gitarr. Jo, på skivan är det en akustisk Gibson J200 även om han live spelade på en Stratocaster.

http://www.youtube.com/watch?v=2izTbEyxg0A

John Phillips skrev "California dreaming" medan Mamas and Papas var på turné och han drabbades av akut hemlängtan. I inledningen så plockar han lite förstrött kring ett Am och får till precis den stämning av lite vemod och hemlängtan som text och musik präglas av – genialt! Är nog min favorit i denna genre.

http://www.youtube.com/watch?v=dN3GbF9Bx6E

Ett annat inledande ackord som väckt en engagerad debatt är det första i "Venus" med Shocking blue. Man ser emellertid att det är ett B7sus 4 (oj det blev mycket ackord nu, ursäkta!). Det nästan frenetiska hamrandet på ackordet ger ett makalöst tryck som hänger med låten ut. Också här behöver man bara höra introt så sitter låten.

http://www.youtube.com/watch?v=8LhkyyCvUHk  

Då och då får lite mer udda instrument ta sig an introt. John Lennons "Strawberry fields forever" vars tillbakablickande och nostalgiska melodi förstärks och tolkas av den mellotron som inleder.

http://www.youtube.com/watch?v=JzcZttcpYFQ

Det finns fler exempel förstås men jag stannar här.

Lars

Vill inte påstå att jag kan ALLT om sextiotalets musik men visst kändes det lite snopet när ärevördiga New Musical Express i sitt jubileumsnummer förra hösten hade en lista över de 60 viktigaste LPskivorna under tidningens existens och där fanns en från ”vårt” decennium som jag faktiskt inte hade hört! Att skivan också är med i standardverket ”1001 skivor du måste höra innan du dör” kunde man ta. Men att den tidning man köpte varje nummer av från 1964 nämnde plattan sved lite.

Men det var ju så att femtiotalets musik redan ett halvt decennium senare kändes så totalt ute för oss tonåringar på den tiden att när en "gammal relik" släppte en live-LP från Hamburg 1964 var det inget att bry sig om. Faktum är också att skivbolagen först bara släppte plattan i Tyskland, i England ett år senare och i USA först 1992!

Men vissa plattor inte bara överlever tidens gång utan växer och växer. Efter att ha hört ”Live at the Star Club" med Jerry Lee Lewis kan jag inte annat än stå upp framför grammofonen, jubla och applådera. Dessutom notera att New Musical Express ännu en gång bevisat redaktionens goda smak.

Jerry må ha varit märkt av skandalen med den unga kusinen några år tidigare och satsat på en ny karriär med country. Men han hade aldrig släppt den ursprungliga, råa, hämningslösa rock and rollen och här fyrar han av ett dussin rockklassiker med en intensitet som får lyssnaren att tappa andan. Det hela stampar i gång med en furiös version av Mean Woman blues och innan vi häpet hunnit fatta vad som händer är han inne på High School Confidential, utan nåd.

Vilket Ös! Vilket makalös ÖS! Så fortsätter det i 37 minuter. Här är låtlistan, snacka klassiker: Mean Woman Blues/High School Confidental/Money/Matchbox/What´d I say/Great balls of Fire/Godd Golly miss Molly/Lewis Boggie/Your Cheating Heart/Hound Dog/Long Tall Sally/Whole Lotta Shaki´n Going On.

Idel ädel femtiotalistisk låtadel! Att Jerry kunde (kan?) lira piano visste vi alla. Men att höra honom så här blir ändå en överraskning. Inte bara intensiteten, utan en otrolig rytmisk precision och sagolika löpningar över tangenterna. Sången är som om varje låt är den sista han ska sjunga i hela karriären.

Bakom honom kämpar tre femtedelar av engelska Nashville Teens med att hänga med. Uppgiften är närmast hopplös. Men inte minst trummisen Berry Jenkins (som senare skulle gå till Animals) vet hur man spelar gammal hederlig rock and roll med tryck.

Men topp av allt är ändå Jerrys sätt att showa med ett par snabba ord till publiken och hålla ihop föreställningen. Bara övergången från den lite lugnare – men ändå intensiva – Your Cheating Heart till Hound Dog är ett mästerverk på ett par tiondelssekunder. I svår konkurrens är kanske Hound Dog plattans häftigaste ösnummer. Visst gjorde Elvis den underbart bra men inte SÅ ändå! När Jerry sedan fortsätter med Long Tall Sally är det bara att glömma Little Richard. Jag säger bara: YES!!!

You Tube har flera klipp från plattan. Här ett par att njuta av!

 http://www.youtube.com/watch?v=qE-EI3JXnFE 

http://www.youtube.com/watch?v=sDxR9MV5RmY 

Vill ni ha en snyggt gjord presentation av Jerry och plattan på fyra minuter har jag hittat den här välgjorda

http://www.youtube.com/watch?v=a4sGo1IzF_I

Per