Visor finns dom?
Vår blogg heter perolarssextiotal.blogg.se. Den heter inte perolarssextiotalspop.blogg. se. Och även om den gjort det så är ju bara pop en förkortning av populär. Men ofta drabbas man (eller jag) av tunnelseende och tänker i första hand på de brittiska och nordamerikanska grupper som formade vår musiksmak. Men det slår mig ibland att det var så mycket mer, i vart fall hemma hos oss i Sverige. Framför allt visan. Den svenska visan hade en höjdpunkt på sextiotalet. Det var folkvisor och nyskrivet i samma tradition. Låt mig bara nämna Olle Adolphson, Cornelis Vreeswijk och Taube för de av oss som lyssnade på radio då det begav sig. Och för oss göteborgare var Lasse Dahlquist också stående inslag. Vistraditionen förvaltades också, mer eller mindre väl ska väl tilläggas, av inte minst proggen. Men var visan bara en svensk eller nordisk tradition? Fanns den också på andra ställen? Så frågan blir – var vispopen internationell?
Cornelis var ju i sig internationell men gjorde allt han rörde vid till svensk vistradition. Denna är hämtad från hans debutalbum och har ingenting att göra med min polare Per här på bloggen.
https://www.youtube.com/watch?v=S0eTZvbsFK8
Nåja, att hävda att visan var svensk eller nordisk är förstås förmätet. Visan, chansonen, är fransk i lika hög grad. Och egentligen tycks de vara släkt. Vemodet går som en undertext så snart man lämna Maurice Chevalier. Den mest nordiske och mest vemodige är väl Gilbert Bécaud. I denna, min personliga favorit, lånar han dessutom en ton från det ryska vemodet som väl är till och med värre än vårt. På Cafe Pouchkine kan ingen överträffa det sorgsna mötet med Nathalie.
https://www.youtube.com/watch?v=7ZwUZ3F_qQc
England då, eller UK? Fanns det en väl förvaltad vistradition där? Här är det väl närmast traditionen från barnkammarrimmet och music hall som ibland närmar sig visans form. Den sorgset vemodiga tradition som vi förvaltar i Visa vid midsommartid hittar jag inte men särpräglade visartister finns förvisso. Man behöver inte leta länge förrän Donovan dyker upp med sin Dylan-keps, munspelsställning och gitarr. Och visst är detta visa och för övrig den första låt jag lärde mig spela på gitarr.
https://www.youtube.com/watch?v=GX3AnhefltM
I USA är väl visans närmaste släktingar delar av countryn och folkmusiken i övrigt. Att placera Dylan i visfacket känns inte naturligt och faktiskt inte heller Baez. Men Melanie Safka har både formen (ensam med gitarr) och uttrycket (vemodet) och en liten story-line. Kanske ett exempel?
https://www.youtube.com/watch?v=Cqg3kcwAgso
Nå, min forskning går vidare och jag tar tacksamt mot alla tips.
Lars
Wanda!
Ni som följt bloggen ett tag känner igen bilden. Jag har fått tag på ännu en fyrdubbel-CD i den suveräna serie som Real Gone Music (kan bolaget heta så ? Ser lite skumt ut men så står det på skivans ytterkant i alla fall) har. Att albumet såldes för en femtiolapp gjorde inte saken sämre.
Att det är ont om tjejer i den tidiga rocken är ju bara delvis sant. Rätt såtillvida att grabbarna dominerar påtagligt men tänker vi efter finns det många tjejer som gjorde bra musik. Kollar du in bloggens tidigare inlägg kan du finna flera stycken.
Men hur man än vänder och vrider på saken var det rent otroligt ont om dem under femtiotalet, rockens allra första år. Wanda Jackson är den förste man tänker på men hon lyckades aldrig komma in på topp-tjugo i USA. Två gånger blev det topp-trettio men det var först 1961. Innan dess kom hennes kanske mest kända låt på plats 37. En inte särskilt imponerande placering, men strunt i det, låten är ju kalasbra!
https://www.youtube.com/watch?v=ip_rNAASt6I
Just, låt oss festa! Härligt att komma med en sån låt samtidigt som Elvis såsade till det med Now or Never och en massa Bobbisar började ta bort all udd ur ungdomsmusiken.
Ni kunde läsa på skärmen att låten var från en platta som presenterade henne som drottningen av rockabilly. Frågar ni mig låter Wanda som mer klassisk Rock ´n´Roll men det var väl så att jänkarna inte vågade lansera en tjej som den tuffing hon ju faktiskt var.
Elvis hade gjort låten några år tidigare. Lyssna och jämför, visst gör Wanda den minst lika bra:
https://www.youtube.com/watch?v=YmniH7-1wNk
Wanda föddes 1937 och med en pappa som countryartist hade hon en genväg in i musiken. Redan 1954 fick hon ge ut sin första singel, när hon fortfarande gick i skolan. Den samling jag har hört ger hennes fyra första LP och en rad singlar. Jodå, debuten finns med, You can´t Have my Love. Detta var ju innan Bill Haley hade visat vägen till rockmusiken men lyssna och ni hör en röst som kan ge mycket, en bra debut kort sagt. Åttonde plats på countrylistan.
https://www.youtube.com/watch?v=vlilPf_HD5I
Hon kom 1956 i kontakt med självaste Elvis som uppmuntrade och tyckte hon skulle gå från traditionell country till den tuffare rockabillyn som låg i tiden. Flera singlar gavs ut. Den här blev en hit i Japan:
https://www.youtube.com/watch?v=oDJIujjMCsQ
Tyvärr var Wanda alldeles för långt före sin tid. Femtiotalet var inte berett på en kvinnlig toppartist och när kvinnorna accepterades på sextiotalet var rockabillyn helt ute. Wanda gick då tillbaka till mer traditionell country. Hon lyckades bra och fick en egen TV-show men kom helt utanför den rockmusik som undertecknad och andra tonåringar i Sverige följde på 60-talet.
Den samling som inspirerade den här artikeln är inte så komplett man vill ha den. Vi får inspelningar från tiden 1954-61 men alla singlar är inte med. Men mycket av bra musik är det. Mitt sista låtexempel är dock inte med, del liksom bara snubblade jag över från You Tube, digga in Sweet Nothin´:
https://www.youtube.com/watch?v=AtvvpK86jpU
Wanda fyller alltså 80 nästa år. Tro inte att hon har lagt av. Nej, nej, är man rockens första kvinna håller man fanan högt! Jag kan inte låta bli att länka till hennes hemsida så får ni en snygg bild och kollar ni närmare så står hon på scenen den 12 augusti i år! Att sidan heter ”official site of the Queen of Rock” känns bara självklart, eller hur?
Per
Semesterinlägg
När detta läggs ut av bloggens automatiska publiceringsalgoritm befinner jag mig vid en magisk insjö i mörkaste Småland utan mobiltäckning och annat otyg. Istället blir det hängmatta, bad, nystekt självdragen abborre kanske tillsammans med de första kantarellerna. Där finns fiskgjuse och storlom som på varsina sätt bidrar till magin. Ett och annat troll kan man också skymta i skymningen, det är ju John Bauer-land. Till allt detta goda ska läggas bra böcker och – förstås – bra musik. Vad det gäller det sistnämnda så blir urvalet förstås viktigt. Här är några självklara sommarlåtar som definitivt finns med på min sommarlista på Spotify.
En solig eftermiddag i hängmattan, säkert efter en portion jordgubbar och glass, så händer det att boken långsamt glider ur händerna och ögonen klipper och man nöjer sig med att kisa mot molntussarna som glider fram mot den blå fonden. Då blir denna låt det självklara valet.
https://www.youtube.com/watch?v=7Zy3FN0GFis
Efter den oundvikliga tuppluren som följer så är det dags att vara lite social. En kubb-tävling hör semestern till och då behövs något både piggt och somrigt och det ska vara festivalnivå på volymen på bergsprängaren. Den här till exempel:
https://www.youtube.com/watch?v=wvUQcnfwUUM
Utmattade efter den så fysiskt och mentalt krävande (tolvåringarna i motståndarlaget tycks ha målsökande pinnar medan vi vuxna tycks ha pinnar avfyrade från en mörsare från första världskriget) tävlingen är det snart middagsdags. Det ska vara matjessill, färskpotatis och gräddfil med gräslök. För återhämtningens skull också en tempererad lager från jordkällaren och en isad kronvodka. Middagen intas förstås utomhus och åtföljs av kloka och eftertänksamma samtal (utom tolvåringarna förstås). I bakgrunden lite musik. Lämpligen en visa.
https://www.youtube.com/watch?v=JPJLwbw4xKo
Idyllen fullständigas med en promenad till bryggans bänk med hustrun för att njuta av den begynnande solnedgången. Hade man inte slutat röka hade en god kuban varit ett ytterligare trevligt sällskap. Musiken är självklar, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=qDKzG2W0ICk
När så skymningen faller på allvar sent omsider kan man hoppas på att få höra storlommen ropa och då ska det förstås inte vara någon annan musik. Men om denna har ledigt för kvällen så får man improvisera något eget. Den här låten passar perfekt och detta är den vackraste tolkningen av den i min värld.
https://www.youtube.com/watch?v=D7J4YWrZa80
Jag avslutar med ett oförlåtligt avsteg från den grundläggande principen för denna sextiotalsblogg, men jag kan inte låta bli eftersom mitt sista låtvals refräng så väl speglar min situation just nu. Förlåt Per och förlåt alla kränkta läsare och trevlig fortsättning på sommaren.
https://www.youtube.com/watch?v=o3JrCEE793c
Lars
Nej, sextiotalet hade inga baksidor, eller? Del 7 – Ni vet vilka, eller hur?
”Nu ska jag inte skriva om Beatles på två veckor, tror jag” avslutade Lars sitt inlägg på bloggen förra veckan. Nu är det, som vana läsare vet, så att vi två inte är någon sampratad ”redaktion”. Så att här kommer ännu ett Beatles-inlägg beror på att det är den självklara avslutningen på min serie om sextiotalets många, ibland orättvist glömda, singelbaksidor.
Nej, man gör inte en temaserie på denna blogg och missar de största. De fyra från Liverpool inte bara pumpade ut hits och LP-skivor av topp-klass. På singlarnas baksidor fick vi också den ena pärlan efter den andra.
För att spara dig som läsare håller jag på att det räcker med fem st You Tube-klipp och den här gången blir det svårt! Jag skrev först upp 11 (jo elva!) baksidor som alla slår ut merparten av all annan musik vi kan höra på.
Urvalet är självklart garanterat personligt, det framgår av kommentarerna. Observera att jag går efter den engelska utgivningen. I Sverige, USA och andra länder släpptes många andra låtar som singlar med gruppen. Yesterday och The Long and Winding Road är bara två exempel på låtar som engelsmännen inte fick njuta av som 45-varvare. Hela 13 Beatleslåtar som inte var singlar i hemlandet hamnade på Tio-i-topp.
Jag börjar med This Boy. Baksidan till i Want to Hold Your hand hade så snygga stämmor att jag trodde inte min syster när hon påstod att hennes kompis, som bodde våningen ovanför, hade sjungit stämmorna perfekt med sina två systrar. Jag tvivlar starkt fortfarande på det. Notera också det enkla, men ack så geniala arret med gitarrerna och basen.
https://www.youtube.com/watch?v=O_vqE2hBWkg
Från 1965 finns två givna inslag. Bakom Ticket To Ride fanns en Lennon-låt som i min bok tillhör gruppens främsta juveler. En popballad från mitten av sextiotalet kan knappast bli bättre än Yes it is. Ljuvare stämmor än så här finns inte.
https://www.youtube.com/watch?v=U76qEYZ8BQM
Så kontrar vi med Pauls utsökta rockare I´m Down,baksidan till Help där Paul tog fram Little Richard rösten. Minst lika vass som hans version av Long Tall Sally.
https://www.youtube.com/watch?v=p_uuEwOTjJo
Förra veckan argumentera Lars för att Paperback Writer är en bra och viktig låt. Han skrev inte så mycket om baksidan som hör hemma bland gruppens främsta pärlor. Typiskt lite skruvad John-melodi, läckra gitarrer och bas och så det enligt många bästa trumspelet Ringo någonsin demonstrerat i en låt, Rain.
https://www.youtube.com/watch?v=jTxlDC93mXs
Hoppsan, förrän jag anat det har kvoten om fem inslag blivit fylld till fyra femtedelar! Det är INTE lätt att välja bort Beatles-låtar, kan jag lova. Både Penny Lane/Strawberry Fields Forever och Elenor Rigby/Yellow Submarine var dock dubbel A-sidor, dvs där fanns ingen baksida. De kommer alltså inte med här och underlättar mitt svåra val.
Med lite sorg skippar jag Revolution och I´m the Walrus och stannar för Johns lite glömda Don´t Let me Down, bättre än framsidans Get Back.
https://www.youtube.com/watch?v=NCtzkaL2t_Y&list=RDNCtzkaL2t_Y
Ja, man kan inte annat än att ta sig för pannan vid tanken på att dessa fem låtar alla lades på en baksida, bakom den hitlåt som kom högt på alla världens listor. Men vi kan lita på att miljoner ungdomar visste att även vända på skivan och få del av detta.
Så. Efter sju inlägg avslutar vi nu serien. Medge att dina musikupplevelser berikats av sextiotalets baksidor, det vill säga ännu en av decenniets många musikaliska framsidor! Återstår att se om Lars kan hålla sitt ”löfte”…..
Per
En singel mellan två ikoniska album
Ibland får jag frågan från en oförstående omvärld: ”Hur kan du och Per, år efter år, hitta på saker att skriva om i bloggen?”. Jag kan inte svara för Per, men för mig är det aldrig jag behöver krysta fram ett inlägg. Tvärtom så kommer inspirationen hela tiden – från musik jag lyssnar på, artiklar jag läser och samtal med likasinnade. Ämnet tycks outtömligt. Idén till dagens inlägg kommer till exempel direkt från Pers inlägg i förra veckan där han framför åsikten att Paperback writer inte tillhör Beatles bästa. Smak ska man inte diskutera, men jag menar att låten är bra, men viktigare är att den också är betydelsefull, eftersom den markerar en viktig milstolpe i gruppens utveckling. Låt oss först lyssna på den, med text eftersom den också är viktig:
https://www.youtube.com/watch?v=o23577xlVJE
Man kan diskutera med vilket album Beatles tog steget från skickliga popmusiker till nyskapande musiker. En del säger Rubber soul och andra Revolver. För min del är det en fråga om påvens skägg – det är med bägge dessa album gruppen tar språnget. Men mitt mellan dessa ikoniska album kommer singeln Paperback writer/Rain, skriven i samma tidsperiod. Bägge låtarna är nyskapande men här ska jag bara säga ett par ord om b-sidans Rain. Det är den första låt där betydelsen av Ringos spel för gruppens sound framträder som tydligast och förebådar hans alltmer framträdande roll på bland annat Pepper-albumet i de låtar han medverkade. Man kan nog säga att det var första gången som trummorna, bortsett kanske de mer udda låtarna med Sandy Nelson, fick ansvaret också för den melodiska basgången.
Men A-sidan kanske är viktigare:
Texten handlar ju om en författare som skriver till en förläggare och ber om publicering. Paul är upphovsmannen och det har diskuterats om låten är en hyllning till John som redan fått två böcker publicerade eller om en släkting till Paul utmanat honom att skriva en låt som inte handlar om kärlek. Oavsett vilket så var det faktiskt den första listetta som inte handlade om just kärlek. Den kan också tolkas som den nya syn på karriärmöjligheterna i livet som denna efterkrigsgeneration hade jämfört med det statiska klassamhälle som det engelska samhället varit präglat av. Därmed förebådade de mer socialrealistiska texterna på Revolver som Taxman och Eleanor Rigby. Den är emellertid närmare Taxmans distanserade och humoristiska anslag och visar att det inte bara var Kinks som hämtade inspiration från Music hall-traditionens "lustiga visor".
Rent musikaliskt var den en vidareutveckling av Day tripper (som huvudsakligen skrevs av John) och framför allt var det ett nytt steg för basens roll i popmusiken. Pauls uppfinning, den vandrande basen långt fram i ljudbilden (även om Bill Wyman kanske var lika tidig), utvecklades ytterligare. Försöket med att öka trycket i basgångarna hade emellertid sina risker – nålen riskerade att hoppa i skivspåret. Problemet blev inte mindre av att man förstärkte Ringos bastrumma med en mikrofon. Problemet kunde man lösa med två tekniska innovationer. Dels lät man basen använda en högtalare som mikrofon tillsammans med en Abbey Road-uppfinning, ATOC. Jag ska inte trötta dig med vad ATOC var utan googla om du är intresserad. För att ytterligare minska risken för nålhopp spelade Paul inte på sin vanliga Höfner-bas utan valde en Rickenbacker som ger en ljusare ton.
I huvudsak är låten baserad på ett enda ackord,ett G7 som stadigt ringer, möjligen ett inflytande från den indiska musik som väckt hans och de övrigas intresse. Man ska inte heller glömma att Beatles vid denna period var väl bekanta med såväl hasch som LSD. Dr Robert, en leverantör, kommer som bekant i en egen låt på Revolver.
Paperback writer spelades in parallellt med Revolver och hade säkert platsat på detta koncept-album, men blev istället, tillsammans med Penny/Strawberry deras kanske bästa singel och i mitt tycke en elegant brygga mellan dessa album.
Vid denna tidpunkt avslutade Beatles sitt turnerande och hade svårt att hinna med Tv-framträdanden och gjorde istället ett litet filmklipp som kunde visas och därmed blev man något av pionjärer också vad gäller den kommande musikvideo-vågen. Ett problem var att Paul slagit av en framtand vilket man ser i detta lilla klipp:
https://www.youtube.com/watch?v=qf5Eclt6_ac
Såhär kunde inspelningen av filmen ha gått till:
https://www.youtube.com/watch?v=MzXhYVuXU8E
Nå, Per, tack för inspirationen. Nu ska jag inte skriva om Beatles på ett par veckor. Tror jag.
Trevlig sommar alla!
Lars
