perolarssextiotal

Jag vet – och jag tycker själv – att uttalande i musiksammanhang  - "att den här låten tycker jag är jättebra" utan närmare analys eller motivation är rent ut sagt trist. Ofta kanske låten bara är förknippad med något, mer eller mindre medvetet, positivt minne vilket ju förklarar saken i den meningen att det är minnet, snarare än låten man gillar.

Och ändå finns det låtar som man inte riktigt kan förklara varför man gillar och som ibland slår ner som en bomb första gången man hörde den och det utesluter ju i huvudsak minnesteorin, eller hur. Beatles musik vet jag varför jag älskar och jag kan motivera det. Samma med Shadows, Rolling Stones och Bob Dylan för att ta några exempel. Men så är det dom här som bara rör vid mitt hjärta utan att jag kan förklara eller ens ana varför det är på det sättet. Detta hade jag tänkt ge ett par exempel på så ha tålamod med mig för denna gång.

Alltså…

Någon gång under sextiotalet var jag på ett disco i Stockholm, Bobbadilla, i Gamla stan. En vanlig discokväll, vare sig särskilt kul eller tråkig. Musiken var den gamla vanliga ända tills en låt jag aldrig hört hördes i högtalarna. Långt ifrån min stil, tvärtom klassas den som regel som en del av tuggummi- eller dagispopen vilket aldrig varit min favoritgenre. Men den tog mig med storm från första ögonblick och sedan dessa har jag lyssnat på den om inte dagligen så näst intill. Den finns nämligen i min telefon, på singel och på min Spotifylista "Samling60". Det hela är gåtfullt, som sagt, men så är det och såhär låter den med Lemon pipers. Det magiska ljudet kommer från en elektrisk sitar har jag läst mig till.

http://www.youtube.com/watch?v=bI1EOxwnpvk

Ett annat exempel på denna typ av oförklarliga favoriter är en idag nästan bortglömd protestsång. Bortglömd liksom gruppen, Hedgehoppers anonymous. Gruppen som sådan är mytomspunnen och sades bestå av gamla RAF-veteraner och de höll en låg profil under den korta tid de spelade tillsammans. Två mätbara hits hade de bara och det är den första som fastnat i mitt medvetande. Återigen av någon outgrundlig anledning. Kanske av rytmen som låter som ett hjärta hos någon på flykt från något, kanske den ironiska texten eller den dystopiska texten eller ... nej jag vet inte. Om jag var långtifrån ensam om att gilla "Green tambourine" som toppade Billboard i början av sextiåtta så är det få som idag kommer ihåg "It´s good news week" så jag är glad att ge dig, som inte hört den, möjlighet till det:

http://www.youtube.com/watch?v=XHbyvf1dfkM

Mitt tredje exempel ligger i marginalen mellan sextiotalspop och gammal brittisk vaudeville som kanske inte heller är min … hrm … kopp te. I vart fall om man inte som kinks vridit till den ordentligt. Men ändå en favorit och tröttande nog måste jag tillstå att jag inte alls vet varför. Kanske för att den är så förbannat charmig och att man blir så jävla glad över att höra den?

http://www.youtube.com/watch?v=NnVYa2svIQQ

Lars

 Jag kan höra någon läsare säga: fegis! Jag rodnar lite lätt och bockar nästan omärkligt. Medgivande.

För ingen LP har så ofta varit i toppen på listor över bästa LP som the Beatles Revolver. Ni som läser denna blogg får alltså inte något nytt i detta inlägg. När Peter F skrev i en kommentar att Beatles som etta på listan är en lågoddsare visste han ju att det är gruppen som förekommit överlägset mest på denna blogg.

Men vad ska jag göra? Ljuga för mig själv och ni läsare och sätta någon annan LP som etta för att vara lite originell? Nej du, denna blogg är skriven med allvar (för det mesta i alla fall). Eftersom Beatles Revolver är den bästa skivan som finns så toppar den listan.

Man kan se en LP som dels en helhet, dels en samling låtar. Om vi börjar med det senare är det bara två av plattans 14 spår som inte konkurrerar om en plats på den övre halvan i Beatles samlade produktion. Det är Dr Robert och I Want to Tell You som inte är riktigt lika bra som resten. Men de andra 12 är ju desto bättre.

Här är inte plats att studera varje låt så vi tar vi det andra betraktelsesättet, helheten. Revolver är den perfekta bryggan från Beatles första tid, den tid då de i Hamburg och på Cavern club formade ett sound som erövrade världen och satte gruppen i mitten på den musikaliska kartan, till den explosion av stilar och färger som sedan skulle komma med Stg Pepper och det vita albumet. Revolver är helt enkelt en koncentrat av Beatles storhet.

Den tidigare stilen representeras väl av några snygga poplåtar, kanske främst Johns And your Bird can Sing. Snacka om snyggt gitrarrintro och solo, oöverträffbart basspel och bra melodi! Pauls Here, There and Everywhere, hans bästa ballad, kan också sägas vara en äldre typ av låt men är helt tidlös, egentligen. Johns She Said, She Said och I´m only Sleeping representerar den traditionella popens övergång mot det psykedeliska.

Revolver har flera lysande exempel på Beatles förmåga att sträcka ut sig mot annan musik. Elenor Rigby är en fortsättning på Yesterday som visar hur lätt gruppen kan göra evergreens som låter större än popen. Good Day Sunshine är en flirt med den Music Hallstil som skulle bli ännu tydligare på When I´m 64. Got to Get you into my Life tar med blås för att få jazzkänsla.

Djärvare är George Love You Too där han får ihop indiska klanger med Beatles på ett sätt som fortfarande känns unikt. Han upprepade formeln med Within you Without you på nästa LP. Yellow Submarine är melodisk en barnvisa men alla ljudinslag visar att gruppen ville något nytt i studion.

Och så har vi förstås Tomorrow Never Knows. Johns utflykt i flum som egentligen inte borde fungera som låt men gör det för att melodin i grunden är stark och George Martin och ljudteknikerna kunde sitt jobb så fantastiskt.

OK då, allt det där visste ni säkert redan. Men trots alla analyser är inte Revolver uttjatad ett enda dugg. Låtarna låter fortfarande fräscha och det är ännu kul att i musiken försöka hitta nya vinklingar. Så är det, Beatles må att spelat in sin sista ton för många år sedan men för oss lyssnare tar dom aldrig slut!

Så är listan presenterad. I nästa inlägg återkommer jag och kommenterar. Det är kanske någon jag ångrat att den inte kom med ändå.....

Per

Ibland svänger man, till exempel jag, med begreppen klassiker och odödlig. Det är slarvigt språkbruk och de bör vara förbehållna ett fåtal låtar. Men en förtjänar verkligen dessa omdömen, den aria George Gershwin och DeBose Heyward skrev till operan Porgy and Bess, "Summertime". Den kom till redan 1935 men tolkas och omtolkas ända fram till idag. Tolkningarna följer, som jag ser det, tre huvudfåror: Den ursprungliga gospelliknande varianten, den mjuka jazzen och slutligen popvarianten.

Ska man söka rötterna i gospeln så är väl Billie Holliday, född Eleanor Fagan, med dess New Orleanska stämning. Få, om ens någon, kunde som Billie sjunga så ens hjärta nästan brister. Jag skrev New Orleans för jag tycker verkligen det, trots att hennes sångkarriär fick sin prägel av Harlem. Hon var verkligen Lady Blues och jag tycker det är egendomligt att hon postumt blev invald i Rock & Roll Hall of Fame. Kanske är detta så nära man kommer "originalet" av "Summertime". Visst är det mer blues än jazz och definitivt inte rock?

http://www.youtube.com/watch?v=uYUqbnk7tCY

Den klagande bluesen blev snabbt föremål för tolkningar som lutar sig mot soft jazz. Och var Billie Lady of Blues så var väl Ella Fitzgerald Lady of Jazz. Här mjukar hon upp bluesackorden och ger dem en följsam och varm ton som gör att melodien delvis får en annan karaktär, med mindre av det desperata och en smula mer av det coola. Och det förlorar låten inget på. 

http://www.youtube.com/watch?v=u2bigf337aU&feature=kp

När crooners tog över förvandlades den till sentimental och släpig på ett närmast oförskämt sätt. Som Frank Sinatra

http://www.youtube.com/watch?v=ltZNpxbjQyM

När de blueshungriga vita popgrupperna satte tänderna i den så fick den återigen en ny skepnad och det på olika sätt. Janis Joplins inspelning är kanske den mest kända och hon sjunger den verkligen med inlevelse. Men jag har alltid undrat om den inlevelsen är äkta eller om hon försöker imitera det hon menar är blues. Jag får ibland en gnagande känsla – en liten, men ändå, av att det finns en smula poserande i hennes tolkning. I var fall så närmar sig den i alla fall mer Billie´s än Ella´s.

http://www.youtube.com/watch?v=bn5TNqjuHiU

De som på det bästa sättet förde jazztraditionen vidare in i sextiotalets popmiljö är i min bok – utan konkurrens – The Zombies. Zombies hade, som grupp, ett mjukare anslag och Colin Blunstones röst ( var egentligen som gjord för jazz) och Rod Argents keyboards skapar en tät tolkning med många jazzliknande slingor.

Låt mig därför avsluta med denna min favorit:

http://www.youtube.com/watch?v=KmOIW63Emw0 

Lars