Ännu en bortglömd pärla
Lite om filmmusik
Allt är inte bara skivor. Långt därifrån. Sextiotalet producerade en helt ny kultur bestående av musiken (förstås), modet (förstås) men också kulturen i vidare mening. Film, TV-program, radioinslag och annat. Sextiotalet var kanske världens enda äkta kulturrevolutionen. Då revs pyramider.
Några filmer som satte outplånliga spår i mitt oskyldiga tonårshjärta hade förstås spännande intriger och bjöd på ett attraktivt bildspråk men i de flesta fall åtföljdes handlingen av bra musik. Jag tänkte använda detta inlägg åt att hylla några bortglömda filmer och den lika glömda musiken de innehöll.
"A hard days night" (svenska titteln Yeah, Yeah, Yeah) från 1964 var förstås en chock. Richard Lesters mästerverk beskrev Beatlemania på dess höjdpunkt och soundtracket var hämtat från deras första album som bara innehöll egna kompositioner. Handlingen var enkel men humoristisk och baserade sig på hur Beatles verkligen levde under denna tid, förföljda av fans dygnet runt. Men det var förstås musiken som gjorde filmen sevärd. Och det faktum att man verkligen fick se fab four. TV var sparsam med sådant och filmvisningarna förvandlades till rockkonserter. Jag såg den flera gånger och blev lika tagen var gång. Här ett utsnitt ur filmen:
http://www.youtube.com/watch?v=cIdLALcIc14
Western var inne på femtio- och sextiotalet. Det var den tid vi trodde att allt USA gjorde var rätt. Inklusive massmorden på urbefolkningen. Och före Vietnamkriget. "North to Alaska" hade en gammal favorit i huvudrollen – John Wayne, uttalas Jånn Vajjne på göteborgska från den tiden. En popidol, Fabian, medverkade också i filmen men det var Johnny Hortons titelsång som fastnade. Filmen är väl närmast en feelgood romantisk komedi från guldrushens tid men innehöll en hel del slagsmål och annat som hörde till en riktig westernrulle. Men musiken som fastnade var denna låt:
http://www.youtube.com/watch?v=JSt0NEESrUA
Men ändå – den film som kanske gjorde starkast intryck på mig var nog "En man och en kvinna" av Claude Lelouche. En spännande kärleksintrig och massor med snabba biltävlingar gav bakgrunden i denna franska nyavågenfilm. Musiken var långtifrån den brittiska popen och hade närmast släktskap med den franska visan men ändå – det var och är en fantastisk film. Och så förstås den fantastiska titellåten med Francis Lay. Och den sextonåring som inte reservationslöst blev förälskad i Anouk Aimée saknar såväl hjärta som binjurar! Jag var och är nog fortfarande lite sotis på Jean-Louis Trintignant både för att han fick köra Le Mans och kyssa Aimée.
http://www.youtube.com/watch?v=D43yjI6cles
Lars
Ett par annorlunda reflektioner om rock
För oss som var tonåringar på sextiotalet och diggade popmusik var musikintresset en tydlig generationsmarkör. Våra föräldrar tyckte inte om musiken och det var helt OK för oss. När min pappa såg Beatles på TV och förvånat sa att ”de kan ju i alla fall sjunga, det kan man ju inte säga om den där Elvis”, log jag tyst och tänkte ”ja du gamle gubbe, tyck vad du vill, tro inte jag bryr mig”.
Vår musik var för oss unga, den var något de vuxna inte hade med att göra. Till den bilden hörde en omedveten inställning att artisterna som sjöng och spelade inte kunde bli gamla. Några av dom verkade ta det bokstavligt och avled. Andra har förvisso blivit äldre men ändå behållit attityden, tänkt bara på Keith Richards.
Det har länge varit vanligt att de stora namnen uppmärksammas när det fyller jämt. Jag gjorde många radioprogram med artister när det fyllde först 50 sedan 60 år. Att komma igen en tredje gång när de fyllde 70- kändes lite blekt så nu ligger den tiden en bit bakom mig.
Förra veckan uppmärksammade Sv D att Petula Clark fyllt 80 år. Jo, ni läser rätt: åttio bast. Även en artist som inte ägnat sig åt att proppa ådrorna fulla med diverse substanser bör ha goda chanser att nå den åldern. Men det var inte grejen med artikeln. Den berättade också att Petula samtidigt släpper en ny LP. Sug på det, käre läsare: 80 år, nytt skivsläpp! 60-talet känns plötsligt ganska långt borta. Här en länk till artikeln
http://www.svd.se/kultur/elvis-i-hogform-fick-nobben_7948876.svd
Om någon vecka kommer jag att uppleva en sak som jag verkligen inte trodde jag skulle göra: Iron Maidens sångare Bruce Dickinson talar den 14 mars inför mer än tusen affärsmän och chefer i Stockholm. Företaget – som tar riktigt bra betalt för biljetterna – presenterar Bruce så här:
Bruce Dickinson, businessman, pilot och lead singer of Iron Maiden. En entreprenör med många strängar på sin lyra. Han är kommersiell pilot, kreativ affärsman, radioprogramledare, författare, skådespelare, marknadsdirektör och låtskrivare. Bruce har även blivit rankad på top-tio-listan i fäktning i Storbritannien. När företaget Astraeus Airlines gick i konkurs, startade Bruce ett eget företag vid namn Cardif Aviation. Det nya bolaget kommer att fokusera på att serva airliners och stora flygplan åt både stora och små bolag. Dessutom planerar man att eventuellt erbjuda träning och certifikation för trainees. Dickinsons nya affärsplan väntas vidare skapas nya jobb i södra Wales.
Jo, det är samme Bruce som sjunger Number of the Beast och andra Maidenklassiker. Men Iron Maiden försvann lite snabbt i början. Jag kommer att vara på plats. Undrar om han har slips.
OK, det har gått 50 år sedan sextiotalet. Rocken har ”vuxit upp” etc. Men ändå; visst måste man ibland stanna till och förundras över hur saker och ting kan bli!
Per
En ny recension.
Det har blivit mycket recensioner ett tag här på bloggen. Efter att ha betat av Tages två första album ska jag nu ta mig an en julklappsbok – "John Lennons brev". Den gamle Beatlesbiografen Ian Hunter har lagt ner ett herkuliskt arbete på att spåra så många brev från John L. som bara varit möjligt. Privata samlingar, auktionskataloger och förstås närstående i beatleskretsen har varit källor. Det har blivit nära 300 brev, vykort, shoppinglistor och små lappar skrivna till Yoko och personal. Materialet presenteras i faksimil, som renskriven text (hans handstil är sådär kan man säja) och i översättning och sträcker sig från den tidiga poptiden till hans död. Till detta kommer Hunters korta kommentarer om tiden då breven skrevs. För den som – likt mig – läst mycket om John så får man ytterligare dimension när man så att säga får uppleva det genom hans egna ögon. Och det är verkligen spännande. Jag får både bekräftelser på min uppfattning om honom som person och en hel del ny information. Tyvärr skrivs det inte så mycket om musikskapandet utan materialet är utpräglat privat.
Den som följer bloggen vet att jag har en kluven inställning till John. Gudabenådad kompositör och sångare å ena sidan och en riktigt obehaglig person å andra. Så är det sagt.
Ett talande faktum i boken är de fåtaliga breven till Cynthia och Julian. Hunter kommenterar det med att Cynthia möjligen i vredesmod rivit sönder dem som konsekvens av hur illa hon blev behandlad av John. Han var ju inte bara avståndstagande han var extremt snål mot sin första familj. Om hon verkligen rev sönder dem var det i alla fall ur ekonomisk synpunkt oklokt eftersom brev från John idag betingar fantasisummor. Ett talande exempel på hans relation till Julian är ett vykort från 1976 med texten: "What. Happened. To. Ya? Love Dad and Yoko" Säjer en hel del om hans omtanke om Julian.
I mångt och mycket bekräftas bilden av John som osäker, snarstucken, självupptagen och inte så lite bitter. Samtidigt måste jag säja att jag blev förvånad över att han under den bittra striden med Paul hade en skämtsam korrespondens med denne. John hade ju fått för sig att Paul på albumet "Ram" hade angripit honom (vilket Paul förnekar) och skrev de hatiska utfallen i "Crippled inside" och "How du you sleep".
Av Beatlarna tycks Ringo varit den som stod närmast John om man skall mäta volym i korrespondens. Ringo fick ett otal vänliga semesterhälsningar och kort ofta med roliga teckningar. En smula överraskande tycker jag med tanke på hur olika de var som personligheter men kanske just därför…?
Det var också roligt att läsa alla vänliga brev och kort John skrev till fans under den tidiga karriären. Där verkar han uppriktigt intresserad och är ibland väldigt kul. Hans släktkärlek kommer också till uttryck i breven även om den bara gavs sporadiska uttryck. Här ser man också att mot dem var han ofta generös med pengar och hjälp.
John tyckte det var roligt att besvara enkäter av olika slag och de gav också ytterligare en nyans i hans personlighet även om hans skämtlynne ofta tog över.
Sammantaget en måste-bok för den genuine Beatles-älskaren.
Lars
