perolarssextiotal

Veckans blogginlägg kändes ganska naturligt efter helgens recension av Cliff o Shadows underbara konsert.

Det finns ett antal namn som står ens hjärta alldeles speciellt nära. I senare inlägg kommer fler att presenteras men här börjar jag med The Shadows.

Nej, de var inte mina första idoler. Första lilla 45-varvaren som inköptes var med svenska Spotnicks. Så ock den andra men den tredje var en EP med Shadows: Geronimo/Shazam/Theme for young lovers/This Hammer. 

The Spotnicks hade egentligen inte mycket mer än Bo Winbergs inte särskilt omväxlande sound och några kalaslåtar. Så de försvann bland alla andra namn man började älska. Men Shadows har alltid stått ut i min egen topplista. Hank Bs gitarrspel var så rikt, vilka underbara ljud han fick fram! Men kanske framförallt så MODERNT. Efter att ha hört Evert Taube eller Calle Jularbo på radion var detta något definitivt NYTT. Från låtarnas första sekunder till de sista fanns där också Bruce Welchs underbara kompgitarr. Vilket ljud, vilken spänst och en sån rytm!

The Shadows hade ett direkt tilltal till alla vi som då var grabbar i 10-12 årsåldern. Då läste man Edward S Ellis indianböcker och såg bröderna Cartwright varje vecka på TV. Shadows låtar hade titlar som kittlade: Apache, Man of Mystery, The Stranger, FBI, The Frightened city, The Savage och så vidare. Redan innan man hade hört låten var det spännande. Man kunde i Hank B Marvins gitarrspel höra indiantjut (avslutningen på Man of mystery) eller pistolskott (Kom ihåg att Cartwrights pickadoller inte small som dagens filmvapen!) förutom allt möjligt annat som hans otroliga teknik trollade fram.

(The Spotnicks image ska för rättvisans skull nämnas: de uppträdde i rymddräkter och återspeglade den tidens stora grej på världsscenen: rymdkapplöpningen mellan öst och väst. Jag glömmer inte när en amerikan var uppe i rymden. Hemma hos en klasskompis satt hela familjen och stirrade in i radioapparaten där en amerikansk röst knastrade. Det var som finalen på 100 m i ett OS).

Den första tiden spelade Jet Harris bas och Tony Meehan trummor. Idag inser jag att dessa två gjorde skuggorna till ett rockband. När Brian Bennet efter ett par år kom in bakom kaggarna och andra tog över basen försvann lite av den vassa udden. Shadows blev ett välspelande popband. Visst var det underbart att lära sig Welchs ackord till Chattanoga-choo-cho men det där TUFFA var inte där som tidigare.

Men kärleken bestod. När andra diggade Rubber soul spelade jag Shadow music hemma. Det sades att LPn From Hank, Bruce, Brian and John sålde bara några få ex 1967. Ett av dom köpte jag. Gruppen försvann ett par år men kom tillbaka i 70-talets början. Turn around and touch me blev ännu en favoritlåt.

Mitt i punkens år 1977 gjorde Shadows en turné i England till LPn 20 Golden greats. Skivan toppade listorna liksom nästa LP, String of hits med Cavatina, ledmotivet från filmen Deer Hunter. Gammal är äldst gällde redan då! Sedan måste väl medges att kommande LP inte är så mycket att orda om, även om Hank spelar skjortan fullständigt av Mark Knopfler i Local hero.

Med en sådan katalog har de inte behövt bry sig om att spela in nytt material på över 20 år, men den sista (senaste??) live-plattan The Final tour från 2004 har faktiskt en ny låt, Mountains of the moon, som är alldeles utmärkt.

Men The Shadows bästa låtar är så mycket klassiker att de kan spelas hur många tusen gånger som helst och man vill bara höra dom igen. Man of Mystery, Kon Tiki, Dance on etc etc. Apache är väl den helt ultimata gitarrlåten. Totalt outslitlig.

På min begravning ska Wonderful Land spelas. Aldrig har popmusik sådan resning och stolthet som där. Rockens nationalsång, helt enkelt. Utöver de mer kända låtarna finns också en hel del pärlor som singeln The War Lord, b-sidan Its a mans world, The Lost City från LPn Sounds of och..... Nej, jag ska inte trötta er mer, det finns så många, många bra Shadows-låtar.

The Shadows kom i en tid när man var 12-13 år. Extra mottaglig för det spännande. Deras sound var (och är) så läckert och unikt. De lugna spåren hade en längtande värme och de snabbare ägde en härlig uppkäftighet samtidigt som allt var så elegant framfört. 

År 2009 spelar dom samma låtar med samma danssteg på scenen och samma tillfredsställda leende på läpparna. Vid genombrottet 1960 sade deras unga blickar från scenen: "Kom igen världen, vi ska visa er hur läcker musik låter". Det har dom gjort i snart 50 år nu. Och vi som lyssnar har alltid kännt oss som unga grabbar.

Per

När beskedet kom i våras att Cliff och Shadows skulle spela i Stockholm var det bara att fixa biljett. Shadows går ju inte att missa när de spelar i Stockholm. Bara tanken att åter få se Hank o Bruce livslevande stå på en scen framför en och spela Apache och Wonderful Land sände glädjerysningar genom kroppen.

Cliff då? Tja, inte är han väl den bäste sångaren jag vet men han och skuggorna har ju verkligen gjort några pärlor till låtar. Dessutom är han ju - liksom de andra - snart 70 så det vore kul att se honom innan det är alldeles för sent. Tänkte jag.

Förväntningsnivån var alltså perfekt lagom innan jag och vännen Hans som en av många tusenden intog Globen i fredags. Blir det inte så bra, så OK då. Men blir det bättre så gärna det!

Ett rött, digitalt draperi täckte väggen bakom scenen. Snyggt upplyst. Konserten började med att det drogs åt sidan och några bilder som illustrerade artisternas femtio år på scen visades. Det spelades klassisk musik men så - pang! - tändes scenljuset och där stod gänget o drog igång.

Drog igång var rätta ordet. För på några sekunder visade "gubbarna" på scenen att de var rejält spelsugna och verkligen ville demonstrera att detta med 50 års erfarenhet av att stå på en scen bara innebär att man har mer av rutin och inte förlorat något av hungern och spelglädjen.

Som han SJÖNG, Cliff Richard! Rösten hade inte åldrats en millimeter på 50 år. Tonsäker, glödande i de rockigare låtarna, varm i balladerna. Hans scenrörelser visade inget av ålderskrämpor och så himla SMAL karln var! (Jag avundsjuk? Javisst, det skulle du som läser säkert också varit).

Bredvid stod Hank Marvin till höger och Bruce Welch till vänster med sina gitarrer som de hanterade med den lugna säkerhet som bara ett halvssekels musicerande kan ge. Marvins gitarrklang är exakt lika läcker år 2009 som den var 1960. Welch är oslagbar i toppen bland världens kompgitarrister. Hans sound och rytmiska puls är så förnämlig att man kan undra om bas och trummor alltid behövs. (Det ska dock tilläggas att basisten Mark Griffiths också är suverän på sitt instrument. Däremot har jag aldrig hållit trummisen Brian Bennet särskilt högt)

Vi fick alla de härliga klassikerna, Summer Holiday, Lucky Lips etc. Oftast exakt som vi minns dom men här och där med utbyggda arr för att förstärka live-känslan. Allt gjort med proffsig rutin. I låtar som Time Drags by och Elvis-hyllningen All Shook up levererade de tre frontfigurerna snygg stämsång.

Konserten var i två avdelningar om dryga timmen med en lång paus emellan. Shadows fick 5 + 4 egna låtar utan Cliff, inkl en underbara version av Sleepwalk. Tyvärr blev inte Wonderful Land - låten som ska spelas på min begravning - så bra så att det tårades i  mina ögon (Jo, det är sant, vid Shadows tidigare spelningar i Sverige har kinderna blivit våta) beroende på en klumpig ljudmix. Man kan inte få allt, heter det.

Mot slutet av den andra avdelningen överraskar Cliff med att säga: - Vi är ju mest kända för de familjära hitsen. Inget fel på det men folk glömmer ju att egentligen är vi ett rock and roll-band! Så går en otrolig version av Nine times out of ten i gång. Scenen nästan kokar av energi och Hanks 15-sekunderssolo är inget annat än världstopp.

Jag har aldrig så många gånger sagt till kompisen på en konsert, - detta är ju otroligt mycket bättre än jag väntade mig.

Naturligtvis blev avslutningslåten The Young ones. Då ställde vi oss upp (att publiken suttit snällt under alla rocknumren kan bara förklaras av att majoriteten var 60+) och sjöng med. Där bekräftades känslan vi alla haft hela kvällen: att vi alla tusenden i Globen den här kvällen var just The young ones.

Per

Rötter

Sextiotalsmusikens rötter talas det om. Ofta leds då tankarna in på bluesen, gospeln, r&b, och andra coola och ”fina” musikaliska traditioner. Musikerna själv hänvisade gärna själva till hjältarna inom dessa musikstilar när de blev tillfrågade som sina inspirationskällor.  Robert Johnson, Leadbelly och John Lee Hooker, det är grejor det att inspireras av…….

Samma entusiasm märker man inte när det gäller schlagertraditionen från främst fyrtio- och femtiotalet vars rottrådar man kan spåra i en hel del av den populäraste musiken från sextiotalet. Undantaget är kanske Kinks som så noggrant vårdade sin förkärlek för vaudeville och music-hall. Annars mer sällsynt.

Låt mig exemplifiera och göra det med några schlagerdrottningar och deras efterföljare, pop-drottningarna. Rötterna ligger tydliga i dagen.

Doris Day. Jag säger bara Doris Day. Hon lade grunden för den moderna schlagern, särskilt för den som framfördes av kvinnliga artister. Sockersöt och äppelkäck på samma gång med en riktigt, riktigt fin röst. Inte sällan lanserades hennes musik i filmer. Viktig att komma ihåg hennes betydelse:

http://www.youtube.com/watch?v=W8Ar9Q0Eru4

I hennes efterföljd schlagerdrottningarnas schlagerdrottning Connie Francis. Har någon kvinnlig artist haft fler listplaceringar än hon? Kunde vara sockersöt men också vassare. Om DD var en blandning så sorterade Connie. Ibland snyftiga balalder och ibland började man ana pop. Som här:

http://www.youtube.com/watch?v=_vR6xFCQJS4

 

Tar vi sedan ett raskt skutt in I sextiotalet för att kontrollera hur dessa femtiotalstraditioner förvaltades, så finner vi att de förvaltades väl. Av Petula Clark till exempel. Bara lite mindre ljuv (plastjacka) men frisyren och det melodiösa känner vi igen. Plats på bloggen för en av mina absoluta favoriter:

http://www.youtube.com/watch?v=FKCnHWas3HQ

Jag är nu beredd att överlämna målet till läsaren men vill avsluta min bevisföring med ytterligare ett exempel. Cilla Black har ju en pipa som man inte tar fel på. En smula kall i mina öron om man jämför med Petulas, men ändå – en god förvaltare av schlagertraditionen. Eller hur? Och är hon inte porträttlik Margot Wallström?

http://www.youtube.com/watch?v=_T_XzZSfvio

Slut för idag, men schlagerna hittar du överallt i sextiotalsmusiken. Elvis? Oh yes! Beatles? Oh yes! Leta och du skall finna, som det står i Skriften.

Lars

 

Det är för sorgligt.

Ämnet rock och död har faschinerat mer än det mesta. När rockmusiken var ny på sextiotalet var det musik som framfördes av unga så döden var något långt borta. Att en idol avled hände liksom inte.

Men allteftersom tiden går och rockmusiken blir äldre blir det naturligt att de gamla hjältarna trillar av pinnen. Därför innehåller det vanliga musikmagasinen numera spalter med de som gått bort sedan förra numret, ungefär som de flesta dagstidningar. Ofta blir det notiser i de svenska dagstidningarna. Men inte alltid. 

Novembernumret av Mojo hade ynka 15 rader i en smal spalt om att Gordon Waller gått ur tiden, 64 år gammal. Jaha, säger du, rycker på axlarna och noterar att det namnet inte säger dig något. Det är kanske inte ens så att duonamnet Peter & Gordon säger dig något. Dom har aldrig fått vara med i Bonniers rocklexikon.

Men vi som kan vårt sextiotal vet att duon från Liverpool åren 1964-66 levererade låtar som bättre än det mesta visade hur snygg popmusik skulle låta. Nej, rock var det inte utan elegant, melodisk musik där de bägge rösterna kombinerade varandra till ett sound som ingen annan konstellation har återskapat. Arren hade mer av snygg orkester än elgitarrer men att det var popmusik i den tidens ungdomssmak var det inget snack om.

Eftersom Peter Ashers namn kom först i artistnamnet trodde kanske många att det var hans ljusa stämma som var den viktigaste. Att han var brorsa till Paul McCartneys flickvän gör det rimligt anta att det var genom den kontakten som Paul bjöd på låten A World without love som blev duons stora genombrott. Listetta överallt. Paul skrev också uppföljarna Nobody I know och I don´t want to see you again, kanske inte lika direkta men ändå lika snygga låtar som den första.

Men det var Gordons stadiga baryton som var duons vokala centrum. Reslig som en staty av en romersk kejsare lät den som en oemotståndlig blandning av Roy Orbison och Paul McCartney. I deras underbara version av Del Shannons I go to pieces briljerar den och i många låtar som True love ways (original av Buddy Holly) och Woman (Som Paul också skrev fast under pseudonymen J Webb) ger den fortfarande rysningar när man lyssnar. Det var Gordon Wallers tämma som var musikens botten. När Peters andrastämma kom in blev det en snygg blandning, Peter & Gordon lät verkligen unika.

Som så många andra namn från 60-talet försvann Peter & Gordon efter några år. De har inte kommit igen med snygga återutgivningar, något som bara är orättvist och dumt. Jag är långt i från ensam att längta efter den slutliga CD-samlingen (det finns material till en bra dubbel, tro mig). De borde ha återförenats och visat dagens publik hur bra låtar låter. Begriper inte varför det aldrig blev så.

Peter blev framgångsrik skivproducent i USA på 70-talet. Gordon försökte sig på en solokarriär men lämnade sedan musiken. Uncut skriver att han blev skogsvårdare. Nu har hans underbara röst tystnat för alltid. Han bevärdigades ett par mindre notiser i engelska tidningar men inte en rad i någon svensk.

Det är för sorgligt. Det känns helt enkelt inte rättvist att Gordon Waller lämnar oss och nästan ingen noterar det.

Jag kräver att den ultimata Peter & Gordon-samlingen ges ut. Nu!

Per

Dödskallemärkt!

Är väl nästan ett numera k-märkt begrepp. Men i en förfluten, mer puritansk tid förbjöds tid till annan spelningen av vissa skivor på grund av sina provokativa texter. Inte bara i Kina där man än i dag låter Stones sjunga ”Let´s spend some time togehter”. Utan också i Sverige och andra demokratiska länder. I varje fall sades det så. Radiotjänst, som det väl hette då förnekade i vart fall att märkningen hette då. Men vissa låtar spelades i vart fall sällan eller aldrig. Klassisk är Simon Brehms inspelning av ”Dunder och snus (och lurviga luder)”. Simon hävdade bestämt att han sjöng ”lurviga luger” utan att det imponerade på radiocheferna. Sången innehåller dessutom en grym och onaturlig våldsskildring som folket borde förskonas från. Jag är stolt innehavare av Ep-n men tyvärr finns inte på tuben, men om du vågar kan du lyssna på Eddie Meduzas cover:

http://www.youtube.com/watch?v=JxhaS8mBxGs&feature=PlayList&p=DEC652EF4BB22787&playnext=1&playnext_from=PL&index=41

Annars var det mer explicita sexskildringar som man ville åt. I ett internationellt perspektiv kan man betrakta den periodvis hätska förföljelsen av Kingsmens ”Louie Louie” som på grund av sitt påstått erotiska innehåll kraniemärktes här och var. Outgrundligt, eftersom det är få som förstått vad dom mumlar och sjunger (det tycks som om låten i sig kräver att den skall grymtas fram). Paul Revers and the Riders inspelning är väl den bästa men här kommer originalet – med text!

 http://www.youtube.com/watch?v=wx-8_GI4d2c

Mer bisarr är väl den metodistpastor från bibelbältet i USA som vill förbjuda ”Good vibrations” med Beach Boys för han tyckte att den – musikaliskt – illustrerade ett samlag. Man kan undra hur metodistpastorers tankar går när dom lyssnar på skivor, men jag tog mig en extra lyssning efter det att jag läst om pastorns farhågor. Och tja, den innehåller ju en initial lite kramig stämning och stegras därefter alltmer för att plana ut en smula strax före den orgiastiska avslutningen (jag citerar pastorn). Så i ett radioprogram i närradion jag gjorde så uppmärksammade jag min kvinnliga bisittare G på detta förhållande och om vi faktiskt inte skulle kunna köpa den pastorala analysen. Den erfarna G. såg mig i ögonen ett kort ögonblick och sa därefter: ”Är den inte en smula kort tycker du…?

Vad tycker du?

http://www.youtube.com/watch?v=TCeD_6Y3GQc

Rock on!

Lars