perolarssextiotal

Charlie Watts har gått bort vid åttio års ålder. Ytterligare en av våra hjältar har därmed lämnat oss. Och det var något speciellt med just Charlie, för min del. De flesta av mina idoler beundrar jag egentligen bara för de talanger de har som låtskrivare, musiker och /eller sångare, men med Charlie var det något annat också, hans personlighet. Någonting med hans självständighet och coolness, hans förmåga att ta sig ur sina, från tid till annan, omfattande sprit- och narkotikabruk. Och troheten (nåja) mot frun. Bara en sån sak som att han allt som oftast avvek från den slafsiga klädkoden i Stones och trivdes allra bäst i en kritstrecksrandig inköpt på favoritbutiken på Savile Row. En riktig stilikon. Keith Richards i kritstrecksrandigt? Knappast.

 

Hans musikaliska bakgrund var blandad och han var allätare av musik men hans hjärta var i jazzen, vilket gjorde honom till en fantastisk trummis. Hans jazzinspirerade spel gjorde att han kunde låta mycket utan att banka livet ur sig. Han var en slags motpol till den så hyllade Keith Moon. Så medan resten av Stones (inte Bill Wyman förstås) hjulade och sprattlade sig runt scenen så satt han lugn vid sitt trumset och höll takten lika säkert som en Ringo. Och ödmjuk och generös var han också. Lyssna bara på utdraget ur denna intervju.

 

https://www.youtube.com/watch?v=fkAfh7wsnK4

 

Hans väg till rocken gick genom Alexis Korners Bluesbreakers där han satt in och mötte genom detta de blivande Rolling Stones. De lade ner stor möda på att rekrytera honom, men när han väl började i Stones så behöll han under en period sitt daytimejob som reklamare för säkerhets skull. Han var alltså till en början inte imponerad av gruppen som försörjningskälla. Här med en återträff med Alexis band. Har du aldrig klickat på en länk här på bloggen, så måste du låta den bli den första för detta är magiskt. Gärna i ensamhet med lurar och möjligen en droppe Laphoroaig för välbefinnandet, hälsan och känslans skull.  Såhär mycket känslor visade han sällan i Rolling Stones.

 

https://www.youtube.com/watch?v=QAoSdAyxX04

 

Men han var mer än en bandmedlem. På många sätt blev han, liksom Ringo, det sociala kittet när slitningarna i bandet blev alltför stora. Han fanns där alltid med sitt trumset men var aldrig del i någon falang när känslorna svallade. Hans betydelse blev tydlig när han blev sjuk 2004 och Stenarna sköt på den planerade i A Bigger Bang istället för att ta in en ersättare.

 

Och apropå stilar. Vilka är de coola kostymklädda i bandet? Bill och Charlie ler åt galenskaperna på scenen framför dom. Se själv.

 

https://www.youtube.com/watch?v=SGyOaCXr8Lw

 

Den stora frågan är förstås nu Om. Rolling. Stones. Kommer. Att. Överleva? Brian Jones ersattes av en ny bandmedlem, Bill Wyman av inhyrda basister, men en sångare och två gitarrister är det verkligen Rolling Stones? Verkligen!?

 

Det är ju så här vi vill minnas dem. The Greatest Rock&Roll Show On Earth. Typiskt nog så skymtar bara Charlie i filmen, för vem är väl intresserad av en – återigen – så cool trummis i prydlig gul t-shirt medan det sprattlas så intensivt?

 

https://www.youtube.com/watch?v=8mcvHBjpYdU

 

Charlie är död, R.I.P. Stones är i min värld också borta, R.I.P.

 

Lars

 

 

 

 

 

Instrumentalmusiken, senare lärde vi den läckra termen ståltrådspop, var min första musikkärlek. Spotnicks kom först men snart tog the Shadows en plats i mitt hjärta som finns kvar (läs ”Därför älskar jag” november 2009).

 

Liksom nästan alla grupper gjorde skuggorna medlemsbyten. Först ut var trummisen Tony Meehan som lämnade hösten 1961, ett drygt år efter att Apache etablerat gruppen som ett toppnamn i England. Basisten Jet (eg Terence) Harris följde till våren. Det var han som hade föreslagit att gruppen skulle byta namn till Shadows eftersom de stod i skuggan av Cliff Richard och inte fick ha samma namn som den etablerade amerikanska gruppen Drifters. Min högst personliga åsikt är att gruppen med dessa byten blev mindre av rock- och mer av popband. Inte sämre alls men det var en udd i musiken som inte kom tillbaka.

 

De flesta som lämnar grupper brukar försvinna ur historien och bara stanna  där som ”den som tidigare var med”. Jet o Tony hade högre ambitioner vilket vi bara kan vara glada för. Först fick Jet en egen hit på 12e plats. När sedan Tony var ledig slog de sig ihop och fick en låt av Jerry Lordan, mannen som skrev både Apache och Wonderful Land som Shadows toppade listan i 8 veckor våren 1962 med. Hans Diamonds blev också en listetta.

 

(772) Jet Harris & Tony Meehan - Diamonds - 1963 45rpm - YouTube

 

Kompgitarren hanterades av ingen mindre än Jimmy Page som här tog ett steg mot högre höjder.

 

Jet och Tonys samarbete fortsatte och ytterligare två hits år 1963 med låtar som lät precis lika bra som de som The Shadows släppte samtidigt. Jerry Lordan ställde upp igen och Scarlet O Hara kom tvåa. Inte heller här får vi samma solospel och sound som Hank B fixade men låten är ännu bättre i mina öron än den förra. Ett litet trumsolo i en hitsingel, det hör man inte varje dag!

 

(772) Jet Harris and Tony Meehan - Scarlet O'Hara - YouTube 

 

På tal om framgångsrika musiker så hyrde Jet och Tony in John Paul Jones som basist till den turné de gjorde efter Diamonds framgång.

 

Alla goda ting är tre heter det väl och hitraden avrundades snyggt med Applejack som nådde fjärde plats. Ännu en toppmelodi. Jag kan inte riktigt fatta att den här inte blev en standards för de många ståltrådsband som fanns.

 

(772) Jet Harris & Tony Meehan - Applejack - 1963 - YouTube 

 

Jag är glad över att i min skivhylla står LPn ”Remembering” som inte bara har ovanstående låtar utan ännu en komposition av Jerry Lordan. Tony Meehan gav ut den på en singel 1964. Att den floppade kan man förstå – hur kan en trummis lansera en gitarrlåt?  OK, arret var kanske inte riktigt i tiden men en låt av Jerry Lordan blir aldrig dålig!

 

(772) Tony Meehan - Song Of Mexico - 1964 45rpm - YouTube

 

Som så många andra 60-talets hjältar har dessa två spelat sina sista toner. Meehan avled 2005 och Harris sex år senare. Men, som det heter, en bra låt är en bra låt och de gjorde flera!

 

Per

 

Hört talas om honom? Nej, kunde just tänka mig det. Detta inlägg är ett rejält övertramp om vi betänker att Lars o jag är ense om att vi ska fokusera på tidsspannet 1954-72. Men vi skriver om musik och att fullständigt begränsa det i en tidsepok går ju inte.

 

Här ska jag presentera ett namn du, vågar jag gissa, inte hört talas om. Richard Hawley. Låter knappast som en artist, skulle kunna vara en skådis, en polis eller vilken kommunalarbetare som helst. Inte heller som artist är han särskilt framstående. Den sammantagna texten i svenska Wikipedia lyder:

 

Richard Willis Hawley, född 17 januari 1967 i Sheffield, är en brittisk gitarrist, låtskrivare, producent och sångare. Efter att hans första band Treebound Story splittrats, påbörjade Hawley en framgångsrik karriär som medlem i britpop-bandet Longpigs under 1990-talet. Senare spelade han i bandet Pulp som leddes av hans vän Jarvis Cocker. Efter att även Pulp splittrats, har Hawley släppt flera musikalbum som soloartist.

 

Därefter följer en lista på 8 LP, utgivna mellan 2001 och 2019. För, jag tror det måste vara, första gången här handlar detta blogginlägg alltså om musik från detta sekel. Av dessa 8 äger jag två, Cole´s Corner och Lady´s Bridge, från 2005 resp 2007. Jag har lyssnat synnerligen sparsamt på musik från efter sekelskiftet så konkurrensen är svag när jag skriver att det är det klart bästa jag hört.

 

Man sugs direkt in i den sköna stillsamhet som präglar musiken. Här finns en 60-talskänsla i soundet som är på samma gång personlig som allmängiltig. Den mjuka värme vi, kanske fördomsfullt, associerar till den analoga inspelningstekniken. Men framförallt har Richard Hawley RÖSTEN som minner om Roy Orbison men är varmare, ännu mer inbjudande.

 

Att här presentera honom närmare hoppar vi. Mina kunskaper inskränker sig till det som nätet ger. Ni som vet något om 90-talspop noterade Pulp här ovan men där var Richard bara extramusiker under några år efter gruppens storhetstid. Nej, jag går direkt på länkar till låtar från mina plattor. Vi öppnar med titelspåret från LPn Cole´s Corner. Stråkarna för lyssnaren direkt in i den sköna känslan:

 

(728) Coles Corner - YouTube

 

Born Under a Bad Sign  (titeln känns igen eller hur?!) här en sådan där skön ackordföljd som vi hört tusen gånger men blir lika glad av när den dyker upp igen.

 

(728) Richard Hawley - Born under a bad sign - YouTube

 

Hawleys tempon är överlag stillsamma. Men han kan skruva upp det och då blir det countrypop. Ofta sånt man tror sig hört förr men ändå inte. Hur som helst vill man höra det. Lyssna t ex på Serious.

 

(728) Serious - YouTube

 

Här har vi ännu en snabbare sak. Hur kan man INTE älska sådan här musik??

 

(728) Richard Hawley - Tonight The Streets Are Ours - YouTube  

 

Vi som kan vårt sextiotal och mer därtill kan naturligtvis lätt känna igen små melodislingor och harmonier i Richards Hawleys låtar. Men bra popmusik handlar ju om att sno ihop dessa små, fina idéer till bra låtar. Ännu mer om att kunna sjunga dom som Richard Hawley. Med det skrivet avslutar vi länkraden med Our Darkness, en bra låt när du släckt sänglampan och vill somna in mjukt.

 

(728) Richard Hawley - Our Darkness - YouTube

 

Jag inte bara hoppas utan tror att du som läser och lyssnat på länkarna förlåter mitt övertramp.

Per

”Bort gå de,
 stumma skrida de
 en efter en till skuggornas värld.”

 

Det är alltså dags för en nekrolog igen. Another hero just kicked the bucket – basisten Dusty Hill i ZZ Top.

 

Hill växte upp i Texas (han var född 1949) under en period då segregationen var ett levande faktum i södern och därför blev hans intresse för svart blues en överraskning för hans omgivning har han berättat i en intervju. När han mötte Billy Gibbons och Frank Beard, som delade hans musikstil så blev det självklart att bilda en grupp och deras debutalbum kom 1971 med det hoppfulla och självsäkra namnet ZZ Top´s first album. De skrev mycket av sin musik själva och fick, som bekant, en karriär som i längd nästan kan mätas med Rolling Stones.

 

De höll fast vid sin sydstatspräglade blues fram till 1979 då de plötsligt dök upp i solglasögon och långa skägg och med en mycket poppigare stil. Och här fick de ett nytt genombrott med, bland annat, Sharped dressed man och Gimme all your lovin´. Men vi stannar vid deras debutalbum som i min mening har underfundiga och humoristiska texter och med ett genuint blues-sound.

 

Det skrev ofta dubbeltydiga och lite fräcka texter. Backdoor love affair är ett uttryck som både kan syfta på en relation med en gift kvinna eller på analsex. Texten ger inget slutligt besked om vad som avses, men gunget är fruktansvärt tungt och Gibbons gitarrspel lika fräckt som texten.

 

https://www.youtube.com/watch?v=2sqi9PQCtDQ  

 

I Going down to Mexico kan man ana den kommande lutningen mot popen. Lite lättare än den tyngsta bluesen och en svårtolkad text som närmast för tankarna till Road to Cairo eller Dylans All Along The Wathchtower.  

 

https://www.youtube.com/watch?v=M-hTDj-YFK0&list=RDM-hTDj-YFK0&start_radio=1

 

Gibbons skrev också en låt som heter Brown Sugar som också är dubbeltydigt om man jämför stones låt med samma namn som ju handlar om umgänge med färgade kvinnor. ZZ Top´s text är rakt av om heroin. Skulle jag tro. Men lyssna bara på det gitarrintrot. Mer blues än så blir det inte.

 

https://www.youtube.com/watch?v=CHvrysH8mJo

 

Dubbeltydiga texter, nämnde jag det? Här beskriver gruppen hur det känns att ha en otrogen flickvän i en låt med den pregnanta titeln Somebody Else Have Been Shaking Your tree. Återigen en blueslåt med aningar av pop i kompotten och fräck titel.

 

https://www.youtube.com/watch?v=a1wqf10ms1k

 

R.I.P Dusty.

 

Lars