Dynamit till nyår!
Så är ett nytt år i kalendern på gång igen. Vi på bloggen önskar dig som läser ett gott avslut på 2016 och ett ännu bättre 2017! Året som gått blev lite speciellt med flera stora namns bortgång men mycket hellre minns vi Bob Dylans Nobelpris, det ultimata beviset på att vår musik tillhör de finaste kulturkretsarna. Men ni kan lita på att här på bloggen fortsätter vi att skriva om vår favoritmusik med samma unga entusiasm som tidigare!
Nyår firas med fyrverkerier men här avfyrar vi starkare saker, ren dynamit! Just det, den lilla, i alla fall inte så långa (ca 145 cm) , fröken ”miss Dynamite” som var ett färgstarkt inslag bland de många tjejer som kom fram på listorna just när sextiotalet tog över från femtiotalet.
Det är dags igen för en presentation av en utgåva i serien ”Classic albums” med hennes sju första LP från åren 1959 – 62 samlade. Den har också några spår som inte gavs ut på dessa och därmed en komplett uppsättning av singel-a-sidor och de flesta b-sidorna från hennes första år.
Hennes allra första singel var en version av Hank Williams Jambalaya, som var och vartannat sextiotalsband gav sig på. Ni kan inte undvika det nästan småtöntiga kompet men HUR hon sjunger!
https://www.youtube.com/watch?v=aOIvOEF268I
Den släpptes redan 1956. Det skulle dröja tre år innan Brenda fick sin första hit. Den kom 4a både hemma i USA och i England, Sweet Nothings. Också en låt många gjorde men ingen sjöng som Brenda.
https://www.youtube.com/watch?v=tfJ-q0VFe_g
När vi gick till nästa decennium hade Brenda fått en sådan position att man vågade satsa på lite bredare musik. Hennes otroliga driv i rösten gjorde ju att även en ganska slö låt kunde få skjuts. Första listettan var en rejäl balladtryckare, I´m Sorry.
https://www.youtube.com/watch?v=BGLR25EJtfE
Skivorna bjuder på många kända låtar från den här tiden. För det allra mesta tidlösa ballader med, kan vi tycka, enkla texter, men med oemotståndlig charm. Nu är inte allt så bra, hennes versioner av kända nummer av t ex Ray Charles och Fats Domino har mer av charm, än kvalitet, om vi säger så. Man slås av de enkla arren, lite gitarr och trummor med doande tjejkör och enkel stråkstämma. Enkla kanske, men så underbart effektiva. Framför Brendas röst som känns som den perfekta kvinnliga poprösten.
Brenda turnerade i Europa och hade många fans över hela världen. Ibland kunde det bli lite förvirring när utlänningarna fick se henne för första gången och inte kunde tro att en så stor röst kunde finnas på en så liten människa. I Frankrike odlades därför myten att Brenda var en 32årig dvärg!
Som andra tidiga rockare lyckades Brenda komma igen i slutet av sextiotalet som countryartist. Hennes hitlista utökades men för oss svenskar blev det ju inget man lade märke till. Brenda är fortfarande aktiv, hon är ju bara 72! På hennes hemsida kan köpa biljetter till spelningar i Tampa i månadsskiftet januari – februari.
Men 4-cd-asken jag presenterar här håller sig alltså till åren fram till 1962. Med hela 101 låtar blir det en förnämlig samling musikgodis. Vi avslutar med den låt som med tiden kommit att bli hennes mest kända, Julen må vara förbi men den här låten duger när som helst på året.
https://www.youtube.com/watch?v=_6xNuUEnh2g
Per
God Jul önskar perolars.
Detta är en tid som förhoppningsvis upptas andra och mer näraliggande saker än bloggar som tomterier, julklappar, god mat och lika goda vänners lag. Men ändå vill vi skicka en julhälsning till er som till äventyrs har en stund över i lugn och ro, kanske tillsammans med en dyr och god Calvados eller något alkoholfritt alternativ. Det blir en liten utflykt bland julhälsningar och jullåtar. Jag börjar med att vidarebefordra en någon senkommen sådan hälsning. Den är från 1964 och kommer från världens bästa popgrupp.
https://www.youtube.com/watch?v=zqM-VcwMLDw
1968 skickades också en hälsning. Intressant hur musiken har utvecklats.
https://www.youtube.com/watch?v=bbrNp18MIV4
Phil Spectors legendariska julalbum platsar förstås här. Värt att spela hela albumet men jag nöjer mig med min personliga favorit med The Ronettes.
https://www.youtube.com/watch?v=OESKV4NR3po
För den lite mer klassiskt intresserade bjuder jag på en Elvis. Per och jag pratar då och då om varför Elvis inte tagit mer plats i bloggen. Det är väl kanske inte mer än så med det än att han inte är någon personlig favorit hos någon av oss. Hans betydelse förtjänar emellertid mer utrymme och jag ska personligen ta på mig att något rätta till denna brist nästa år.
https://www.youtube.com/watch?v=SNLpawUrfcc
Det var lite kul att göra en exkursion i julhälsningarnas poparkiv. Denna hade jag aldrig hört förut. Kanske den själfullaste ”julvisan”. John Lee hälsar.
https://www.youtube.com/watch?v=mIOcxEsX2pE
Och vem sa att Bob Dylan saknar självdistans och humor? Vet inte, men fel hade han.
https://www.youtube.com/watch?v=a8qE6WQmNus
Jag gillar Peggy Lee. Här tolkar hon den juligaste av alla juliga låtar från den stora amerikanska sångboken mjukt och fint utan att bli pekoralistisk. Vacker är ordet.
https://www.youtube.com/watch?v=zBRrnd7mA90
Lite riktig Mersey ska vi väl ha med. Och mer Mersey and Gerry och hans fredsmäklare finns väl inte?
https://www.youtube.com/watch?v=V1ZaUBHp4Xc
Den bästa är kanske Johns låt? Låter lika pretentiöst samhällsförbättrande som han allt som oftast gjorde i sin senare solokarriär men här håller han ihop det och får till en riktigt julig önskan om såväl fred på jorden som en riktigt God Jul.
https://www.youtube.com/watch?v=z8Vfp48laS8
Men – denna måste med. Om inte annat så för att motbevisa de som påstår att Dylan bara är butter, saknar självdistans och humor. Suck it up!
https://www.youtube.com/watch?v=a8qE6WQmNus
Bättre än så kan man väl inte avsluta en liten musikalisk julbetraktelse.
Så, från oss till er alla – Peace and Love and Happy Hollidays!
perolars
Gammalt krut smäller bra!
Vi trodde inte att det skulle hända. Det hade inte gjort så mycket om det inte hade hänt. Men nu har det hänt och vi applåderar:
Rolling Stones har släppt en ny LP! Jo, du läste rätt, en NY LP med låtar dom inte givit ut på skiva tidigare. Efter 11 år. När Mick o Keith är 73 och den yngste av de fyra ordinarie stenarna är 69.
Nej, ålder är inte en siffra, det är en känsla och känslan man får efter bara några takter in på första låten är att detta är ett tungt, viljestarkt rockande band. Otroligt rutinerat. Men hungriga som vore de inte många år över 20.
Rolling Stones firar nästa år 55 år som fungerande enhet. Nästan lika länge har de hört till yttersta toppen av världens populärmusik. Dom är inte längre bara in unik institution. Dom bör snart räknas in bland världens underverk, om de nu är sju eller hur många man räknar dom som.
Blue & Lonesome är, som ni redan förstått, en bra LP. Den innehåller inte några nyskrivna Jagger-Richard-kompositioner och det gör ingenting. Grabbarna – jo, det ordet sitter rätt – har gett sig på covers av låtar de gillar och det hörs för här finns mer av spelglädje och inlevelse än man hört Rolling Stones leverera på platta på mycket, mycket länge. På bara tre dagar spelade gruppen in 12 låtar Chicagoblues, den stil som Stones är mer hemma i än någon annan.
Direkt i skivans öppning hajar man till. Rappa gitarrackord och ylande munspel ger Just Your Fool en härlig kickstart. Det svänger, vilket driv! Mick sjunger också med samma typ av frenesi som imponerade redan för femtio år sedan.
https://www.youtube.com/watch?v=PacX2YgdLOo
Nu är inte allt jubel på skivan, redan nästa spår, Commit a Crime, känns lite tungfotat men det följs av en pärla. Skivans titelspår är en tung ballad med rejält neddraget tempo men med OJ sådan inlevelse i Jaggers sång och munspel!
https://www.youtube.com/watch?v=cuqqRAoCFIc
Typiskt bluesgung gör att All Your love därefter känns lite utfyllnad men så går tempot upp i topp i I Gotta Go med ännu en intensiv munspelsinsats av Mick. Stenarna behärskar naturligtvis hela bluesregistret och spelar ut hela sitt kunnande. Eric Clapton gästar på två spår, naturligtvis ett ofelbart val av gästmusiker. På två låtar glimrar hans slidespel.
https://www.youtube.com/watch?v=iYR75WolQAA
Det stora med skivan handlar egentligen inte om låtarnas musikaliska kvalitéer utan om det faktum att plattan kommit till överhuvudtaget och känns så fräsch, så ny som de nya skivorna kändes på sextiotalet. Att Rolling Stones ännu en gång visar vilket förbaskat bra band de är. Efter 55 år.
Per
Tre möten med The Beatles – tredje mötet.
Tidigare har jag skrivit om gruppens möte med Elvis som inte satte några tydliga spår och med Dylan som genom att han introducerade dem till marijuana kom att bidra till deras framtida musikskapande. Det tredje och sista mötet jag tänkte behandla var deras möte med Rolling Stones, ett möte som stenarna inte kan överskatta. Det innebar nämligen att de senare tog mod till sig och började skriva eget material.
Låt mig bara inledningsvis säga att åsikterna går isär om hur och när detta möte ägde rum. Jag har helt enkelt valt det som tilltalar mig mest. Men mötets stora betydelse – under vilka omständigheter det nu ägde rum – är senare omvittnat av Mick och Keith.
Så, alltså. Den 10 september 1963 var Rolling Stones i De Lane Lea Studio i London för att repetera. Tidigare hade de bara gett ut en singel, ”Come on”, en cover på en Chuck Berry-låt och var nu på jakt efter någon nytt och letade förtvivlat efter en lämplig ny låt. Kommer du ihåg dansen? Den kallades shake om jag minns rätt.
https://www.youtube.com/watch?v=NV62UcqbcQA
På den tiden bestod hela Rolling Stones repertoar av cover-låtar och de betraktade, inte så litet avundsjukt, Beatles kompositionsförmåga. Men slumpen kom alltså till deras hjälp den 10 september då deras manager Andrew Loog Oldham som tröttnat på den improduktiva stämningen i studion och tog en promenad. Han stötte nästan direkt och bokstavligen på John och Paul som var på väg ur en taxi. Andrew bad dem följa med tillbaka till studion där stenarna satt lite uppgivet och jammade och Andrew förklarade för John och Paul deras dilemma – de hade ingen bra låt att spela in.
McCartney hade, sin vana trogen, ett antal halvfärdiga låtidéer i huvudet och tog med sig John till ett hörn av studion och färdigställde snabbt en av dem. Det var inte en av hans bästa idéer tyckte han själv, men han tyckte samtidigt inte de skulle vara för generösa och ge dem, som han uttryckte det ”one of my best”. Det tog inte många minuter innan de slipat den oslipade låtdiamanten och erbjud stenarna låten. Resultatet? Det blev såhär:
https://www.youtube.com/watch?v=zZZq-ERcJuo
Här visar inte minst Bill Wyman vilken fantastisk basist han är när han visar baklyktorna åt Pauls insats i Beatles version av samma låt. Notera också att det var långt innan Keith tog över sologitarren.
Mick och Keith blev så otroligt imponerade av hur snabbt beatlarna snickrade ihop en så bra låt, men saknade ännu det mod som behövdes för att göra ett eget försök. Det krävdes att Andrew vid ett senare tillfälle låste in Mick och Keith i köket i en lägenhet och vägrade släppa ut dem förrän de skrivit en låt. Keith beskriver låtskrivandet i köket som att först hände ingenting, sedan ingenting och sedan ännu mer ingenting innan de plötsligt lossnade. Till Andrews förvåning kom de inte ut med en rak tolva eller en r&b-låt utan en smäktande och elegant popballad. Inte så illa för ett förstlingsverk, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=g6PsahByRUU
Och resten är – som man säger – historia. Så Beatles står inte bara bakom sin egen musik utan också Rolling Stones framgångar. Och den inspiration de bjöd på omfattar också så många andra grupper från den tiden (och föralldel också senare grupper).
Vad hade hänt med stones utan detta möte? You tell me.
https://www.youtube.com/watch?v=NwhtyFIAqf8
Lars
1966 – ”The Year the Decade Exploded”
För Lars och jag är det vi skriver om egentligen ett enda stort jubileum. Sextiotalet var ju för femtio år sedan och det spelar inte närmare roll om vi behandlar något från 1962 eller 1968, den musik vi älskar är alltid en fest att lyssna på. Den framstående brittiska skribenten John Savage tänkte naturligtvis på ett mer precist jubileum när han inför året gav ut en tegelsten till bok med ovanstående rubrik.
John Savage imponerade redan för 25 år sedan med boken ”Englands Dreaming” som presenterade punken och Sex Pistols på ett fantastiskt sätt. Fokus var inte på musiken utan på kulturen och samhället som den finns i och speglar. Här återkommer samma grepp. Läser man den här boken inte som en musikbok utan som samhällsbetraktelse för hur det var för femtio år sedan är den till stora delar rena guldgruvan.
Boken har ett kapitel för vardera månaden. Det börjar med en viss låt, som synas kunnigt. På det följer en samhällsutblick på något aktuellt som hände i USA eller England. På 547 sidor (pocketupplagan som Uppsala anrika bokhandel Lundeq bara tog 149 spänn för) hinner en myriad av popgrupper bli omnämnda och antalet låtar som inte bara omnämns utan får några raders initierad beskrivning går inte att hålla räkning på. Boken har i slutet en lista som omfattar 11 sidor med singelsläpp månad för månad. När man läser uppradningen av alla fantastiska låtar tappar man nästan andan! 1966 VAR en underbar tid att vara popdiggare, Oj!
Här plats för bara några exempel på bokens innehåll. Januarikapitlet börjar med den här låten
https://www.youtube.com/watch?v=0jqn9SKYAgY
The Sounds of Silence inleder ett resonemang om hur låtar med meningsfullt textinnehåll blev vanligare. Efter omnämnande av Peter Watkins historiska film The War Game kommer en översikt över de många protester mot atombomben som förekom.
Marskapitlet börjar med en låt vi nuförtiden nästan glömt helt men var årets stora hit i USA:
https://www.youtube.com/watch?v=hSmUOj_CnrQ
Barry Sadlers Ballet of the Green Berret blir en självklar inledning till genomgång av proteströrelsen mot Vietnamkriget.
Aprilkapitlet tar upp LSD. Drogbruket återkommer på andra ställen i boken. Den av låtarna som nämns jag länkar till här är en favorit:
https://www.youtube.com/watch?v=J74ttSR8lEg
Att Byrds protesterade mot att Eight Miles High ansågs vara en drog-låt är oväsentligt. Den illustrerar perfekt popens utveckling mot psykedelia, ytterligare ett ämne som boken övertygande går igenom.
Kanske är mitt favoritkapitel ändå juli. Här går Savage igenom den färgade musikens genomslag på listorna och i popmedvetandet. Illustrationer finns ju i överflöd och kapitlet börjar mitt i prick med Wilson Picket:
https://www.youtube.com/watch?v=3mz_EXHKGHs&spfreload=10
Det är genomgående singlar som tas upp. Det är förklaringen till att Beatles Revolver nästan aldrig omnämns trots att den har en sådan central plats i musikhistorien. Men Beatles återkommer på flera ställen. Vi får t ex en beskrivning av gruppens sista USA-turné det året, slaktarskivomslaget och Johns Jesus-kontrovers. Inte heller (nästan) lika historiska Pet Sounds nämns särskilt mycket men Beach Boys får sin del med låten Good Vibrations som jag länkade till i inlägget ”5 November 1966” häromveckan. (Nås genom att bläddra ned på skärmen)
Till bokens plus ska läggas dess avslutande index som på 32 sidor (!) möjliggör att man lätt kan återvända till en viss grupp eller företeelse. Bara hänvisningarna till avsnitt om Beatles upptar en halv sida.
För oss som mer tänker på hela decenniet i ett sammanhang är det lite svårt att hålla med om att det var just under detta enda år som decenniet ”exploderade”. Men som kritik är det påpekandet löjligt. John Savage fångar en tid då mycket hände. Det speglades i en musikalisk utveckling där flera stilar fick plats inom popmusiken och det som vi idag kallas rockmusik fick sin grund. Samtidigt skedde en utveckling mot mer medveten och självständig ungdom och mindre respekt för överhet som kanske är den viktigaste anledningen till 60-talets centrala plats i den moderna historien.
En bok att läsa noga och sedan återvända till, många gånger.
Per
