Kan man gilla ett trumsolo?
…pja, trumsolon låter i mina öron ofta som rytmiska åskväder och tillför sällan något nytt. Men de har en annan viktig roll i gruppen. Trummisar är emellertid som regel ganska anonyma, som I Kinks eller Beach Boys. De som sticker ut är få. Man kan egentligen dela upp de mer framträdande trummisarna i tre kategorier – de taktsäkra, de nyanserade och de utlevande. Ringo Starr tillhör den första kategorien och är en favorit. Framför allt visade han sin säkerhet på allvar på ”Beatles for sale” och framåt. Och Beatles musik var, när komplexiteten ökade, inte alltid lätt att fasa in trummorna i. Jag har tidigare skrivit om ”Rain” vilket väl var hans höjdpunkt i Beatles.
https://www.youtube.com/watch?v=VKmJGXhSmaY
Min andre favorit är Charlie Watts i Rolling Stones och han får representera de nyanserade. Han är i princip självlärd på sitt instrument. Han lyssnade och såg andra som spelade och tog det till sig. Det han mest lyssnade på var jazz och blues och i grunden är han också en jazzälskare. Enligt egen utsago så fick Mick lära honom spela rock när han kom in i Rolling Stones. Han lärde sig det, men jag tycker att han behöll ett jazzanslag som fortfarande hörs och som gör honom till den fantastiske musiker han är. Ett exempel på vad jag menar hörs i ”Angie” där han ligger så diskret i bakgrunden, men när det behövs så gör han understrykningar av Micks text med cymbal (eller om det är high hat). Det är jazz i rockkläder mina vänner!
https://www.youtube.com/watch?v=RcZn2-bGXqQ
En trummis som jag först nu börjat lyssna ordentligt på och som jag tidigare mest betraktat som en galen skinnplågare men som jag nu fått en mer nyanserad syn på är Keith Moon alias Moon The Loon. Hans styrka låg inte i Ringos extrem rytmkänsla eller Charlies finstämda anslag. Hans stil var istället den vilt utlevandes. Men vem kunde vara finstämd bakom The Whos gitarrister? Han sjöng dessutom på en handfull låtar, bland andra ”I need you”. Inte alls illa. Och det drivande och styrande trumspelet i denna låt är åtminstone på långt håll släkt med ”Rain”.
https://www.youtube.com/watch?v=-brOyn5mQrY
Men också i de tuffare låtarna kan man höra att Keith inte bara är en hårdrockstrummis som bankar utan han och John Entwistle bildade en samstämd rytmsektion som fond till Pete Townsends vilda musikaliska utflykter. Det krävde nog sina musiker. I Mose Allisons ”Young man blues” attackerar Keith sitt trumset vilt men i en stenhård symbios med Johns bas.
https://www.youtube.com/watch?v=GWRmsoBXAUw
”Quadrophenia” från 1973 öppnar med ”The real me”. Här excellerar Keith i det som skulle bli hans kännetecken – det symfoniska, överdrivna och dramatiska. Mäktig är kanske en bra sammanfattning. Utan en trummis med den självständighet och attack som Keith hade The Whos sound aldrig blivit vad det blev. Han hade platsat i vilket av dagens metal-band som helst.
https://www.youtube.com/watch?v=R5z0MuKxfZc
”(The Who sings) My genereation” var gruppens första album 1965 och när jag lyssnade om det för en tid sedan fick jag plötsligt klart för mig hur betydelsefull Keith var för The Who och som inspirationskälla för rocktrummisar överlag. På den plattan finns ”Out in the street” som kunde ha låtit som en dussin-r&b av Animals eller Rolling Stones men Keith ger den en alldeles egen Who-karaktär. Taktsäkerheten fick inte så sällan ge efter för attack. En ganska obetydlig r&b-dänga får sin karaktär av Keiths spel.
https://www.youtube.com/watch?v=Pp3fyLUM1_8
1975 kom Keiths enda soloalbum ”Two sides of the moon” (bättre än sitt rykte) och tre år sedan var han död efter en överdos medicin som skulle mildra effekterna av absistensbesvär efter långvarigt alkoholbruk. Sic transit.
Lars
.
Beatlesvandring m m i London
London är en stad man alltid kan återvända till. ”Är du trött på London är du trött på livet” är ett talesätt som är så exakt rätt. Vet inte hur många gånger jag varit där men det var några år sedan sist så en vecka denna sommar kändes rätt.
Redan första dagen fick jag en shock! Hade hört det men inte kollat upp, men det var sant: HMVshopen på 363 Oxford Street finns inte mer. Att upptäcka det var nästan som ett dödsbud bland någon man känner. Den affären har varit ett underbart vattenhål vid besöken och hur många skivor man burit ut därifrån kan jag bara gissa. Sorg!
Tur nog så finns den mindre affären på 150 Oxford Street – närmare Hyde park – kvar så visst blev det lite inköp. Notabelt var att nu är det tydligen inne att satsa på 80-talets brittiska namn. Det var en massa samlingar med grupper vars namn vi inte tar upp i denna blogg i onödan.
Veckans höjdpunkt var en av de Beatlesvandringar som erbjuds. För bara 20 pund får man en 2 timmars raskt promenad i fotspåren efter Richard Porter som fått utmärkelsen ”The Beatles brain of Britain”.
Ingen tvekan om att han kan Beatles och att han vet hur en vandring ska läggas upp. Massor av nördfakta om gruppen och dess medlemmar kom fram. Med sig hade han en pärm med bilder från respektive plats från tiden det begav sig för den händelse någon skulle kunna tro att han bara hittade på.
Vandringen började vid Marlybones T-banestation. Det är nämligen i gränden intill den som inledningsscenen i Hard Day´s Night är filmad. Alltså den scen ni ser på You tube-klippet här:
https://www.youtube.com/watch?v=Ag8_cfmjdD4
Vi fortsatte via registreringskontoret där Paul gifte sig med Linda och Ringo med Barbara Bach till huset med lägenheten där John bodde vid tiden för sin romans med Yoko. Det var egentligen Ringos lägenhet som en betydligt längre tid beboddes av Jimi Hendrix. Det var här som John togs för narkotikainnehav.
Några kvarter till och vi kom till huset med Jane Ashers lägenhet där Paul tillbringade åtskilliga nätter. Det var här i källaren som John och Pauls skrev I Want to Hold Your Hand. Vi fick så klart inte gå in men att bara titta ned på källarfönstret gav lite rysningar efter ryggraden. Här, bara några meter ifrån där jag står, skrevs historia 1964!
https://www.youtube.com/watch?v=ipADNlW7yBM
Vi gick vidare till restaurangen som figurerade i filmen Help!. Richard berättade att det var här George träffade de indiska musiker som visade honom sitaren. Efter det var ju George fast och Beatles fick för första gången en medlem som ansåg något annat lika viktigt som Beatles.
Avslutningen blev så klart Abbey Roads studio med övergångsstället på skivomslaget. Richard gick utförligt igenom historien om att Paul var död som ju uppstod för att han gick barfota på bilden. Kul nördfakta att veta är att folkvagnen som ses bakom killarna på omslaget nu står på museum i Tyskland. ”That´s the power of the Beatles” avslutade Richard vandringen.
För egen del ska tilläggas att kanske minst lika starkt tecken på Beatles påverkan ännu i dag var att det tog undertecknad säkert en halvtimme innan det självklara kortet av yours truly gående över gatan kunde tas. Det var inte bara den livliga trafiken utan ännu mer alla de människor som HELA TIDEN fanns där och väntade på samma fototillfälle.
Detta 46 år efter det att albumet släpptes. Kommentar överflödig.
Per
En bra bok, klubbar i London och Alexis Korner
I sommar, liksom många somrar tillbaka, tillbringar vi en vecka vid en liten insjö i mörkaste Småland. Veckan brukar innehålla bad (nej, inte denna gång 16 grader i vattnet), sola (mycket lite detta år) och abborrfiske (i överflöd detta år). Så denna sommarvecka fick vi finna andra sätt att roa oss. Ett av dessa var besök på loppisar och antikvariat. Ett besök var särskilt lyckat där jag inhandlade ”Liftarens guide till Galaxen” som jag äntligen ska läsa och den bok som utgör inspirationskällan till detta blogginlägg – ”Roadrunner. Rockvandringar i 60-talets London”. Trehundra sidor av en charmig blandning av guide till sextiotalsmusikens mest spännande platser och en dos ren rockhistoria. Väl värd det tjugo kronor som jag, efter långa förhandlingar, lyckades få ner priset till. Så detta blogginlägg gör några nedslag i stort som smått hämtat ur denna förträffliga publikation.
Redan på sidan 17 hittar jag intressant information. Författaren, Lars-Åke Madelid, leder oss till Leicester Place 5-6 på klubben Notre Dame Hall där The Detours (senare The Who) spelade i början av sin karriär under 1963. Det var under denna tid inte bara sättningen i bandet som skiljde sig från det kommande The Who, det var också musiken. Omsättningen av bandmedlemmar var i The Detours lika stor som i så många andra band i karriärens början stor men Entwistle, Townsend och Daltrey fanns redan på plats. I detta läge spelade Daltrey saxofon medan man hade olika sångare. Musiken var Dixie, lite Shadows och lite covers på populär pop. Inspirationen kom från Shane Fenton, Shadows och Johnny Kidd. Klubben bytte för övrigt senare namn till ”Cavern in the town” och då kom gruppen tillbaka men då med nytt namn och tuffare musik.
https://www.youtube.com/watch?v=h3h--K5928M
En av de mest kända klubbarna i London är Marqee Club på Oxford Street. Klubben kom att återuppstå på annat håll men detta är den ursprungliga som startade som jazzklubb redan 1958. Underhand så tvingades emellertid ägaren, Harold Pemberton (som var en jazzpurist), att släppa upp först skifflen och till slut också bluesen på scenen. En ung Brian Jones såg 1959 Muddy Waters spela på klubben och bestämde sig på stående fot för att lära sig spela elgitarr. Under tryck av andra klubbars framgång viktes torsdagskvällarna för blues och Alexis Korners Blues incorporated blev husband. Alexis var generös med att låta unga talanger spela med i hans band och kom därmed att bli fadder åt många nya grupper.
Den 12 juli 1962 ersattes Alexis band, som skulle göra ett radioprogram, av Long John Baldry och hans Hoochie Coochie Men, men dess ville ha ett förband eftersom de ville ”ladda upp” på en närbelägen pub. Alexis frågade Brian om denne kunde skrapa ihop ett band och i all hast raggade denne upp Mick (som då och då sjöng med Alexis) och döpte sitt namn i ren desperation till Rolling Stones efter en låt av Muddy. Sättning för denna Rolling Stones premiär var förutom Brian också Mick, Keith, Ian Stewart på piano, Dick Taylor på bas och Tony Chapman på trummor. De spelade covers av Chuck Berry, Elmore James och andra till publikens förtret som fortfarande var mycket jazzinfluerad och buandet haglade. Men ändå – The Rolling Stones var födda.
https://www.youtube.com/watch?v=61kziQ3aUws
Först ut med att släppa in blues och r&b var inte klubbarna i Soho eller West end, det var i förorten det hände och då allra först i den kända Ealing Club, den kanske mest legendariska av dem alla. Alexis var en av dem som startade klubben därför att hans grupp inte fick spelningar på de mer konservativa jazzklubbarna i centrum. Med Alexis spelade bland andra Charlie Watts, Jack Bruce (Manfred Mann och Cream) och Long John Baldry en annan frontman för blues och r&b. Den 7 april 1962 spelade Brian (under artistnamnet Elmo Lewis) tillsammans med Paul Bond och i publiken fanns då Mick, Keith och Dick som mycket imponerade av Brians spel, tog kontakt med honom efter spelningen. Det dröjde innan de blev en grupp men mötet var förstås en nödvändig förutsättning för vad som hände senare. Andra klassiska möten kom att ta plats när Eric Burdon reste ner från Newcastle och Eric Clapton blev en fan av Brian. Stones kom att spela regelbundet på klubben men eftersom de sällan fick något betalt så upphörde samarbetet. Den sista spelning var i mars 1963.
Det namn som dyker upp regelbundet är Alexis Korners och det är rättvist. Hans betydelse för den brittiska bluesen kan inte överskattas så vad är då lämpligare än att av sluta med en låt av hans grupp.
https://www.youtube.com/watch?v=Rytyg6sdIGQ
Lars
Cilla Black 1943-2015
Det var på trevliga Facebook-sidan ”Vi som gillar 50- och 60-talsmusik” som jag läste nyheten: Ännu ett av sextiotalets minnesvärda namn har lämnat jordelivet.
För oss som var med hade hon en viktig plats. Som ensam tjej bland de grabbdominerade grupperna som slog igenom med merseybeatsoundet 1963/4 var Cilla en fräsch fläkt. Hennes låtar visade att de gick alldeles utmärkt att digga popmusik och gilla låtar med snygga melodier, lite långsammare tempo och orkesterarrangemang.
Hon föddes som Priscilla White i Liverpool och kom in i musiken som garderobiär på Cavern club där hon ibland fick göra mindre framträdanden. Hon sjöng med några av de mindre kända grupperna. Hon var med i allra första numret av fanzinet ”Mersey Beat” vars redaktion hade missuppfattat efternamnet, det blev Black istället för White. Men Cilla gillade det och så fick det bli. Bra, måste vi ju säga – svart är tuffare än vitt!
Det var John Lennon som presenterade henne för Brian Epstein. När hon skulle sjunga gick det dock snett, Beatles – som kompade den gången – spelade låtarna i en tonart som passade dom och inte henne. Men Brian såg henne igen och skrev kontrakt.
Redan tre veckor senare kom första singeln ,en av Lennon-McCartneys mindre kända kompositioner, Love of the Loved. Epstein hade sett till att George Martin blev hennes producent, En kvalitétsgaranti så god som någon
https://www.youtube.com/watch?v=KNYPHz8pYs0
Det blev bara 35a på listan men redan nästa låt förde Cilla ändå upp till toppen i februari 1964
https://www.youtube.com/watch?v=rWAcG5p0Jyg
Den låten var den mest sålda av en kvinnlig artist i England under 60-talet. Även nästa låt toppade listan och nu var Cilla Black bland de allra främsta i popmusikvågen. Här från engelsk TV, ger extra tidskänsla!
https://www.youtube.com/watch?v=hsGTPXx0zmw
Det kom att fram till 1971 bli hela elva topp-tio-hits i England. I USA gick det trögare. Hon gjorde ett par TV-program där men hemlängtan hindrade en större satsning.
Medan Cilla lite grann försvann för oss svenskar kom hon att bli än mer känd i hemlandet. I januari 1968 sändes första programmet i hennes egen TV-serie ”Cilla” som kom att sändas fram till 1976. Dess signaturmelodi var skriven av Paul McCartney, Step Inside Love, en annan hit för Cilla. Hon kom också att vara programledare i senare serier, framförallt 180 program i 18 år med ”Blind Date”. Hon var den högst betalda kvinnan i Brittisk TV. Hon fick en OBE 1997 och förra året fick hon pris för sina ”bidrag till underhållnigen de senaste femtio åren”
Hon gifte sig med Bobby Willis 1969. Men honom tog hon över managementet när Epstein dog 1967. De fick tre söner och höll ihop till 1999 när Bobby gick bort. Hon dog i sitt hus i Spanien, hon ramlade och slog sig så illa att hon fick en stroke.
Cilla Black var kanske inte något av sextiotalets riktigt stora namn. Hon gjorde, får man väl medge, inte heller någon riktigt klassisk inspelning. Men hon var DÄR, hon kom från Liverpool och sjöng låtar av Beatles just när vi började ana att vi var med om en musikalisk och kulturell revolution. Hon var en integrerad del av den, före de flesta andra tjejerna vi minns från sextiotalet.
Hon var, kort sagt, en tjej vi älskade för hon var en av de som sjöng musiken vi älskade.
Hon spelade in många Beatles-låtar och Paul lär har sagt att hennes version av The Long and Winding Road är den definitiva. Beatles ur ju bloggens husband så sist här en Lennon-McCartneylåt hon tog till plats sju på listan 1964. Detta är en låt Beatles inte skulle göra rättvisa. Cilla gör det.
https://www.youtube.com/watch?v=wDBYe7IO1dU
En hitsamling med Cilla Black är ett måste i varje samling. Vi tackar för musiken.
Per
