perolarssextiotal

Över åren har jag då och då i bloggen nosat lite kring de rottrådar som ledde fram till det vi gemenligen kallar pop. Olika grupper och artister har påverkats i olika hög grad av vissa rötter. Känt är väl att Rolling Stones vurmade för bluesen och Pretty Things gjorde sin version av r&b. Dylan utvecklade folkmusiken, Kinks adderad en droppe Music Hall i många låtar och schlagerdrottningar som Connie Francis beredde vägen för många kvinnliga artister. En musikstil som kanske inte lämnade lika tydliga avtryck men som ändå hade en stor betydelse, inte minst för de brittiska banden, var skifflen. En lite bortglömd rottråd, men glöm inte att sådana storheter som Beatles började som skifflegrupper.

Musikstilen uppfanns och fick fäste i den engelska arbetarklassen. Instrumenten var inte sällan hemmagjorda. En ensträngad ståbas gick lätt att konstruera med en sopkvast, en låda och en gitarrsträng, men sättningen bland proffsen var ukulele, gitarr eller banjo, kontrabas och tvättbräda. Stilen var skumpig och texterna inte sällan humoristiska eller ironiska. Mest känd i Sverige är Lonnie Donegan. Låten är faktiskt inspelad första gången redan 1924. Dock icke med Lonnie förstås. Men här är det Lonnie med den eviga frågan.

https://www.youtube.com/watch?v=x6bFTVi0hHs

Mindre kända här är väl nyligen bortgångna Hylda Sims och gruppen City Ramblers, men Hylda var en skiffle-ikon. Hon växte upp under knapra förhållanden på engelska landsbygden i en husvagn från vilken hennes föräldrar sålde hemgjorda huskurer. Hennes far var med att grunda det engelska kommunistpartiet och själv var hon också medlem. Här sjunger hon om hur det är att demonstrera och strejka.

https://www.youtube.com/watch?v=rhIIxbBTm8U

I Sverige då? Jodå, under senare hälften av femtiotalet och framåt så bildades det skifflegrupper. Tages började som en sådan och Robban Broberg hade ett från början rent påhittat skiffle-band. Skumpiga Chilos från Solna tillhörde också, på den tiden, de mer kända.

https://www.youtube.com/watch?v=J1SX2adanT4

Mycket av skifflen är av gammalt datum. Denna låt skrevs troligen redan i början av 1900-talet och blev, i en mjukare tolkning, en hit för Peter, Paul and Mary. Intressant nog stod den länge på Quarrymens live-lista. Här är den med det klassiska och studsande svänget, med The Chas McDevitt Skiffle Group.  

https://www.youtube.com/watch?v=KKHDc4G-HEA

Lars

Den svenska schlagervärlden var inte sen att surfa på den ökande populärmusikaliska musikvågen. Ett otal tolkningar, vanligen översättningar, landade på den svenska marknaden, beredda att mätta den icke engelskspråkiga delen av marknaden. Sivan, Ann-Louise Hanson, Gunnar Wiklund och många, många andra var beredda att ta sig an den inte så lite lönsamma cover-marknaden.

Something stupid är nog mest känd genom Franks och Nancys duettversion, men den skrevs och gavs ut för första gången av Carson C Parks 1966. Det är kanske för mycket att säga att Carson var ett one-hit wonder, men han nådde senare aldrig samma höjder som med den låten. Sivan kände sig manad. Riktigt rar, men utan den droppe av sälta som Frankie boy lyckades smyga in.  

https://www.youtube.com/watch?v=-vqCIOAXWB8

Anne-Louise Hanson tillhör, likt Sivan, ikonerna i svensk pop- och schlagertradition. Anne-Louise fick sitt genombrott som sångerska som tolvåring i talangjakten Flugan där hon kom tvåa. En skivinspelning var priset, men den, trots att den gavs ut (på stenkaka), satte inga tydliga spår. Det blev bättre när hon lånade från Elvis.

https://www.youtube.com/watch?v=wVW3SSckdW0

Men det var inte bara schlagerstjärnorna som kunde hämta ur cover-källan. Tages första EP var fifty-fifty eget material och covers. Frestelsen att ta sig an Leiber/Stollers Hound dog var oemotståndlig för många pop-grupper så den fanns förstås med på EP:n. Den är ett bra exempel på hur man ibland hade lite för stor respekt för låten man spelade in och som man kanske hört med sådana storheter som Big Mama Thornton och Elvis. Det blir en lite tveksam attack och därför en smula tungfotad.

https://www.youtube.com/watch?v=Fv4JdlKeIrc

Ibland tänker vi inte ens på att vissa låtar är covers. Dom är så bra och vi har hört dem så ofta så vi kan helt enkelt inte tänka oss att de är inspelade av någon annan före vårt ”original”. Anita Lindblom gjorde sin cover samma år som Roy Hamiltons original kom ut och eftersom du – om du är i närheten av min ålder – redan har hennes mästerverk i huvudet så gör vi ett avsteg från inläggets princip och lyssnar på Roy istället. Jag tycker Anitas intensiva version placerar Roys i backspegeln.

https://www.youtube.com/watch?v=Zjg42Xi65iE

Quartet Yep eller Hep Stars, som de senare kom att kalla sig, hade kanske sin främsta hit med denna låt som jag vet du också har i huvudet. Den närmar väl sig den kategori av låtar som vi svårligen tror är en cover. Den bara ÄR Hep Stars. Fast egentligen inte. Den är Vince Taylor´s som var den första att ge ut den på skiva, om än som B-sida. Inget hit i UK, men slog stort i de nordiska länderna. Lite Shamrocks är den också eftersom de gjorde den till en hit i Frankrike. Lite Shadows-anknytning finns här genom att i Vince´s band fanns både Brian Locking och Brian Bennet och Shamrocks tolkning låter i mina öron en smula influerad av Apache?

https://www.youtube.com/watch?v=VZZ0X9pkORA

Lars