Nej, sextiotalet hade inga baksidor, eller? Del 2 – The Hollies
För två veckor sedan kunde ni läsa om singelbaksidans speciella betydelse för oss skivköpare på sextiotalet. Man vände på skivan och fick en oväntad upplevelse som man kände sig ganska ensam om. Där skrev jag om några favoritlåtar med the Searchers. Här ett annat band som var synnerligen framgångsrikt med sina singlar från 1963 och framåt. Ja, i grenen singlar var de faktiskt inte så långt efter självaste Beatles. Det handlar så klart om Manchesters stolthet, The Hollies.
En samling med Hollies singel-hits är ett superstarkt kort i varje skivsamling. Melodisk men samtidigt kraftful pop där Allen Clarks sång, stämsången och det ösiga kompet firar stora triumfer. Visst, baksidorna kunde inte matcha låtar som Just One Look eller I´m Alive men visst finns där också pärlor att minnas.
Redan 1964 års andra fina hit, Here I Go Again, hade den här på andra sidan:
https://www.youtube.com/watch?v=DcBMN4fuMhw
Baby, That´s all. Stämsången sitter så snyggt, det är ju the Hollies!
Sedan kom, måste medges, några blekare b-sidor. Men sommaren 1965 hörde vi Grahams Gouldmans fina Look Through any Window med fräna gitarriff på listorna. Baksidan hade otroligt läckra 12-strängade gitarrer i fokus:
https://www.youtube.com/watch?v=ne6IrK0yBQc
So Lonely. Visst sjunger han underbart, Allan Clarke?! Bobby Elliots trummor är inte så dumma, de heller.
Därefter kom Hollies överraskande lågt på listorna med en cover av George Harrisons If I Needed Someone. Nu har vi glömt den i skuggan av originalet. Men Hollies baksida undrar jag om Beatles hade gjort lika bra, I´ve got a Way of my own
https://www.youtube.com/watch?v=arivqVqirTY
Åren gick och undertecknad lade pengarna på LP mer än singlar. Det kunde därför dröja år innan jag upptäckte att jag på det sättet hade missat fina låtar. Men Hollies skivor har ju återkommit på samlingar så skadan har tagit igen. Signs that will never Change var baksida till Carrie Ann 1967
https://www.youtube.com/watch?v=BW2JEb_ISIo
Som sagt, en del av nöjet med sextiotalspopälskandet var att hitta låtarna som man inte trodde andra förstod storheten av. Här har jag bjudit på några pärlor med en sextiotalsgrupp som var expert på bra singlar. Om två veckor kommer ett annan favoritgängs dolda pärlor!
Per
Covers som inte blev av (på skiva)
För några veckor sedan skrev jag ett recenserande inlägg om Beatles covers som hamnade på skiva. Men, som alla andra band, startade de som ett live-band med mängder av covers på repertoaren. Många hamnade alltså inte på platta men jag tyckte det var kul att lyssna lite på vilka som borde gjort det. Källan är ”Live at the BBC”-skivorna. Visserligen var de bra liveartister men jag undrar vad de och George Martin kunnat göra med lite mer tid till genomtänkta arr och så. Så här kommer mina – som vanligt - mycket subjektiva åsikter i detta ärende. Jag har lagt in originalen före Beatles version för jämförelsens skull.
Paul sa alltid att hans och Johns främsta inspirationskällor för att skriva egen musik var Buddy Holly och Little Richard, men det fanns fler.
Redan -54 lanserade Ray Charles denna mycket bluesiga ”I got a woman” och redan två år senare gjorde Elvis om den till femtiotalsrock. Bägge versionerna är lysande men på helt olika sätt. Svart blues mot vit rock. Vi får en försmak vad Beatles hade kunnat göra med den om vi lyssnar in denna version. Man kan trots den dåliga produktionen ana att gruppen skulle kunna föra in den i sextiotalets pop-ton. Johns röst passar utmärkt och hans (?) inledande gitarriff visar att rock kunde bli pop utan att förlora något.
https://www.youtube.com/watch?v=CnI_LuCJ4Ek
https://www.youtube.com/watch?v=eBpaU8niO7M
Deras kärlek till Buddy Holly är, som nämnts, obestridd, men här tar de sig vatten över huvudet. Om de lyckades ganska väl med ”Words of love” eftersom de la sig så nära originalet så ger de sig här på en slags ”modernare” rock-tolkning som inte känns riktigt bra. Ingen av Beatlarna hade samma värme i rösten som Buddy men den stora skillnaderna är kompet. I Buddys version ligger det som ett lite dovt, nästan ödesmättat, muller som ger lite kontrast till den sockersöta texten. Beatlarnas skrällande (är Georges gitarr ostämd?) gitarrer tillför inget. Alls!
https://www.youtube.com/watch?v=hsjI7ekciZs
https://www.youtube.com/watch?v=qsYSQTu8oLc
Ett exempel på hur Beatles gjorde svart musik till vit är deras tolkning av Arthur Alexanders ”Soldier of love”. Här är det inte fråga om vilken som är ”bäst” i någon mening utan den är ett exempel på tolkningskonst, förnyelse och modernisering. Jag älskar Alexanders version, men kan inte låta bli att beundra hur skickligt de gör om den till något som inte är något annat än tidig sextiotalspop. Något (djupet) går förlorat, men något (lättillgängligheten för en bred vit publik) vinns. Jämför med Beatles tolkning av Marvelettes ”You´ve really got a hold of me”. Ingen version är alltså bättre än den andra. Men olika.
https://www.youtube.com/watch?v=9ds4ltZCSzk
https://www.youtube.com/watch?v=0vaWNFBsrQ4
Slutligen en riktigt lyckad cover, denna gång av en Phil Spector-låt. Originalet med Teddy Bears toppade Billboardlistan 1958 och var långt ifrån den vägg av ljud som kom att bli Spectors varumärke. Istället var den en sockerdrypande, inställsam och tungfotad ballad med intetsägande text. Att Beatles hittade den och tyckte den kunde ha potential är en gåta. Men här glimtar deras genialitet till – lite högre tempo, lite vassa gitarrer och lite mer sälta i rösten och vi har en helt ny låt. Så gör man en cover!
https://www.youtube.com/watch?v=fwjTnpucRho
https://www.youtube.com/watch?v=jX0OYZr5ojc
Lars
Nej, sextiotalet hade inga baksidor, eller? Del 1 – Searchers
Vi glömmer dom inte. Det där små, behändiga 7-tumsskivorna som vi lade – försiktigt för att inte kladda ned - på skivtallriken, såg till att den snurrade 45 varv per minut och satte ned stiftet i kanten. Så hördes den, kanonlåten som vi längtat efter att få addera till den, dåförtiden, lilla skivsamlingen.
Fast inte alltid så. Vi hörde säkert den väntade låten först men ivern var stor att få vända på skivan och höra låten som INTE låg på Tio-i-topp eller hade hörts i något av radions pop-program som gav det senaste från USA och England. Tänk så många personliga favoritlåtar man fått den vägen. B-sidan. Låten man länge kände att bara JAG förstod hur bra den var.
I några blogginlägg tänker jag uppmärksamma några av dessa pärlor. Det blir de grupper som tonårspojkens ekonomi klarade av att följa med skivinköp, långt ifrån alla singlar man ville ha men några blev det ju. Hemma i Umeå fanns ”Dannemans automatservice” som erbjöd singlar utan omslag som hade ratats ur jukeboxar för en betydligt lägre kostnad. Framsidan var ibland lite nött men inte baksidan.
Första singeln jag ägde med The Searchers var Needles & Pins men den baksidan, Saturday Night Out, hade Tony Jacksons pipiga sångröst så den blev ingen favorit. Men nästa singel, Don´t Throw your Love away, hade en baksida jag tyckte var klart bättre:
https://www.youtube.com/watch?v=edJt45efiAA
Från våren 1964. Hösten samma år kom den hit som i dag väl är den The Searchers är mest ihågkomna för, When you Walk in the Room är precis så bra som en 60.-talspoplåt ska vara med läckeert klingande 12-strängade gitarrer. Men här säger jag: baksidan, kära läsare, baksidan!
https://www.youtube.com/watch?v=zndGZ7KB3QA
Bra va? I´ll be Missing you, liksom förra låten, skriven av paret Curtis-Pender så grabbarna såg till att få en del inkomster som kompositörer även om det var andra som skrivit a-sidan, i detta fall Jackie DeShannon.
Som bloggens trogna läsare vet var Searchers mitt alldeles speciella favoritband när det begav sig (se arkivet feb 2010 - ”jag älskar”) så närapå varje singel köptes in. På nästa singel – framsidan hette What Have they done to the Rain – fick de till en riktigt poppig baksida
https://www.youtube.com/watch?v=4CXpRbiPEtg
Hösten 1965 gjorde Searchers till sista besök på top-twenty. Take me for What I´m Worth var en pärla till låt av PF Sloan, då en kompoistör i ropet efter Eve of Destruction. Men tiderna hade förändrats och låten kom bara på 19e plats. Baksidan var inte heller dum
https://www.youtube.com/watch?v=o3CZHAehd6s
Fyra låtar ni kanske inte hade hört, men inte var de dumma så säg? Jag återklommer med en annan favoritgrupps bästa B-sidor.
Per
George Martin in memoriam.
George Martin är död. Vid nittio års ålder och helt döv har han flyttat till Jordgubbsfälten för att fortsätta det avbrutna arbetet tillsammans med John och George. Jag tror vi kan räkna med himmelsk musik.
Många har kallats ”Den femte Beatlen”. Stu Sutcliffe, Mal Evans och Pete Best, men ingen förtjänar hederstiteln mer än George Martin. Inte bara var han den musikaliska katalysator som gjorde att Beatles kunde utvecklas från en - i och för sig fantastiskt skicklig - grupp på gladpoppens område till den musikaliska ”Big bang” som gruppen blev. Samtidigt betydde Georges möte med Beatles att hans egna kreativa förmåga utvecklades och förvandlade honom från en ganska alldaglig producent till den musikaliska visionär han blev. Det var ”a match made in heaven”, som man säger.
Georges bidrag till Beatles musikaliska utveckling låg på flera plan.
För det första var han den förenande länk som gjorde framför allt John och Paul medvetna om den klassiska musiken. George var en musikalisk allätare men hans kärlek till de gamla mästarna låg som en underton i hans egna musikaliska skapande och för John och Paul öppnade hans kärlek dörrarna till denna värld av nya klanger som stimulerade och utvecklade dem. Tydligast kommer detta till uttryck i deras experimenterande från och med Rubber soul och i öppenheten för att föra in nya instrument i den traditionella gitarrsättningen.
För det andra hade han – och detta kanske är det viktigaste – en nästan magisk förmåga att omsätta Johns och Pauls alltmer vildvuxna musikaliska visioner till verklighet. Här spelade han rollen av en skicklig trädgårdsmästare som försiktigt både gödslade och tuktade Beatles ostyriga blomsterrabatter. Han både avrådde och inspirerade och kompositörerna lärde sig fort hur betydelsefullt det var att lyssna till hans råd. Deras respekt för hans kunskap var en förutsättning för detta gemensamma arbete.
För det tredje var han både en skicklig tekniker. John och Paul visste inom sig vad de ville skapa för musik, men hade inte alltid den kunskap som krävdes för att omsätta den till verklighet. George gav dem kunskap om det instrument som en inspelningsstudio i sig kan vara.
För det fjärde var han själv en skicklig musiker. Det var ingen slump att han själv medverkade på så många av Beatles skivor. Utan denna musikalitet skulle han aldrig kunnat bli den partner i musikskapandet som han blev.
Slutligen tillförde han något som få fäster vikt vid, men som gruppens medlemmar ideligen upprepade i intervjuer - han var ”vuxen”! Han tillförde, på sitt ödmjuka sätt, disciplin och ordning i den inte så lite kaotiska värld gruppen till och från levde i. Särskilt efter Brian Epsteins död blev det tydligt vilken fadersgestalt han blivit. Han lyckade också undvika att på allvar bli ovän med någon av gruppens medlemmar, vilket var beundransvärt med tanke på hur förgiftat klimatet kom att bli. När motsättningarna mellan gruppens medlemmar mot slutet blev starka blev han en ”neutral zon” där man trots det kunde mötas i det musikaliska skapandet.
Så tack så mycket, George. Utan dig hade mycket varit annorlunda och nog sämre.
Vi får glädjas åt ditt musikaliska arv.
Ars longa vita brevis.
https://www.youtube.com/watch?v=usNsCeOV4GM
Lars
Kontrollerad desperation
En del av sextiotalets musik som vi inte uppmärksammat så ofta på bloggen kom från västra USA och ackompanjerade en kultur som förblivit en viktig del av vårt minne från den tiden. Hippiekulturen är en etikett på en tid som präglades av politisk medvetenhet och protest, en ”frisinnad” inställning till droger, grälla färger på affischer och kläder och långt hår på både tjejer och killar.
De många universiteten på västkusten med många intellektuella ungdomar var en naturlig grund. Att San Francisco var ett särskilt centrum har förklarats med att den staden haft en mångårig tradition att vara öppen för olika typer av oliktänkande och minoriteter. En rockhistoriker har skrivit att "San Francisco gave birth to the undeniably attractive idea that you could boogie your way to revolution".
Musiken påverkades av detta. Som en fond i bakgrunden fanns Vietnamkriget. Unga USAgrabbar kunde bli inkallade. Över 40.000 kom tillbaka över Stilla havet i likkistor. Att musiken ofta hade en lite nervös spänning var inte så konstigt. Men det var nog drogerna som mest inspirerade gitarrsolon som var, måste man nog säga, emellanåt väl konturlösa.
Vi minns flera namn från den här tiden. Grateful Dead, Doors och Janis Joplin är väl de som gjort de största rockhistoriska intrycken. Deras inflytande över senare tiders musik är stort. Inte minst Jim Morrison och Janis har återkommit i flera böcker och dokumentärer.
Personligen tycker jag det är lite synd att Jefferson Airplane kommit lite skuggan av de tre. Bandet från San Francisco var en central del av scenen. De gjorde två av de bästa låtarna och nådde med dom långt utanför de egna kretsarna.
Du som läser minns säkert låtarna men självklart tar vi med länkar här. Först den tungt rockande Somebody to Love. Den bärs av Grace Slicks inlevelsefulla röst men hela bandet är på ordentligt.
https://www.youtube.com/watch?v=JUbMWtUyIIE
Sedan White Rabbit. Återigen ett paradnummer från Grace om substansen som spelade så stor roll i kulturen.
https://www.youtube.com/watch?v=XR8LFNUr3vw
Jefferson Airplane var med hela tiden när den här kulturen gjorde intryck. De spelade på de stora festivalerna som var ett centralt inslag. Vi minns främst Monterey från 1967 och Woodstock två år senare. De må har varit den första stora respektive den mest legendariska men egentligen bara två bland många. Hur det kunde te sig visas i detta klipp från Woodstock
https://www.youtube.com/watch?v=R_raXzIRgsA
Samma år som Woodstock kom filmen Easy Rider som har mycket av den speciella atmosfär som rådde.
Airplane fortsatte att ge ut bra album även om de inte kom tillbaka till samma nivå som ”Surrealitisc Pillow” den andra LPn som hade de två låtar vi här har spelat. 1968 kom LPn Crown of Creation med en tung titellåt. Notera hur rösterna liksom hänger över varandra och hur basen driver på det lite småflummiga gitarrspelet.
https://www.youtube.com/watch?v=uOrb0G0tw08
Samma år som Woodstock kom LPn Volonteers med en rejält politisk titel-låt. Vi återvänder till Woodstock. Det är Paul Kantner, som sjunger lead. Han avled för övrigt i januari, 74 år gammal-
https://www.youtube.com/watch?v=IsoqRvYqWDg
Jefferson Airplane och de övriga i västkustscenen var ett minnesvärt inslag i sextiotalet med en musik som hade mer av vilja och energi än elegans. Visst ska medges att de gjorde mycket man inte behöver lyssna på men energin var svåremotståndlig och den bästa musiken verkligen bra.
Per
