perolarssextiotal

Hade funderat på att skriva en serie om sextiotalspopens många fina tjejer.  Tänker vi bara lite efter finns det flera namn som förtjänar plats i denna spalt. Men så märker jag att partierna i den pågående valrörelsen allihopa snackar om feminism och att just nu sätta igång en  serie om tjejer i denna blogg blir helt för politiskt korrekt för att riktigt kännas rätt, om ni förstår vad jag menar.

Men Dusty måste få ett inlägg. Dusty Springfield. Den engelska blondinen som i sin röst förenade pop och soul på ett personligt sätt med sådan standard att hon för evigt sjungit in sig bland sextiotalspopens stora ikoner.

Hon föddes som Mary O´Brien den 16 april 1939 i West Hampstead, en förort i västra London. Pappa var skattmas och hon hade en fyra år äldre bror som hette Dion men som skulle bli känd som Tom och kompositör av bl a hits för The Seekers.  Syskonen inspirerades av föräldrarnas stora intresse för musik och redan i skolan ledde Dusty en grupp som skrämde slag på lärarna när de framförde Bessie Smiths St Louis Blues.

Senare började Dusty och Tom uppträda tillsammans på lokala klubbar med folksånger de övat in i pappans garage.  Men Dusty hoppade på en annons där två tjejer sökte en tredje och som Lana Sisters fick de skivkontrakt 1959.  Något genombrott blev det inte även om versionen av (Seven Little Girls) Sittin on the Back Seat inte var så dålig. Den låten gick bättre för ett par konkurrenter,  som vi vet.

Under tiden hade broder Tom uppträtt tillsammans med Tom Field. Dusty bestämde sig för att ansluta och trion kallade sig the Springfields.  Gruppens första singel släpptes i maj 1961 och de blev snabbt mycket populära i England.  Året därpå lämnade Field och ersattes av Mike Hurst. Första singeln med honom var Island of Dreams som kom att bli ett örhänge i engelsk radio.

Men Dusty ville bli soloartist, Tom ville ägna mer tid åt låtskrivande och den 11 oktober 1963 gav the Springfields sin sista show. Då hade Dusty redan spelat in sin första singel och med I Only Want to Be with You visade hon att hon var en röst att räkna med. Den kom 4a på listan där den låg i 12 veckor. Inte nog med det, den klättrade till 12e plats på USAlistan.

Vad som hände därefter vet vi som hängde med. Låt efter låt kom upp på listorna. Nja, faktum är att det gick lite upp-och-ned.  Vissa låtar som inte dag känns som klassiker kom faktiskt inte så högt som man vill minnas.  Två av mina favoriter med henne, In the Middle of Nowwhere och I´ll Try Anything, kom t ex bara 17 resp 13 på listan.

Det var två lite rockigare låtar. Men det var balladerna som främst blev Dustys signum. Stort och snyggt arrade låtar med full orkester, långt ifrån från popens växande gitarrdominans.  Redan sommaren 1964 hörde vi I Just Don´t Know what to do with Myself som lät helt naturlig bredvid House of the Rising Sun, Do Wah Diddy Diddy och It´s all Over Now på Englandslistan.

Två år senare kom den ultimata Dustylåten. Den italienska schlagern Io che no vivo senza te toppade listan, översatt till You Don´t Have to Say you Love me.  Balladernas ballad. Bara den mäktiga inledningen, med en kort, stigande hornmelodi som snart blir ett orkestercrescendo där trumpeterna tar över, är vinnande. Ett par tiondelars tystnad innan Dusty kommer in med When I said, I needed you…. och man är helt förlorad.

Två år senare kom Dusty 4a med I Close my Eyes and Count to Ten. Sedan försvann hon ur rampljuset. Ändringen i musiksmak och dålig marknadsföring kan kanske förklara att LPn In Memphis, från 1969, som verkligen är brilljant, inte då var den hit som den självklart borde ha blivit. Som många andra av sextiotalets namn hade hon svårt att hävda sig senare trots nya, förvisso glesare, singlar och LP. 

Efter nästan 20 år i skuggan fick Dusty en välkommen återkomst till toppen när Pet Shop Boys tog med henne på listtvåan What Have I Done to Deserve this? En låt som både passade Dusty perfekt och samtidigt smälte snyggt in i 80-talets musik. Detta ledde till att ett par singlar i eget namn nådde Top 20.

Dusty bodde nu sedan länge i USA och åkte inte till England för att satsa på sin återkomst. Ett par samlingsskivor med gamla hits förde henne åter till toppen och rubrikerna men någon riktig come-back blev det aldrig.

Den 2 mars 1999 avled Dusty Springfield i England efter att i flera år kämpat mot cancer. Strax innan sin 60-årsdag. Hon hann ta emot Order of British Empire.  Samma år blev hon postumt invald i Rock´n` Roll hall of Fame.

Vi som har sextiotalspopen som en självklar del av vår DNA behöver egentligen inga texter för att känna Dustys storhet. Men ett uttalande från Johnny Marr, som spelade gitarr och skrev låtar i The Smiths på 80-talet,  förtjänar att återges. I aprilnumret 2011 av Mojo säger han att när Dusty tog sig an material från såväl Burt Bacharach eller Atlantic lät det alltid som en självklar Dustylåt när hon sjungit den. Så fortsätter han:

”There´s a sensuality that never leaves any Dusty performance, and the listener relates to the sensuality. It´s not torch music, it´s real sex. It´s coming from the person, it´s not at all telegraphed, there´s no mannerisms, It´s genuine, it´s real feeling”.

Avslutningen på inlägget gör självklart till sångerskan själv. Här en liten Spotifylista med Dusty Springfield.

 Dusty

Per