”The King of Rock ´n´Roll”!?
Nej, för dig som laser verkar inte fotot ovan riktigt stämma. Bilden av Elvis Presley som rockens odiskutabla kung har satt sig starkt. Helt rätt.
Nej, det är faktiskt Little Richard själv – som 1932 döptes till Richard Pennyman – som säger det. Visst bara måste man älska en sådan attityd! Han har oblygt upprepat det i flera intervjuer. Det är JAG som är det riktige kungen!
Lite grann ligger det ändå i det. Han framförde flera av sina femtiotalslåtar med en energi och kraft som väl kan jämföras med Presley. Att han sedan aldrig kom topp-5 hemma i USA behöver vi inte hänga upp oss på. Han kom som bäst 6a med ;Long Tall Sally. I England kom han faktiskt tvåa med den mindre kända Baby Face.
När tidningen Rolling Stone för några år sedan listade rockens hundra största placerade tidningen Little Richard som nummer 8. Jag skulle inte placera honom så högt men man förstår tidningen om man tänker på Richards betydelse.
Hur många av hans låtar blev inte standard i 60-talsrepertoaren? Att Beatles valde hans Long Tall Sally som en av sina främsta rocklåtar är bara ett enda exempel. Här är originalet.
https://www.youtube.com/watch?v=eFFgbc5Vcbw
Anledningen till denna artikel framgår redan av den inledande bilden. Undertecknad har åter kommit över en fantastisk utgåva i serien Classic Albums och haft några rejäla njutningsstunder i sällskap med Richard Perryman.
Samlingen innehåller bara fem original-LP men bara den första räcker mycket, mycket långt. ”Here´s Little Richard” förekommer ofta än i dessa dagar högt upp på listor över rockhistoriens bästa LP-skivor. Den inleder här med 12 krutfyllda spår. Detta är det första
https://www.youtube.com/watch?v=F13JNjpNW6c
Skulle jag bestämma den ultimata rocklåten skulle den här övervägas. Expressens Mats Olson skrev en gång att det var den bästa texten av alla. OK, kanske lite svårt att hålla med om, men de inledande ”A-wop-boop-a-be-loba-bo-lappenbo” går inte att slå.
LPn har sedan True Fine Mama, Ready Teddy, Slippin & Sliding, Long Tall Sally, Rit it Up, Jenny Jenny och She´s got it. Ni tror kanske att det är en Greatist Hits-platta men icke, sa Nicke. Åtta KLASSIKER på samma album från 1957. Otroligt känns lite som en underdrift att skriva.
CD 1 i den här utgåvan fortsätter sedan med Richards uppföljare från 1958. ”Bara” fyra klassiker på den, Keep a Knocking, Good Golly miss Molly, the Girl can´t help it och så den här
https://www.youtube.com/watch?v=6jmNe77vces
Om man efter de 24 låtarnas energiexplosion orkar lägga på CD2 kommer Richards tredje LP, the Faboulus Litte Richard från 1959, som, faktiskt, inte bjuder, på ytterligare klassiker men är kalas ändå.
Sedan hände ju det att Little Richard skulle åka hem från Australien och missade planet som störtade på väg över Stilla Havet. Richard såg detta som ett tecken från Gud och lämnade rockmusiken drastiskt. Mycket intressant i denna utgåva är att vi får hans två första LP med kristen musik. Han sjunger annorlunda, det är svårt att tycka att det är bra. Men intressant för en som annars aldrig annars skulle leta efter skivorna.
Sista CDn är av ännu större intresse. Här finns nämligen 17 låtar som gavs ut på singel. Tyvärr saknar den här serien information på omslaget så man vägar nästan inte tro det är samt att det verkligen är Little Richards allra första singel, Taxi Blues från 1951 som inleder. Inte nog med det, ska vi tro Wikopedias diskografi återfinns här alla A- och B-sidor från Richards sex första singlar från åren 51-54. Dessutom fem låtar som inte kommit på LP tidigare. OK, ingen som kan konkurrera med klassikerna men för en samlare som undertecknad är värdet sådant att det nästa darrar lite i knäna när man läser låtlistorna.
2013 förklarade Little Richard att han, 81 år gammal, slutade med show business. Det gör inget, plattorna med hans musik dör aldrig.
Per
Samhällskritiken i sextiotalspopen
När man spårar senare tiders musikstilar så finner man inte sällan rötterna i sextiotalet. Hårdrocken är en sådan musikstil där Yardbirds, via New Yardbirds och till slut Led Zeppelin kan tjäna som exempel. Punken och proggen kan man också se antydningar till före decennieskiftet och det jag tänkte skriva något om i detta blogginlägg och då framför allt proggen. Jag påstår inte att genren blev fullgången under sextiotalet, men den samhällskritik som är en förutsättning för den mer politiserande proggen fanns även om den sällan beskrivs som en ”stil” eller så. Och kanske är ett sådant påstående en överdrift men att samhällskritiken fanns, det är både sant och bevisbart.
Det kanske tydligaste beviset är Kinks ”Dead end street”. Det är lätt för oss som växte upp ett sextiotal som just inte innebar något annat än ökad tillväxt och en klassisk arbetarklass som till stora delar snabbt transformerades till en välmående medelklass. Skonade från kriget med en oskadad produktionsapparat kunde vi lugn njuta frukterna av detta. I det krigshärjade Europa var det på annat sätt, inte minst i UK där kriget lämnat nationen med en samhällsekonomi i ruiner, stor arbetslöshet, verklig fattigdom och ett vacklande socialt skyddsnät. Skid row fanns högst påtagligt. Dessa sår var långtifrån läkta på sextiotalet. Kinks visste det och beskrev det.
”We are strictly second class,
We don't understand,
(Dead end!)
Why we should be on dead end street.
(Dead end!)
People are living on dead end street.
(Dead end!)
Gonna die on dead end street.”
https://www.youtube.com/watch?v=i0WPC-N3UYE
Rolling Stones, med samma bakgrund som Kinks, såg också problemen. Men i ”Mother´s little helper” har kompositörerna hittat en företeelse som inte heller var okänd i det mer välmående Sverige. Olika bantningspreparat kom att användas som stimulantia, inte minst av in i döden uttråkade hemmafruar som kanske tvingats tillbaka från ett yrkesliv som gjorts möjligt tacka vare att männen fanns i krigsmakten. Vad de gula piller som stenarna sjunger om i låten bestod av vet jag inte men i Sverige var en populär och lättillgänglig centralstimulerande drog Preludin (C11H15NO för den intresserade). Mammas lilla hjälpreda kallas pillren i texten.
”Cooking fresh food for a husband's just a drag
So she buys an instant cake and she burns her frozen steak
And goes running for the shelter of a mother's little helper
And two help her on her way, get her through her busy day”
https://www.youtube.com/watch?v=28ka77SJA6o
Manfred Mann tog lite mer handfast tag i den medelklasskritik som växte fram under sextiotalet. Idealet var ”Modset” eller i vart fall den som ställde sig vid sidan av femtiotalets trånga samhällssyn där, i modernt språkbruk, Volvo, villa, vovve var idealet. Inte minst kom det till uttryck i texter där kvinnor tog för sig på ett annat sätt än tidigare men här är det alltså MM som dissar medelklasslivets avigsidor, inte minst för kvinnor. Texten är genial och beskriver både det frihetslängtande sextiotalet och den trista stöpform som väl, för de flesta, var något som väntade. Den försmådde textförfattaren ser med illa dold skadeglädje sitt ex´s framtid…
”I can see you in the morning time
Washing day, the weather's fine
Hanging things upon the line
And as your life slips away, ay, ay – yeah”
https://www.youtube.com/watch?v=EnTdbLB-Wt0
Men det var inte bara i UK som samhällskritiken fanns. En av Elvis storsäljare tog sikte på förhållandena i det gettoliknande områdena i amerikanska städer, som Chicago. Dessvärre har väl texten viss aktualitet fortfarande. I USA oh här.
”And his hunger burns
So he starts to roam the streets at night
And he learns how to steal
And he learns how to fight
In the ghetto”
https://www.youtube.com/watch?v=6am8V5KNJ4A
För att inte tala om blusen och gospeln. Mer uttalad samhällskritik finns väl knappast. Otis Redding beskriver hopplösheten i ett samhälle som inte förmår ge sina medborgare förutsättningar för ett rimligt liv. Här handlar det om de svartas flykt från söderns segregering och arbetslöshet till förhoppningarnas norr. Ibland en resa som bara blev en besvikelse.
”I left my home in Georgia
Headed for the Frisco Bay
'Cause I had nothin' to live for
It look like nothin's gonna come my way
So I'm just goin' sittin' on the dock of the bay
Watchin' the tide roll away, ooo
I'm sittin' on the dock of the bay, wastin' time”
https://www.youtube.com/watch?v=rTVjnBo96Ug
I Sverige kom vi väl inte närmare än ”Mamma är lik sin mamma”, men på sjuttiotalet exploderade det också hos oss.
Lars
Leslie Gore 1946-2015
För en tid sedan läste vi notiser i tidningarna att Ben E King gått hädan. Vacker röst och ett par snygga hits, men det kändes inte som värt ett blogginlägg ändå. Sedan kom jag av en ren slump någonstans över den redan gamla nyheten att Leslie Gore lämnat jordelivet den 16 februari.
Varför blev det inga notiser? måste jag undra. OK, hon var kanske inte någon större personlighet vare sig som sångerska eller artist men hon sjöng ett par av de låtar som mer än egentligen alla andra gav den där ljuvligt, naivt, sköna bilden av det tidiga sextiotalet som en glad, optimistisk tid som var enkel att leva i för en ung människa. Där kärleken alltid fanns antingen i ens hjärta eller bakom närmsta hörn.
OK, det är lätt att romantisera så här långt efteråt. Men, tänk efter, visst hade vi en alldeles påtagligt stor uppsjö av låtar som målade den unga kärleken i glatta färger? Här ska inte gå djupare i det resonemanget, Lars skrev om texter i förra inlägget. Leslie Gore gjorde, i mina öron, den ultimata ”jag är så oändlig ledsen nu låten”, en låt som så naket beskrev den för unga så obarmhärtiga kärleken när den tar slut
Du som läser kan storyn: Leslie hade fixat en fest, ett party som vi sade på sextiotalet, och precis där, på den festen, visar det sig att hennes kille Johnny sticker och håller en ANNAN tjej i handen. Ja, det är så illa att hon har hans ring runt sitt finger!. Klart som tusan att Leslie måste skrika ut sin sorg. Det känns inte så kul med alla kompisarna där men ”detta är MIN fest o jag lipar så mycket jag vill”
https://www.youtube.com/watch?v=mIsnIt1p978
Nej, det tidiga sextiotalet har aldrig låtit så mycket tidigt sextiotal som här. Det tycker jag bestämt.
Låten kom i en riktigt gloriös dager när Leslie sedan släppte uppföljaren. För se, nu hade det ordnat upp sig, Johnny hade inte fastnat för den där Judy utan kommit tillbaka! Glädjen triumferar och nu är det Judys tur att ta till lipen.
https://www.youtube.com/watch?v=7GdzemE1J2c
Visst har den 17årige Leslie en lite småbarnslig röst som passar dessa låtar bättre än vilken hand i vilken handske som helst, eller hur?
Snacka om klassiker, särskilt den odödliga kombinationen av de två låtarna. Den första toppade USA-listan sommaren 1963 och den andra kom femma strax därefter. En sammanhängande story på två stora hits efter varandra. Jag vet inte om det någonsin hänt senare.
Min egen första riktigt ordentliga kontakt med Leslie och hennes låtar kom dock sommaren därpå när den här pärlan till låt kom in på Tio-i-Topp. Njut!!
https://www.youtube.com/watch?v=zBBVkF7IV3o
Med tre låtar länkade till artikeln måste vi ta en fjärde så att vi får in hela kvartetten av Gore-klassiker i inlägget. Den här kom tvåa i USA före Maybe I Know och också in på Tio-i-Topp
https://www.youtube.com/watch?v=vNb-8gLcXLs
Att man inte följt hennes karriär sedan dess är inget att saga om. Leslie var en av de många som försvann från nyheterna när Beatles etc tog över. Så det är lite överraskad jag läser på Wikopedia att hon skrev musik till 1980 års film Fame för vilket hon blev Oscarsnominerad och släppte en LP med nytt material 2005. Samma år berättade hon att hon var lesbisk, något som knappast hade gått för sig på sextiotalet.
Men sådana fakta är oväsentliga. Liksom att det var lungcancer som ändade hennes liv, blott 68 år gammal. Som så många andra av det tidigare sextiotalets artister har hennes namn nästan helt försvunnit bakom de odödliga låtar hon sjöng.
Men dom glömmer vi aldrig, aldrig!
Per
Men texterna då?
Denna blogg liknar åtminstone i något avseende de flesta andra fora på nätet som behandlar begreppet sextiotalspop – fokus är på musiken. Men texten då? Är den bara en nödvändig utfyllnad (kanske inte ens det, jämför Shadows och andra gitarrgrupper)? Jag tror inte det. Visst kan texterna till och från upplevas som både förenklade, korkade och oengagerade men långt ifrån alltid. Ibland är texterna av sådan kvalitet att de är ren poesi i både bokstavlig och överförd bemärkelse. Men stor variation finns och det är förstås svårt att inom ramen för ett par blogginlägg säga något uttömmande om saken, men några huvudspår i texterna vågar jag på mig att peka ut.
Jag tänker ägna tre blogginlägg åt detta tema. Det första handlar om kärleken, det andra kallar jag det socialrealistiska (Gud, vad trist det lät men det är det inte, jag lovar) och det sista får handla om de låtar som är en berättelse.
Det första är alltså ”kärleksspåret”, det vill säga pojke möter flicka. Eller rättare sagt ”förälskelsespåret” eftersom det långt ifrån rör sig om en hyllning till den mogna kärleken utan snarare den hormonstinna, sinnesförvirrande tonårsförvillelsen. Och hur skulle det kunna vara något annat? Och på detta spår är sextiotalspopen något av en bibel. Det finns ingen känslonivå som inte beskrivits: Den himlastormande ögonblickliga förälskelsen återkommer ständigt men har väl aldrig formulerats bättre än av Lennon/McCartney i ”I saw her standing there”. Vem har väl inte känt sitt hjärta go boom ett antal gånger i den åldern? Beatles var experter på ögonblicksbilder för att skildra en känsla. Här får sångaren syn på en flicka tvärsöver golvet och – Boom!
”Well, my heart went "boom"
When I crossed that room
And I held her hand in mine...”
https://www.youtube.com/watch?v=HhllDK6C6eQ
Ibland är det inte bara hjärtat som påverkas i närheten av förälskelsen. Handsvett, fumlighet och en känsla av att ha helt fel och för trånga kläder kanske en och annan upplevt. Detta går väl nödtorftigt att dölja men hur det såg ut när Joahnny Kidd kom i närheten av sin flickvän kan man bara föreställa sig, men det låter som hans uppträdande inte skulle gå oförmärkt förbi… Men vi förstår vad han menar, eller hur?
”When you move in right up close to me
That's when I get the shakes all over me
Quivers down the backbone
I get the shakes down the kneebone
Yeah get the tremors in the thighbone
Shakin' All over”
https://www.youtube.com/watch?v=a99LGMHyGjs
Den svikna kärleken och svartsjukan är ett lika väl behandlat ämne, som hos Elvis då och då återkommer till som i ”His latest flame”. Få har väl nått mogen ålder utan att åka på en sådan smäll. Det Em som ligger i botten ger texten ett visst allvar.
”Would you believe that yesterday
This girl was in my arms and swore to me
She'd be mine eternally
And Marie's the name of his latest flame”
https://www.youtube.com/watch?v=uBvO1Bb_Hi8
Oftast är det bara sorgen och saknaden kvar efter ett uppbrott, men ibland lever ett fåfängt hopp om en återförening kvar. Searchers har tolkat detta i ”Someday we´re gonna love again”. En förhoppning som väl sällan kom att uppfyllas och som återspeglas i den lite desperata tonen i refrängen.
”When we broke up
I still wore a smile
I told myself you'd only
Be gone for a while
But, in my heart I grinned
I held up my chin
Because, I knew, someday
We're gonna love again”
https://www.youtube.com/watch?v=lt65acOHdtI
Saknaden, utan att det skett ett definitivt uppbrott, är också väl dokumenterad och som också har en viss igenkänningsfaktor för alla som har varit unga (och vilka har väl inte varit det?) Ett sommarlov kan vara en bitterljuv upplevelse med både ledighet från skolan och ett påtvingat, om än tillfälligt, avsked från föremålet för ens ömma låga. För min del är det Brian Hyland som får mina ögon att tåras över hans smärta. Flickorna i bakgrunden tycks mer obekymrade.
”Yes, it's gonna be a cold lonely summer
But I'll fill the emptiness
I'll send you all my love
Every day in a letter
Sealed with a kiss”
https://www.youtube.com/watch?v=xIkUiD8N81k
Ibland är saknaden självförvållad. Någon gör slut och ångrar sig sedan bittert när frihetskänslan kanske övergått i ensamhet och ruelse. Det tycks ha hänt Diana Ross, oh hey, hey, hey…
”Long time ago my, my sweet thing, I made a big mistake, honey.
I say, I said goodbye.
Oh, Oh baby ever ever, ever since that day now,
now all I, all I wanna do awh is cry, cry.
Oh hey, hey, hey”
https://www.youtube.com/watch?v=HXGz8i0I2L0
Ibland blir låtarna lite mer handfasta och tar sig förbi det romantiska direkt till det fysiska (en nog så viktig komponent). Rolling Stones tog gärna den genvägen. Det är verkligen lite ”no bullshit” över den här låten.
”I feel so strong, I can't describe, oh no
But I just won't apologize, oh no
I'll satisfy your every need
(Every need)
And I would know you'll satisfy me
Let's spend the night together
Now I need you more than ever
Let's spend the night together now”
https://www.youtube.com/watch?v=l61MFiIeuVM
Heteronormen var starkt förankrad i såväl samhälle som i texterna. Få fann skäl i att försöka beskriva en kärleksrelation som syftade till något annat än en traditionell kärnfamilj. Judge Dread – den så ofta förbjudne – blinkade emellertid i ”Big seven” till de mer konservativa med denna textrad (även om det var ett par år in på sjuttiotalet). Jag avstår från att lägga ut låten eftersom den kan uppfattas som stötande av känsliga själar.
”little Jack Horner sat on the corner with a dirty look in his eye
he never looked at the pretty girls but he smiled when the boys went by”
Nå, inget blogginlägg utan en länk till god musik. Jag avslutar med ett par låtar som i sina texter illustrerar mitt inlägg.
Los Bravos vet hur det känns att ha blivit lämnad.
https://www.youtube.com/watch?v=aGeFf_rIAVQ
Dystrast av dem alla är dock The Merseys (kanske inte bara för att flickan är borta utan för att dom tvingades till det förskräckliga nödrimmet på ”daughter”).
https://www.youtube.com/watch?v=4fL1nlTpIPU
Nästa inlägg från mig blir om hur texterna kunde närma sig diskbänksrealismen så då blir det, bland annat, texter av Kinks och Rolling Stones.
Lars
Fel, fel, feeel..
