You better run
Det var någon gång i trettioårsåldern. Min chef kommunalrådet visade mig några av de medaljer han fått för maratonlopp han sprungit. – Du borde löpträna lite, Per, sa han. Det är bra för kroppen.
Det lät sunt och på kvällen kom jag hem utpumpad efter att ha sprungit runt kvarteret. Efter ett par år blev det Stadsloppet m m. Men nej, någon riktigt löpare blev jag inte men vanan sedan dess att 1-2 gånger i veckan ta ett par kilometer i grannskapet eller på rullbandet sitter i. När jag duschade i dag kom den här låten upp i skallen.
(728) The Rascals - You Better Run - YouTube
Det är nästan så att jag känner igen mina steg i det långsamma tempot! Rascalls blueeyedsoul är alltid härlig att höra.
Även om texterna inte handlar om löpning finns det ju en hel drös spring-låtar att tänka på. Näst på tur i skallen under min tvagning var denna.
(728) Run Run Run - The Who - YouTube
Det finns några grupper vars musik alltid är bra, även när den inte är topp. Who kan man lita på!
Jag hoppar Beatles Run for your Life för jag tar det ju lugnt på gångvägarna! Av motsvarande skäl lämnar vi Del Shannons Run Away (jag hittar hem!) och Orbisons Running Scared. Men när slitstarke Keith Richard ber en annan löpa måste jag ju slå till.
(728) Keith Richards - Run Rudolph Run - YouTube
Det fanns – och finns - de som verkligen behövt springa för sitt liv. Tyvärr har historien sett alldeles för många som också sprungit för att ta andras liv. Den tid bloggen bevakar upplevde ett hemskt krig på andra sidan jorden som inte någon då levande var oberörd av. Creedence har förekommit för sällan i dessa spalter. John Fogerty skrev en låt om hur det kunde vara.
(728) CCR - Run Through The Jungle (Vietnam footage) - YouTube
Att Sandie Shaw 1966 släppte en singel som heter just Run visste jag inte. Den kom bara på plats 32 och saknas på min samling. Skriven av hennes låtleverantör Chris Andrews var den inte så dum ändå.
(728) Sandie Shaw - Run - YouTube
Slut för denna gång. Glöm inte att ta det lugnt och njut av sommaren!
Per
Några vanliga resmål och några mer sällan spelade låtar
Förhoppningsvis ser vi ljuset i tunneln vad gäller pandemin, vilket då också medför att resandet kan återupptas. Här kommer en liten exposé över några av mina favoritresmål och några låtar med anknytning till dessa. Så tag plats och stäng dörrar och grindar.
London har jag besökt nästan varje år sedan lång tid tillbaka. Det är mycket som lockar, som stadens puls, det lättsamma umgänget på pubarna och inte minst musikalerna. Den bästa jag såg var Beutiful: The Corole King Musical tätt följd av Sunny Afternoon byggd på Kinks musik. Den här spelas sällan men soundet är omisskännligt.
https://www.youtube.com/watch?v=hGrniCrIHGg
Spanien var ett kärt resmål på sextio- och sjuttiotalen. Resmålen var de på den tiden exotiska resmålen Torremolinos och Benidorm. Det handlade, ska erkännas, rätt mycket om party på den tiden i kärt minne bevarat. Los Bravos är kanske den mest kända pop-exporten på sextiotalet och Black Is Black har förblivit en landsplåga. Deras andra hit har emellertid förvunnit i glömskans dimmor, men här tittar den fram.
https://www.youtube.com/watch?v=EwLBwdJz7SM
Jag vet inte hur många gånger jag gått vilse i Paris. Dess gatunät måste haft någon labyrint som förebild och min taffliga skolfranska var en dålig hjälpreda. Men ska man gå vilse i en stad så ska det vara Paris. Hunger och törst botar man på snart sagt var tionde meter på barer och brasserier. Dessutom är stan, som du nog vet, förbannat vacker. Richard Anthony är väl mest känd för sin Cin Cin, men här en tolkning av en vacker ballad, som är mer känd med en annan artist.
https://www.youtube.com/watch?v=3xyhrbtlR3w
Italien har förstås också frestat. Rimini, Pesaro och Amalfikusten har jag många goda minnen från. Särskilt Amalfi, med Vesuvius och Blå Grottan på Capri gjorde starkt intryck på mig, liksom – förstås – den goda maten. I Italien drack jag min första espresso tillsammans med en Galliano och en väldigt söt dansk reseledare. Plattan som jag inte har en aning om hur den hamnat i min singelsamling är helt sönderspelad eftersom jag älskar låten.
https://www.youtube.com/watch?v=m1_g1lCHfvQ
Köpenhamn besöker jag regelbundet sedan sextiotalet. Då en spännande stad med alkohol i snabbköpen och äventyr i Christiania. Minnesvärda är några konserter i Christiania med alternativa och nyskapande band. Nuförtiden jobbar jag rätt mycket i Malmö och Lund och på lediga dagar blir det oundvikligen en tripp till denna så charmiga stad om man undviker Ströget, Nyhavn och andra turistfällor. Här en känd artist med en sällan spelad låt.
https://www.youtube.com/watch?v=oeKpiDoyI_k
Tja, detta var några europeiska resmål. Kanske kommer jag tillbaka med några lite längre bort senare.
Lars
Svenskt psykedeliskt mästerverk
Under bloggens tolv år har vi hunnit med flera inlägg om svensk 60-talsmusik. Fokuset har varit den popvåg som härjade i decenniets mitt och vi har båda Tages som vårt favoritband bland de många som fanns i vårt avlånga lands alla hörn.
Men vad hände sedan när många av idolerna åkte in i lumpen och flera gäng började spela svensktoppsmusik? Den svenska musiken dog inte men popen gick över mot rock och band som Made in Sweden lät inte särskilt svenska som popvågsbanden med sin charmiga amatörism och ibland dåligt uttal av engelskan.
Men så, till synes från ingenstans, dök 1969 en helt okänd grabb från Västerås upp. Anders Rogefäldt var namnet men som artist var det Pugh. 52 år senare har han nästan glömts men det dröjer nog ett bra tag till innan han är helt borta ur våra minnen.
När jag häromdagen lyssnade på hans debut-LP blev jag alldeles förbluffad över hur bra den är och hur väl den stått emot tidens tand. Den kom 1969 så vi som tänker att Tages Studio var det bästa svenska albumet från 60-talet har inte riktigt förstått hur fel det är. ”Musikaliskt en mycket personlig blandning av (akustisk) folkmusik och friformrock präglad av den psyke-deliska scenen (som) fick stor betydelse för den senare svenska rockmusiken genom att förena svenska språket och svensk ton med rock i en dittills ohörd form”, skrev Bonniers rocklexikon i en välfunnen beskrivning.
En stor del av berömmet måste ges till Georg Wadenius som inte bara hanterade sitt huvudinstrument gitarr utan även bas och piano. Bakom kaggarna satt den i jazzen bevandrade Janne ”Loffe” Carlsson.
Redan i öppningsspåret hör vi att här kommer något extra. Kolla bara inledning och sedan hela arret i Love, Love Love
(719) Love, Love, Love - YouTube
Som andra spår kommer den stora klassikern. Notera att ni kan digga vilken detalj som helst, Trumspelet och de många snygga gitarrfigurerna är två exempel.
(719) Pugh Rogefeldt -[02]- Här Kommer Natten - YouTube
1969 var det sensationellt att en rockartist sjöng på svenska, än mer att en debut-LP genomgående var på vårt språk. (Dock måste sägas att det var inte första gången på Tio-i-topp som skrev i Pughs box och tydligen nyligen sades i radio. Anita Lindblom, hallå!!) Tio-i-topp-publiken hade förstånd att låta Här kommer natten ligga på listan i fem veckor.
Klassiker ja, LPn har ett par till.
(719) Pugh Rogefeldt -[03]- Surabaya Johnny - YouTube
Surabaya Johnny gjordes, om jag minst det rätt, i en tung version av Joakim Thåström senare. Nästa låt är inte tung utan motsatsen.
(719) Pugh Rogefeldt -[04]- Små Lätta Moln - YouTube
Det känns tacksamt att You Tube till alla dessa länkar har LPns omslag. En skäggig artist i en grön skogsdunge med lätta kläder som håller sin gitarr mot fötterna. En tidlös bild som pekar bakåt mot amerikansk folkmusik med sitt drömmande och framåt mot den svenska proggrörelse som snart skulle sätta i gång. Musiken pekar åt flera olika håll. Att kalla det 60-talspop blir alldeles fel trots att plattan kom 1969.
2021 känns den nästan ännu mer fantastisk.
Per
Hur kan man veta om en låt är en klassiker?
Det finns många svar på den frågan, men ett som jag tycker är intressant är att de låtar från sextiotalet som idag återkommer som soundtrack till moderna reklamfilmer och trailers med säkerhet kan sägas ha tålt tidens tand väl. Ibland är det original och ibland är det tolkningar, men i alla fall!
Mercedes har nu en reklamfilm som löper med inriktning på deras blivande elektriska flotta. En väldigt soulig tolkning av en låt av Beatles lindar in filmen i ett lockande naturromantiskt skimmer. Lite ironiskt spelade texten en viss roll när ryktets spreds om Pauls död i en bilolycka. Här är originalet.
https://www.youtube.com/watch?v=45cYwDMibGo
På TV rullar nu en serie om barnmorskorna i East End. Inför den nya säsongen ligger en trailer för den ute och den ackompanjeras av en sextiotalare i originaltappning. Ni får alltså höra ett tiotals sekunder en av The Byrds mer ikoniska låtar.
https://www.youtube.com/watch?v=CHuAmsEGdGU
Över huvud taget väljer men ballader som i mitt första exempel där man ”soular ner” originalet. I andra fall duger den ursprungliga versionen som lever upp till den stämningsskapande musikaliska miljö man vill omge sin produkt med. Ibland kan texten kännas lite långt ifrån själva produkten som när Svenska Fastighetsförmedling tar sig an en låt om äpplen.
https://www.youtube.com/watch?v=ZTwx3juJY3c
IKEA har alltid lagt sig nära det naturliga, på gränsen till det naturromantiska och man hade kanske väntat sig något mer i folkviseton, men jag tycker ändå man lyckats rätt väl med sitt musikval. För visst finns det en blå ton av det svenska vemodet här?
https://www.youtube.com/watch?v=S-cbOl96RFM
ICA har gått förbi de alltför kända låtarna och valt en som inte hörs varje dag. Men odödlig är den en klassiker, vilket alltså bevisas av att den dyker upp i vår samtida reklam. Lite överraskad dock när jag hörde den.
https://www.youtube.com/watch?v=djU4Lq_5EaM
Lars
Nina Simone
För 14 dagar sedan tog jag upp låten Everyones Gone to the Moon, sedan jag hört den i Nina Simones version. En nyinköpt samling öppnade ögonen för denna fantastiska artist. Man kan onekligen säga att det borde hänt långt tidigare men Nina låg ju inte självklart inom de gränser för pop jag försett mig med. Hon är t ex inte med i Bonniers rocklexikon men däremot i den amerikanska motsvarigheten, Rolling Stone Encyclopedia of Rock & Roll. Kanske var den första gången man hörde talas Nina om när radions ”pop 65” berättade att Animals gjort sin underbara Donåt let me be Misunderstood” efter henne.
Som nästan alla färgade artister i USA hade hon bakgrunden i kyrkan. Hon lärde sig spela piano och orgel som 7-åring. Lexikonet berättar att första hiten kom 1959 när hon var 26 år. Den heter I Love you Porgy men jag ska inte länka till den här ska vi fokusera på några av de fantastiska låtar som finns på den samlingsplatta jag har.
Jag nämnde Who Knows where the Time Goes i mitt förra inlägg. Sandy Dennys låt är bland det vackraste jag vet. Tror mig inte? Så här låter den
(595) Who Knows Where The Time Goes? - YouTube
Kanske den långsammaste favoritlåt jag har. Fairport Conventions version är svårslagen. Men nog klarar Nina den minst lika bra. Hoppa de första två minuterna i klippet så kommer du till låten.
(595) NIna Simone ~ Who knows where the time goes - YouTube
En ensam akustisk gitarr bakom, mer behövs inte när Nina Simone är rösten vid mikrofonen.
Jimmy Weebs Do What you Gotta do är en annan sån där låt som borde ha spelats in av ”alla”. Johnny Rivers var först ut 1967 men lade den som ett LP-spår liksom Four Tops senare. När man hör Nina Simone sjunga den begriper man inte hur den kunde undgå bli en hitlåt.
(595) Do What You Gotta Do - YouTube
I samlingen finns som sagt mycket örongodis. Versionerna av t ex Just Like a Woman och nämnda Don´t Let me be Misunderstood är andra kalasinspelningar. Nina Simone lyckas på ett rent otroligt sätt ta fram ett par extra lager av känslor i melodierna.
Sista länken är oundviklig. Redan på 30-talet sjöng Billie Holiday in jazzhistoriens kanske allra största vokala klassiker. En låt med ord som var en svidande kritik mot de hängningar av svarta som grasserade i södern långt efter inbördeskriget. Billies version trodde jag var oöverträffarbar men, banne mig, lyckas inte Nina med sin röst och pianospel nå samma nivå
Nina Simone avled 2003, nyss fyllda 70. Saknad, onekligen.
Per
