perolarssextiotal

Sommartider är repristider och jubileumstider är också repristider. Så här kommer en återutsändning av ett blogginlägg från 2014 från ungefär samma tid på året som nu. Nationaldagen är försiktigt avfirad utan större åthävor än med lite viftande med en pappersflagga i takt till den multikulturella ljudfonden. Men nu kommer vår riktiga nationaldag då vi är som vi vill och önskar.

 Så jag instämmer med mig själv nedan och önskar Glad Midsommar!

 Lars

 Midsommarafton, Sveriges inofficiella nationaldag.

 På midsommarafton är vi fria att hänge oss åt våra traditioner och gamla riter. Den ljusaste dagen och natten på året (nästan i varje fall). I bästa fall i goda vänners lag med sill, gräddfil, gräslök och färskpotatis i dill och helan som kommer och går i immiga glas. Jordgubbstårta balanseras på papperstallrik och ungarna hoppar grodor och det tisslas och tasslas i snåren och vid Svartrama tjärn går dansen. Sommarklänningar och ljusa blazrar bara väntar på att bli spillda på. Det är amatörgitarrister med Taube i sinnet och tärnan dyker gång på gång i sin vik. Mygg och Fröding som de under trettio år aldrig har hört talas om (Fröding alltså). Punsch till kaffet och kanske ett eftertänksamt samtal. Svenska flaggan i topp utan att någon tittar snett. Sol eller svalt sommarregn. Spelmän och folkdanslag, midsommarstänger mot himlen och vi trivs bäst i öppna landskap. Vi släpper ohämmat fram vårt naturromantiska drag och bejakar att oknytt kan dyka upp i den ljusa sommarnatten och att man sanndrömmer om sin tillkommande. Den blomstertid kommer med blomsterkrans i hår och Ida med sin sommarvisa. En sista drill från koltrasten i sen kväll och kanske ropar en storlom ödesmättat. Solnedgång och skymning som försiktigt övergår i soluppgång och gryning. Vita segel mot en blågrön fond och dunket från en fiskebåt på västkusten. Nakenbad i en trolsk insjö i Småland medan John Bauers vänner smyger i tätskogen. I Norrland är det magisk dag hela natten och älgarna står blickstilla med öronen skevande medan en ensam öring slår. Älvdans vid glömda runstenar i moränens Uppland. I Stockholm går man sakta hem genom stan.  

Allt är – i bästa fall – som det ska och bör vara en midsommarafton i Sverige.

Men det behövs ju också ett soundtrack bredvid amatörgitarristens plågade Taube. Någonting som inte svär mot stämningen utan som fördjupar och kompletterar. Här duger inte ens popmusiken från sextiotalet. Här krävs mer av eftertanke och noggrannhet.

I vilken musik finner vi både glädjen, vemodet och det naturromantiska som midsommar i Sverige representerar? Peterson-Bergers ”Intåg i sommarhagen”? Visst! Alfvéns ”Midsommarvaka”? Absolut! Lars-Erik Larssons Romans ur Pastoralsvit? Jajamen!

Men jag stannar för Visa i midsommartid med text av Rune Lindström. Den har allt som behövs. Eller hur?

http://www.youtube.com/watch?v=0vvgv5tZeBg

Glad midsommar!

Lars

 

Många gruppnamn vi stött på genom åren har varit hur läckra som helst. Men ”De rockande bären” känns inte så där mitt i prick, om man säger så.

 

The Rockin´Berries var en kvintett från Birmingham. I sextiotalets ymniga utbud av intressanta brittiska grupper är de knappast de man tänker på först. Men de fanns där och med ett par riktigt läckra hits bidrog de med sitt strå till stacken. Den stack som var och förblir sextiotalspopen, det som denna blogg skriver om och inte bara vi författare kommer att njuta av så länge våra öron hör.

 

Anledningen till detta inlägg är en perfekt upplagd dubbel-cd som jag kom över vid det senaste besöket på den HMW-shop på Oxford Street som finns kvar. ”Pye Anthologi” heter den och återger varenda låt gruppen spelade in för bolaget 64-68. 58 låtar, varav 9 som aldrig gavs ut när det begav sig.

 

Ni minns deras två hits. Men det var säkert länge sedan ni hörde de så vi tar dom här

 

 https://www.youtube.com/watch?v=GAnpM6WK9LQ    

 

https://www.youtube.com/watch?v=HS5onWHK8V8    

 

Bra va?! Mysig popmusik. Hitlistorna kunde ju inte bara ha tuffa Stones-låtar och även the Beatles gav sig på vuxenpop i låtar som Til´ there was you utan att vi protesterade.

 

He´s in Town nådde tredje plats i november 1964. Det var andra singeln på Pye sedan de gjort två singlar på Decca som inte slog. Som uppföljare gjorde gruppen en fin version av Fanny How Love Can Be men Ivy League hann före att ge ut sin version. Istället släpptes en annan låt som inte lyckades så bra. Men Poor Mans Son nådde sjätte plats våren 1965.

 

Sedan försvann hitsen. Pye släppte två LP med gruppen och fortsatte ge ut singlar ett par år till men gruppen försvann bland alla andra namn som den brittiska scenen hade .

 

De fick skivkontrakt efter rejäl träning i Hamburg åren 1961-62, en bakgrund vi känner igen. Gruppen hade i Clive Lea en sångare med en trevlig röst, dock kanske inte tillräcklig i den hårda konkurrensen. Gruppens trumfkort var kompgitarristen Geoff Turton som hade falsettrösten som gav hitsen den rätta udden. Men uppenbarligen var deras scenshow inte gjord för att hålla i längden. De kombinerade musiken med komiska inslag och framförde gärna nummer som When I´m Chasing Windows och The Laughing Policeman. I ett sextiotal med så stark ungdomsmusik kan det inte ha varit rätt recept.

 

Det hindrar inte att det bland de 58 låtarna finns en massa myspop. Jag hajade till när jag hörde denna från första LPn.

 

 https://www.youtube.com/watch?v=bgCKHT_FYEE     

 

All want is my baby är ju en låt man förknippar med en Göteborgsgrupp. Att spela Shakers version är kanske så juste mot Rockin Berries men har man sagt A får man väl spela B. (Notera hur Tommy Rander försöker härma Jagger, närapå skrattretande. Men bra!)

 

 https://www.youtube.com/watch?v=oaxM10sncmQ     

 

Nej, åter till inläggets huvudpersoner. Inte är det väl något större fel på den här singeln från december 1965, förutom att den floppade alldeles förstås.

 

https://www.youtube.com/watch?v=Tdx6A-tzMMo    

 

The Water is over My Head får avsluta låtlistan med The Rockin Berries. Ännu ett av de många namnen som med sina bidrag gjorde sextiotalspopen till den guldgruva den alltid kommer att förbli.

 

Per

 

Idag den 1 juni 2017, är det exakt femtio år sedan den LP släpptes som med åren alltmer framstår som den viktigaste i populärmusikens historia. För oss två Beatles-nördar är detta därför ett inlägg som är mer självklart än något annat.

 

Stg Pepper förändrade inte bara rockmusiken utan därmed också musikhistorien. Den visade världen att musiken inte ska begränsningar, inga fördomsfulla ramar som styr vad som är rätt och fel. Efter 1967 kunde rock- och popmusiken låta nästan hur som helst. Samtidigt höjdes kvalitetsribban, ”pop och rock började stavas konst och kultur”, som skribenten Håkan Lagher uttryckt det.

 

Finns något att tillägga till alla skribenters hyllning? Efter femtio år av närgångna analyser kan vi två inte göra annat än ge våra läsare var sitt personligt inlägg, oberoende av varandra. Som vanligt alltså, vi skriver det vi tycker. Kommentera gärna! Lars börjar:

 

Ja, vad kan man skriva om Pepper som inte redan är sagt? Det finns väl inget album som är så genomanalyserat och genomspelat som detta? Givet detta är det väl otroligt att det fortfarande behållit sin fräschör till synes oberört av tidens tand. Till skillnad från för så många andra så drabbade inte LP:n mig som ett klubbslag som exempelvis Rubber soul. Visst var jag imponerad och visst köpte jag det omedelbums men det tog ett antal koncentrerade genomspelningar innan jag till fullo insåg storheten. Jag minns också att jag genast noterade två låtar – en som jag gillade direkt och en som jag hade riktigt svårt för. Såhär:

 

Jag föll direkt för ”Fixing a hole”. Det var något i musikens stämning som jag inte kan beskriva men som säkert också är tydlig för alla andra lyssnare. Något melodiskt, vemodigt drömskt som hade kunnat bli ännu bättre om den hade haft en text som bättre speglade musiken. Texten är ju ganska banal på samma sätt som ”While my guitar gently weeps” har en text som inte alls korresponderar mot stämningsläget i musiken. Texten lär vara inspirerad av de reparationsarbeten Paul vid denna tidpunkt genomförde på sin skotska mansion och själv tycks han aldrig ha betraktat låten som något annat än en lättsam utfyllnad.

 

John var vid denna tidpunkt upptagen med droger av allehanda slag och hans bidra var bara i körsången och följaktligen bidrog Paul både med leadsång, gitarr och bas. Det vackra sticket är emellertid Georges spelat, för ovanlighetens skull, på en hårt diskantiserad (heter det så?) Strata.

 

Jag skrev att texten saknar den sublimitet som musiken har, men det finns två textrader där det glimtar till och texten tycks ha förstått musiken: ”See the people standing there who disagree and never win/And wonder why they dont get in my door”.

 

Nästan Lennonskt i sin dubbeltydlighet och man undrar över vad Paul hade kunnat lyckas med i testväg om han hade behållit skärpan också i textskrivandet.

Fortfarande tycker jag emellertid att ”Fixing a hole” är en av de mest underskattade låtarna på albumet.

https://www.youtube.com/watch?v=Q-EUwlV1bSE

Tveksam var jag direkt till ”Lovely Rita” ytterligare en av Pauls bidrag som jag direkt upplevde som skramlig (introt) och skrikig (de ständiga ropen i bakgrunden). Paul var inspirerad ve den nya moderniteten parkeringsmätare vilket hade givit en hel del parkeringsböter av den nya yrkesgruppen Lapp-Lisor” och hans första reaktion var att ”hämnas” med en elak text a´la ”Taxman”, men sansade sig och skrev en typisk Paul-roman.

 

Det är emellertid fel att låten handlar om en viss Meta Davies som många år senare gjorde anspråk på att vara huvudpersonen i låten, men Paul hade ingen särskild Lapp-Lisa i åtanke (märkligt nog har detta fel smugit sig in också i Ian MacDonalds annars så utmärkta bok ”Revolution in the Head”).

 

Omständigheterna vid inspelningen av denna var också lite märkliga eftersom Beatles var väldigt noga med att inte tillåta utomstående i inspelningsstudion, inklusive hustrur och flickvänner och Brian Epstein. Vid inspelningen av denna låt tycks det emellertid varit öppet hus. Förutom den vanliga sättningen med beatlarna själva, George Martin, Neil Aspinall, Mal Evans och Geoff Emerick, drällde det av besökare under Vackra Rita.

 

Tony Hicks från Hollies, David Crosby från Byrds satt med och lyssnade. Leslie Bryce som tidvis var deras officielle fotograf var där men de fanns också de som påstod sig vara det utan att det tycks verifieras av någon annan. Så säger en vän till Donovan, Shawn Phillips, till exempel att hon inte bara var där utan också bakgrunds-sjöng med Crosby. Hursomhelst skulle man gärna varit en fluga i taket där.

 

Vackra Rita har emellertid vuxit för mig och är numera inte en av de låtar jag skulle ha tagit bort från albumet till förmån för Strawberry/Penny. Albumet hade (för tillfället) blivit perfekt om man givit plats för dessa två mästerverk på bekostnad av ”Getting better” och ”Good morning”.

https://www.youtube.com/watch?v=5I5QtW0Th9s

Så grattis sergeant Pepper!

Lars

Ett av de starkaste intrycken jag fick av besöket på Beatles-muséet Beatles Forever i Liverpool var informationen om hur man hade samlat idéer till omslaget. Grundidén var lagd, det skulle vara personer som de fyra kände hade gjort särskilda intryck på dom. John och Paul kom med var sin lista. George skrev upp några indiska gurus som han hade stött på i sitt nymornade intresse för österländsk religion.

 

Ringo skrev kort: I stick with the other guys.

 

Det fastnade i min skalle. Jag tycker det säger så oerhört mycket om Ringo: varför ska jag besvära mig, de andra grabbarna kommer alltid med så mycket bra att det räcker och blir över. Jag gillar att hänga med och bidra med mitt, men de andra tar fronten.

 

Det är svårt att inte gilla en sån kille! Det innebär INTE att Ringos roll bland de fyra ska nedvärderas. Att de andra tre spelade en större roll för musikens världsklass gör  inte hans bidrag oviktigt. Tvärtom, tycker jag. Ringos storhet som trummis är att han alltid gör exakt det som krävs för att lyfta musiken. Inte sällan innebär det att hans tjänster inte behövs så mycket och då ligger han lågt, hörs knappt eller inte alls.

 

Så är det genom hela Beatles existens. Också på Stg Pepper. Refrängen i Lucy in the Sky with Diamonds lyfter just genom trummorna. För att inte tala om hur han kryddar A Day in the Life med inpassen. Bara en mycket disciplinerad trummis fixar det.

 

Sedan har vi ju också den obligatoriska sånginsatsen. Jag älskar Beatles en-för-alla-alla för-en-attityd som gav trummisen ett spår på varje LP att sjunga. På Stg Pepper får han en pärla, en sådan där melodi som blir klassisk så fort rösten kommer in:

 

https://www.youtube.com/watch?v=2lYudapfHlw .

 

Att omslaget är ett av historiens mest berömda vet du som läser. Kollaget av personer slutar aldrig att fascinera. Varför är den eller den med? Att John inte fick med Hitler är vi tacksamma för.

 

Säkert Ringo också även om han bara hängde med.

Per