Etthundra inlägg!
Egentligen började det för rätt många år sedan. Både Per och jag gjorde ett par serier inslag om sextiotalsmusik i radio Uppland och kom så småningom i kontakt med varandra. Lite senare blev vi, tillsammans och var för sig, DJ:s på samma tema på en pub och på andra evenemang här i Uppsala. När puben gick i konkurs (något direkt samband mellan detta och vår medverkan har inte kunnat fastsällas) gick det en tid utan gemensamt projekt. Vi gick tillsammans på en del konserter men samarbetet låg i träda. Men vi trivdes för bra med varandra för att inte göra saker tillsammans, så en majdag 2009 bestämde vi oss över en pilsner för att blogga tillsammans. Och nu är vi uppe i 100 inlägg! Det kanske vi inte trodde från början. Och det blir säkert 100 till. Minst. Så kul tycker vi det är. Och ämnet är ju outtömligt.
Det är alltid roligt att läsa Pers initierade och välskrivna inlägg och numera också spännande kommentarer. Vi sa från början att vi skulle öva oss lite i bloggandets konst innan vi gjorde våra verk alltför publika. Kanske det är dags nu? Efter 100 inlägg. Dags för lite marknadsföring kanske? Nåja, vi får se.
Hur skall man då börja det nya året och sluta det gamla? Såhär förstås…..
http://www.youtube.com/watch?v=hb2YSAVHmIE
Lars
Tiden går fort när man har roligt och 100 blogginlägg är inte svårt att fixa när man är två om saken och håller på en stund. Ingen av oss har haft besvär med att hitta saker att skriva om. Sextiotalet bjuder inte bara på mysiga minnen från när vi var i tonåren utan också på en rik och fortfarande (i evighet!) inspirerande musikflora.
På den tiden gav den äldre generationens fnysanden en känsla av att musiken vi lyssnade på var en dagsslända. Mozart, Louis Armstrong, Frank Sinatra etc var "finare" på något sätt som man inte riktigt förstod, det skulle man göra när man blev vuxen. Men nu är vi "vuxna" sedan länge och Mozart är kanske inte så dum som man tyckte då men aldrig, ALDRIG i närheten av lika spännande och engagerande som det som förblir den ÄKTA favoritmusiken.
Lars och jag har misslyckats på en punkt: Ingen av oss förstår varför vår blogg inte kan nås via Google eller andra sökmotorer. I början gjorde inte det något, vi ville "träna" inför en begränsad krets av kompisar till vilka vi gav adressen. Men som Lars skriver ovan känner vi för att nå ut längre i cyperspace, inte bara ämnet som sådant utan även texterna - för att inte tala om de fina kommenterarer vi får - förtjänar en större publik. Om du som läser detta har ett tips för hur vi ska göra är vi tacksamma.
Jag lägger inte in någon låt - Lennon duger perfekt även för mig - utan avslutar med att tacka för att du läser och de kommentarer vi får. Häng med oss i nästa 100 inlägg!
Gott Nytt År från oss till dig som läser - 2011 blir säkert bra men inte musikaliskt som 1960-69!
Per
Keiths liv
The Life, Keiths självbiografi
Pers och mitt hundrade blogginlägg. Vem kunde tro det när vi kläckte idén om en blogg på ett fik i Uppsala. Nu siktar vi på tvåhundra…….
”This is the life. Belive it or not, I haven´t forgotten any of it.” Så inleder Keith Richards sin självbiografi. Imponerande med tanke på att han väl processat like mycket kemikalier som Astra-Zeneca. Och det tycks stämma. Att han kommer ihåg, alltså.
Sammanfattningsvis är det en bra bok. Jag har läst en del biografier och annat om Stones, inte minst Bill Wymans tegelsten ”Stone alone”, men denna är nog den bästa. Det som jag först fäste mig vid är språket som är livfullt och löpande (när inte den riktigt usla översättningen förstör det!) och – trots att han har fått hjälp med texten av en journalist – alldeles uppenbart är hans eget. Det framgår när man hör intervjuer med Keith. Det andra är den totala öppenhjärtligheten med vilken han berättar. Han skonar ingen, allra minst sig själv. Det tredje är med vilken glädje han skrivit. Det märks inte minst i de återkommande gitarrtekniska och musikanalytiska avsnitten, som säkert är läsvärda också för den som aldrig hållit i en gura. Ur allt detta träder bilden av en spännande och mångfacetterad människa fram. Inte bara gitarrgeniet. Inte bara knarkaren. Inte bara medlemmen i Rolling Stones, utan människan Keith som vi lär känna ända från barndomen.
Människor i hans närhet tycks nästan alltid kunna delas upp i nära vänner som Dick Taylor, Gram Parsons och Charlie Watts och folk som han tycker genuint illa om, som Brian Jones och poliser (särskilt engelska, amerikanska, kanadensiska och franska). Få relationer är djupare och mer komplicerade, men till både Mick Jagger och John Lennon tycks han emellertid ha sådana. Och till sin första fru, Anita Pallenberg. Frågan är om hon inte var hans livs stora kärlek. Trots allt.
Relationerna inom bandet är förstås särskilt intressanta att ta del av. Charlie beundrar han både som människa och musiker och med Dick Taylor hade han en djup musikalisk gemenskap. Brian J. tyckte han var manipulativ och elak och Bill Wyman blir en svikare i Keiths värld, när han lämnar stenarna -93. Ron Wood betraktar han snarast med milt överseende, särskilt efter det att Keith själv klarat sig ur sitt heroinmissbruk. Något som Ronnie hade större besvär med. Kvinnorna i gruppens närhet, som Marianne Faithful, blir huvudsakligen parenteser. Allmänt sett tycks musiken väcka starkare känslor än människorna i hans närhet. Hans beskrivning av upptäckten av den öppna G-stämningen med fem strängar är en ren och skär kärleksförklaring. Nästan erotisk. Och undra på det förresten – han byggde ju en hel karriär på den!
Keith håller hårt på att stenarna i grunden är ett bluesband och han själv en ”bluesman”. Pop gillar han inte, men rock and roll tycks han acceptera, mest för att det betalade gruppens räkningar. Idolerna och förebilderna är nästan undantagsvis svarta bluesmusiker som Muddy Waters, B.B King och John Lee Hooker. Chucken är också stor i Keiths värld.
Lite kul är att när han beskriver den musikaliska miljön på sextiotalet då han nästan helt förbigår Beatles betydelse med tystnad. Man skulle kunna tro att allt började med Stones. Är lillebrorskomplexet kvar? ”Dom skulle aldrig kunna bli ett bluesband” är en lite sur kommentar om Beatles som, trots att det nog är sant, är lite avslöjande. Lite överraskande information är också Keiths vana att sova med en pistol (!) under kudden.
Hans egna favoriter i Stoneskatalogen tycks vara ”Jumping Jack Flash”. Han återkommer ofta till den. Album är han mer tveksam om, men ”Exile on Main Street”, deras ”franska” mästerverk, nämner han emellertid flera gånger som kanske det bästa de gjort (där hör du, Per!).
http://www.youtube.com/watch?v=hxpfBWMOlOk
Avslutningsvis kan du lyssna på en färsk intervju med Keith om boken.
http://www.youtube.com/watch?v=HjNCEhVmLxo
Läs boken, rekommenderar Lars. Men på originalspråk.
Julen är här!
Men jag blir varje jul lite irriterad över julmusiken. Inte för att jag lyssnar så mycket på radio men när man gör det är det ungefär samma låtar som återkommer varje år. Det betyder att - gissar jag - att om man skulle lyssna på radio hela året skulle man få höra Blue Christmas med Elvis fler gånger än t ex Heartbreak hotel därför att julen och därmed julmusiken återkommer med en ibland så irriterande exakthet så ofta att de bättre låtarna inte hinns med.
Fattar ni? Det blir ju fel balans i utbudet!
Nåja, låt oss hoppa över gnällandet (det är ju Jul!) och låt mig minnas en tid - 1996 till 2004 för att vara exakt - då jag hade förmånen att få göra program i Radio Uppland med min arbetskamrat Jan Höijer. Janne är en tillgiven samlare av äldre rock- och popmusik och försåg våra program med obekanta jullåtspärlor.
Förra onsdagen (8 dec) hade min favoritskribent Nils Hansson en topp-50-lista i Dagens nyheter över de bästa jullåtarna. Som vanligt hade Nils något att komma med, många bra låtar man inte tänker så mycket på finns med. Han är yngre än vi som upplevde sextiotalet så här finns mycket yngre musik men lista är väl att kolla in:
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/har-ar-julens-basta-latar-1.1223647
Bra lista. men här saknas några av de äldre pärlror som vi spelade i radion. Kolla in några favoriter från 60-talet:
The Ventures – Rudolph, The Red-Nosed Reindeer
Johnny Cash – Silent Night
Brenda Lee – It's A Marshmallow World
Dusty Springfield – O Holy Child
Denna vecka befinner sig den gamla hjälten PJ Proby av alla ställen i världen just i vår stad Uppsala för att sjunga på stadsteatern. Självklart missade inte Janne att spela hans
P.J. Proby – Silent Night
Allra sist en pärla som knäcker det mesta, här finns inget på Spotify men den alltid innehållsrika You tube ger oss Dora Bryans klassiska All I want for Christmas is a beatle. Kolla in här:
http://www.youtube.com/watch?v=cWC3hvGtBBc
Vågar nog påstå att med hjälp av Janne har vi placerat Nils hanssons lista i skuggan!
GOD JUL!
Per
Duell: Bästa Beach boyslåt
Utan fem leende grabbar från den amerikanska västkusten hade sextiotalet varit definitivt tråkigare. Beach boys slog lika tidigt som Beatles men inte så kvickt då deras allra första låtar var inte alls så bra som det som skulle komma. Men snart kom den ena solskensvarma pärlan efter den andra. Surfmusik är en etikett som känns lite smal i sammanhanget, för det handlade inte bara om hurtfriska låtar, vars anda kunde spegla surfsportens djärvare vändingar, utan om ballader där stämsången stod högt över konkurrenternas.
När Beatles slog över världen var Brian Wilson med brorsor och kompisar ett band som klarade konkurrensen, år 1966 valdes de t o m av läsarna av New Musical Express till bästa bandet i världen. Då hade man släppt LPn Pet Sounds som fortfarande rankas till de bästa någonsin.
Och vilka låtar de gjorde! Duellen i OK Coral blir tuff denna gång eftersom vi båda har rik ammunition att ösa ur. Mitt val känns dock självklart, trots konkurrensen från andra vassa kulor.
Det som gör Pet Sounds till en så enastående LP är att där kryllar av snygga melodier och arrangemang som är makalöst precist utmejslade med dåtidens instrument och studiotekniska förmåga. Det låter 60-tal men ändå tidlöst.
Carl Wilsons skira röst ger den här låten är särskilt atmosfär men jag tror det är något i melodin som trots konkurrensen gör mitt val av bästa Beach Boys-låt så enkelt. Just nu tycker jag att det är sextiotalets snyggaste melodi!
Per
The Beach Boys – God Only Knows (The Stereo Mix)
Knepigt med bästa låt med Beach Boys. Inte bara på grund av det stora utbudet, gruppen bytte dessutom stil från surfmusikens mästare till den mer experimentella musik som utvecklades på Pet Sounds, Smiley Smile och Wild honey. Jag är tacksam, Per, för att du lämnade ett så skarpladdat vapen i mina händer som min egna absoluta Beach Boys-favorit som dessutom placerar sig på min tiolista över de bästa låtarna från sextiotalet över huvud taget – ”Good vibrations”. Den bästa beskrivning av denna egentligen obeskrivbara låt jag hört är att den är en ”pocket symphony”. Detta Brian Wilsons absoluta mästerverk tog sig förstås till topplistornas topp i både USA och UK. Ryktet säger att den spelades in vid sjutton olika tillfällen och på fyra olika studior. Texten är väl inte så mycket att hurra för men vad spelar det för roll när musiken försiktigt tar din själ i nackskinnet och lyfter den upp över regnbågen, lite på samma sätt som Lars-Erik Larssons musik kan göra. Pastoralen ligger alltså nära, men inte pekoralen.
Låten väckte starka reaktioner när den kom. Mest positiva förstås, men också udda, som den metodistpastor från bibelbältet i USA som ville förbjuda låten därför att den i hans öron lät som en musikalisk beskrivning av ett samlag (!). Det säger nog mer om pastorns något enkelspåriga associationsbanor än om musiken. Och kanske också om hans sexliv – låten är 3 minuter och 36 sekunder lång på Youtube…………
Men döm själv.
Den här låten, Per, känns som ett hagelgevär!
John in memoriam
Trettio år sedan idag. En förvirrad man skjuter John Oko Lennon utanför The Dakota buildning i New York. Motivet tycktes vara att mördaren ville bli känd.
Så fruktansvärt meningslöst.
John Lennons liv var inte enkelt, långt ifrån lyckligt trots musikaliska och ekonomiska framgångar utan motstycke. Hans barndom var kärv och det kom att prägla hans personlighet. Han blev inte en genuint snäll människa. Man hade önskat honom lite mer lycka. Men hans geni kan ingen sätta ifråga.
John var, när han blev mördad, redo för en riktig come-back. Det ryktades om en turné och han hade börjat ge intervjuer igen. Han verkade mognare och lite mer försonad med sitt liv.
Så fruktansvärt meningslöst.
När man ser tillbaka kan man inte låta bli att undra över vad han skulle kunna ha skapat om han hade fått leva.
Det är svårt att skriva om John Lennon när man lämnar det musikaliska och också närmar sig det privata. Det mörka tog inte sällan över det ljusa. Han var lika lite främmande för hatet som han var för den oreserverade kärleken. Bitterhet och osäkerhet fanns hos honom som tillsammans med den livsbejakande grundtonen kanske var nödvändiga ingredienser för den fantastiska musik han skapade. Men man hade önskat honom lite mer lycka.
En av de största var han. Utan honom hade sextiotalet inte blivit vad det blev. Hans påverkan på den musikaliska utveckling långt in i våra dagar kan inte sättas ifråga. Hans namn skall nämnas tillsammans med Mozarts och Chopins.
Jag är inte så mycket för överdrivet ritualiserande, men ikväll tänder jag ett ljus för John. Och skickar en hälsning across the universe.
Så fruktansvärt meningslöst!
Lars
Bästa live-LPn någonsin!
Ett snabbt, perfekt riff på den elektriska gitarren. Upprepning där basen spelar unisont. En furiös virvel på trummorna, sitter det en galning därbakom? Instrumenten tystnar och en kraftig, raspig rockandrollröst vrålar ut: "Well the young man, ain´t got nothing in this world today".
Det är så den börjar. Läsaren av denna blogg vet att det handlar om Live at Leeds med The Who, den bästa live-LPn som någonsin sålts i en skivaffär. Det är alldeles sant. Det har gjorts många bra men ingen bättre eller ens lika bra live-LP som den.
När den kom våren 1970 hade det börja komma piratskivor, bootlegs, som hade uselt ljud - även med den tidens annorlunda mått - och ofta var förpackade i enkla bruna eller vita påsar utan annan information än artistens namn. Live at Leeds klassiska omslag byggde på det och i skivans mitt kunde man läsa "crackling noises do not correct" (hur man nu skulle göra det). Detta var äkta vara.
Första sidans låtkvartett var ingenting annat än perfekt rockmusik: Young Man, Substitute, Summertime blues och Shaking all over. Typiskt ett live-band som the Who att bara en av dessa var utgiven i studioversion.
Men baksidan har det allra bästa: en drygt 15 minuter lång version av My generation som, förutom att återge gruppens mest klassiska låt med ännu större energi än studioversionen, plockar in utdrag från Tommy och eleganta intrumentala passager. En slags minirockopera som växlar från de lågmälda till det mest högljudda med säker elegans. Varje ton är äkta rockmusik. Varje gång jag hör den tänker jag att rockmusik kan inte bli bättre.
Hela vägen attackerar Roger Daltrey varje stavelse med en inlevelse som vore det hans sista ord. Keith Moon kan inte hålla sig lugn i två takter utan ger hela tiden mycket mer än takthållning. Varenda del av trumsetet krävs för hans otroliga trumfantasi. Gitarr och bas ligger på med samma furiositet som kombineras med musikalisk fantasi och intelligens som får varje hårdrockband i historien att framstå som sega amatörer. Att kunna åstadkomma så mycket musik med tre instrument och en sångare framstår fortfarande efter 40 år som makalöst stort.
När skivan återutgavs på CD 1995 grävde man fram ytterligare 8 låtar från samma konsert. 2001 släpptes hela konserten. Underbart ös hela vägen. Gruppen imponerar inte minst i sitt återgivande av operan Tommy. Komplett.
Nu finns hela härligheten återutgiven ännu en gång. Denna gång i en mäktig låda i LP-format. För att nödvändiggöra ett inköp har man lagt till två cd med konserten dagen därpå i Hull, som vissa anser ännu bättre.
Men det jag mest gläds åt av utgåvan är att här finns också den ursprungliga vinyl-utgåvan med. För även om det är kul att få hela konserten på CD så är det just de sex låtarna på den ursprungliga vinyl-versionen som är de verkliga topparna. Live at Leeds blev faktiskt inte en bättre skiva med CD-utgåvorna även om det så klart är härligt att kunna höra hela konserten.
Dessutom är det så fullständigt rätt att ta fram en RIKTIG skiva ur konvolutet, anbringa det på skivspelaren, SE när den snurrar och höra det där invanda puffet när stiftet går ner i vinylen. Sen är det inte Heaven and Hell som inleder, som på konserten och CDn, utan "Well the young man...."
LYCKA!
Per
