perolarssextiotal

 

Förra veckan duellerade vi om bästa sollåt. Vid ett ”redaktionsmöte” innan dess kom våra två låtar upp direkt när pratade vi om duellämnet.

 

Men det finns ju många fler! Vi bjöd på en Beatles-låt förra veckan men från Lennon-McCartney har vi tre till: I Follow the Sun, Good Day Sunshine och en lite bortglömd pärla från Abbey Road, Johns Sun King. Känn den stigande solens sköna strålar redan i introt:

 

https://www.youtube.com/watch?v=6bNMxWGHlTI

 

Självklart är Beach Boys katalog något man hamnar i när man tänker på sollåtar. Hur många låtar de gjort på temat har jag inte kollat. Det räcker med The Warmth of the Sun, en titel som snabbt kom upp i skallen:

 

https://www.youtube.com/watch?v=uoDm_flnwxc

 

Nästa låt handlar inte i första hand om sol och vackert väder utan om en kille som har det ganska trist. Livet kraschar för honom som bara vill sitta och vara lat i solen på eftermiddagen. Men en Englandsetta spelar man gärna:

 

https://www.youtube.com/watch?v=TYIl6n_SRCI

 

Alltid kul att höra favoriterna Kinks. Kan inte låta bli att ta en annan topphit med dom. En av historiens fem bästa låtar, minst. Efter den varma eftermiddagen går solen ned. Så även över Londons Waterloo.

 

https://www.youtube.com/watch?v=N_MqfF0WBsU

 

Låt mig avsluta inlägget med en lite rivigare låt. Kanske inte riktig sommarkänsla utan mer en sådan låt som låter lika bra året runt, som de flesta pophits. Men titeln kvalificeras här, The Rivieras California Sun:

 

https://www.youtube.com/watch?v=Yy57Xdk9u0o

 

Som sagt, många är dom. Har du en favorit, låt oss läsa i kommentarsspalten!

 

Jag tittar ut genom fönstret och struntar i det svenska sommarregnet. Återvänder till musiken.

 

Per

 

När detta skrivs visar sommaren i Uppsala sin sämre sida. Flera dagars regn. Men solen kommer tillbaka och den är ju alltid värd att sjunga om, eller hur!? Ämnet är säsongskorrekt: Bästa sollåten. Det finns att välja på! Först Per

 

Det krävdes inte många sekunders betänketid för att komma på min givna kandidat: Beatles, eller kanske rättare sagt, George Harrisons Here Comes the Sun.

 

George skrev låten tidigt under 1969 när han smet iväg från ett av de många tråkiga möten som gruppen hade om sin ekonomi och om vem som skulle få ansvaret. John Eastman, bror till Pauls Linda, eller Allen Klein som fick ansvaret, uppbackad av de andra tre. Inga roliga sittningar så George stack iväg till kompisen Eric Claptons hus på landet och lånade en gitarr. ”Låten bara kom till mig”, sa George senare.

 

När vi idag lyssnar på Georges text som hyllar solen som ersätter tider av dåligt väder måste vi inte känna till bakgrundshistorien. Det räcker att en ljus morgon dra undan gardinerna och tacka livet för värmen och ljuset. Vill man ha en perfekt ljudkuliss är det bara att ta fram låten och låta det eleganta introt dra igång.

 

https://www.youtube.com/watch?v=KQetemT1sWc

 

En kul story om låten är att NASA 1977 ville ha med den på guldskivan som följde med rymdfarkosten Voyager med olika hälsningar från jorden till den eventuella utomjordingen som hittade en kraschad rymdraket på sin planet därute. Men så blev det inte utan Chuck Berrys Johnny B Goode fick det bli. Var det kanske någon som tänkte på upphovsrättsersättningen??

 

Per

 

Jag kan bara instämma i Pers beskrivning av Uppsala-vädret, trots att det kartat på sig de senaste dagarna. Lynnighet är annars ordet. Häromdagen tog jag en timmes promenad och bytte sex gånger mellan solglasögon och paraply. Nåja.

 

Valet av låt var inget problem för mig heller. Sextiotalets kanske mäktigaste ballad var det självklara valet. Skriven av Bob Crew och Bob Gaudio (tillsammans Sherry, Big girls don´t cry, Walk like a man, Silence is golden och många fler) och först utgiven av Frankie Valli vilket inte var så konstigt med tanke på att Gaudio var med i The Four Seasons. Vallis version gav emellertid inga stora avtryck på de stora listorna. Så hamnade han till exempel som bäst #128 på Billboard.    

 

Året efter, 1966, var det dags för The Walker Brothers att ta hand om den och förvandlade den från Vallis crooner-version till den power-ballad som den blev. Och nu kom, inte förvånande listframgångarna. De spikade på Billboard-listan. Och vilken text:

 

”Emptiness is the place you're in

There's nothing to lose but no more to win

The sun ain't gonna shine anymore”

 

Njut och rys.

 

https://www.youtube.com/watch?v=JhmQn7nrKdg

Lars

 

Per har sagt nån gång att om Dylan och Beatles är det nästan omöjligt att skriva för allt verkar redan vara skrivet. Så sant! Men ändå måste jag göra ett försök eftersom Ringo i veckan fyllde åttio år. En minst sagt vital farbror som väl ger os alla hopp, inte minst mot bakgrund mot hans kärva barndom och ett långvarigt, nu avslutat, alkoholberoende.

 

Hans talang som trummis går inte att ifrågasättas. Han spelade faktisk på alla Beatleslåtar utom på Back in the USSR, Dear Prudence och The ballad of John and Yoko då Paul hoppade in vid trumsetet. Två egenskrivna låtar fick han också med i den hårda kompositörskonkurrens som gruppen erbjöd. Eller egenskrivna och egenskrivna – han hade visst god hjälp av George åtminstone på en av dem. Hur det än är med den saken så är bägge rätt bra och misspryder inte albumen. Jag tar min – och kanske också din? – favorit först.

 

Octopus´s garden skrev Ringo på Sardinien dit han hade dragit på semester med familjen för att komma undan de allt större motsättningarna i gruppen vilka plågade honom mycket. Den handlar, som bekant, om bläckfiskars intresse för att dekorera framför sina grottor med vackra stenar och allt annat blankt de kunde finna. Som en liten trädgård. I förstone låter den som något av en barnvisa men Ringo har vävt in sin frustration över bråken i gruppen i texten rätt elegant:

 

”We would be warm below the storm

In our little hide-a-way beneath the waves”

 

Georges vackra intro är väl numera klassiskt.

 

https://www.youtube.com/watch?v=De1LCQvbqV4    

 

Vi måste väl ändå ta med hans första komposition också. Den är han som sagt ensam bakom och han säger att han i fem år grunnat på en låt med denna titel, Don´t pass me by. Det är lite country-känsla i den och fiolen spelas av en bluegrassviolinist vid namn Jack Fallon. Inga andra Beatlar utom Paul medverkar på inspelningen. Hejigt vågar man sig på att säga.

 

https://www.youtube.com/watch?v=U7ivAZqWKH0

 

Ringo tycks, lik en Bob Dylan, numera vara ute på en never-ending-tour och har stora framgångar, framför allt med konserterna.

 

Efter Beatles uppbrott fortsatte Ringo att spela på många av de soloplattor som följde i splittringen och har också en framgångsrik solokarriär och kan, sedan ett par år tillbaka, titulera sig Sir Richard.

 

1971 hade han sin första solo-hit. Också här med a little help frpm George.

 

https://www.youtube.com/watch?v=bvEexTomE1I

 

Och här kommer en fin bonus – hela hans jubileumskonsert.

 

https://www.youtube.com/watch?v=7YjPfyflyvQ

 

Grattis igen och Peace and love!

Lars

 

 

 

När Bob Dylan i våras släppte en ny låt gick världens recensenter i spinn. För egen del var jag inte imponerad av 16 minuters entonigt mässande (I ärlighetens namn ska sägas att det är två toner, i versrad 5-6 byts ackord och ton innan det återgår). Låten, Murder Most Foul, kommer som bonus på den nya CDn, Bobs första med nytt eget material sedan 2012. När jag nu läser låtens text blir jag nästan knockad över den målande, nästan intensiva, bilden av ett sextiotal med förhoppningar och besvikelser. Nobelpriset behövde inte motiveras en gång till men så är det. Stort.  Att det är mer en ljuddikt med pianokomp än en låt i traditionell mening glömmer man. Detta är år 2020. Bob Dylan är 79. Blowing in the Wind är nästan 60 år sedan. Men upphovsmannen fortsätter att vara intressant.

 

”Rough and Rowdy Ways” bjuder på 9 låtar. Här finns fler exempel på mjuk, närmast entonig pratsång. Men också ett par tuffare bluesrockare med elgitarr och några rätt ok melodier. Hela vägen imponeras, ja rent av häpnas man över vilket underbart kompband som spelar. Den känsla Dylans röst ger förstärks. De sångmelodier man kan sakna kompenseras mer än väl av ett flödande, genomarbetat samspel.  

 

Bob sjunger med en närvaro och värme som helt överraskar mig som var så besviken på hans sång i förra årets konsert i Stockholm. (Se min artikel här från juni 2019 i arkivet till höger). Visst skorrar det på ett par ställen men rösten låter skön. En mysig farbror, ungefär.

 

Men framförallt lockar rösten till att närmare studera texterna från nätet, skivomslaget har inga texter tyvärr. Där möter vi en man som levt länge och med stora kunskaper. Han refererar till många namn ur historien och många artister han lyssnat på. Tankar om livets slut återkommer skrämmande ofta. ”I´ve already outlived my life by far” sjunger han i Mother of Muses, bara för att ta ett enda exempel. Hur han känner det egentligen ska jag inte åta mig att analysera, materialet är alldeles för rikt och måste studeras många gånger innan man kan gissa svaret.

 

Generösa You Tube har klipp med texter. Varför inte ge ut plattan som Blue-Ray, slår det mig. Här nöjer jag mig med tre.

 

My Own Version of You är ett bra exempel på den fåtoniga pratsången där Bob är så närvarande, han menar det han sjunger. Missa inte hur kompet ger låten ett skönt musikaliskt innehåll.

 

https://www.youtube.com/watch?v=pPLBbWNMDDk

 

I´ve Made up my Mind to Give Myself to You är plattans mest melodiska. Texten är verkligen gripande. Vem är det Bob ger upp sig själv till? Gissningen är fri!

 

https://www.youtube.com/watch?v=kpeIYEc78PI

 

 

Vi måste ju också ta med ett lite tyngre spår. Bluesgungande False Prophet visar att det låter lika bra. Här får ni den snygga videon på köpet.

 

https://www.youtube.com/watch?v=aIF0gkqvaQ0

 

Nu måste alla seriösa Dylanböcker revideras med nya upplagor. Bob Dylan har tillfört sin historiskt mäktiga produktion och livsberättelse ett helt nytt och spännande kapitel. Sällan – inte inom populärmusiken i alla fall - har en så rik guldgruva för analyser och eftertanke upptäckts som den Bob Dylan givit världen med ”Rough and Rowdy Ways”.

 

Jag kan bara instämma i Bobs egna rader i False Prohet som vi hörde sist här: ”I´m first among equals/Second to none/The last of the best/You can bury the rest”.

 

Per