perolarssextiotal

Halvvägs! Hade tänkt bli klar med min lista i år, men - som min gamle kompanichef brukade säja – halvgjort arbete är också arbete. Och halvgjord blev listan i år om än med liten marginal.

Såhär långt har jag Beatles, Little Eva, Procul Harum och Kinks och det känns bra! Lättare än jag trodde faktiskt, men problemen börjar väl senare i min tio i topplista när det blir dags att begränsa sig. Vilka ska lämnas utanför? Och i vilken turordning ska de kvarvarande stå? Nåja, den dagen, den sorgen - nu är det dags för den femte låten. Och det blir den låt som kanske bäst beskriver hela sextiotalets anda i en underbart rockig förpackning. Trycket är mördande och alla medlemmar i gruppen står på toppen av sin förmåga.

Låten är en Townshend-komposition och han säger sig ha varit inspirerad av Mose Allisons ”Young man blues” Mose Allison – Young Man's Blues. Återigen denne Mose Allison!

The Who tillsammans med Small Faces blev modsens mest älskade band. Modsrörelsen i Sverige var ganska tam jämfört med den på Brittiska öarna. Här var vi mest moderiktiga och välartade (om än långhåriga) medelklassungdomar som ofta gick i läroverk och på gymnasium. Vespa var drömmen och Beatles och de andra mods-banden musiken. De som i UK kallades ”Rockers” och i Sverige ”knuttar” hade skinnjackor och lyssnade på Eddie Cochran och Elvis. Och för dem var drömmen var motorcykel, inte sällan en Husqvarna Silverpil . I Göteborg var benämningen ofta ”siskor”, läroverksungdom, respektive ”böss”. På Facebook-sidan ”Det gamla Göteborg” pågår för närvarande en diskussion om siskor och böss för den intresserade.

I UK var det annorlunda. Där var både mods- och knutterörelsen arbetarklass. Och betydligt tuffare miljöer än i Sverige. Filmen ”Quadrophenia” ger en realistisk och osentimental bild av detta.

Men så var det The Who, alltså. 1963 kom Keith Moon med i gruppen Detours och originalsättningen var fullbordad. Gruppen bytte namn till The Who och sedan till High Numbers och tillbaka till Who när genombrottet kom 1964-65 med flera hits. 1965 kom också Låten – ”My generation”. Och inget blev detsamma efter det.  

 Pete Townshend går som vanligt loss som en flistugg, John Entwistle rullar ut en bombmatta av basgångar medan Keith Moon rider sitt trumset som en Duracell-kanin som fastnat med svansen i elurtaget. Och – Roger Daltrey! Hans sånginsatser kunde vara lite sisådär ibland, men här får han verkligen, stammande och fräsande, ut allt – verkligen allt!

http://www.youtube.com/watch?v=594WLzzb3JI    

Och den som inte håller med om att denna låt platsar får väl räcka upp handen…

Så med en halvfärdig tio i topplista från sextiotalet är det dags att ladda för nyårsfirande och Per o jag önskar alla ett Gott Nytt År.

Let the champagnekorkar fly!

Lars

 

Inlägget i julhelgen skulle kunna handla om den inflation i julmusik vi haft i många år nu. Märkligt att under ett par veckor blir det plötsligt samma begränsade repertoar overallt. Men det är klart; jultraditionen är mysig. Såg en box med inte mindre än 12 julskivor med allt från Elvis till klassisk musik för ynka 199 spänn så det var lika bra att slå till även om inte den typen av rea-box tillhör favoriterna.

I denna text begrundas det faktum att det fortarande efter decennier av boxutgivning finns boxar som inte existerar trots att det borde vara uppenbart att de har en marknad. Och om jultomten ändå är i närheten, så varför inte önska lite!

Jag längtar efter den kompletta Sven-Ingvarsboxen! Det kanske är att ta i, jag har inte koll på hur mycket musik det skulle bli och det blir nog en och annan låt för mycket som man inte vill höra mer än en gång.

Men värmlänningarna hade hela 54 låtar på svensktoppen och flera av dom har man inte sett skymten av på de många samlingar som kommit med gruppen. Det är kanske så att "Ingen shejk är jag" inte är mycket till låt men den låg 7 veckor på listan 1970 och jag VILL HA DEN! Så självklart ska gruppens alla svensktopplåtar samlas med en rejäl dos av det bästa i övrigt de gjort i en fullmatad box som kan innehålla lite överraskande liveupptagningar och snygg design. Ett måste!

På tal om svensktoppen är det märkligt att man inte ens har sett en vettigt samling med Ann-Louise Hansson. Hon hade 42 låtar på svensktoppen mellan 62 - 87. Att dessa inte samlats i en snygg dubbel-CD är mycket märkligt. Hon hade en varm, mysig röst och har oförtjänt kommit i skuggorna från Siwan och Lill-Babs. OK, inte samma showtjej men om man lyssnar på plattorna är det inte scenutstrålningen som räknas.

Men låt oss inte fastna i svensktoppen - jag blir fullt tillräckligt glad i den delen om jultomten fixade ovanstående önskningar. Övergår vi till den mer egentliga (dvs det vi mest skriver om här) 60-talsmusiken så finns det ju en hel del men helt mätt blir man aldrig. Den kompletta Woodstocklådan med ALLT tror många kommer till 50-årsjubiléet 2019 och i så fall bättre sent än aldrig. Även om den boxen blir löjligt stor känns det som ett måste ändå. Och är vi inne på den resan, varför inte den kompletta Montereyfestivalen?? Dessutom borde det kunna gå att göra en snygg box som ger en bra översikt över västkustscenen 67-68, Grateful Dead, Jefferson Airplane etc plus några lite mindre kända. Självklart med en färgsprakande flower-power-design!

Sedan den kompletta Buddy Holly-lådan kom förra året är det främst en rejäl Everly Brothers-låda som står på min önskelista av femtiotalsmusik. Deras långa karriär förtjänar en tung översikt. En motsvarande med Little Richard skulle man inte heller säga nej till.

Varför inte en merseybeat-box? Lite Beatles förstås och de kända som Searchers och Gerry & the Pacemakers men gärna några av de mindre kända som man läst om men aldrig hört musiken från. The Remo Four, The Big Three och Ian & The Zodiacs. Att dom var populära vet vi men hur lät dom egentligen? Självklart ska boxen också innehålla I´m gonna knock on your door, enda singeln med Pete Best four. Och så bilder och en välskriven berättelse som gör att man kan ana sorlet av ungdomar och trängseln på trånga Cavern club. 

Och lika gärna en box som fångar den samtida livaktiga bluesscenen i London. Det var där Rolling Stones formades och lärde sig grunderna. Men det fanns många fler. Manfred Mann, Yardbirds och John Mayalls Bluesbreakers skulle få en evig berömmelse. Även Long John Baldry och Screaming Lord Sutch har vi hört talas om. Men det fanns mindre kända namn som Blues inc där Charlie Watts spelade med legenden Alexis Korner, mannen som mer än någon annan var farsan till den här scenen.

Tänk om man samlade riktigt gamla inspelningar med dom här gängen och konstellationer som Little Boy Blue  and the Blue Boys som man hört talas om bara för att de ingår i historien om Rolling Stones. En box som med bilder och texter fångar den känsla som måste ha funnits på Marquee och de andra klubbarna! Som ger den där speciella lukten av lite svett och cigarettrök och känslan av en förväntansfull spänning innan nästa artist går på.

Det skulle räcka med bara ett par av ovanstående för att julkänslan skulle förhöjas hos mig. Skulle sedan boxen med allt som Janis Joplin gjorde dyka upp så säger man inte nej och allt med Procul Harum.... nej, nu får det räcka. För denna gång i alla fall!

Snälla jultomten: Jag förstår att det är lite sent för dig att fixa fram något av det jag önskar till denna Jul. men det kommer ju flera jular och det gör inget om en trevlig box kommer fram på vårkanten!

GOD JUL önskas alla bloggläsare!

Per

Jag har sett Georgie Fame fler gånger sedan den gången. Sedan någon gång 1965 då jag först hörde honom på tio i topp i en brun transistor hemma hos Marianne. Magiskt! Hes blues- eller rent av jazz-röst i en gungande, svängande låt med lite bossa nova-stuk. Vi dansade medan hennes dvärgpudel Tessan skällde på oss. Vi hade ingen aning om att man kunde blanda stilar som han gjorde så avspänt som de pop-nördar vi var. He took us by surprise, så att saga, ”Yeh Yeh”. Och efter den första bekantskapen så öste han på med den ena låten efter den andra tillsammans med sina Blue Flames. I samma gungande stil. Vi kunde inte få nog och jag kan fortfarande inte få det. Lyssna in honom på min lilla lista: Fame

Georgie, som förstås inte hette så, utan Clive Powell, hade pop-framgångar på andra hälften av sextiotalets topplistor bar på ett tydligt jazz-arv och influenserna från Chet Baker och Lester Young är tydliga. Och – vilket säjer en hel del om hans talang – han sjöng han tillsammans med Count Basie under dennes UK-turné 1967. Det fick inte vem som helst! Det sägs emellertid att hans egna idol bland jazz-giganterna var Hoagy Carmichael, vars låtar han dessutom gjort ett album med. Men det var inte bara pop – det var jazz och pop. Och popen släppte han aldrig riktigt taget om utan var till exempel med och startade exbasisten i Rolling Stones, Bill Wymans, egna band, Rhythm Kings. Samarbetade gjorde han också med andra som Cochran och Clapton. Men hans egna stil var omisskännlig – det var Georgie´sk. Den fantastiska jazzsångerskan Monica Zetterlunds hyllning är också så ... eh… Georgie Fames´k.. Lyssna bara. Monica Zetterlund – Sweet Georgie Fame

Så, efter denna kärleksförklaring till Georgie vill jag nu komma dit jag varit på väg hela tiden. Nämligen att inte skriva om honom. Utan om Mose Allison. Mose Allison säjer du? Ja, säjer jag, Mose Allison! Den Mose Allison som inspirerat till exempel Rolling Stones, J J Cale och The Who! Den Mose Allison som tog Mississippis delta-blues till den stora publiken. I min värld är han och Chet Baker den coola bluesjazzens gudfäder. Och det är klart att Georgie inte missade Mose utan tog en av hans mest fantastiska låtar och gjorde en inspelning. Jag ska inte länka till den eftersom den i jämförelse med Mose´s egen är genant dålig. Ändå är den så bra så när jag hörde den så var jag tvungen att lyssna på originalet – ”Parchman Farm”.

Låten beskriver livet på Mississippi State Penitentiery Prison. Mest känd är nog den cover som Blue Cheer gjorde, men jag menar att vare sig dom eller Georgie gjorde låten rättvisa.

Och det var hit jag ville komma. Blues och jazz i en så förförisk kombination att det inte skulle kunna bli bättre. Om du har svårt för jazz så har du fel! Vilket härmed är bevisat. Bara öppna ditt sinne och lyssna till den coolast jazz med poptoner som du hört.

Mose Allison – Parchman Farm

Lars

Och – jag kan inte låta bli – en bonus: Mose Allison – The Seventh Son

 

 

Julen och tomten är på gång. Dags då för en duell på jultemat, som förstås inte kan bli något annat än ”Bästa Julpoplåt från sextiotalet”, eller vad det nu kan heta. Och det är nu jag som mitt i julhetsen eller julfriden drar först. Och det smäller ordentligt.

Julsmaken är inte särskilt förfinad. Det ska vara skinka och knäck, glitterkulor och elektriska tomtar, Jansons frestelse, berg av julklappar, snaps och änglar, revbensspjäll, julmusik och levande ljus och Kalle och mer mat och Alladin-askar och kaffe och saffransbröd och dopp i grytan och folk och ungar och en förbannad katt som nån försökt sätta en röd rosett på. Och mer mat och sylta och mer och högre och oftare julmusik. Ja, du vet. Och varför inte göra ett musikval som kan överrösta stoj och glam och TV:n och ungar som hojtar och vuxna som sjunger och katten som fräser.

Då har du redan förstått att vi hamnar mitt i Phil Spectors juldröm – albumet ”A christmas gift from Phillies records” från 1963. Där finns det massor av guldkorn men jag väljer en jullåt som jag gillar och en grupp som jag älskar och ett sound som..eh.. imponerar? Ska det bli nån fart på julen så måste ju tomten komma med bullrigt skratt, en tsunami av vitt skägg och röda kläder och stövlar och klappar och renar och nissar och fler säckar med klappar leksaker och strumpor och.. Ja du vet.

Så jag avlossar en bredsida julstämning med hjälp av The Crystals som skrålar ”Santa Claus is coming to town” på ett underbart sätt. 

The Crystals – Santa Claus Is Coming To Town

God Jul Per och alla läsare!

Lars

”Bästa Julpoplåt från sextiotalet”, var ämnet för Lars utmaning. Kan inte förneka att Lars val är utmärkt och det ska möjligen vara något annat spår från Spectors jul-LP som kan matcha.

Men ibland tänker man utanför boxen som det heter. Mitt val är inte den bästa låten, men väl det bästa framförandet. Nja, förresten, begreppet "bästa" behöver kanske diskuteras också.

I min familj är den första cd som spelas när Julen närmar sig, den cd som liksom definierar att vi nu går in i den stilla Julens tid, nu ska vi byta ut vardagsstressen mot vila och familjegemenskap, kryddad med jultomte på julafton, dans kring granen osv - det är "Eilerts Jul".

Denna hjälte från Godmersta i norra Ångermanland tog 1996, om kanske inte hela Sverige men bra många musikälskare med storm med sin debut, genialt kallad Greatist Hits. Han lärde oss att musikupplevelsens själva essens inte handlar om tonsäkerhet, rytmkänsla, uttalsförmåga, nej det handlar bara om känsla och vilja!

Förlåt, Lars, jag kanske lite väl mycket omdefinierar detta med "bäst" och som duell blir det kanske något av en colt mot en vattenpistol. OM man tar det för mycket på ALLVAR. Att det är en inspelning långt senare än 60-talet borde gå an eftersom låten ändå hör hemma där.

Klicka på länken nedan, har du inte hört Eilert förr har du en ny upplevelse framför dig och glöm inte Eilerts eget dräpande försvar mot dom dumma kritikerna: - Dom säger att jag sjunger falskt men det är fel. Jag sjunger äkta!

God Jul! önskar även 

Per

http://www.youtube.com/watch?v=yHF0tRhjWL8

Läsare av denna blogg behöver inte fundera länge för att komma på favoritönskningen av jultomten denna gång. Alltid lika intressanta förlaget, "lilla förlaget" skriver dom själva, Premium Publishing har efter fem års arbete nu publicerat "Boken om Bildjournalen, Sveriges största ungdomstidning 1954-1969".

Undertecknad har öppnat julklappspaketet i förväg och kan bara utropa ett glatt JUBEL! För denna praktbok med sina 582 sidor är precis lika bra som mina största förväntningar. Jag kan leva med att det i mitt ex saknades den utlovade elefantbilden, eftersom den ändå bara skulle ligga kvar inne i boken.

Vi som var tonåringar när det begav sig vet vilken betydelse Bildjournalen hade. På rasterna i skolan talades det mycket om de artister eller grupper som var på omslaget och ännu mer om de som fanns på elefantbilderna som följde med vissa nummer. 

Boken ger en översiktlig bild över tidningens historia som knappast skulle kunna göras bättre. Redan i förordet redovisas tidningens snittårsupplaga från inledningsårets 41 000 ex/vecka via toppnoteringen om 253 000 1960 till slutårets 58 000 ex. Åren 1958 - 68 låg siffran stadigt över 100 000 ex. Om vi betänker att tonåringspopulationen i vårt land samtidigt var runt en halv miljon människor inser man Bildjournalens storhet.

Bokens upplägg är kronologiskt. Varje år får 20 - 30 sidor. Självklart massor av bilder. Översikter äver tidningens olika serier, bildbilagor etc. Boken avslutas med en bild på varje tidning och rubrikvis beskrivning av innehållet. 790 tidningar som tillsammans sålde i 125 miljoner exemplar! Många berörda, journalister, fotografer men framförallt artister ger i  korta intervjuer sina minnesbilder av vad tidningen betytt för den. Först ut är Lill-Babs som, faktiskt, förekom i tidningen varenda år under dess existens.

I förordet nämns ambitionen att särskilt spegla tidningens "ledande roll inom den samtida pop- och rockmusiken". En härlig ambition. Här läser vi att tidningen redan 1955 skriver att "Rock around the Clock blir en storschlager, lita på det". Men vi noterar även att det är först i slutet av 1963, mer än 8 månader efter att gruppen gick upp på Tio-i-Topp, som the Beatles får stor uppmärksamhet. Bild-Journalen speglade sin tid bra, men om de påverkade utvecklingen är en annan sak. 

Det är så klart ingen kritik mot denna bok där vi kan läsa att 1958 skriver en 65-årig farmor "Varför anmärks det så mycket på Elvis, trots min ålder tycker jag mycket bra om honom". Vi noterar vidare att i en skivrecension berömmer Little Gerhard "Rock-Fnykis", Martin Ljungs parodi 1959 av rockmusiken, som var det årets mest sålda platta. Gerhard hade distans! En bild på Beatles spegelvänds "för att de guilligstaste ska komma på omslaget". Jag noterar vidare en rubrik från 1966: "Kraschar Hep Stars överlever bara Benny". Så förutseende!

Detta är bara fyra enkla notiser av hundratals i en sann guldgruva där vi nördar har att ösa ur så länge vi orkar. Detta är den perfekta presentboken, och för er som inte har snälla vänner är det bara att ta med kreditkortet och skynda till bokhandeln.

Skynda är ordet. Premium Publishing har nämligen policy att bara sälja den upplaga man trycker. Många av deras böcker är utgångna. Missa inte denna!

Per