...två till tre.
De fem bästa svenska sextiotalsgrupperna, sa jag alltså. För fjorton dagar sedan presenterade jag den självklara ettan – Tages. Det var enkelt. Platserna två till fem betydligt knepigare. Jag föreställer mig att många skulle placera Hep Stars som tvåa i kraft av gruppens stora popularitet, men jag gör såhär:
På andra plats – Ola and the Janglers.
Sollentunagruppen Janglers som bildades redan 1962 hade, likt så många andra grupper, sin peak 1965-66. Och skälet till detta – och till placeringen som tvåa på min lista – är Claes af Geijerstam. Det han tillförde gruppen var förstås förmågan att skriva eget material. Janglers var annars en skicklig cover-grupp även om jag tycker att den var en smula tungfotad ibland. Som i covern på Chris Montez hit ”Let¨s dance”, en riktigt tät och vass produktion, som de förvandlade till en ganska slätstruken historia med inslag av Tottenham-pop (läs Dave Clark Five). Men när Clabbe anslöt till gruppen med sina inspirerade kompositioner så fick gruppen ny energi. Clabbe är i mina ögon en mycket underskattad kompositör. Jag säjer bara ”Alex is the man”, ”Love was on your mind” och juvelen i kronan ”Birds eye´s view of you”….. Och många fler.
Det är alltså Clabbe som placerar gruppen som tvåa på denna lista. Men när tiden rann ut för gruppen i skiftet sextio-sjuttiotal så återfanns det musikaliska arvet från gruppen ibland annat Malta och Secret Service vilket visar på en säker musikalitet.
Avslutar med en tidsbild från sextiotalet med en gnutta Janglers.
http://www.youtube.com/watch?v=UCQwWIS3xr0
På tredje plats – Hep Stars
Jodå, här kommer den – hitmaskinen från Stockholm. Inledningsvis också ett cover-band som också, tack vare ett nytillskott, plötsligt fick förmågan att skriva egna låtar. Här var det förstås Benny Andersson som förstärkte. Fast ändå. Här är det dom täta coverversionerna som regerar. Det är väl att svära i kyrkan att dissa Benny Anderssons kompositioner, men han var här långtifrån son fulla potential som kompositör även om hans första – No respons från 1965 – är en riktig rackarrökare. Floden av singlar innehåller massor av pärlor, men liksom Janglers och - med något undantag - också Tages, saknades den musikaliska kraften att göra en LP som var något mer än ett par hits med en hel del utfyllnad. Hep stars skall väl också ha credd för att ha mördat en låt – Farmer John. Ett grymt mord utan nåd!
I samband med att Per o jag gjorde ett Dj-jobb (tror det var i samband med att Jerry Lee Lewis syster uppträdde här i Uppsala, var det inte så Per?) så pratade vi med några entusiaster från norduppland som frågade vem som gjort originalet till ”Caddilac”. Minns jag rätt så var både jag och Per svarslösa. Låten är ju så starkt förknippad med Hep Stars att den nästan betraktas som ett original från gruppen. Så är det icke. Såhär låter Vince Taylor:
http://www.youtube.com/watch?v=JpJSlmKjZmw
Och därmed slut för denna gång.
Lars
Vilken fantastisk musikscen!
Men han fanns alltså tidigare och jag tänkte här ta upp det faktum är det allra mesta i sjuttiotalets rock - som just nu för övrigt uppmärksammas i serien "vårt sjuttiotal" i tv på lördagarna - hade redan börjat under sextiotalet.
- Hårdrocken. Jovisst brukar man nämna fredagen den 13 februari 1970 som dess födelsedag då Black Sabbath då släppte sin första LP. Men 1964 gjorde Kinks You really got me som med sina powerchord nämns som en grund. 1968 släppte Blue Cher sin version av Summertime Blues som är hur mycket hårdrock som helst. Cream och Jimi Hendrixs högljudda musik är andra föregångare.
- Singer-songwriters. OK Elton Johns genombrott och Joni Mitchels största stunder var på sjuttiotalet men båda hade släppt sina första skivor på 60-talet. Och var det inte så att hela genren liksom hade funnit sina form med Leonard Cohen och Simon and Garfunkel redan 1966?
- Symfonirock. OK, Yes, Genesis och de andra hade sin stora år efter 1970 men de båda debuterade 1969. Emerson, Lake & Palmer började tidigare med The Nice och egentligen var det ju Procul Harum och Moody Blues som redan 1967 visade vägen.
- Glam-rocken då? Nej som sextiotalsombudsman gör jag inget anspråk på denna dåliga musikstil men det kan vara skäl att påminna om att David Bowie slog igenom med Space Oddity 1969.
- Punken. Nu tycker kanske läsaren att en stil som slog så sent som 1977 ska inte sextiotalisten göra anpråk på. Nej, inte som kulturform men tänk på att de musikaliska förebilderna Stoogies kom 1969 och garagerocken hade sett många band försöka och vissa fall lyckas med en enstaka hit under sextiotalet.
- Funken är inte en stil som brukar sammanföras med en viss tidsepok även om det var på sjuttiotalet som särskilt många namn var stora. Glöm då inte att James Brown och Sly & Family Stone spelade funk med stor framgång på sextiotalet.
Nu är inte avsikten med denna text att dissa sjuttiotalet. Nej, detta är pop- och rockmusik och här dissas ingenting. Men ta de artister som nämnts i texten, tänk på att dessa var aktiva 1968-69 och inse vilket fantasisk musikscen sextiotalet hann få innan klockan slog för decenniebyte!
Till det kan läggas mycket mer. Elvis comeback 1968 visade vägen mot hans avslutande Las Vegas-epok. Tänk bara på Suspicious Minds, hans bästa låt. Året? 1969. Blood, Sweat & Tears spelade jazzrock. Van Morrisons legendariska LP Astrel Weeks kom 1968...... nej, det går att hålla på mycket, mycket länge!
Kan inte låta bli ett sista exempel: Hörde häromveckan på The Whos rock-opera Tommy. Vilken fantastisk produktion. Så suveränt som de fyra i gruppen lyckas spela äkta musikal-musik med rockinstrument, göra snygga övergångar mellan låtarna och fånga berättelsens essens i några rejäla hitmelodier! Bara den plattan är så stor att man måste titta extra på etiketten: jo, där står 1969 som upphovsår.
Som sagt, inget skall ses ned på, all musik kan motiveras på något sätt och tiden efter 1969 har kommit med mycket gott. Men rikedomen i sextiotalets sista år är svårslagen.
Per
....och bäst är förstås tages!
Vem eller vilka var bäst? Vilken grupp, vilken artist, vilken låt, vilket album….? Inte sällan är diskussioner på dessa teman både spännande och engagerande närhelst man möter folk med samma musiksmak. Frågorna går emellertid inte att besvara. ”De gustibus non est disputandum” heter det väl? Om smak skall man inte diskutera. Men ändå - har man en blogg så är väl den till för att man skall just göra det. Diskutera smak. Och tycka. Bland annat.
Så den stora frågan jag tänker tycka om är vilka de främsta svenska banden under sextiotalet var. Jag skall återkomma till de svenska soloartisterna.
Vilka kriterier skall man då använda? Tja, allmän musikalitet och tekniskt skicklighet finns naturligtvis med som mer objektiva måttstockar, men viktigt är också i min värld att man skrev eget material. Denna ”Beatles-faktor” är rätt central tycker jag. Sedan kommer det där med smaken. Brister i det tekniska kan ju inte så sällan kompenseras av energi och ”närvaro”. Och då är man förstås inne på den rent personliga smaken. Med detta som utgångspunkt vill jag härmed presentera
Lars fem bästa svenska grupper från sextiotalet!
På första plats – Tages .
Tages bildades ursprungligen som en skiffle-grupp i mitten av 1963. De fann emellertid snart sin nisch som Göteborgska Beatleskloner och blev vid en tävling 1964 framröstade som ”Västkustens Beatles”. Kanske inet så mycket för det musikaliska som för att dom var bäst lookalikes. Det var också Beatles som var den stora inspirationskällan. Det gällde musikstilen och det gällde klädseln som de skamlöst kopierade. Hade detta varit det enda de hade att bjuda på så skulle de väl snart ha drunknat i det överflöd av pop-band som den livaktiga ungdomsgårdskulturen i Göteborg producerade. Men de hade något mer än gullighetsfaktorn och kopieringsförmågan. De hade Göran Lagerberg, senare medlem av bland annat Egba och Grymlings och framgångsrik studiomusiker.
Göran var den musikaliska motorn i Tages. Övriga var entusiastiska och duktiga amatörmusiker, men Göran tog hela tiden nya kliv i den musikaliska karriär som han gjorde till sin. Både som kompositör och som musiker. Han blev Tages trogen fram till splittringen 68-69 nån gång och spelade också i det band som bildades därefter av några medlemmar, Blond.
Det var alltså Göran som tillförde gruppen det som skulle göra att de höjde sig över sin musikaliska omgivning – egna starka kompositioner.
Bäst var Tages i singelutgivningen. De räckte inte riktigt till att producera ett album som var något annat än en sammanställning av hits och utfyllnad. Detta gäller också det i min värld oförtjänt legendariska ”Studio” från 1967. De av George Martin och The Beatles introducerade tekniska effekterna som man imiterar, så långt resurserna räcker, känns här mest som effektsökeri på ganska svaga melodier och texter. Rent tekniskt är de förstås mycket tätare – produktionen i den delen känns proffsig. Det finns också ett par pärlor på detta album som ”She´s having a baby now” och ”There´s a blind man playing fiddle in the street” och underskattade ”It´s my life”. Och förstås ”Halcyon days! Men något sammanhållet album räckte det inte till för. I varje fall inte om man talar om ”koncept-album” och det var nog tänkt som ett sådant. Tages räckte inte till vara sig musikaliskt eller kreativt. De saknade nog en kraft som George Martin. Anders ”Henkan” Henriksson var fantastisk men ingen George. Men den långa raden av hitsinglar är det som tar dem till toppen på min lista. Särskilt de med eget material.
Från ”Sleep little girl”, “I should be glad”, ”So many girls” ”In my dreams” och många andra till höjdpunkten ”Miss McBaren”. Den godmodiga lättsamma tonårspopen var Tages nisch och där var de oslagbara med sin charm och successivt utvecklade tekniska skicklighet. Varje släpp visade på en ökande teknisk skicklighet med bibehållen energi.
Det sägs att Tages, med bättre management, skulle kunnat göra sig gällande internationellt. Nja, det undrar jag. Men i Sverige var de kungar under några år. Och i jämförelse med konkurrerande grupper så bär de fortfarande kronan.
När Tages eller Blond som resterna av gruppen hette tog de sig emellertid i kragen och satte en värdig punkt för Tages historia – LP:n ”The Lilac Years”. Deras bästa album trots ojämnheten.
Ber om ursäkt Per (som inte gillar för långa inlägg) att det blev lite mångordigt. Jag hade kunnat hålla på mycket längre……..
Avslutar med en liten kul dokumentär.
http://www.youtube.com/watch?v=DeoJWFLttlM
Skall senare kort återkomma till plats nummer två till fem.
Lars
Bokrecension: 1 000 svenska klassiker
Boken är så upplagd att där presenteras svenska skivor, filmer, böcker och TV-program - totalt alltså 1 000 stycken - som kommit från och med år 1956 till år 2009 som har de två sista bidragen.
Redan i det tresidiga förordet imponeras man av författarnas noggranna beskrivning av sitt upplägg. Här finns t ex en suverän definition av själva begreppet "klassiker": "verk som speglat, definierat och format sin tid". Den läsare som tror sig kunna skriva det bättre är välkommen att försöka!
De har arbetat i tre år med projektet. De väljer 1956 som startår därför att då startade de svenska TV-sändningarna och då slog Elvis igenom. För att spegla de nödvändiga avgränsningarna ger förordet fyra exempel på sånt som inte kommit med och motiverar varför.
Att man inte tagit med teaterföreställningar och radioprogram motiveras av att sådana inte kan återges i efterhand. Här har vi kanske en miss eftersom radioprogram ju ofta är inspelade. Visst hade det varit motiverat att nämna Tio-i-topp och Tracks som klassiker? Man avstår också från sportreferat och nyhetssändningar vilket också är synd eftersom vi här har flera klassiker som t ex Ingemar Johanssons VM-seger.
Nu handlar det säkert om att de fyra inte är så hemma på sport och politik och det är ok. De skriver om det de kan och gör det verkligen bra.
Bokens upplägg är att klassikerna presenteras kronologiskt, år efter år. Ibland får klassikern en helsida, oftare en halv. Nästan alla har illustrationer i färg vilket gör boken snygg layoutmässigt. Drygt hälften av de 1 000 klassikerna är skivor, inte så konstigt då det handlar om såväl singlar som LP inom alla de genres som förekommer på skiva.
Undertecknads kompetensområde handlar ju om musiken så låt oss titta på hur boken behandlar de svenska klassikerna de senaste 53 åren. Först är låten Saltaste bönan i stan med Annalisa Ericson och sist Silence is wild med Frida Hyvönen.
Däremellan har boken på över 500 bidrag med så gott som ALLT som är värt att ta upp i musikväg i sammanhanget. Man kan - vilket diskuteras i förordet - fundera över om inte ett lägre kvantitet hade varit nog så bra för det är en hel del plattor som kommer med utan att de rimligen kan kallas klassiker. Men jag tycker inte det gör något. Jag får läsa om flera artister jag annars inte skulle känna till.
Man har med Jussi Björling, Evert Taube, flera talskivor med humor från tiden när inte DVD kunde återge föreställningar, dansband, death metal för att bara ta några exempel. Jazz är med och visor. Den musik som hörde hemma på svensktoppen får stor plats men givetvis skriver Jan Gradvall (jag gissar att han är huvudansvarig av de fyra för musiken) mest om det vi kallar rock och pop.
Om jag fokuserar på 60-talet är det svårt att se något i den svenska popbandsvågen som kommit bort. Min egen favoritlåt Words enought to tell you med Mascots vet jag inte om den var en klassiker men den är skitbra och känns rätt i boken. Mer tveksamt är kanske att The Beathovens (låten Summer sun) från Motala och Shamrocks (La la la) från Huddinge är med. Fast å andra sidan kan man ju för en stund glömma detta med "klassiker" och tänka på att den svenska popbandsvågen fanns över hela landet med en massa band som inte ens fick spela in en skiva så att dessa nämns blir ju ett sätt att visa den saken.
Som den gamla kritiker jag är har jag så klart läst boken i förhoppning att fina något som jag själv skulle vilja tillföra, påpeka ett "fel". Och, faktiskt, det finns ett, ett enda: Man har missat att ta med Violents och ge en bild av den våg av svenska instrumentala gitarrband som fanns åren 62 - 64. I mina öron är Shanes Gunfight Saloon i allra högsta grad en klassiker eftersom ingen annan låt så perfekt återger känslan av ett svenskt pojktonårsrum år 1963. Två killar med varsin hyrd elgitarr och en liten förstärkare på golvet. Försök efter försök, takt efter takt arbetar man sig igenom låten. Mamma ropar från köket att maten är klar men killarna hör det inte. Gunfight Saloon har just det där soundet som grabbarna försökte uppnå, långt mer vardagligt än Spotnicks rymdljud.
En mer personlig invändning är att min idol från senare år, Eilert Pilarm ("dom säger att jag sjunger falskt men det är fel, jag sjunger äkta") borde kommit med. Men vi är kanske en begränsad skara som upptäckt den mannens storhet så jag lever med det.
Jag kan varmt rekommendera 1 000 svenska klassiker för studium. Den som läser boken får veta i stort sett allt som behöver vetas om svensk kultur det senaste halvseklet. Där finns mängder av plattor, filmer och böcker som borde letas fram och konsumeras. Där finns också en radda korta, precisa analyser och närmast nördiga detaljinformationer. Sånt är typiskt Jan Gradvall, en alltid läsvärd penna.
Per
