perolarssextiotal

I går var det julafton. Till min enorma glädje frångick inte hustrun sin trevliga vana att tillmötesgå mina – ofta långt ifrån billiga – önskemål om en fräsch CD-box.

Årets julklappsönskning var given: Olle Adolphson har nyligen släppt en tung låda med hela 10 CD och en DVD. Om någon läsare av bloggen tror att Olle Adolphson ligger utanför bloggens syfte vill jag påminna om att han gjorde flera av sina bästa låtar just på sextiotalet och här skriver Lars och jag om musik vi älskar.

Olle Adolphson är en artist jag älskat mycket och länge. Redan när jag i tonåren hörde honom på radio och noterade pappas positiva kommentarer slog han an några riktigt personliga strängar i hjärtat på mig.

Detta handlade till stor del om de underbara melodierna. Inte enkla och raka utan lite snirkliga, liksom berättande. Elegant utmejslade av en varsam hand. Man lockades att gnola med, nästan bara för att testa att man kunde låtarna för dom var ju mer komplicerade än samtida poplåtar.

Olle Adolphson var så märkligt NATURLIG. Den alltid duktige recensenten Ulf Gustafsson i Upsala Nya Tidning skrev i anslutning till boxen för ett par veckor sedan att OAs sång var ”begränsad”. Korrekt men samtidigt som OA inte var en märkvärdig sångare så är det just den begränsningen som gör honom så behaglig. Hans röst verkar påminna om ens egen farsa eller grannen intill. Familjär som ingen popartist eller politiskt mer korrekta trubadurer som Cornelis eller Fred.

Till de texter som tar upp allmängiltiga ämnen, inte minst kärlek, på ett så innerligt sätt att det känns som om Olle Adolphson verkligen personligen känner känslorna. Det är inte texter som formuleras för att ”hängas på” en melodi, nej det är en konstnär som vill framföra något.

Men även i texterna kan Olle Adolphson vara så där underbart alldagligt vanlig. Ta som exempel ”Nu är det gott att leva”: just nu kan jag inte komma på en mer underbar kärlekstext. Men i sista versen måste Olle A stoppa in ordet ”kratta” som uttryck för sin älskade för att få ett rim på ordet ”skratta”. Ett poetiskt misslyckande. Eller visan om det svenska hockeylandslaget som förlorade matchen men ”Vi segrade ändå”, som den heter. Ett banalt, nästan fånigt tema. Men i min bok gör sånt Olle Adolphson till den idol han är, den underbart nästan-perfekta trubaduren.

I ett avseende är han dock helt perfekt: hans gitarrspel, fyllt med läckra ackord och läckert fingerspel gör att man ofta glömmer texten och melodin bara för att fundera över vad det är för udda ackord han stoppat in och hur han spelar det. Men gitarrspelet låter ändå helt självklart med melodierna.

På 10 CD finns här i stort sett allt som Olle Adolphson spelat in, men också inslag från radioprogram och tidigare outgivet material. Som en extra finess – en idé jag aldrig upplevt på en annan box – han man plockat med andra artisters versioner av flera låtar. Som en verklig överraskning finns här t ex Cilla Blacks version av Det gåtfulla folket – Mysterious people. Inte så mycket att hänga i julgranen men kul att ha. Bättre är då Monica Zetterlund och här finns även flera andra intressanta artister.

Det är synd att man inte tagit allt från de tre dubbel-LP där Olle Adolphson sjunger Evert Taube och ger nationalskaldens låtar i flera fall sina definitiva versioner. Å andra sidan är detta det enda man kan anmärka på i denna underbara box. Boxens design och tjocka informationsbok är av högsta klass (fast jag får ju erkänna att jag inte hunnit studerat allt i detalj - fick den i går!)

Att få denna mäktiga låda kan inte värdesättas i ord. Mitt hjärta tickar av lycklig värme. Olle Adolphson har fått den presentation han förtjänar och jag njuter av en fantastisk julklapp.

Alla läsare önskas en god fortsättning på helgerna!

Per

Visst är det jul. Och visst kan man lyssna på julmusik, traditionell eller i någon modernare tappning. Men för mig finns det ingen platta som representerar julen så starkt som ”With the Beatles”. Närhelst jag hör Lennons slå det feta inledande Am på sin Rickenbacker i ”It won´t be long” så är det julafton oavsett vad almanackan säger. Javisst var den en julklapp. Jag har den fortfarande kvar, även om jag numera nöjer mej med att lyssna på CD-n. Men på julafton skall vinylen fram (och här inser jag med obehaglig klarsyn vilken kuf jag är). Men skit samma…..

Låten som sådan är en liten luring. Refräng i moll och vers i dur. Långt stick. Enkel på ytan men med ett visst djup. Och Lennon vitsar förstås med orden belong och be long. Ian McDonald skriver i sin annars så förträffliga bok ”The Beatles inspelningar från sextiotalet” att han tycker sig höra att Lennon låtit sig inspireras av just ”The Locomotion” som jag skrev om häromveckan. Jag hör väl inte det lika tydligt och dessutom är jag osäker om det är som han skriver att det är Lennon som sjunger dubblerat. Jag undrar om det inte är en av de sällsynta duetterna mellan George och John. Fast nu lyssnade jag igen och blev osäker. Döm själv:

http://www.youtube.com/watch?v=dcbL6OBT6Zc

Plattan som sådan kommer väl aldrig att placeras av någon bland Beatles bästa. Harrison gjorde entré som låtskrivare med ”Don´t bother me” och det var väl inte den bästa debut man sett. Eller hört. Beatles hade här på allvar upptäckt Motown och visade det med ett par rätt lyckade covers om man inte lyssnar på originalen parallellt.

“I wanna be your man” tillhör de bättre låtarna men lyssnar man på inspelningen med Stones så hör man att Bill Wyman´s bas kör brallorna av Paul McCartney´s. Man säjer att Paul uppfann den vandrande basen, men här blev han i alla fall frånsprungen.

Ojdå, här pladdrar jag. Detta är ju en God Jul-blogg! Så det gäller förstås att finna den ultimata jullåten.

Inte Phil Spector. Och inte Bob Dylan! Absolut inte Bob Dylan! Utan den bästa, förstås – Happy Christmas (War is over). Lennons produktion efter Beatles har en tendens att bli rent ut sagt (inklusive Imagine) tråkig. Musikaliskt bättre än McCartney, men präglad av pretentiös politisk korrekthet, parad med en minst sagt flummig samhällsanalys modell ”Det blir bättre om alla låter håret växa, röker på och är snälla mot varandra”. Men här – i denna låt - lyckas han navigera mellan blindskären. Texten är väl minst sagt tidstypisk och melodin nästan sockersöt men ändå får han till det. Kanske är det hans röst? Kanske den fantastiska kören? Bjällrorna? Ono? Kanske mixen av allt detta? Vet inte. Till det får han det i alla fall. Nästan en julpsalm. Av bästa sort.

Men ”War is over”? Tjena Lennon…………………

Trots det en riktigt Gud Jul till dig som läser!

http://www.youtube.com/watch?v=hb2YSAVHmIE

Lars

Musikaliskt är vi inne i en svår tid. Media och skivbolag tror att vi lyssnare under några veckor bara vill lyssna på ett begränsat antal låtar, julsånger. Ska inte ta upp den - i och för sig befogade - klagosången om julens kommersialisering men nog kan man stöna för mindre.

Häromveckan hörde jag en bekant stämma i högtalaren inne på Örat. Jag frågade Peter bakom disken som med ett pilimariskt leende höll upp en ny CD med Bob Dylan. Leendet sade det jag också omedelbart kände: detta är möjligen lite kul med bra är det inte. Nog har man väl under åren fått en hel del oväntat från Bob Dylan men nästan alltid har det funnits en känsla av att karln är seriös i det han gör. Bob Dylan är nästan lite av det ironiska leendets motsats. 

Men tänker man efter kändes inte Modern Times från 2006 särskilt djupsinnig. En ganska kul platta men att Bob ville framföra något budskap i sina låtar den gången tänkte man inte så mycket på. "Han är ju gammal och skivan är ju inte så dum" var väl den vanliga reaktionen.

Men att göra en julskiva är att ta ett steg som man inte trodde om Robert Zimmerman. Den som gör en julskiva har ju garanterat inget eget budskap i musiken. Han kan möjligen vilja visa sig religiös, men finns det någon artist som med sin julskiva verkligen har tänkt så? Hur ska man förhålla sig till den här skivan, ska man bara skratta och tänka på att en gammal gubbe får göra som han vill? 

Men stopp nu! Vad är detta för fördomar! Varför ska inte Bob Dylan få överraska, få göra något som visar en ny sida av honom?

Lyssnar man ett par gånger upptäcker man att skivan är faktiskt inte alls så dum. Av hänsyn till min mentala hälsa undviker jag att fördjupa mig i den värsta julpopmusiken men trots det vågar jag påstå att gamle Bob klara julskivekonkurrensen med den äran. Om denna åsikt är jag inte ensam, märker jag bland recensionerna.

Skivan undviker de allra mest vanliga låtarna. Dylan gör inte Silent Night, White Christmas, Rudolf the red-nosed reindeer och andra av de som tjatats sönder. Istället kommer flera man knappt hört förut, några riktigt bra. Dit hör en elegant Do you hear what I hear och en skön blues, Christmas blues.

Till det ska läggas att arren och bakgrundsmusikerna är klart godkända. Visst låter det traditionellt men det är bra gjort. Seriöst. Själv sjunger Bob Dylan knarrigare än någonsin, det duger bra. Han verkar tycka det är kul och slarvar sig inte igenom materialet.

I min samling är en ny Dylan-skiva obligatorisk och Christmas in the heart, som denna heter, är självklar. Ingen milstople men Bob har gjort så många under åren att man inte väntar sig fler. Nej, detta är en riktigt kul och annorlunda julskiva, helt enkelt.

Att jag sedan kommer att spela Phil Spectors julskiva lika ofta i helgerna är en annan sak. Det visste ni men det måste ju ändå sägas på denna blogg. Kanske blir det något att skriva mer om när jag återkommer på juldagen om två veckor - fast känner jag Lars rätt är han nog sugen på ämnet i sitt inlägg nästa vecka, jag är lika nyfiken som Du på vad han hittar på!

Per

Det var väl oundvikligt. Förr eller senare skulle det brista för någon av oss, Per eller mig. Förr eller senare måste någon av oss skriva om de – i våra ögon – bästa låtarna. Bästa låten! Omöjligt förstås, men någon slags topp - tio kanske? Just nu brast det för mig och jag känner att det är dags för en av mina topp – tio. Just den här låten är dessutom lite kul eftersom tillkomsten av den, eller rättare sagt att den hamnade hos just den artist som fick sitt megagenombrott med den. Det handlar om Eva Narcissus Boyd.

Eva var barnflicka med drag av hembiträde hos låtskrivarna Carole King och Gerry Goffin i New York. Hennes rötter var i södern och hon älskade musik och hade, enligt legenden, utvecklat sina alldeles egna rytmiska danssteg och hade en kraftfull röst. Gladlynt lär hon också varit och sjöng gärna under sina dagliga sysslor och tog uppenbarligen några danssteg då och då under arbetet, eftersom både röst och dans uppmärksammades av låtskrivarna Goffin/King. Tydligen var hennes dansstil inspirerad av ett lokomotivs rytmiska rörelser eftersom de döpte låten som inspirerades av henne till ”The Locomotion”. Låten var emellertid avsedd för Dee Dee Sharp och där kunde det stannat om det inte varit för att hon Eva fick göra en demo som skickades in till producenten, Don Kirschner. Som blev så tagen att han gav ut demon i precis det skick han fick den. Alltså en demo som spelas tusentals gånger på radio varje år.

And the rest is history, som man säger. Hon hade ytterligare ett par halvhits, men The Locomotion överträffades förstås aldrig. Men den som, i likhet med mig, har en böjelse för bakgrunds- och doakörer bör lyssna till ”Let´s turkey trot” som kom senare. Fantastisk doa! Hon fick emellertid ytterligare en storhit men fick ingen cred för det. ”Swinging on a star”, Bing Crosbys gamla standard, spelades in av Big Dee Irving och Little Eva. Men hon stod, i vart fall inte i början, ens med på skivetiketten. Lågt!

Dags att lyssna, eller hur? Många covers har gjorts av ”The Locomotion” men Little Evas inspelning har aldrig överträffats. Så här kommer den:

 http://www.youtube.com/watch?v=C5OoQadZTPk

Kom efter det och säj att det inte är en topp – tio!

Lars