perolarssextiotal

För några veckor sedan tog Lars det utmärkta initiativet att göra en lista med 60-talets bästa band. Det blev flera kommentarer och jag bidrog med egna listor. Men det här med listor är inte enkelt, något jag nyligen blev varse i ett oväntat sammanhang.

Den 23 juni 2011. Mellan Estoril och Cascais utanför Lissabon har hustrun och undertecknad tagit en paus på den sköna promenaden längs stranden mot Atlanten. Värmen är tryckande, har säkert legat lite över 30 ett par dagar. Vinden verkar inte röra sig.

Luften surrar av olika ljud. Vattnets plaskande mot stränderna, badsandstränder blandade med klippformationer. Människor som badar, leker, skrattar. I bakgrunden trafiksorl. En och annan fågel. Lite vindsus, kanske. Den inköpta drycken svalkar.

Men så väcks jag ur semesterslummern av ett ljud jag hört förr och gillat. Ett som inte alls hör hemma i sammanhanget. En orgel. Och inte vilken orgel som helst. Det är Ray Manzarek som spelar i restaurangens högtalare. Solot ur Break on through (to the other side). Och jag tänker genast på bloggen.

Hur kunde jag missa The Doors på min lista? Att Lars eller de andra som kommenterade inte heller hade med Los Angeles-gruppen är inte mycket till tröst. Doors är ju så tunga, så fundamentala och så himla bra.

Men det kanske finns något som gör det förlåtligt att inte ta med dom på en topp-10-lista, ändå. Sextiotalet hade ju så mycket glädje och ungdomlig framåtanda. De flesta grupper man har på en topplista från decenniet återspeglar det på ett eller annat sätt, det kommer liksom automatiskt. Kanske har det mer att göra hur man långt efteråt vill se sextiotalet, mer än hur det faktiskt var. Kanske.

Doors var ju så himla allvarliga. Jim Morrison inte bara menade det han sjöng på Bob Dylans övertygande sätt. Han var ursinnig, hans budskap var viktigare än liv och död. Det gav Doors musik en känsla som skar någon millimeter djupare ner i huden. Musiken var en egenartad variant av rock med jazz och flamenco och tempobyten i samma låt som ofta var långt ifrån den gängse tio-i-topp-stilen. Och "orgelsolo" förresten. Inte spelade Ray Manzarek ett solo på den där låten. Det var snarare en slags rytmisk, enkel improvisation från låtens ackord. Typiskt Doors att få det att låta så rätt.

Men ändå, de var ju BRA! Min första erfarenhet av Doors - förutom från radions P3 - var andra LPn Strange days. Den inledande titellåten satte stämningen. En svävande orgel tonar in, gitarrackord med mycket vibrato innan Jims ekodränkta stämma mässar. Andra spåret, lugna You´re lost little girl, är oemotståndligt gripande. Sedan rockar det loss i Love me two times. Suveränt! Det räckte - plus Light my fire på radion förstås - för att jag skulle bli fan.

Jag tänker inte göra en djupare rockhistorisk betraktelse över the Doors (får skylla på att jag tar det lugnt på semestern!). Ville bara påminna om en grupp som borde ha varit med på listan över de tio bästa banden från sextiotalet, vägledd av Manzareks orgel från en radio vid en strand i Portugal.

Här är förresten låten jag hörde i Portugal. Kolla in Morrison!

http://www.youtube.com/watch?v=CbiPDSxFgd8

Per

Midsommar är kanske den mest magiska tiden på året. Oknytt och allehanda väsen är i farten, tiden börjar gå baklänges och natten är ljus och obestämd. Då kan man tillåta sig ett och annat. Till och med i en sextiotalsblogg. Som att skriva lite om sjuttiotalsmusik.  Jag har nämligen varit hemma i Göteborg ett par dagar.

Göteborg var en fantastisk stad att växa upp i på sextiotalet, inte minst musikaliskt. Jag skulle kunna räkna upp många av de göteborgska artister och grupper från den tiden, men jag har gjort det tidigare och avstår därför och stannar istället upp för landets bästa progg-grupp, Nationalteatern. Hoola Bandoola och andra får ursäkta. Jag vet inte hur många gånger jag har sett dom. Jag tillhör dom där kufarna som kan sjunga med i varenda textrad i ”Rövarkungens ö” så förstår du vad jag menar.

Men tillbaka till Göteborgsbesöket. Stan har förstås en massa minnesmarkörer som jag tröttar min älskade och ointresserade hustru med. Du vet som ”Här låg en andrahandsbutik där jag köpte min första gitarr”, ”Här låg ett fik som vi gick på när vi skolkade” och ”Här är stenen på vilken en transistor stod 1964 när jag hörde You reslly got me för första gången”. Hon lyssnar med tillkämpat intresse, det hedrar henne.      

Men på de långa promenader vi alltid gör när vi är i stan slog det mig denna gång att vi passerade platser med ett musikaliskt sammanhang. Vi besöker alltid Näckrosdammen, en makalös och av någon anledning oupptäckt idyll bakom konstmuseet och stadsteatern vid Götaplatsen. Vasaparken passerar man alltid ett par gånger när man rör sig runt Göteborgs centrum. Och Nordstan, det stora köpcentrat vid centralstation täcker flera av de ganska nedslitna kvarter som låg där tidigare. En adress är ”Femmans torg”. Och där var vi förstås. Och det var då det kickade in – det musikaliska sambandet i vår promenad. Men för att förstå det måste vi förflytta oss till 1974.

Och det tillåter jag mig denna midsommarhelg.

http://www.youtube.com/watch?v=4WVol2KSXSc  

Glad sommar!

Lars

Detta med tävlingar eller "dueller" i vår musik är inte alltid så enkelt. Visst är det kul med vinnare, men att bra låtar eller annat man gillar ska "förlora" kan kännas lite tokigt.

Just denna duell mellan Lars o mig känns mycket så. Det finns många bra sommarlåtar och jag är säker på att jag också gillar Lars bidrag till denna artikel, även om mitt är bäst förstås!

Sommaren är här, solen skiner, ledigheten hägrar, flickorna (och kvinnorna!) klär sig lättare. Klara, starkare färger kommer fram. För många är en semesterresa i faggorna. Klart att det också finns massor av bra musik som passar bra till den sköna stämningen. Denna duell handlar om bästa låt med ordet sommar/summer i titeln.

Bäst? En annan gång kanske jag kommer på en annan, men i denna duell utmanar jag Lars med en pärla från 1966 som faktiskt inte låg på tio-i-topp och bara kom 10a i USA och inte ens top-twenty i England. Billy Stewarts underbara Summertime. En version av Gershwinds klassiker som gör att man inte behöver leta efter andra inspelningar - det finns ganska många.

Billy hade inga andra hits att tala om. Märkligt med en sådan talang. Men för vissa av sextiotalsartisterna var det ju ödet; att komma snabbt, slå till fort och försvinna. Ungefär som i en riktigt västern-duell!

Varsågod Lars!

Per

http://www.youtube.com/watch?v=CDLDl0_pt_k 


Summertime är fantastisk – men varför den inspelningen, Per? När Zombies finns?

Sommar, ja, Per. Och till och med dom var bättre på sextiotalet. Som jag minns. I alla fall. I vart fall musiken.

För mind el är vissa låtar utan att ha ordet ”sommar” namnet de som jag mest förknippar med just sommaren. Men du bestämmer reglerna, Per. Så därför går jag till en fantastisk LP som heter ”Hums of The Loving Spoonful”. Då kan du väl nästa gissa? Jag har skrivit om den här låten tidigare så jag håller mig kort. Det är förstås ”Summer in the city”. Skriven av John´s brorsa Mark Sebastian och Steve Boone, basist i LS.

Låten är lite kul och har en spännande instrumental sättning som omfattar bland annat tutan från en folka och en nithammare.

Men framför allt har den en magi som Loving Sponnful var så skickliga på. Texten är viktig och musiken gör den perfekt. Fast man aldrig upplevt en het storstadsnatt i USA så känns det som man gjort det när man hör låten. Man minns det som inte hänt. Coolt.

Här var Spoonful som bäst. Och Zal var fortfarande med i guppen. Här kommer den

http://www.youtube.com/watch?v=VXos3qQPrw4

Lars

Just nu har jag ett behov av att skriva om kattor.  Vi har kattor. Två stycken. Selma och Kajsa. Men de har haft föregångare. Larsson och Sara. Kattor ska ha namn med ”s” i sägs det. För att lystra till sitt namn. Lystra? Kanske, men jag undrar…

Att vara med katt är som att ha en utomjordning inneboende. Kommunikationen är knackig, om man så säjer. Man lever i parallella universum. Med glimtar av förståelse och närhet i kelstunder. I övrigt betraktar kattor, tror jag, människor inklusive matte och husse som någon slags matmaskiner. Vanligen utgör de inte något hot, men den kloka kattan bör betrakta människor med, om inte misstänksamhet, så med en viss skepsis. Man får vara tacksam för de stunder då, den i någon gång i Faraos Egypten förvärvade, tamkattsgenen kickar in efter en Sheba-fest och kattan förvandlas från ett skyggt lägenhetstroll till ett spinnande varm boll i knät.

Larsson, vår första kattflicka var inte särskilt besvärad av någon tamkattsgen. Kolsvart, smärt med gula ögon i vilka man kunde se återskenet av urgamla djungeleldar liknade hon mest en miniatyrpanter. En taskig uppväxt med att för tidigt blivit tagen från mamman och uppvuxen med en hjärtligt hatad hund kom hon till oss i ett tillstånd av posttraumatiskt stressyndrom. Tilltufsad av sitt halvårslånga liv var hon införstådd med att hon var helt utlämnad till sig själv i en hotfull omvärld. Kort sagt – en rejäl utmaning för en kattälskande husse och matte.

Larssons domesticering tog tid och sträckte sig inledningsvis inte längre till en acceptans av husse och matte. Senare förvandlades denna acceptans till tillit och rent av tillgivenhet, men denna kom aldrig att omfatta resten av världen. Men respekterad var hon! Hon kunde med sina rovdjursögon stirra ner vilken rutinerad veterinär som helst som ville ge henne något lugnande inför en kloklippning. Behöver jag säga att hon aldrig fick sina sylvassa klor klippta? Men att en och annan rutinerad veterinär fick ta en stelkrampspruta.

Larsson blev två kattor – en som kunde ligga i famnen hos oss och spinna lågtlågt och en som kunde försvinna spårlöst i lägenheten när det kom besök. Jag skojar inte – det fanns inte ett morrhår kvar. Jag svär på att den kattan kunde upplösa sig i atomer för att sedan återskapa sig själv när besöket var över.

Larsson är nu i den himmel där hon stoiskt inväntar de enda människor hon någonsin litat på. En himmel där horisonten är vid och mössen är slöa.

Och vad har nu detta med sextiotalsmusik att göra? Jo, Larsson hade en favoritplats i soffan framför våra feta Carlsson - högtalare där hon timtals kunde avnjuta musik från sextiotalet. En inte ovanlig musikstil hos oss. Men bara tills det sattes på en Beatles-platta. Då reste hon sig, sträckte ut sig i hela sin längd, svankade, kastade en irriterad blick på mig och en föraktfull på ljudkällorna och uppsökte det rum som är längst bort från oljudet.

Så älskad var hon, Larsson. Men saknade musiksmak. Men det här gillar du nog, Larsson:

http://www.youtube.com/watch?v=BXB8KSbJJ8M

Lars