25 februari 1967
Så är vi en bra inne i 2017 dvs 50 år sedan 1967. Året då populärmusikvärlden exploderade. Håkan Lagher skrev en gång att ”rock och pop började stavas konst och kultur”. Här på bloggen kommer vi garanterat skriva om Stg Pepper i juni när det är femtio år sedan den kom. Det kommer alla tidningar att göra också men inte lika spännande som vi, vågar jag gissa!
Det som hände den här tiden var att LP-skivan tog över från 45varvaren som det viktigaste mediet med vilket musiken spreds. Vad låten som toppade Tio-i-topp hette var inte längre lika betydelsefullt. Dessutom blev ju programmet tråkigare när de ändrade röstningsförfarandet från att ha halva juryn i Stockholm och halva någon annan stans.
Så när jag nu fortsätter min självskapade tradition att ibland titta på New Musical Express listan för 50 år sedan blir jag först snopen innan jag inser just det jag nyss skrev, det var inte singelhitsen som var det viktigaste. För listan är inte alls lika kul som jag hade hoppats!
Den toppas av Petula Clarks This is my Song. Petula hade gjort en del fina låtar och vi tonåringar accepterade henne men här var hon väl högtidlig. Men det är tvåan som återskapar den aggressivitet man kände för femtio år sedan. Engelbert Humperdincks jättehit Release me skulle kommande vecka klättra upp till topplatsen och behålla den i sex veckor. Det fruktansvärda var att denna veckas nykomling på tredje plats därför aldrig kom att toppa Englandslistan. Ni inser katastrofen när ni hör (och ser) låtarna från den dubbelsidiga singeln här
https://www.youtube.com/watch?v=S-rB0pHI9fU
https://www.youtube.com/watch?v=8UQK-UcRezE
Häromåret fick jag för mig att lista Beatles bästa låtar. Penny Lane toppade.
Tillbaka till hitlistan och man får leta lite för att hitta guldkorn. Rolling Stones och Hollies är topp-tio men vare sig Let´s Spend the Night Together eller On a Corousel är respektives bästa, tycker jag. Inte heller Monkees, Tremeloes eller Royal Guardsmen inbjuder till länkning men Donovan har vi skrivit för lite om på bloggen. Han är nia med Mellow Yellow.
https://www.youtube.com/watch?v=OLFGnP_EPpQ
Men så på tolfte plats finns en av mina stora favoriter från den här tiden. Känner på mig att jag spelat den förr här på bloggen men det gör ingenting. Jag älskar Paul Jones lite klagande men ändå så varma röst och den här melodin är kalas:
https://www.youtube.com/watch?v=sMEgDBj6n9g
Jodå, visst finns det gobitar på en Englandslista som först inte såg så spännande ut. Tamla Motown går det inte att få för mycket av. Framförallt inte av Marvin Gaye. Han gjorde många suveräna duettsånger. På 16e plats för 50 år sedan lät det så här med Kim Weston.
https://www.youtube.com/watch?v=URU-gWAOlDM
Rod Stewart och Tina Turner har gett sig på samma låt men originalet är bäst!
Som sagt, en ny tid för popmusiken hade kommit. På väg ut från listan på plats 23 fanns en genombrottshit som hade varit som högst på 8e plats men som markerade att ett nytt sound, en modernare rockmusik hade kommit.
https://www.youtube.com/watch?v=rXwMrBb2x1Q
Jimi Hendrix får avsluta genomgången av New Musical Express listan från för femtio år sedan. Sex bra låtar – det kan ni inte säga emot! – och musik som värdigt representerar ”konst och kultur” både då och nu.
Per
Vad är en supergrupp?
Tja, frågan är väl värd att ställas. Oftast associerar man till en grupp där varje medlem, så att säga, redan är känd och skicklig i sig och dessa kändisar slår sig ihop tillfälligt eller för en tid. Det är väl också så jag tänker, men egentligen borde det väl vara resultatet som räknas? Att musiken blir ”super” alltså. De tillfälliga har av naturliga skäl mer sällan framgång i det avseendet. Låt mig ge ett exempel från Rolling Stones projekt ”Rock & Roll Circus”. Det är verkligen ingen brist på kändisar i den tillfälligt sammansatta gruppen ”Dirty Mac”. Vad sägs om John Lennon, Eric Clapton, Keith Richards och Mitch Mitchell, den sistnämnde från Jimi Hendrix Experience. Av dessa bord man väl kunna vänta sig mästerverk, men det levereras inget. Men roligt att se och lyssna till, inte minst att Keith har bra koll också på basen. Men mer tidig grunge än supergrupp får bli mitt betyg. John är mer distanserad, för att inte säga ointresserad, än vanligt och det blir Clapton som får hålla ihop det. ”Yer blues” tillhör verkligen inte någon av Lennons bästa, så varför de valde den är en fråga i sig.
https://www.youtube.com/watch?v=Iuy-10Ejck4
Ett mer permanent och mer framgångsrikt koncept var förstås ”Travelling Wilburys”. Jo, gruppen platsar på bloggen eftersom dess medlemmar har djupa rötter i sextiotalspopen även om deras första skiva kom så sent som -88. Vad kunde man vänta sig av en sammanslagning av Bob Dylan, Roy Orbison, Tom Petty, George Harrisson och Jeff Lynn? Projektet hade egentligen bara till syfte att skapa en B-sida till en singel med Harrisson, men blev som bekant en rejäl kommersiell succé som sträckte sig över några år, ett par tre album och i ett antal framgångsrika singlar. Deltagarna var kompisar sedan länge och den lekfulla touchen är genomgående och kompositionen av låtarna tillskrivs gruppen som helhet. Roy Orbison avled ju dessvärre tragiskt redan efter det första albumet.
På ”Handle with care” dominerar av naturliga skäl George (den var ju tänkt som en B-sida till hans singel) men de olika inslagen gör att låten får helt olika karaktärer beroende av vem som sjunger. George låter väldigt mycket George efter Beatles, medan Roy lyfter låten nästan till en power-ballad. När Bob och Tom tar över blir det plötsligt lite skitig folkrock. Låten och gruppen är fascinerande och TW var, i min bok, en supergrupp verkligen värd namnet.
https://www.youtube.com/watch?v=L8s9dmuAKvU
David Crosbys, Stephen Stills och Graham Nashs grupp blev väl (tycker jag) på allvar en supergrupp först när Neil Young anslöt, men då med dunder och brak. Repertoaren spände över stora fält som politisk aktivism och mycket personliga frågor. Som de skickliga instrumentalister de var och är blev deras musik - hur ska jag formulera det? – intrikat. Arvet från Byrds, Buffalo Springfield och Hollies blev en smältdegel i vilken en stilbildande musik föddes. Låt mig ändå säga att gruppen aldrig direkt rört vid mitt hjärta. Deras musik blev, tycker jag, alltför ”konstnärlig” för mig. Konstfärdigheten tog alltför ofta det melodiska och gjorde den ibland lika svårtillgänglig som Stravinskijs. De har ibland beskrivits som en grupp för musiker och det kanske förklarar saken för den som bara hjälpligt kan hantera de enklaste aspekterna av ett instrument.
Men deras storhet och framför allt deras påverkan på musikscenen kan och ska inte underskattas. En supergrupp värd namnet. Här kommer emellertid en av deras mer lättillgängliga låtar.
https://www.youtube.com/watch?v=TrWNTqbLFFE
Lars
PS Bilden ovan är ingen slump à propos supergrupper DS.
Från skivbacken – första skivan!
När Lars för ett par veckor sedan dök ner i sin skivback och hittade en Stones EP slog det mig att man aldrig nuförtiden lyssnar på sina 7-tummare och att det är ju en del godis man missar alldeles i onödan.
Som t ex mitt livs allra första skiva. Nej, inte den bästa men den första och därför innehavare av evig hedersplats i samlingen. Den var den 13 september 1963 som jag tog två rulltrappor – de var en spännande nyhet då, faktiskt – upp till översta våningen på Domus i Umeå. Där uppe huserade Stanley som svarade för varuhusets skivavdelning. Stanley skulle snart överta legendariska Burmans musik och driva den i många år. Affären finns kvar.
Den här höstdagen bar jag förväntansfullt omsorgsfullt sparade pengar i fickan med målet att äntligen bli ägare till en EGEN skiva som jag skulle få spela på syrrans plastgrammofon. Vid tidigare besök hade jag valt ut målet för inköpet: The Spotnicks var favoritgruppen för dagen och omslaget på EPn ”On the Air” var lockande, det är det ni ser här ovan. På baksidan läser vi – på svenska förstås – om det beröm Spotnicks fått när de var i England i september 1962 och att de båda skivorna gruppen släppt ”gått upp på Englöands alla –hitlistor, VILKET TIDIGARE ALDRIG INTRÄFFAT MED EN HELSVENSK INSPELNING.” Stora bokstäver, Oj! så stolta vi var.
Musiken då? A-sidan börjar lite trevande men kommer snart i gång i Highflying Scotsman.
https://www.youtube.com/watch?v=9zeZiRnB9GE
Sedan blir det bättre med Bo Vinbergs egenThundernest
https://www.youtube.com/watch?v=Yf75d5i4hSU
Den riktiga pärlan på plattan kommer när man vänder på den, jag älskar fortfarande Moonshot
https://www.youtube.com/watch?v=TUwsbN-D_hM
Plattan avslutas lite snopet svagt med Happy Henriks polka. Spotnicks gjorde ju pop av svensk folkmusik på ofta bra sätt. Detta duger väl men blev aldrig någon favorit.
https://www.youtube.com/watch?v=RpB_Z1zmw-E
Samlingen kom snart att utökas – fördubblas! – med singeln Hava Nagila. Spotnicks största hit i England, 13e plats. Vi spelar den också när vi håller på.
https://www.youtube.com/watch?v=XOWhSCgM1fc
Minnen, javisst men också musik som håller. Missa inte länkarna!
Per
Vissa saker överlever tidens tand.
Vissa saker, händelser och musik går aldrig ur tiden. Vintern 2017 sätter Göteborgsoperan upp Hair, den kallsiska sextiotalsmusikalen. Under set sena sextiotalet kom musikalen till och det var James Rado och Gerome Ragni som skrev texter och musiken sattes av Galt MacDermot. Premiär var det i oktober – 67 på ”Joseph Papps Public Theatre” men det dröjde inte länge till dess den hamnade på Broadway och spred sig därefter som en löpeld över världen. Musikalen var främst amerikansk då den utspelar sig i New York mot bakgrund av Vietnamkriget och hotet mot alla unga män i vapenför ålder att bli inkallade och skickade till köttkvarnarna i Khe San eller Hamburger Hill. Miljön är bohemiska kretsar och musikalen (och senare filmen) väckte viss uppståndelse med sin avspända inställning till konservativa värderingar, den amerikanska flaggan, droger och – inte minst – sexualitet och nakenhet. Temat för ”The tribe” som gänget kallade sig är förstås ”The age of Aquarius”
https://www.youtube.com/watch?v=Cb8luHdpR84
Storyns kärna är inte märkvärdig. Ska man ge efter för samhällstryck, föräldratryck och nationalism eller ska man sälla sig till de många som brände sin inkallelseorder? Hippietiden var på gång på allvar. Kanske är det mer musiken som överlevt starkare än storyn, även om den till sin karaktär är tidlös. Ytterligare en sak i handlingen som i konservativa kretsar väckte irritation var att man klev över alla rasbarriärer och tog upp diskrimineringsfrågan. En nyckelreplik i det avseende är när en av karaktärerna säger ”The draft is white people sending black people to make war on the yellow people to defend the land they stole from the red people”.
https://www.youtube.com/watch?v=53zLkeIXZvg
Drogerna spelade som sagt var stor roll. Här beskrivs känslan i en första tripp på hasch.
https://www.youtube.com/watch?v=7jO99LxBSy8
Men det var nog kombinationen rasöverskridande och sexuell öppenhet som var det som provocerade den goda smaken mest. Den kom till uttryck inte minst i denna låt.
https://www.youtube.com/watch?v=z6JCCayPG7k
Musikalen är full av musikaliska pärlor och man kan egentligen lägga ut dem i en lång rad här, men istället rekommenderar jag dig att se filmen. Eller ännu hellre besök Göteborgsoperan i vår. För det är ju en musikal och inte en film och musikaler ska upplevas live förstås.
Jag avslutar istället med den positiva slutsången. Musikalen har fått lite olika slut i de olika uppsättningarna, men själv föredrar jag märkligt nog den lite olyckligare varianten där den som åkte till Vietnam sannolikt dog. Optimismen i sången och det hoppfulla i den blir nästan starkare på det sättet. Och är det något vi behöver i dessa de yttersta dagar så är det väl hopp trots att det händer så mycket skit.
https://www.youtube.com/watch?v=fhNrqc6yvTU
Lars
