perolarssextiotal

Vi på bloggen har behövt ett par veckor för att komma över glädjechocken över att vår store hjälte Bob Dylan tilldelats 2016 års Nobelpris i litteratur för att han ”skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”.

Här följer våra kommentarer. Per börjar.

 Jag måste medge att mitt jubel inte är fullständigt. Att jag inte kan tillräckligt om modern litteratur för att jämföra Dylan med konkurrenter om världens finaste pris gör inget. Som rocknörd har man alltid insett att ens kulturella synfält är begränsat.

 Men det svider faktiskt LITE att tänka på att nu är väl ändå den sista lilla unsen av det som för oss tonåringar för femtio år sedan kändes lite grann som ett UPPROR slutgiltigt raderat. När vi instämde i hans ord till föräldragenerationen att ”your old road is rapidly agin”, då ville vi att de äldre skulle fnysa åt det. Det var ju VÅR musik.

 Men, precis som barden Bob visste, så har tiderna ändrats och nu när musiken inte längre är en generationsmarkör så känns priset som ett korrekt, om än kanske lite väl sent, erkännande av en lysande konstnärsgärning. Till en person som är rockhistoriens tredje största namn efter Beatles och Elvis. Bob Dylan fick folkmusik och popmusik att bli ett. Men framförallt intellektualiserade han ungdomsmusiken genom att lyfta texten från ”Be bob a lula” till att innehålla genomtänkta, briljant formulerade budskap. När rocken fick en lyriker på Bob Dylans nivå var det bara för vuxenvärlden att kapitulera.

 Bob Dylans gärning är omfattande och den höga nivån har hållits hela vägen även om det blivit lite glesare mellan höjdpunkterna med åren. Här finn inte plats att gå djupare i analysen men en Dylantext måste innehålla ett citat. Min favoritvers är den sista i ”Masters of War”. I 8 verser går han till ursinnig attack mot krigsindustrin och avslutar med

And one day you´ll die. I hope it´ll be soon

I will follow your casket in the pale afternoon

And I will watch while your lowered til´ your death bed

And I will stand over your grave until I´m sure that you´re dead

Inget att tillägga. Det brukar inte vara så när Nobelpristagaren sagt sitt.

 https://www.youtube.com/watch?v=exm7FN-t3PY

 När detta skrivs har Bob inte tackat ja till priset, ja inte ens reagerat officiellt. Nu börjar en debatt om att han är arrogant. Någonstans inom mig ropar en tonåring ”Hurra!”. Tyck vad ni vill, jag tycker faktiskt att det är lite läckert. Rock ´n´roll!!!!

 Per

 Jag satt på en bar i Miami när nyheten drabbade mig genom en nyhetsflash. Jag höll på att sätta Margaritan i halsen av pur förvåning. Visserligen har både Per och jag närt en förhoppning om detta erkännande för Dylan, men jag vågar påstå att vi inte hållit andan. Kritiken mot beslutet lät inte heller vänta på sig. Framför allt tycks man ha skjutit in sig på att han är en ”vissångare”, men då har man inte förstått vare sig Dylan eller kommittén. Såhär:

 Det som en gång fick mig att älska Dylan var musiken lika mycket som texten. Kanske till och med mer musiken. Först senare har jag förstått djupet i många av hans texter. När man bedömer Dylan som poet så får man emellertid inte förledas att bara lyssna till hans egna tonsättningar av sina dikter, de måste läsas. Ibland är det nämligen så, menar jag, att musiken skymmer poesin i texterna och för oss som inte har engelskan som förstaspråk har hans egna framföranden inte alltid präglats av tydlig diktion, för att använda ett understatement. Så till tvivlaren säger jag – läs texterna. De finns utgivna i flera varianter. Du kan komma att upptäcka en ny sida och en betydligt djupare sådan hos hans sångtexter.

 Per och jag har ett antal gånger här i bloggen propagerat för att Dylan ska få Nobelpriset. Vi utgår från att vår argumentation har påverkat kommittén och tar därför åt oss en del av äran.

 Om Dylan kommer till Stockholm eller ens accepterar priset återstår att se. Den mannen är oberäknelig som en riksdagspolitiker. Jag blev för egen del mäkta förvånad över att han tog emot det töntiga Polarpriset, men såg också hur plågad han var av evenemanget. Så – vi får se.

 Jag måste förstås också ge ett exempel på vad jag tycker representerar hans genialitet. Det får bli från ”Ballad of a thin man” och strofen har också direkt bäring på situationen i Sverige just nu.

 ”You know something is happening here, but you don´t know what it is, do you Mr Jones?”

 https://www.youtube.com/watch?v=hC4r3QFnmQ8

 Lars

Just när detta inlägg ska publiceras får vi veta att 2016 års Nobelpristagare i litteratur heter BOB DYLAN. Lars o jag tar av oss hatten för en sann hjälte! Med detta sagt, till veckans blogginlägg:

Nu kan vi, äntligen, njuta av CD-utgåvan av Beatles enda officiella live-LP, Live at Hollywood Bowl. När den släpptes 1977 blev det inte så mycket väsen. Det hände mycket inom musiken med Bowie, punken och annat och av Beatlarna själva var det bara Paul som märktes vid den tiden. Att LPn hade ett oinspirerande omslag, två konsertbiljetter mot beige bakgrund, gjorde inte saken bättre.

Dessutom är det ett tragiskt faktum att skivan inte alls lät något vidare, ljudtekniskt. Sjuttiotalets teknik klarade inte att rensa bort det intensiva skrikande som dominerade konserten från före första till efter sista tonen som spelades.

För en Beatles-konsert var inte en konstnärlig upplevelse i första hand. Det var framförallt den unga publikens möte med de idoler de inte bara beundrade utan älskade intensivt. För de flesta var det första gången. Klart att entusiasmen var på topp!

LPn hade 13 låtar från två konserter, 23 augusti 1964 och 30 augusti året därpå. Att den inte återutgivits på CD kan vi förstå, att höra det dåliga ljudet med tidigare CD-kvalite hade inte känts rätt.

Men nu, år 2016, har tekniken gjort framsteg och Georg Martins son Giles har ännu en gång gjort underverk med Beatlesmaterial. Resultatet är en snyggt förpackad skiva med de 13 låtarna kompletterade av ytterligare fyra. Serverade i ett omslag som innehåller pressklipp, snygga bilder som väl fångar stämningen runt gruppen och en välskriven presentationstext.

Ljudet har förbättrats rejält, skriken tonats ned och framförallt sången kommer fram bra. Redan i andra spåret ger Paul allt i She´s a Woman. Världstopp direkt men frågan är om inte John toppar honom i efterföljande Dizzy miss Lizzy, klart tyngre än i studioversionen. Otroligt är ordet. Även George och Ringo satsar allt i sina nummer.

Den enorma energin lyfter även det instrumentala. Visst noterar man småmissar men trycket från bas och trummor är konstant och tempot ofta högre än i studion. George hinner också med ett par extra grejer i sina solon. Ringos driv i trumspelet är suveränt. Detta är fyra musiker som spelar på högsta nivå.

Lägg till det de korta, perfekta introduktionerna de John och Paul turas om att göra till låtarna. Grabbarna visste hur man tar sin publik!

Bilden av Beatles som ett klart sämre live-band än the Who, Rolling Stones, Doors och några fler kommer kanske inte att försvinna. Men den är inte rättvis. Beatles framförde förvisso sina nummer påfallande lika studioversionerna men det var ju det publiken förväntade sig. Men de gjorde det med en energi och skicklighet som man bara kan beundra. Live at Hollywood visar en kvartett i världstopp även på scenen.

 Här ett par klipp från YouTube från Hollywood Bowl. Inte från skivan dock. Sämre ljudkvalité men ni hör att gruppen kan. Först Johns intensiva Dizzy miss Lizzy

 https://www.youtube.com/watch?v=sU4yTCtrqmI 

Att här länka till andra inspelningar känns fel men You Tube kan inte gärna ha en färsk Beatles-platta upplagd. Men lyssna på Rings Boys här ändå.

https://www.youtube.com/watch?v=h2t9DIh4kMA 

Men Beatles var ju mycket mer än sin musik. CD-omslaget citerar George Martin:

 ”Those of us who were lucky enough to be present at a live Beatles concert….will know how amazing, how unique these performances were. It was not just the voice of the Beatles. It was the expression of the young people of the world!

Per