Grattis Bob. Ny skiva också!
Begreppet ”tiden går” är inget som upptar oss rockmusikälskare. Vi njuter av plattan vi lyssnar på, vi minns de många bra låtarna och LPskivorna och vi gläds när vi hör något bra nytt. Att det ”nya” ofta är en återutgåva av något från t ex 60-talet förringar inte glädjen av upptäckten, tvärtom.
Nej, tiden är väl inget att bry sig om! Men visst kom begreppet förbi mig när jag för en tid sedan bläddrade i bloggens arkiv och från maj 2011 hittade artikeln ”Grattis Bob”. Den store mannen fyllde då 70 år och det slog mig, som en oväntad överraskning, att Herregud, han fyller ju 75 nu!
Att här en gång till beskriva Bob Dylans enorma betydelse för populärmusiken känns inte nödvändigt. I artikeln för fem år sedan betonade jag hans betydelse för sextiotalets musikscen. Att han lyfte fram ordet i musiken som fick budskap och en politisk dimension.
Att han efter sin 50-årsdag för 25 år sedan blivit sparsmakad i nyutgivningen lever vi med utan invändningar. Det kompenseras rejält av bootlegserien där vi fått åtskilligt godis som inte givits ut tidigare. De nyinspelade plattorna har också varit bra, även om vi som var med på 60-talet anser att han var bäst just då.
Det senaste vi fått nytt av Dylan är en andra platta med gamla amerikanska schlagers. En fortsättning på förra årets överraskande Shadows in the Night. Mitt inlägg här om den i mars förra året fick rubriken ”Men Bob, vad har du gjort?”. Jag hade – medges! – lite svårt att hänga med i hjältens nyorientering men skrev också ”Om man tänker på att de här framförs av en 74årig före detta vissångare som alltid haft mer av känsla än tekniskt skicklighet i sången, då blir det faktiskt ganska OK”. Min text avslutades med att plattan, när man tänker, är ganska acceptabel.
Så när nya Fallen Angels snurrar i CD-spelaren är jag beredd och måste erkänna att det låter riktigt mysigt. Kanske är rösten lite, lite knarrigare än sist men det ökar bara känsla av personlig närvaro. Det är uppenbart att Bob länge önskat få sjunga just dessa låtar som han hörde sina första år i livet.
Jag glömmer att Frank Sinatra sjungit in dessa låtar tidigare – hör inte hört dem med honom, ärligt talat – och då försvinner också tanken på de snygga orkesterarr man associerar med honom. Istället njuter man av Bobs eget, förträffligt väl samspelade gäng som kompar honom. Donnie Herron på både steel guitar och fiol är en pärla. Han får utrymme liksom gitarristerna som bjuder på snygga, ibland riktigt långa, intron. De sex musikerna spelar som om dom aldrig gjort annat än spela tillsammans. Någon som är nästan sant efter decennier med Bob Dylan och hans never-ending-tour.
Nej, visst fortsätter vi vara 60-talsnördar här på bloggen. Visst är det så att Master of War, Like a Rolling Stone etcetera förblir de största låtarna med Bob Dylan. Men att han vid 75 års ålder släpper denna platta är inte bara värd beundran utan, faktiskt, lite beröm!
Ja, just det: GRATTIS Bob, 75 år!
Per
Nostalgifrossa.
Min och Pers kärlek till sextiotalspopen har litet eller inget att göra med sentimental nostalgi. Kärleken baseras istället på den mångfacetterade musikdiamant sextiotalet utgör. Mångfald och ofta kvalitét. Allt detta avspeglar sig också i mina Spotify-listor. Min största heter ”samlings60” och innehåller 8 538 spår. Jag har också mindre listor så jag kan välja efter humör: ”Klassiska album” är en, Rolling Stones och Beatles har förstås varsin. Det finns ett trettiotal listor. En av dem heter ”Nostalgi”. Här finns 120 noga utvalda spår, alla på något sätt förknippade med en trevlig händelse eller en särskilt rolig period – alltså nostalgi. Utan att bli alltför personlig hade jag tänkt bjuda på ett par exempel ur listan.
Elvis, som är dåligt representerad här i bloggen med tanke på hans storhet, kom tidigt in i mitt liv. Kamratgänget på Guldheden i Göteborg med de första skivspelarna för 45-formatet var lika fascinerat av den tidige Elvis (och den tidige Jerry Wiiliams) som jag. ”Such a night” väckte fantasin hos pubertala gossar och flickor, ”Hound dog” svängde som inget annat vi hört men den jag stannar vid den som jag särskilt minns. ”I got to know” Jag tyckte han sjöng så distanserat och coolt. Stil åldras aldrig.
https://www.youtube.com/watch?v=yhLPppPNkAI
Och så var det – förstås detta med tjejer. Oundvikligt. Men jag ska inte trötta er med mina erfarenheter på detta område. Så mycket kan jag säga att den första det handlade om hette Anna-Karin. Yepp. Så här låter det om henne i mitt minne:
https://www.youtube.com/watch?v=ttMt9SHRwsM
Gymnasiet var en trevlig tid. Och där finns det mycket musik att välja på som var soundtrack of our lives, men av någon anledning så förknippar jag just denna låt med lunchrasterna på La Salle (fiket bredvid Majornas HAL) där vi lyssnade på musik, köpte två lösa cigg, gjorde läxor och pratade och pratade. Och bakgrundsmusiken var som jag minns den:
https://www.youtube.com/watch?v=tfGYSHy1jQs
Slutet av sextiotalet innebar lumpen. Bohus bataljon. Infanteriet. Hårda gossar. Det var också ett ställe jag hade lätt att trivas på. Vi blev väl på något sätt ”stora” när vi fick flytta hemifrån och det kändes bra. Den här låten, lärde jag mig, går alldeles utmärkt att marschera till. Fast vi fick nynna själva.
https://www.youtube.com/watch?v=_UerRLIwwmA
Och så till flickvännen i gymnasiet förstås. Vi var ihop länge och det finns av naturliga skäl mycket musik som jag förknippar med henne. Men jag tar en som jag tror hänger ihop med en svinkall och mycket sen Lucia-natt. Och mycket, mycket mer.
https://www.youtube.com/watch?v=NwhtyFIAqf8
Hoppas du gillar låtarna
Lars
Nej, sextiotalet hade inga baksidor, eller? Del 5 – The Byrds
Hade närapå missat våra folkrockare från Los Angeles i min genomgång av bra b-sidor från sextiotalet. Orsaken är enkel: jag köpte inte deras singlar då de hade vänligheten att lägga de härliga hitlåtarna på sina LP som däremot blev obligatoriska inköp. Men gruppen levererade inte bara underbara a-sidor utan också några verkliga pärlor på 45ornas andra sida.
Baksidan till Mr Tambourine Man hoppar vi. I Knew I´d Want You är den segaste låten på LPn som bär hitlåtens namn. Men nästa singel, All I Really Want to Do, backades av en låt som länge varit klassiker i Byrds-katalogen, I Feel a Whole lot Better
https://www.youtube.com/watch?v=to-RVV_3anw
Skriven och sjungen av Gene Clark som breddade gruppens repertoar med renodlad popmusik bredvid den folkrock som Roger McGuinn stod för. När de därefter släppte Turn! Turn! Turn! var baksidan en annan av hans låtar. Från den snodde George Harrison rytmen till sin If I Needed Someone. (Riffet till samma låt snodde han från Byrds version av The Bells of Rhymney). She don´t Care about Time var inte med på LPn så det tog några år innan jag upptäckte den. Det var värt väntan.
https://www.youtube.com/watch?v=rZj7LITXD44
Nästa Byrdsklassiker var den majestätiska Eight Miles High, en sådan där låt som håller i evighet och fortfarande bara låter bättre varje gång man hör den. På baksidan fanns den här läckra saken, skriven av McGuinn och Crosby, Why?
https://www.youtube.com/watch?v=nuFo2n3oNMU
Efter Eight Miles High hade the Byrds inga hits men vi var några stycken som fortsatte tro på våra idoler. Jag tror vi insåg att gruppen senare skulle få en framstående plats i rockhistorien och att många senare inte skulle förstå hur så bra låtar kunde floppa på listorna.
Per Gessle tog upp nästa singel på Roxettes liverepertoar, den rockiga So You Want to be a Rock and Roll Star. Inte en av gruppens största låtar, om ni frågar mig, men baksidan är det definitivt.
https://www.youtube.com/watch?v=I7Uh8933Jvs
Med Everybody´s Been Burned visade David Crosby sin unika personlighet. Flummigt? Ja, kanske, men en makalöst läcker låt. Glimrande gitarrer, läcker basgång och en lite svävande melodi som fångar en oemotståndligt.
Listan över The Byrds singlar avslöjar att, visst, en del b-sidor var inget vidare. Som vanligt håller vi oss på bloggen till det bästa och medge att ni fått höra fyra tunga låtar!
Funderar på att avsluta serien med nästa inlägg. Någon som har ett tips på ett sextiotalsnamn vars b-sidor borde framhållas?
Per
En av de största men inte en av de mest kända.
Från 1963 var jag helt frälst av The Beatles och den brittiska invasion som följde i deras spår. Något år senare upptäckte jag den amerikanska musiken på allvar. Under denna period var de svarta inspiratörerna och ofta originalartisterna ganska okända för mig. Blues och soul var ett tämligen perifert intresse. Jag tror att jag inte fick någon riktig ”ingång” i den musiken genom någon speciell artist, men på gymnasiet fick jag en klasskamrat, Christina, som hade en musiksmak som sträckte sig över det rena Tio i topp-materialet. Hon talade sig varm för de svarta soul- och bluesartister som hon älskade. Det fick mig till slut lite intresserad och då av en speciell artist, Elmore James. Elmore stod och står fortfarande i skuggan av de mer kända artisterna som Howlin´ Wolf, Chuck Berry och Muddy Waters, vilket är synd. För mig var han emellertid den artist som fick mig att öppna mina öron för den klassiska svarta musiken.
Elmore Brooks, som han egentligen hette, föddes 1918 i Mississippi. Som de flesta började han spela (gitarr) i tidig ålder och kom, efter att ha deltagit i flottan under andra världskriget, att återvända till hemstaten och spelade där tillsammans med bland andra Sonny Boy Williamson II. Redan 1952 fick han sin första hit på billboard-listan. Inte konstigt att han kallades ”The King of slide-guitar”. Hitten var den egna ”Dust my broom”.
https://www.youtube.com/watch?v=aKo80b-QfK0
Genombrottet med ”Dust” gav hans karriär en skjuts och han kom att spela in på bland annat den legendariska Chess-etiketten.
Det var emellertid inte hans första hit som jag tände på först, utan den så ofta kopierade ”Shake your money maker”. Den observante ser att han inte var rädd för lite ekivoka titlar och texter.
https://www.youtube.com/watch?v=R3KYVIHQMTw
Traditionell Delta-blues på elektrisk slide. Kan det bli bättre?
Självklart kom han att bli en stor inspirationskälla för många (vita) artister. Brian Jones har hyllat honom som inspiratör vilket man nog också hör i Rolling Stones version av ”Little red rooster”.
https://www.youtube.com/watch?v=PFRQOztuh04
En annan som lät sig inspireras var George Harrison vilket framgår i hans ”For you blue” i vilken dessutom James nämns vid namn.
https://www.youtube.com/watch?v=pI3yTfcuSTc
Elmore gick bort redan 1963 men hans inflytande levde kvar hos sådana storheter som Fleetwood Mac och Allman Brothers för att nämna några.
Ta dig gärna tid att på Spotify utforska Elmore. Inledningsvis kanske inte så lättillgänglig men det är väl värt att lära känna honom. Det är lugnande.
https://www.youtube.com/watch?v=S788gj9vdp0
Lars
