Doors: En så fantastisk live-platta!
Det händer ju lite då och då och det känns lika underbart varje gång: Man inser att det finns en skiva man har missat, man kommer över den och sedan, när stiftet stilla sjunker ner i den snurrande vinylen, så hajar man till över hur överraskande bra den är.
Doors tillhör de många artister och grupper som man bör ha en komplett skivsamling med. Sex studio-LP står sedan många år i hyllan, likaså Alive She Cried, en liveplatta som släpptes 1983, alltså långt efter slutet för gruppen. Men alla som känner till Doors vet att redan 1970, alltså före sista studio-plattan, kom en dubbel, ”Absolutely Live”. Det känns lite småskämmigt att medge att det var först nu, genom ett besök på alltid lika spännande Nostalgipalatset i Stockholm, som jag insåg att Doors-avdelningen krävde 150 kronor för att likna komplett tillstånd.
En investering som redan efter några minuters lyssning kändes självklar.
Att göra en live-platta är svårare än man kan tro. Just med the Doors har vi fått flera utgåvor på CD, till exempel The Box Set från 1998, som på en CD ger en hel konsert, äkta och naken.
Absolutely Live är mer redigerad, men gjord på ett genomtänkt sätt. Jämför här med The Who´s klassiska Live at Leeds: nu när hela konserten är utgiven vet vi hur låtordningen lät på scenen när det begav sig. Men att lyssna på alltihopa ger inte alls samma känsla som den snyggt redigerade original-LPn som har bara sex låtar och börjar med konsertens fjärde låt, Young Mans Blues.
I Doors fall handlar det om inspelningar från sex olika konserter som tillsammans ger en mäktig helhet om 77 minuter på fyra vinylsidor. Inspelningarna gjordes mellan juli 1969 och maj 1970. Redan inledningen sitter perfekt: En arrangör talar om för publiken att de måste sitta ned och ta det lugnt om inte konserten ska stoppas. Livliga burop men så tar Jim Morrison över, frågor hur publiken mår, får en givet svar innan bandet drar igång Who Do you Love. Ni kan höra det här:
https://www.youtube.com/watch?v=Vv_-i550ANo
Vänder vi på första skivan får vi en dryga 14-minuters version av When the Music´s Over
https://www.youtube.com/watch?v=wAfevVSdWBw&list=RDwAfevVSdWBw#t=0
Jim Morrison var känd för att överraska med ibland fullständigt horribla spelningar som han var för full för att genomföra på ett bra sätt. Men minst lika ofta kunde han spela ut på ett sätt som ingen av hans samtida var i närheten av. En konsert kunde bli en halsbrytande, omtumlande och fantastisk upplevelse. Celebration of the Lizzard är ett sånt där nummer där Jim och de andra spelar ut allt de kan rejält.
https://www.youtube.com/watch?v=9ejqapfSBXo
Två långa klipp, men vi måste ju få med en av mina största Door-favoriter, så här laddad låter Break on Through på Absolutely Life.
https://www.youtube.com/watch?v=9ejqapfSBXo
Doors betydelse för rockens och därmed populärmusikhistoriens utveckling kan inte överskattas. Det svarta och demoniska påverkade inte minst punken och gothmusiken som skulle komma långt efteråt. Absolutely Live är ett fantastiskt dokument över ett stort band
Per
Inte alltid snäll. Men alltid rätt. Denna gång om en mindre känd grupp.
Detta är en snäll blogg. Som regel. Det hänger förstås ihop med att vi helst uppmärksammar musik som vi gillar. Men vi är inte mesiga. Läs vidare.
The Shadows bästa tid var det sena femtio- och sextiotalet då de producerade ett pärlband av instrumentalhits som Apache, Wonderful land och Foot tapper. Tiden som backing group till Cliff Richard befäste deras position som en av Englands främsta popgrupper. Storhetstiden gick emellertid snart över då vokalgrupperna tog över, inte minst genom Merseybeat som kom att alltmer dominera topplistorna. Shadows förmåga som vokalgrupp var inte dålig, men deras försök på det området saknade den originalitet som är en nödvändig ingrediens för framgång. De fick fortsätta att turnera med sina gamla hits för att tillfredsställa fansen, ett öde som drabbade många grupper som tiden gått ifrån.
I slutet på sextiotalet gjorde Hank B Mavrin och Bruce Wlch från The Shadows tillsammans med John Farrar, en australiensisk musiker, ett mer organiserat försök som vokalgrupp vilket resulterade i ett självbetitlat album och ett kallat Second opinion. För ett par dagar fick jag dessa album i present från min gode vän Peter och jag ska här lämna några kommentarer till några av låtarna.
Inte oväntat präglas den egna musiken av suveränt gitarrspel och långt ifrån oäven sång. Tekniskt sett genomarbetat, skickligt utförd och väl producerad. Men - och det finns förstås ett men. Originaliteten saknas. Musiken är både cool och smooth, men lämnar få avtryck och de som gör det har tydliga influenser från andra grupper. Låt oss höra.
Det tredje spåret på första albumet, Brownie Kentucky, som jag gillar bäst, har tydliga Beatles-influenser och stämningsläget från Eleanor Rigby är inte långt borta och visst känns introt igen från Here comes the sun?.
https://www.youtube.com/watch?v=CvSO_eJ2DF0
Baby I´m calling you är också en attraktiv låt där man närmar sig ett uptempo vilket man kanske borde vågat sig på lite oftare. Den akustiska inramningen gör den faktiskt tätare än jag tror elgitarrer skulle ha gjort. Och så finns förstås ett sparsmakat och genialt solo av Hank.
https://www.youtube.com/watch?v=Cbc_YOhrOrI
I numret Faithful närmar man sig en nästan drömsk ton, med folkore i bakgrunden. Som ballad i Donovansk anda är den lysande men hade stått sig bättre i en miljö som inte var så likartad. Den drunknar liksom i alla andra ballader.
https://www.youtube.com/watch?v=EXc-VxbAdVM
Välgörande för ett popsnöre som jag var Simplify your mind en rockare som piggade upp mig. Så långt in var jag en smula balladtrött. Västkustinspirerad både till musik och text och här hör man att hippie-eran inte gått herrarna obemärkt förbi. Inte heller A day in life.
https://www.youtube.com/watch?v=NHITeDdAzQA
Lady of the morning är en tilltalande ballad i halvtempo där sången verkligen går fram. Och dom sjunger väl.
https://www.youtube.com/watch?v=SJesLCfMUDg
Sista spåret på Second opinion är All day, all night blues. Någon blues är det inte men har en catchy refräng och ett munspel som ger låten karaktär. Taktbytet är fräckt.
https://www.youtube.com/watch?v=FU7MoWl1GSE
Gruppens kanske mest ihågkomna låt är singeln Marmaduke, men jag fastnar för b-sidan Strake a light. En studsig visa som har en riktigt smart refräng och texten är också självständig. Tankarna går närmast till skiffle och kanske vaudeville. Kanske den roligaste låten. Jag har för mig att Cliff också tog den till sig i repertoaren. Den får nog bli min favorit.
https://www.youtube.com/watch?v=yb_fc02TmB4
Sammantaget då? Med risk för att förlora en vän så får jag säga att trots att gruppen är extremt skicklig och för den som vill bli påmind om Bruces skicklighet så står plattorna inga andra efter.
Men alltså! Jag har provat att ha musiken som bakgrundsmusik när vi haft gäster och det fungerade väl. Cool bakgrundsmusik men, med få toppar. Det finns skäl för att gruppen bara blev en fotnot i pophistorien och att Shadows återgick till att i olika formationer fortsatte spela Apache…
Lars
En skivaffär försvinner
Uppsala har drabbats av en kulturförlust av den högre dimensionen. Den 12 augusti avled Peter Ericsson. Det innebär att hans skivaffär, Örat, försvinner. Det var Uppsala enda riktiga skivaffär.
Jo, du läste rätt: den enda. Uppsala må ha mer än 210.000 invånare men här finns nu inte en enda affär som tar hem de senaste utgåvorna, ställer dom i skyltfönstret så att vi stamkunder lockas att längta. Visst finns här några som säljer begagnat, men det är långt ifrån samma sak.
Skivaffären är ett ställe man hänger på. Att man inte får med sig ett inköp, något som ändå händer notabelt ofta, gör inte så mycket. Man har fått en liten mysig stund. Några minuter som gör dagen bättre. Men affärerna försvinner eftersom.
Peter var en av delägarna till legendariska Musikörat som lades ned 2008. Den stora förlusten för Uppsalas musik liv kompenserades när Peter på egen hand öppnade Örat på Kungsgatan. För undertecknad, som arbetade i Stadshuset intill, betydde det enkla och självklara småpromenader på luncherna för att kolla om någon nytt hade kommit eller var på gång.
Men framförallt för en liten pratstund musiknördar emellan. Den som inte har samlat på skivor kan tro att en skivaffär är en butik som andra. Icke så. Det är en mötesplats för en begränsad, men inte liten, krets av människor
Vi känner inte varandra, mer än möjligen till för- eller smeknamn. Vi tänker inte alls på ålder, yrke, bakgrund och annat personligt. I stället ser vi vad denne letar efter och kanske slänger ur oss en kommentar. ”Den där måste du höra” och så börjar en kort och ibland intensiv dialog. Intensiv därför att vi musikälskare har ofta mycket bestämda uppfattningar.
Ofta finns där ett skratt med. Jag är helt säker på att det skrattas mycket mer i skivaffärer än i skoaffärer eller i vilken annan affär som helst. Naturligtvis blir det så. Vi snackar ju om vårt brinnande intresse, vår kärlek till musiken. Är det bra, då jublar vi. Är det dåligt, garvar vi åt det. Leendet finns alltid där.
Peter tog en stor ekonomisk risk när han 2008 erbjöd oss Uppsalas musiknördar en egen oas. Alla vet att skivor i dag säljs över nät i stor utsträckning. Men han ville inte leva ett liv utanför det han älskade. Peter är en av de många hjältar utanför populärmusikens många rubriker som genom att sprida musiken med kunskap och engagemang gjorde livet roligare för många, inte minst undertecknad.
Nu står det ”stängt” på dörren mot Kungsgatan. De sista CD-skivorna har sålts ut för 20 spänn styck. Ett kulturellt andningshål för Uppsalabor och andra är borta. Jag vet att Burmans i Umeå håller ut och jag tror att det ännu finns en bra affär i centrala Gävle. Hoppas att Bengans i Göteborg fortfarande är den underbara affär jag besökte häromåret. Sveriges bästa måste det vara.
Det känns inte kul att klaga, denna blogg fokuserar ju på en musik som utstrålar mer glädje, positivism och framtidslängtan än det allra mesta. Men när nätköp och nedladdningar tar ifrån mig och många fler en själslig landningsplats har man väl ändå rätt att bli förbannad?
Per
Tre möten. Här är det första.
Möten med Beatles hade ofta betydelse. Ibland för Beatlarna och ibland för de som de mötte. Klassiska och mytomspunna har dessa möten ofta blivit. Här kommer mitt första exempel.
I augusti -65 var Beatles i Los Angeles och var väldigt intresserad av ett möte med en av deras första och största idoler, Elvis Presley, som bodde i Beverly Hills. Vid denna tidpunkt dominerade Beatles populärkulturen på samma sätt som Elvis gjort för ett antal år sedan. Help var singel, album och film. Elvis hade då producerat ett antal dåliga filmer och rocken lyste med sin frånvaro i hans repertoar.
https://www.youtube.com/watch?v=yWP6Qki8mWc
Elvis levde då ett isolerat liv omgiven av läkare, tjänstefolk och maffian som han hade nära förbindelser med. Sannolikheten för ett möte var liten men av någon anledning, kanske nyfikenhet, tog han emot John, Paul, George och Ringo som anlände i en limousin och visades in.
Elvis satt i en soffa och tittade på TV samtidigt som han fingrade på en Fenderbas. Beatles var fullständigt starstruck och satt bara tysta och tittade på sin idol ända tills Elvis bröt isen genom att säga att ”om ni bara ska sitta och titta så går jag och lägger mig”. Till slut blev det i alla fall ett litet jam där Paul hade stora besvär med Elvis högersträngade bas. Dessvärre, eller kanske helt medvetet, finns det inte någon inspelning från detta tillfälle om det nu verkligen förekom någon ja. John är den ende som påstår det. Det är också magert med bilder och Beatlarnas version av vad som verkligen hände går också isär. En sak tycks man emellertid vara ense om att ”Mohair Sam” gick på repeat på jukeboxen, en låt som Beatlarna också älskade.
https://www.youtube.com/watch?v=SzRBzXZC0rA
George sa att Elvis verkade trevlig men att det var svårt att få någon närmare kontakt med honom och försökte istället få tag i en reefer hos någon av maffiamedlemmarna. John tycks vara den ende som gick i närkamp med sin idol och frågade, säkert på ett för John typiskt provokativ sätt, varför Elvis inte gjorde någon rock mer. Elvis lär ha svarat något vagt om att filmerna tog för mycket tid men att han funderade på att börja uppträda live med mer rock. Hur det än är med den saken så tog det tre år innan han återupptog sin liveuppträdande med mer utpräglad rock. Jag vill gärna tro att John hade något med detta att göra.
https://www.youtube.com/watch?v=JPts9HHpJPU
Ringo var nog den mest besvikne efter mötet och säger att han gärna hade sett en mer kompisliknande relation hade inletts. Istället arbetade Elvis därefter i det tysta (han hade nära CIA-kontakter) med att förhindra att Beatles fick återkomma till USA och jobba. Surt sa kanske räven?
Lars
Ibland var det verkligen bättre förr!
Uppsala har avancerat rejält som evenemangsstad de senaste åren. Nu är det inte alls ovanligt att musikvärldens större namn kommer hit, vi uppsalabor behöver inte alltid åka söderut till Kungl. huvudstaden för en bra show.
En av de scener som tagits i anspråk är Botaniska trädgården. En skön oas, mitt i stan för dig som inte känner Uppsala. Den 5 augusti fick vi där besök av Tom Jones, som vi minns från sextiotalet med många sköna hits. Orkesterarrangemang som klassiska schlagers men med tryck och personlighet som gjorde att vi som lyssnade på den gitarrbaserade popen också gillade Tjuren från Wales.
- Om han inte hade varit en son till en gruvarbetare, borde han ha varit det, lyder ett av uttalandena om honom. Mitt i prick. Tom Jones sjunger med en grov och tung röst. Det liksom låter knuten näve även om musiken inte är aggressiv.
Ett ännu bättre rockuttalande har han levererat själv: - Det är lika roligt som förr att stå på scenen. Den enda skillnaden är storleken på trosorna som kastas upp på scenen!
Hur kul var det då för oss i publiken i Uppsala att lyssna på den numera 76-årige hjälten?
Jodå, det var inte alls pjåkigt. Vädret var perfekt sommar. Arrangören tillät tältstolar så det var inget problem att komma tidigt och få en bra plats utan att bli småtrött i kroppen innan det började.
Men konserten var inte riktigt på förväntningarnas nivå, ärligt talat. Jones hade ett åttamannaband med sig. Tre blåsare kändes rätt men de fick alldeles för litet utrymme. Ofta var de inte ens med på scenen. Istället rockade gitarrerna på, förvisso hantverksskickligt men arrangemangen blev inte alls den musik med pampiga gester men förknippar Tom Jones med. Där fanns material från senare plattor som i alla fall undertecknad inte lyssnat på. Inte dåligt, men ovant för örat.
Flera av de gamla hitsen hoppades över. Men vi fick bra versioner av It´s not Unusual och Thunderball. Den där sista riktigt höga tonen kom dock inte med av mänskliga skäl, han är ju 76 år! Ännu bättre var Green, Green, Grass of Home som levererades med ett skönt countrylunk.
Allra bäst var att rösten fortfarande fanns där, i alla fall till 80-90 procent. Den lät ungefär som förr, alltså.
Men sämst att Tom inte alls var något showman, publikfrieri kan vara jobbigt men äldre artister brukar behärska konsten. Här var det mest tyst från scenen mellan låtarna.
Nej, ni som inte var där behöver inte våndas. Visst var det härligt att uppleva en av sångarhjältarna från ungdomen men Tom Jones är bäst på skiva. Låt oss avsluta med några exempel.
Spellistan kan bara börja med en låt, genombrottet 1965, It´s not Unusual fortfarande lika bra som då
https://www.youtube.com/watch?v=yca2BCwAnBQ
En annan hit han tack o lov sjöng i Uppsala var Delilah, numera känns det som den har lite av klassikerkänsla
https://www.youtube.com/watch?v=icTSPpyub4g
En Bondfan som undertecknad tar naturligtvis med den här också.
https://www.youtube.com/watch?v=xAQ-nG0AlSg
En låt vi inte fick i Botaniska trädgården var She´s a Lady från 1971. Ännu en pärla som det gitarrtunga bandet borde ha klarat bra. Nåväl, den finns ju på skiva och nu här på bloggen.
https://www.youtube.com/watch?v=0MldsqKGnLA
Inte trodde väl vi då att vi skulle lyssna på våra idoler en dag när de är närmare 80 än 70. Men tiden går och så länge många gamla hjältar består är det bara att vara tacksam!
Per
