perolarssextiotal

Tio-i-topp inledde året med något för alla - I topp för Elvis - älskarna "Return to sender", femtiotalsdiggarna kan lyssna till Gene Vincent och Jerry Williams, schlagerpopen var representerad av Bobby Vee, gitarrälskarna fick sitt av Duane Eddy och för den extrema minoritet som fann Öjwinds kvintett vara det högsta av musikalisk njutning så kunde man lyssna till "Fröken Johansson och jag". Men den, vad ska jag säga, mer "typiska" sextiotalsmusik blev nu på allvar representerad.  Michael Cox var med sin klämkäcka och humoristiska "Stand up" och Marcie Blanes underbara "Bobbys girl" - så tonårigt som man bara kunde sjunga på sextiotalet.

1963 var ett bra år! Moped! Begagnad, treväxlad och hemmamålad i vitt. Yankee-styre och bönpall, om nu någon kommer ihåg dessa nödvändigheter. Och trimmad bortom allt förnuft. Jag kunde inte bli lyckligare....

Jo, faktiskt förresten, när jag av någon anledning fick pengar för att kunna gå på en konsert med ett nytt engelskt popband. På Cirkus. 27 oktober. The Beatles (slå det om du kan, Per!). Jag önskar att jag kunde säga att det var en fantastisk upplevelse, men jag minns den som "bra". Inte alls som några av de konserter som längre fram kom att ta andan ur mig. Om dessa skall jag ska berätta mer senare. Men titta på tuben och titta på inspelningen från Drop in (hela showen finns!) så får du en bra uppfattning om hur de lät. Och kolla en fräsch Lill-Babs som sjunger om att leva livet.  Boris var där också. Det blir femtiotalet möter sextiotalet. Femtiotalet stretade emot riktigt bra senare i programmet när Boris äntrade scenen. Och showens andra höjdpunkt i min värld - Doris (Svensson)! Henne ska jag skriva mer om längre fram. Den första och största höjdpunkten var förstås fräscha, spelsugna, lekfulla Beatles som på allvar inledde sextiotalet med "She loves you". Och höra John Lennon ta ut sin röst helt i "Twist and shout". Och live! Och världen fick lära sig vad Merseybeat var! Och skulle aldrig glömma det. Eller hur?

Jag minns från året att Kennedy mördades men den första Bond-filmen, "Med rätt att döda" var en ännu starkare upplevelse. Man kunde ju gå på barnförbjudet utan risk att bli stoppad! Carlsson på taket vinner Monte Carlo rallyt. I en Saab.

Mot slutet av året hade den nya musiken börjat dominera Tio-i-topp. Beatles, Dave Clark Five, Ronettes. Ja, du Per - "Be my baby"? Bästa låten någonsin? Låt mig fundera ett tag och återkomma. Topp fem är den definitivt, men som sagt, jag återkommer i ärendet...

Sammantaget om 1963. Definitivt genombrottsåret. Nu börjar det på allvar. Men ännu ingen låt som kommit håren att resa sig på underarmarna. Ingen konsert som fått mig helt matt. Men det skulle komma redan 1964 och 1965. Och nästa år, 1964, var kanske det bästa året av dom alla och - nu när jag tänker efter - kom kanske den allra bästa låten då. Vad säger du om det, Per?

Nåja vi behöver inte vänta så länge. Redan på fredag blir det -64, ju!

Ses då

Lars

Riksdagen antar en lag mot piratradiosändningar och Radio Nord slår igen. Popkonsten börjar uppmärksammas då Andy Warhol för första gången ställer ut sina Campbell soppburkar och Rauschenbergs get väcker anstöt på Moderna muséet. Hylands hörna börjar sändas i TV (tja, popkonst var det väl inte, men ändå modernt för sin tid - vår första talk-show). Marilyn Monroe, tidernas största sex-symbol, dör. I Vietnam ökade den amerikanska närvaron från 1 500 till 10 000 soldater. Och det skulle bli värre där och prägla både oss som var unga då och den musik vi lyssnade till.

I Göteborg fortsatte livet i stort sett som vanligt för gänget på Norra Guldheden.  En liten spricka i muren hade emellertid uppstått. Jag hade, till skillnad från de flesta i gänget, börjat i realskola vilket omedelbart i världens ögon förvandlade mig till en "siska", dömd att bära duffel och skor med tjocka rågummisulor. De som fortsatte i folkskolan var "böss". Svarta jeans och skinnpaj.  Siskorna hängde på Götaplatsen och bössen vid Kopparmärra i varsin ända av Avenyn. Ibland gjordes hotfulla utfall mellan grupperna med ömsesidiga förolämpningar och viftande med tillhyggen. Dessa kom sällan eller aldrig till användning.

Men inledningsvis tålde gänget på Guldheden de sociala påfrestningarna. Jerry Williams blev ny husgud tillsammans med Elvis.  

Tio i topp hade vi nu blivit direkt beroende av. Varje omröstning följdes noggrant, antecknades, kommenterades och diskuterades. Ibland blev det gräl. Det som vi vanligtvis menar när vi pratar om "sextiotalsmusik" hade så smått börjat erövra listorna. Bluesigt med Fats Domino, Twist med Chubby Checker, instrumentalpop med Shadows och Duane Eddy, soul med Sam Cooke, nån slags engelsk countrypop med Frank Ifield och John Leyton och skiffle med Lonnie Donegan. Schlagern försvarade emellertid sina positioner med Paul Anka, Brian Hyland, Dion, Bobby Vee och andra. Det var, trots allt, en ganska välsmakande anrättning. Mer bisarra inslag var försöken att introducera svensk musik på listorna med låtar som "Wilma" med Owe Thörnqvist. Tyckte vi då i alla fall.

Några personliga favoriter från -62: "Tower of strength" med Gene McDaniels en soullåt som ibland en smula oförtjänt kallas schlagerrock. Kraftfull stämma och ett fett komp skapade en tidig power-ballad.  Jag måste också nämna "The Locomotion" med Little Eva som jobbade som barnvakt hos singersongwriterparet Geoff/King. De hörde sin hjälpreda sjunga medan hon arbetade och gav henne låten som egentligen var skriven för Dee Dee Sharp (säjer många källor). And the rest is history. Det är ju inte så konstigt att låten knockade oss totalt 1962, utan att den fortfarande tål att lyssnas på. Eller hur? Nyinspelningar kommer hela tiden, men vara sig Kylie Minouge, Anastasia eller Grand Funk Railroad är i närheten av det tryck som originalet levererar. Fantastiskt.

Nästa år, 1963, börjar i mångas ögon sextiotalet på allvar med genombrottet för muiken från Mersyside. För mig blev det också början av några år med fantastiska konsertupplevelser, som jag skall berätta mer om då.

Vi ses 1963.

Lars  

Det året var det för det mesta jag, Chrille, Per-Erik och Björn. Nästan alltid vi. Ibland "Pösen", Håkan, Dan, Frippe, Birgitta och hennes syster, Marianne och - om jag hade tur - mörkögda Rita (suck). Och några till som jag glömt. Mötesplatsen var "lekeparken" på Lövskogsgatan, Norra Guldheden i Göteborg. Omkring tretton år, de flesta av oss. Gemensamma intressen var fotboll, drömmar om en egen moped och musik. Och ett nymornat intresse för det motsatta könet. Det var alltid sommar och lov och solen sken jämt. Vi var starkt beroende av Dixiekola a fem öre styck som inhandlades hos "Budda" på Guldhedstorget. Päronglass kostade femton öre, vill jag minnas. Trocadero och Portello var sällsynt läsklyx.

Vi brydde oss inte särskilt mycket om vad som stod i tidningarna som detta år hade rubriker om att någon John F Kennedy blivit president i USA, att en slags mur börjat byggas i Berlin och att en gubbe som hette Dag Hammarsköld dött i en flygkrasch i Kongo. Men vi gladdes åt att Melodiradion startat och förstås åt Tio i topp. Yepp!

I lekeparken (jaja, det heter så i Göteborg) fanns ett litet skjul som "leketanter" då och då öppnade för att ta ut spel och styltor och annat som av någon anledning förvarades där. Vi såg med avmätt förakt på denna barnsliga verksamhet men tillbringade, av någon anledning, mycket tid på skjulets tak, som man med risk för liv och lem, kunde nå från en närstående björk. Där samlades vi. Och pratade. Mycket om musik. "Pösen" var äldre och hade något slags jobb och var därmed i stånd att köpa skivor vilket var en sällsynt möjlighet för ungarna som växte upp i detta område i Göteborg. Våra föräldrar hade nyss lämnat den klassiska arbetarklassen för ett lite famlande nytt liv som lägre medelklass. Men gott om pengar var det inte. Men "Pösen" var rik i våra ögon och vi var utlämnade till hans musikmak som lyckligtvis var mycket god. Annars var cowboy - lekarna inte längre bort än att vi kunde nynna på "The ballad of Davy Crocket" inspelad av Tennesse Ernie Ford (han med "16 tons", du vet).

Denna sommar lyssnade vi med denne rikemans - och nu pratar jag om "Pösen" igen - hjälp till bland annat Elvis som var oundviklig. Han fanns ju alltid tillgänglig och var "Pösens" favorit. Den dramatiska "It´s now or never", den otroligt sega "Are You lonesome tonight?" och underskattade "Wooden heart" nöttes på "Pösens" gula plastgrammofon. Bara singlar förstås. Tjejernas favorit var naturligtvis Cliff Richard som jag aldrig lyckats förstå mig på (möjligen beroende av att han var Ritas idol), men redan då hörde jag att Hank B Marvins gitarr var som ett rakblad i fuktig sammet - gitarrkirurgi i den högre skolan. Fenderlegenden var därmed född för min del.

Topplistorna var blandade med, dels rester från den ganska själlösa schlagerrocken som Per skrivit om tidigare, dels några frön som snart skulle växa till frodiga musikblommor i den väldoftande trädgård sextiotalsmusiken är. Några frön var artisterna från Tamla, till exempel Marvelettes som gjorde "Please mr postman". Beatles gjorde den senare men utan samma gung och soul. Du tror mig inte? Jämför själv! Och medan du gör det - 1962 kom Marvelettes inspelning av "Good luck charm" - den är så sexig så den skulle vara barnförbjuden (finns förstås på tuben). Elvis version är i den jämförelsen, tja.. pinsam? Eller i vart fall barntillåten?

Om vi kastar en blick på tio i topp från -61 så lyssnar jag gärna fortfarande på Kon-tiki med Shadows. Som förresten var en flotte (inte Shadows alltså, utan Kon-tiki)

Måste nappa på Pers lila anekdot om tio - i -toppröstningen på "Balla Balla". Du kan bilda dig en egen uppfattning på Youtube i en inspelning med grabbarna i Rainbows från -65 tror jag. "Deutsche beat - band aus Munster", jo jag tackar ja. Om inte annat så är det väl kult, eller hur Per?

Så var det 1961. I fortsättningen blir det bara roligare. Det har knappt börjat................

Vi ses 1962. Lars