perolarssextiotal

I Sverige har vi haft fullt upp med valrörelse i några veckor. Det var därför inte mycket spaltutrymme som dagen före valdagen noterade att det då hade gått exakt 40 år sedan Jimi Hendrix lämnade detta jordeliv. 

Att Hendrix fortfarande av många ses som den främste gitarristen någonsin säger mycket, men Hendrix var faktiskt mycket mer än så.

Hans musik överskred många gränser: blues/soul, jazz/rock, det traditionella/avant-garde, Amerika/England. Hendrix blandade bluestraditionen med den senaste musikens alla delar.  Han hade modet att höra den nya, vita musiken utifrån sina svarta rötter som han så väl behärskade.

Jimi Hendrix utvidgade elgitarrens "ordförråd" mer än vad någon annan gjort. Han hade också en suverän scenstil, med framträdanden som byggde på svarta uttrycksformer och en psykedelisk image som bar något magiskt, arketypiskt och samtidigt okontrollerbarat. Många har vittnat om hur de upplevt att Hendrix använde gitarren som en del av sin egen kropp, och denna fallossymbolik bygger på ett konsekvent och egentligen uppenbart sätt vidare på rockmusikens sexuella tematik.

Rent tekniskt var Jimi Hendrix enastående. Han kunde få gitarren att låta som elpiano, tåg, stormar, explosioner, måsskrin, ufon, skenande elefanter m m. Under fyra år utvidgade han elgitarrens möjligheter mer än vad någon annan gjort. Han fick ut fler ljud – oväsen, rundgång, dissonanser etc – än någon annan. Till hjälp använde han buzzbox-pedalen, octavia, wah-wah, tremolo och mycket annat. Samtidigt använde han också nya ackordsfärgningar (hans mest kända är det s k +9-ackordet) och hade en unik känsla för pauser.

Hans intresse för detaljer var ibland fanatiskt, han kunde spendera timmar på ett litet ljud. Han ville skapa en helhet av miljön och studion, vilket föranledde begreppet "elektrisk kyrka". Dubbel-LPn Electric Ladyland (1968) var ett sätt att skapa ett ljudrum som gav känslan av att vara i rymden. Teknologin var alltså viktig, inte minst de nya förstärkarna av märket Marshall, från England, som var starkare och gav mer tonrika harmonier. Med den plattan fick han en artistisk kontroll som ingen svart musiker tidigare hade haft.

Hans scenstil var suverän, han spelade med gitarren bakom ryggen, med tänderna, satte eld på gitarren, använde den som en fallossymbol, etc. Under sin första engelska turne såg han Engelbert Humperdinks alla shower bara för att han gillade Es vokala teknik och projektion.

1966 upptäcktes Hendrix talang av Chas Chandler, som tidigare spelat bas i The Animals. Chas tog honom till England och satte ihop en trio med två engelska musiker, basisten Noel Redding och trummisen Mitch Mitchel; vilka bildade The Jimi Hendrix Experience. Redan första singeln, "Hey Joe" (1967) blev ett genombrott. Samma år kom Hendrix andra hit, "Purple Haze". En egen komposition som är mycket representativ för hans låtskrivande.

Experience spelade för första gången i USA på Montereyfestivalen i juni 1967. Där avslutade Hendrix med att hälla bensin över gi­tarren och tända på, samtidigt som högtalarna tjöt av återgångsljud. Efter Hendrixs genombrott i USA flyttade han till New York. 1968 gjorde han en oerhörd version av Bob Dylans "All Along the Watchtower", ännu ett exempel på hans sätt att överbrygga svarta och vita musiktraditioner. 1969 gjorde han ett legendariskt framträdande på Woodstockfestivalen med en oförglömlig version av den amerikanska nationalsången.

Den sista tiden av sitt liv hade han planerat han ett samarbete med jazzarrangören Gill Evans som alltså inte förverkligades. Notabelt är också att den gigantiskt store jazzartisten Miles Davis hade allvarliga funderingar på att spela med Hendrix och tillhörde dennes verkliga beundrare.

Den 18 september 1970 dog han av sina egna uppkastningar efter den inte alltför lyckade kombinationen av vin, knark och sömntabletter. Många artister har gått bort när de stått på toppen men Jimi Hendrix bortgång känns svårare att ta för den sanna musikälskaren än någon annans. Hans musik var hela tiden i utveckling och ett samarbete Davis-Hendrix hade varit en ren dröm.

Per

Sharon Lee Myers föds den 21 augusti 1944 i en lite håla i Kentucky. Rakt in i en genommusikalisk familj med countrymusik som huvudintresse, men med jordbruk som försörjning.  Sharon debuterar som sångerska vid sex års ålder i en lokal radiostation och får vid elva en egen show vilket blir början på en lysande karriär som singersongwriter. Fast då under ett artistnamn eftersom hennes första skivbolag av någon anledning inte anser att hon har rätt namn för en storsäljande countrysångerska. Så det får bli Jackie DeShannon istället. Tyvärr har hon emellertid också under detta fräcka namn blivit lite bortglömd och alltför sällan spelad här i Sverige, trots en räcka fantastiska skivor. Såväl med eget material som med andras.

Jackies långa karriär med pop, country, rockabilly och easy-soul blir en lista med name-dropping av några av de finaste sextiotalsartisterna. Hon skrev musik tillsammans med bland andra Jimmy Page och Randy Newman och fick eget material inspelat av storheter som Brenda Lee (Dum Dum), Byrds (Don´t doubt yourself, baby) och Dolly Parton (Put a little love in your heart). Hon sjöng tillsammans med Van Morrison och Ry Cooder, var kompis med Phil och Don i Everly Brothers och dejtade Elvis (och skvallret säjer också att hon hade något ihop ned John Lennon). Och fick originalmusik av Sonny Bono från Sonny & Cher.

Hennes skivkarriär inleddes med en hel del mindre uppmärksammade singlar, men när hon spelat in ”Trouble” fick Eddie Cochran ögonen på henne. Såhär låter den på Spotify: Jackie DeShannon – Trouble . Det förvånar mig inte att Eddie blev imponerad, även om låten är mer känd med Elvis från filmen King Creole (hade det förresten inte varit för den tragiska bilolyckan så hade James Dean gjort huvudrollen i filmen, men då hade den blivit ett rent drama utan sång). Jackies tolkning blir lite extra vass av att det är en tjej som sjunger den uppkäftiga texten.

Cochran bidrog till Jackies fortsatta karriär med ett bra kontaktnät och 1963 fick hon äntligen riktigt bra material att spela in som ”Needles and pins” skriven av Jack Nitzsche och Sonny Bono. Hennes inspelning var den första av låten. Hennes nästa hit ”When you walk in the room” som hon skrev själv, blev senare en megahit för Searchers liksom ”Needles and pins”. I original låter den senare såhär på Spotify: Jackie DeShannon – Needles And Pins . Jag tycker Searchers version låter lite väl polerad i en jämförelse med Jackies lite råare och intensivare.  

Men hennes mästerverk i min värld är ”When you walk in the room”. Ett fantastiskt underliggande gitarriff, en text som varje hormonstinn tonåring kan känna igen sig i tillsammans med hennes lite Dolly Parton-anstrukna, en smula hesa röst, gör denna låt till ett mästerverk. Jag såg aldrig Jackie live men - tack gode gud för Youtube! –  så kan vi där se henne när hon framför sin bästa. Hur kan man vara så grymt cool i fånig frisyr, tantig femtiotalsdress och med lite egendomlig dans? Allt detta försvinner emellertid i hennes självsäkra, avspända och coola framtoning. Den lite flirtiga blinkningen när hon sjunger ”face” i inledningen och senare när hon sätter handen på höften, lite som Supremes i ”Stop in the name of love”, gör att man ger sig på nåd och onåd. Och låten! Så kriminellt bra! Och nu får jag slira på det politiskt korrekta igen – visst har hon fantastiskt vackra ögon!? Så här låter hon och såhär ser hon ut:

  http://www.youtube.com/watch?v=5JRv6iCCYQo

1964 var Jackie ”förband” till Beatles, med Ry Cooder som komp, på Beatlarnas första USA-turné 1964, vilket förstås gav karriären en rejälskjuts. Hon skrev ”Dream boy” tillsammans med Jimmy Page och den blev också en hit. Och sedan rullade karriären på bra för henne, dock utan några mer noterbara listframgångar bortsett från hennes singel från 1965 ”What the world needs now” av Burt Bacharach och Hal Davies som var hennes första stora USA-hit Jackie DeShannon – What The World Needs Now Is Love. 1969 nådde hon en ny höjdpunkt när hon tillsammans med sin bror Randy fick sin absolut främsta framgång räknat i sålda singlar och spelade in ett album med samma namn, ”Put a little love in your heart”. Och det är väl den låten vi i första hand förknippar hennes namn med Jackie DeShannon – Put A Little Love In Your Heart .   Tillsammans med Donna Weiss skrev hon ytterligare ett mästerverk som i mitten av sjuttiotalet gav Kim Carnes karriär ett lyft. Vi lyssnar på henne:

http://www.youtube.com/watch?v=wyRosnwO_mg

Jackie besökte Tio-i-topp en enda gång i december 1964 med ”When You walk in the room”. Det var då jag hörde den första gången och har aldrig glömt kicken jag fick av den. Och fortfarande får.

Den 17 juni i år valdes Jackie in i ”Songwriters Hall of Fame” samtidigt med bland andra Leonard Cohen och Earth, Wind & Fire. Var inte det välförtjänt om än en smula senkommet?

Och lite coolt är det att hennes fan-club heter Jackie DeShannon Appreciation Society. Eller hur?

Lars

 

 

 

Tack läsare för alla synpunkter på min topp 40-lista för 14 dagar sedan. Jag tycket ni var lite väl snälla, en sådan lista inbjuder ju till kritik för det finns minst ett par hundra låtar att välja bland.

Den här gången blir det nog svårare att vara kritisk för hur ska man kritisera det som jag listar som mina verkligt personliga favoriter? Ni vet ju inte det minnen jag har med dessa låtar och det är låtar som jag struntar fullständigt i vad ni tycker om, för det är ju MINA låtar!

På förra listan slank några med som hade passat minst lika bra här. T ex Wonderful land, I´m Alive och You did´nt have to so nice. Denna lista blir hälften så lång men OBS: Om ni klickar på länken nedan får ni nästan hela listan som en lista på Spotify! TACK Kajsa och Lars för hjälpen med det, det kommer att bli min melodi i fortsättningen.

Så, egentligen finns inte så mycket att tillägga. Detta är MIN lista, om du inte är fullständigt omusikalisk kommer även du att finna några pärlor här.

Den siste Mohikanen - Little Gerhard
En favorit för elvaåringen 1961. Little Gerhard gjorde en kanonversion med Puttes band på Fredmans i november 2005. Fortfarande kul att höra

Så länge skutan kan gå - Evert Taube
Gick med i Evert Taube-sällskapet 2000 för att lära mer om vår överlägset bästa visförfattare. ETs musik är numera så allmängiltig att man lätt kan glömma hur bra den är. Den här skrev Evert 1963, han var då 73. Jag spelar den med Evert, han är inte den bästa sångaren men original är original!

Atlantis - Shadows
Hank B Marvins kvartett får med en på även min egen lista och det måste ju bli balladen som Håkan o jag spelade (han solo, jag komp) i vår gemensamma studentlägenhet 1971/72. Vi var åtminstone hälften så bra som Shadows, kanske. Läs mer om Shadows i Jag älskar-inlägget november 2009.

Blue moon – Marcells
Do wop-musiken är ofta mysigare än bra men den här basrösten knäckte mig direkt.

Someday we´re gonna love again – Searchers
(Se “Jag älskar” - februari 2010) Liverpoolbandets mjuka stämmor gjorde dom till det första bandet jag verkligen föll för och detta är deras topplåt i mitt hjärta. Tyvärr ligger inte rätt version på Spotify så jag har den inte på spellistan.

Sportiga Marie – Cornelis Wreesvijk
På sextiotalet var Cornelis en fräck balladsångare som föräldrarna kommenterade, men knappast tonårsmusik. Men visst gillade man de bästa låtarna och den bästa är den här.

I get around – Beach Boys
Kunde lika gärna varit med på den andra listan om jag släppt fram fler låtar per artist. Denna surferans höjdpunkt har allt en poplåt med drag kan ha.

Everyday –Moody Blues
Mycket synd att låten INTE finns på Spotify eller Youtube. Att i ord förklara hur speciell den är fixar jag inte riktigt. En flopp på listorna men jättehit för undertecknad. Läs också  Jag älskar … juni 2010

Eight Miles High – Byrds
Med Byrds har jag många favoriter (läs Jag älskar .. maj 2010) och den här är ju en sann klassiker. Flumintro med melodi knyckt från Coltrane. Mer än vanligt underbara stämmor. Psykedelisk musik som allra bäst.

Waterloo sunset – Kinks
Hade också kunnat vara med på den andra listan. Den melankoliska melodin, det supersnygga ljudet av kompgitarren och sologitarrens stilla plockade. Säger någon att detta är den bästa poplåten någonsin säger jag inte emot. (Se också Jag älskar… feb 2010)

Come tomorrow – Manfred Man
Så tre låtar från 1965 med lite sorgkant. Först Paul Jones lite medlidande stämma, snyggt gitarrintro, ja helt enkelt pop på topp!

Leave me be –Zombies
(Se jag älskar mars 2010) Många låtar med Zombies känns som personliga favoriter, de lät så speciellt. Här en låt som fick särskild plats hos mig efter det att jag inte fick tag på den på flera månader efter att ha hört den en gång i radio i en tid när Spotify inte ens var en dröm. Tog genast fram farmors gitarr för att få in ackorden.

I go to Pieces – Peter and Gorden
Del Shannon skrev denna ultimata “du har lämnat mig men jag kommer alltid att gilla dig”-låt. Åter en snygg ackordkombination och de två stämmorna har aldrig låtit bättre.

One more time –Them
En låt som tyvärr inte finns på Spotify. Inte heller möjlig att ge rättvisa i ord. Uppföljaren till Here comes the night som floppade trots snyggt gitarrintro (åter kom farmors gitarr fram) och Van the Man på topp.

Get off of my cloud – Rolling Stones
Inte gruppens bästa enligt alla andra men alltifrån trumintrot tycker jag denna låt har något speciellt.

Positively 4th Street – Bob Dylan
Att Bobben inte är på Spotify kan väl förlåtas, vi har ju alla hans skivor. Den här uppföljaren till Like a rolling stone har en mycket snyggare melodi och blev en favorit när jag hörde den första gången.

Daydream believer – Monkees
OK, lite töntig sång men så himla gullig, eller hur?

Nu är det gott att leva - Olle Adolphsson
Evert Taube har jag fallit för de senaste åren men Olles personliga röst och ljuva melodier med säregna ackordvändningar gillade jag redan då. Detta är en låt man aldrig kan höra för ofta.

Kicks – Paul Revere and the Raiders
Ni får gärna snacka Smoke on the Water eller Satisfaction – HÄR är det gitarriff jag beundrade allra mest. Hör gärna också hur basen backar upp bakom. Gorfin-King skrev denna rockpärla.

Stormy – Classics 4
Amerikanarna gjorde ett par snygga pophis i slutet av sextiotalet, Spooky var störst men den här är bättre.

Så blev min personliga lista. Idel ädel musikadel!

Om nu jag skött tekniken är det bara att klicka på länken nedan!

Pers 60talsfavoriter

Per

 

 

 

…fyra och fem på min lista över de fem främsta svenska popgrupperna. Och idag går länkarna till Spotify.

Och så blev det riktigt knepigt. Tages som etta – en bit kaka. Efter viss vånda The Janglers som tvåa och Hep Stars som trea. Ändå helt okey. Men nu blir det mycket tajtare på plats fyra och och framför allt fem. Det finns faktiskt en del kandidater förutom de som kanske känns givna, Mascots och Shanes. Bägge dessa grupper lider nämligen i mina öron av samma svaghet – ojämnhet.  Och i Shanes fall inte den säkraste musikaliteten. Därmed skapas utrymme för en del outsiders som Jackpots, Shakers, Strangers (med och utan Doris), Fabolous Four med Lalla Hansson, med flera. Spotnicks finns förstås där som en klart lysande stjärna, men jag vill nog hellre fasa in dem i en utpräglad instrumentalistlista, trots allt.

Sedan finns ju alla som var, eller nästan var, one hit wonders som Namelosers från Malmö och Hounds. Tyvärr är det litet utrymme för tjejgrupperna som ofta var väldigt kortlivade och inte lika produktiva som pojkgrupperna. Därmed inget ont sagt om till exempel Plums eller MAK Les Soers för att ta ett par utmärkta Göteborgsgrupper.

Men Mascots. Nej man kan inte gå förbi dom.

På fjärde plats – Mascots.

Jag måste erkänna att jag har en kluven relation till Mascots. Musikaliskt var maskotarna kanske både den mest genuina och den bästa producerade i landet. Men deras hits ”I like my bike” (kan du inte se Freddie and the Dreamers dansa jönsigt till den här låten?), ”Baby, Baby” och ”A sad boy” lämnar mig tämligen oberörd . ”Lyckan” går jag förbi med tystnad. Men bakom dessa ganska tunna låtar finns en rätt bra, men tyvärr inte så ofta spelad katalog. Och det finns väl ingen grupp som kunde låta så lika Beatles som denna genommusikaliska produkt av Adolf Fredriks musikskola. Lyssna till exempel på ”I close your eyes” Mascots – I Close Your Eyes . En ganska enkel låt men med en perfekt tonträff tidiga Beatles.

Mascots kom att matchas mot Tages i någon slags stadskamp där Tages gick segrande ur kampen. Kanske inte bara på musikaliska meriter utan också på image. Inte oviktigt på sextiotalet och säkert inte heller oviktigt idag.

Gruppen utvecklades under det tidiga sjuttiotalet till Fria Proteatern och blev på så sätt en länk mellan gladpopen och proggen utan att egentligen (med något undantag) passera det psykedeliska.

Nu när jag inför detta blogginlägg har lyssnat igenom min samling så slår det mig faktiskt hur tekniskt skickliga de var. Och trots en viss kritik för ojämnhet och ganska tunna hits så är allt förlåtet med ”Mo´reen”.  Mascots – Mo'reen En rent av lysande cover på Paul Revere and the Raiders hit från -67. Tungt, rockigt och intensivt. Obs skall spelas med hög ljudnivå!

Men grabbar apropå ”I like my bike” – ska man skriva om tvåhjulingar så ska det låta såhär: Brigitte Bardot – Harley Davidson . Eller såhär Neil Young – Motorcycle Mama  !!

Och på femte plats ’ The Jackpots.

Inte helt lätt beslut , men Shanes får flytta på sig för denna outsider med stämsång som specialitet och passion. Jackpots hette från början, som var 1961, The Flintstones efter den på den tiden populära TV-serien ”Familjen Flinta”. När namnet kom till det amerikanska producentbolagets kännedom kom ett argt brev från företagets advokater till Flintstones som snabbt som ögat bytte namn till The Jackpots. Den Göteborgsbaserade gruppen tillhörde dem som ständigt bytte medlemmar. (Peter Winsnes var sångare ett tag innan han landade i Spotnicks) innan den fann en viss stabilitet 1965 för att slutligen hitta sin alldeles egna stil runt 1968 med starkt Beach boys-inspirerad musik. Stämsång och bra produktion var nyckeln till framgång. På producentsidan fanns exempelvis Claes af Geijerstam och Roger Wallis och på teknikersidan kunde man vid något tillfälle finna Michael B. Tretow.

Jackpots gjorde en del utmärkta covers som ”Walk like a man”, någon enstaka fantastisk egenkomposition ”Jack in the box” Jackpots – Jack In The Box och fick en hel del originalmusik donerat till sig av kända musiker som Eric Stewart (10cc) som ”The Power of love” och ”Lincoln City” av Perry Ford (Ivy League). Jackpots – Lincoln City

Föga hjälpte det i tio-i topp-sammanhang där de trots tre försök aldrig platsade. Utomlands hade de emellertid större listframgångar, bland annat i Belgien och Holland där de också turnerade och gjorde TV. De turnerade faktiskt också i England.

Gruppen blev, med denna tids mått mätt, långlivad och den sista och slutliga upplösningen kom så sent som 1980.

Mest var väl Jackpots ett coverband men med inslag av både eget material och originalkompositioner. Och den låt jag minns bäst förutom ”Jack in th box” är den fantastiska ”Tiny goddess” Jackpots – Tiny Goddess  (bland andra Francoise Hardy) där gruppen verkligen visar vad den går för och att de försvarar sin femteplats.

Så Shanes får ursäkta, trots min favorit ”Let me show you who I am”. Utanför listan denna gång.

Lars

 

     

  

Efter ett år med bloggen känns det som att det är dags att fresta läsaren med den givna genomgången: 60-talets bästa låtar. Ni kan köpa samlingar med 60-tal i vilken Konsum-butik som helst, några är riktigt bra men den bästa är ju den man gör själv.

Från mig kommer ni att få TVÅ listor. Här följer min lista med de 40 bästa låtarna. Då har jag i begreppet ”bäst” lagt in hänsyn till att låten gärna får vara klassisk, dvs ”speglat, definierat och format sin tid”, för att låna definitionen ur boken ”1000 svenska klassiker” som jag kommenterade häromveckan. ”Stora” låtar är kanske ett bättre ord. Det betyder att ni känner igen kanske alla av låtarna nedan men jag struntar i om ni tycker det är enkla val – detta är de bästa låtarna helt enkelt.

Men det finns ju låtar för vilka ens hjärta klappar lite extra som inte är ”stora”. Detta gör att jag kommer med en mer personlig lista, mina mer egna favoriter. Den kommer i nästa inlägg.

Precis som alltid på bloggen skriver vi självständigt, Lars har inget med dessa listor att göra. Tänk inte så mycket på låtordningen, den är inte genomtänkt för att passa på en skiva. Den går lite efter årtal och musikstilar. Jag har bestämt mig för att bara ta med en låt per artist för att få spridning. Håll till godo!

The Shirelles: We you still love me tomorrow
Första listettan från paret Goffin-King, ett av flera par som skrev låtar på löpande band i New York. Shirelles var störst av flera tjejgrupper och texten ovanlig för sin tid då den så mer realistisk på kärlek. Beatles gjorde deras baksida Boys

Ronettes: Be my baby
Producenten Phil Spectors blev med sitt unika sound stjärna på egen hand. Detta är hans största stund. Kan en poplåt bli mer perfekt? Knappast.

Lesley Gore: It´s my party
Det tidiga sextiotalets tjejschlagerpop hade många svåremotståndliga stunder. Den här är bara bäst med den ultimata tjejtonårstexten. Killen hade ju fallit för en annan tjej på hennes eget party! Illa.

Cliff Richard: The Young ones
“Young dreams should be dreamed together”. Aldrig lät popen före Beatles mer rar och mysig.

The Shadows: Wonderful land
Apache är en mer klassisk låt men den här är bättre. Rockens nationalsång är ett bra epitet. Stolt, rak och monumentalt vacker. 9 veckor etta i England. 

Spotnicks: Amapola
Göteborgarna blev vår första musikexport och rymdräkterna var unika scenkläder långt innan ordet image uttalades. De hade andra hits i England men det var den här som bäst definierade deras unika sound.

The Shanes: Gunfight saloon
Den definitiva tonårspojkrumslåten. Visst är produktionen lite amatörmässig men låtens melodi och känsla är svårslagen.

Beatles: She loves you
Att dom största ska med på listan är självklart. Men med vilken låt? Flera passar för att vara deras bästa men jag väljer 3 x Yeah! Ingen låt har någonsin varit mera positiv. Merseybeat som allra, allra bäst.

The Hollies: I´m Alive
Låten som på knappa tre minuter definierar ALLT som sextiotalspopen stod för: Ungdomlig glädje och energi. Piskande trumintro, attackerande gitarrer med vibratosound, snygg stämsång och texten om killen som äntligen LEVER därför att han har, ni gissar rätt, träffat HENNE.

Roy Orbison: Oh pretty woman
Decenniets bästa röst måste ju vara med på listan och av många bra är detta hans bästa.

Kinks: You really got me
Två tuffa powerchord nämns allt oftare som en av hårdrockens grunder

The Byrds: Turn! Turn! Turn!
Fusionen av pop och folk gav en helt ny genre och den 12-strängade gitarren ett helt nytt sound. Även stämsången blev ett viktigt föredöme. Mr Tambourine Man må vara klassikern, men den här är bättre.

Bob Dylan: Like a Rolling Stone
Bobbens egen fusion nämns numera som en av de bästa låtarna överhuvudtaget och i amerikaners ögon är den själva början på det musikaliska begreppet “rockmusik”.

Simon & Garfunkel: The Sound of Silence
Också en låt som kan kännas som ett enkelt val. Men lyssna på den koncentrerat och du inser hur bra den verkligen är.

Rolling Stones: (I can´t get no) Satisfaction
Det mest klassiska riffet av alla och 45 år senare fortfarande signaturlåt för bandet som visar att rocken är odödlig, även rent fysikt.

Rightous Brothers: You´ve lost that loving feeling
Phil Spectors produktion igen. Den är ju bara så totalt överväldigande mäktigt bra!

Walker Brothers: The sun ain´t gonna shine anymore
Nej, på en skiva skulle dessa låtar inte ligga efter varandra. Den här är ju precis lika mäktigt bra!

The Who: My generation
Så hade aldrig en sångröst låtit och gitarr och trummor slamrat. Dessutom ett bassolo. ”I hope I die before I get old”, så glada vi är för att du fick fel, Pete.

Lovin Spoonful: You did´nt have to be so nice
John Sebastians snälla röst och skira autoharpa är huvudingredienser i denna vackra och fulländade popballad.

Pretty Things: Road Runner
OK, kanske inte ett så seriöst val men listan har så mycket snäll pop så jag måste få med detta oemotståndliga rivjärn som bara var ett LP-spår.

Temptations: My Girl
Motowns största ballad. Smokey Robinsons (text o musik) största stund.

Martha Reeves & the Vandellas: Dancing in the Street
Motowns förnämaste uptempolåt med bolagets bästa tjejröst. Bara antalet covers räcker för klassikerstatus.

Smokey Robinson & the Miracles: The Tracks of my Tears
Nej, jag kunde bara inte låta bli att ta med denna ljuva pärla. Smokey kunde få till texter och vilken röst!

Four Tops: Bernadette
Motown får med fyra låtar på listan. Levi Stubbs ägde en mäktig stämma och bara basspelet  av James Jamerson räcker för att låten ska vara med.

Aretha Franklin: Respect
60-talssoulens STORA låt som visar att Aretha nog är den bästa sångerskan av alla

Wilson Picket: In the Midnight hour
Manlig soulkollega måste med och valet är enkelt: Picket sjöng råast av alla och låten har ju världens drag.

Dusty Springfield: You don´t have to say you love me
Italiensk schlager blir stark soulpop när den sjungs av Englands utan snack bästa sångerska

Mamas and Papas: California Dreaming
Den här signaturmelodin till the summer of love 1967 är verkligen en låt som håller.

Jefferson Airplane: Somebody to love
“Kontrollerad desperation” sa någon om Grace Slicks intensiva röst. Det var den och det flummiga gitarrspelet som gjorde gruppen till västkustens klart bästa.

Janis Joplin: Cry baby
OK det är kanske inte låten utan mer artisten som motiverar närvaron. En bästalista från 60-talet utan Janis Joplin blir ju fel, det fattar ni. Hennes energi och känsla var enastående.

James Brown: It’s a mans world
I grunden samma motiv här, artisten bara måste med. JB gjorde mycket underbar tungfunk men den här krämiga balladen tar platsen.

The Doors: Light my fire
Jim Morrisons demoniska röst signalerade ett ALLVAR man inte hört förr. Pop/rockmusiken mognade snabbt och Doors breddade känsloregistret ner mot mörkret..

Beach Boys: Good Vibrations
LP-mästerverket Pet Sounds hade banat vägen mot en mer komplicerad, “vuxen” pop som ändå hade en ungdomlig fräschör. Brian Wilson och gruppen jobbade i månader för att få till dessa perfekta minuter. En låt som förblir lika häpnadsväckande stor varje gång man hör den.

Procul Harum: Whiter Shade of Pale
Orgelriffet må vara stulet från Bach men är musikhistoriens snyggaste hursomhelst. Härlig sångröst och läckert flummig text.

The Band: The Weight
Det är rösten som fångar lyssnaren. Men även melodin i denna dylaninspirerade folksångsballad fängslar.

Creedence Clearwater revivial: Proud Mary
När decenniet närmade sig slutet hade musiken utvecklats så mycket att det var läge för en återblick. Tom Fogertys mannar återvände till den klassiska rock´n rollen med två gitarrer, bas och trummor utan krusiduller.

Elvis Presley: Suspicious minds
Nej 60-talet var inte kungens årtionde men hans come-back på slutet var rejäl och många ser denna som hans allra bästa. Jag ryser varje gång när jag kollar in sången.

David Bowie: Space Oddity
Jodå, detta är en låt från 1969, inte en sjuttiotalslåt. Otroligt snyggt arr och uppbyggnad av en annorlunda hitlåt.

Mascots: Words enough to tell you
De svenska bidragen från vår egen popbandsvåg får komma sist. Mascots gjorde den bästa egna kompositionen i den tid när alla ville låta som Beatles.

Tages: Treat her like a lady
Och Tages gjorde den bästa svenska låten överhuvudtaget. Ett arrangemang som fortfarande låter fräscht och rätt.

40 låtar fick det bli, skivorna på Konsum har ofta fler. Ni kan knappast annat än hålla med, annars är du välkommen att klicka på kommentarslänken här nere och skriva!

Per