perolarssextiotal

Min lyssnarcirkel på Uppsala Senioruniversitet avslutas på onsdag med Leonard Cohen. Lyssnarcirkelns idé är att höra musik tillsammans, inte att ledaren håller föredrag. Nu blir det lite av en utmaning eftersom Leonard Cohen framförallt är en textförfattare. Någon skrev vid hans död att han håller minst Bob Dylans klass. Utan att hålla med om den saken ligger han definitivt tvåa i rockens textskrivarliga.

Leonard Cohen var kanadensare. Han föddes 1934. 1956 gjorde han sin litterära debut med en diktsamling. När han släppte sin första LP 1967 var han alltså 33 år, äldre än alla samtida popartister. Han hade också givit ut två romaner. Judy Collins hade tidigare spelat in hans ’Suzanne’ vilket väckt mångas nyfikenhet.  Låten inleder första LPn. Alla länkar i detta inlägg har självklart texterna med.

Leonard Cohen - Suzanne - Lyrics.wmv - YouTube  

Första LPn innehåller fler av hans mest klassiska sånger. Sisters of Mercy och Hey, That´s no way to say Goodbye och så låten han skrev till en ungdomskärlek, So Long Marianne.

So Long, Marianne by Leonard Cohen 1967 with Lyrics - YouTube  

Hans mörka röst och stämningsfulla låtar var, minst sagt, annorlunda samtidens popmusik. Det fanns då en öppen, sökande och nyfiken stämning som förstärktes tydligt med Beatles Stg Pepper. Cohen blev direkt ett spännande utropstecken bland alla hippisar och även mer seriösa lyssnare som ville ha mer personliga texter i en tid när inte bara den egna omgivningen utan till synes hela världen höll på att förändras. 1969 kom andra LPn som inleds med ännu en klassisk Cohen-Låt, Bird on a Wire.

Leonard Cohen - Bird on the Wire // LYRICS - YouTube 

På 70-talet försvann Cohen något. År 1977 gjorde han t ex en LP med Phil Spector som både konstnärligt och kommersiellt var ett fiasko. Han återvände snabbt till sin egen stil utan att riktigt komma fram i bruset av punk med mera som då tog uppmärksamheten. 1984 kom den låt som för många är den centrala Cohen-låten. Den kom i fokus 10 år senare i en fin version av Jeff Buckley. Men här tar vi originalet.

leonard Cohen Hallelujah + lyrics - YouTube

Med den syntbaserade LPn I´m Your Man från 1978 fick Cohen en ny publik. Den följdes av hyllade The Future 1992 varefter Cohen drog sig tillbaka till ett kloster för några år. Men 2001 var han tillbaka med en ny LP. Sedan upptäckte han att managern lurat honom på pengar och för att klara sig blev det flera turnéer som födde flera härliga live-LP. 2000-talet innebar även ytterligare fyra studio-LP.

Den sista av dessa kom strax före Cohens död den 7 november 2016. You Want it Darker heter skivan. Hans insikt om att slutet var nära präglar de stillsamt reflekterande texterna. Vi avslutar länkraden med en av plattans mer melodiska spår. Leaving the Table heter den och den inledande textraden fortsätter ”I´m Leaving the Game”.

Leaving The Table | Leonard Cohen [Lyrics] - YouTube

2019 släppte sonen Adam en LP där han arrangerat musik till sin pappas sista texter. Thanks for the dance heter den. Cohen gjorde kanske inte det vi associerar till dansmusik om vi inte menar stilla tryckare. Men det är just i stillsamma miljöer, gärna med ett stearinljus i ett dunkel som hans enastående produktion av texter och musik ska sjunka in. Och varför inte med lugna rörelser med sin älskade i famnen?

Per

PS mer läsning om Cohen på bloggen finns i ett inlägg efter hans död, november 2016.

Boxen är som de tidigare mycket snyggt förpackad med 5 CD och 1 Blueray-skiva med samma låtar som den officiella LPn. (Vad är vitsen med den? måste man fråga). Inga filmer. Jag hade hoppats på att få den dokumentärfilm som spelades in under studioarbetet och släpptes redan 1970. Den gav bilden av en bråkande grupp där George ett par dagar helt enkelt gav upp. Den bilden har stannat som en del av berättelsen om Beatles. Här ges istället intrycket av Paul McCartneys och andras texter i boxen att stämningen inte alls var sådan. Visst är det efter 50 år hög tid för en mer nyanserad bild. Självklart kunde de fyra som de fullblodsproffs de var arbeta tillsammans och kasta skojiga repliker till varandra men att de hade svårare dagar är samtidigt inte så konstigt. De hade ju nött på varandra i många år.

Originalplattan är ommixad. Så också Get Back, en färdigmixad LP från våren 1969 som inte gavs ut men blev en känd bootleg. Skillnaden i låtval mellan dessa två är liten. Några tagningar är de samma i båda plattorna.

Utöver det har boxen en platta med andra tagningar, en med inspelade repetitioner och så en EP (!) med 4 låtar. Tillsammans bara 87 minuter (= 1 fullmatad CD). Vi får INTE det säkert fler än jag längtat efter: Några av de många gamla rockklassiker som vi vet spelades in som jam. Inte heller den samlade konserten på taket den 30 januari som varade 28 minuter.

Som gammal ordningsman saknar jag framförallt en guide som talar om VARFÖR man valt just dessa versioner. Detta gäller speciellt den CD som domineras av repetitioner. Här får vi 2 låtar som senare kommer på solo-LP, 5 på Abbey Road och 3 på Let it Be. Dessutom studiosnack som ibland är lite svårt att följa. Någon kommer förhoppningsvis att ge ut en rejäl guide till de utgivna inspelningarna här, på Abbey Road-boxen, Anthology 3 (1997) och Let it Be Naked (2003) så att den som vill kan följa låtarnas olika versioner fram till den färdiga.

Ett plus är i alla fall den outgivna The Walk som dock mest är ett jam. Eftersom den finns på You Tube länkar jag här

The Walk (Jam) - YouTube

Men här ska inte bara gnällas. Att höra Ringo ensam sjunga Octopus Garden till enkelt pianokomp är lite småkul. Kolla här

Octopus’s Garden (Rehearsal / Mono) - YouTube

En lång Oh Darling som prövar olika upplägg är intressant.

Oh! Darling (Jam) - YouTube

Att ett blogginlägg som handlar om boxen Let it be illustreras med länkar till låtar från Abbey Road  understryker inte bara att Let it Be är Beatles sämsta LP utan att den box som kommit inte heller är ett måsteköp för fler än de mest närsynta samlarna. Let it be betyder ”låt det vara”. Det borde bolaget ha tänkt på.

Per

Min femte träff med senioruniversitetets lyssnarcirkel tar upp Pink Floyd. Gruppens karriär hade tre faser. På 60-talet var de föregångare bland de engelska psykedeliska banden. På 70-talet utmejslade de en egen stil som i storslagenhet slog ut allt man dittills hade hört och sett. ”Kosmisk spacerock” skriver Bonniers rocklexikon. I slutet av 80-talet kom de tillbaka som ett tungt arenaband.

Varje fas hade sin ledare. Syd Barrett ledde den korta psykedeliska tiden. Roger Waters var frontman under 70-talet. Sista tiden tog David Gilmour över. Dessa tre växte upp tillsammans i medelklassmiljö i Cambridge.

Pink Floyd tog sitt namn efter bluesartisterna Pink Anderson och Floyd Council, men det var inte mycket blues. Gruppen bildades 1964 och hade 1967 utvecklat ett eget sound. De spelade högt och körde långa låtar. De hade en ljusshow och bilder som vi­sades bakom dem på scenen när de spelade. Självklarheter nu, men banbrytande då. Sättningen var då Syd Barret, gitarr; Roger Waters; bas, Rick Wright; keyboards och Nick Mason, trummor.

Med Barret vid rodret fick gruppen ett par Englands-hits, Superintelligent popmusik med originella ljudeffekter. See Emily Play kom på topp-10 1967.

Pink Floyd - See Emily Play - YouTube

Låten blev gruppens enda på Tio-i-Topp. Det skulle dröja 12 år innan de återkom på siingel-listorna.

Barrett fick drogproblem och måste lämna gruppen året därpå. Ersättare blev David Gilmour. Pink Floyd blev som ett typiskt LP-band en företrädare för popmusikens förnyelse. 1969 års LP Ummagumma var ett dubbelalbum med en skiva live och den andra där varje medlem fick en halv sida var. 1970 års Atom Heart Mother hade ett långt stycke över en hel LP-sida.

Nu utvecklades Pink Floyd till en av 70-talets mäktigaste grupper, 1973 kom LP:n Dark Side of The Moon som låg på den amerikanska 250-listan i 740 veckor, mer än 14 år! En del av inkomsterna delfinansierade Monty Python-filmen The Holy Grail.

LP:n blandar sång med soulkänsla, saxofon med drag av jazz, gitarrsolon i rockstil med eleganta ljudeffekter, allt serverat med en ljudkvalitet som var enastående för sin tid. Skivan var en stor seger för den moderna pro­duktionstekniken och musiken enastående storslagen. Därmed hade Pink Floyd mutat in en rocknisch som var deras egen och hade en klass som lämnade det allra mesta annat samtida i skuggan. Även omslaget måste nämnas; se ovan här. 

Från LPn måste det bli två länkar. Vi börjar med den välkända öppningen av sid 2. Nu håller vi på att glömma mynt som vi kan hålla i handen men 1973 kunde man inte inleda en låt om pengar bättre än så här. Videon illustrerar.

Pink Floyd - Money (Official Music Video) - YouTube 

En länk till, kolla in den vackra och rika klangbilden i Breathe.

Pink Floyd - Breathe - YouTube

1975 års Wish you Were Here ses som gruppens tredje största LP. Om Dark Side eller  dubbel-LP:n The Wall från 1979 är störst kan diskuteras. The Wall är en rockopera med en dyster text om en man som hela tiden ser en vägg byggas upp mellan honom och det han vill. Med låten ’Another Brick in The Wall’ återkom Pink Floyd till singellistorna, etta i England. Här en längre version.

Pink Floyd - Another Brick In The Wall (HQ) - YouTube

Min andra länk är David Gilmours starka låt Comfortable Numb

Pink Floyd - Comfortably numb - YouTube  

Därefter dröjde sista LP:n med Waters till 1983. De andra fortsatte efter en strid om namnet. En LP 1987 blev ingen stor succé, men en världsturné var faktiskt den största under 1988, räknat i pengaomsättning. Notera då att både Bruce Springsteen och Michael Jackson också turnerade det året. På scen stod 11 personer totalt varav tre Pink Floyd-medlemmar. Showen var outstanding med exklusiva ljuseffekter i form av fyrverkerier, laserljus osv.

Efter några års vila kom Pink Floyd tillbaka med ett sista studioalbum, The Bell, 1994. Den efterföljande turnén förevigades på en dubbel-CD på vars påkostade omslag fanns en liten lampa som blinkade med rött sken i ungefär ett år. Snacka om något som syntes i skivhyllan!

År 2005 lyckades Bob Geldoff övertala Gilmore-Waters-Wright-Mason att för en enda gång under 20 minuter förena sig på scenen i Live Aid 2005. Denna engångshändelse kunde dock inte ta bort den osämja som fanns kvar sedan 80-talet.

Rick Wright avled hösten 2008. Mason och Gilmour satte 2014 ihop albumet Endless River med intrumentala outtakes från tidigare inspelningar som visade att Wright haft en större betydelse för gruppens musik än man kanske trott.

Visst kan man säga att Pink Floyd med sin fokusering på det storvulna och majestätiska förde rockmusiken väl långt från dess ursprung. Det känns logiskt att Sex Pistols-ledaren Johnny Rotten skrev ”I hate Pink Floyd” på sin t-shirt. Men de gjorde läcker musik som ingen klarat att efterlikna och även Rotten har långt senare avslöjat att även han gillade dem om så i hemlighet.

Per