Vad 17 håller Neil Young på med??
Läsare av denna blogg är förtrogen med min kärlek till Neil Young. Se t ex i arkivet juli 2010, "Jag älskar".
Att ha en idol innebär att också leva med idolens sämre sidor och i fallet Neil Young har det blivit ganska många sådana genom åren. Väl många och ett par rejält dåliga, uppriktigt talat. En gång brast mitt tålamod och LPn Landing on Water recenserades i Västerbottens-Kuriren med ett " nu-gör-jag-slut-brev".
Men det var lätt att åter ta Neil till hjärtat när han gjorde LPn Freedom och vid efterföljande magplask har jag bara inte orkat säga upp idolskapet.
Men nu är jag bra förbannad. Senaste påhittet från den notoriskt egensinnige är att göra en platta med covers av amerikanska vispoplåtar, flera väl kända. Det handlar om t ex Dylan, Tim Hardin och Gordon Lighthouse. Ett par fina val ur Wille Nelsons katalog får plats liksom även Springsteen och Everly Brothers.
Så långt kan man ju tycka att det är helt OK. Som Singer- songwriter har ju vår vän inte direkt gjort bort sig. Men versionerna är hafsigt gjorda, någon musikalisk eftertanke kan man inte höra. Gitarrspelet saknar det finesser han brukar bjuda på.
Eller, är det så??? Saken är nämligen den att Neil Young och medproducenten Jack White kommit på den sanslöst hjärndöda iden att filtrera allt ljud på ett sådant sätt att det ska låta lika illa som när man en gång spelade in 78varvskivor. En musikantikvarisk utflykt som ingen skivköpare bett om. Det rasslar och knastrar och låter så otydligt att om Neil gör en extra knorr på nedersta strängen så hörs det inte.
Det hela är så urbota korkat att man inte vill tro att det är sant. Men jag håller skivomslaget i handen och det låter i högtalarna så tyvärr är det verklighet. Och detta från samme man som i sin egen bok återkommer till sitt projekt om det perfekta ljudet!
Som lök på laxen (Varför en så trevlig fisk och maträtt som lax måste få lida av att nämnas i detta sammanhang kan jag inte förklara) pratar Neil Young två gånger på skivan till sin döde mor. Kan det bli värre än så?
Jag skulle vilja skriva att det alltid är kul att höra idolen göra så fina låtar som Phil Ochs Changes, en glömd pärla, eller Lighthouses If you Could Read my Mind, men det är det alltså inte. Det är fruktansvärt irriterande, det är hemsk. Mer än så, det gör en ursinnig. Den enda tröst, om det nu är någon, man kan finna är att Neil Young har gjort en svårt besviken förr.
Men aldrig så här ARG. Vad ända ini helvete håller du på med, Neil Young?’
Per
Midsommarafton, Sveriges inofficiella nationaldag.
På midsommarafton är vi fria att hänge oss åt våra traditioner och gamla riter. Den ljusaste dagen och natten på året. I bästa fall i goda vänners lag med sill, gräddfil, gräslök och färskpotatis i dill och helan som kommer och går i immiga glas. Jordgubbstårta balanseras på papperstallrik. Barnen hoppar grodor och det tisslas och tasslas i snåren och vid Svartrama tjärn går dansen. Sommarklänningar och ljusa blazrar bara väntar på att bli spillda på. Det är amatörgitarrister med Taube i sinnet och tärnan dyker gång på gång i sin vik. Mygg och Fröding som de under trettio år aldrig har hört talas om (Fröding alltså). Punsch till kaffet och kanske ett eftertänksamt samtal. Svenska flaggan i topp utan att någon tittar snett. Sol eller svalt sommarregn. Spelmän och folkdanslag, midsommarstänger mot himlen och vi trivs bäst i öppna landskap. Vi släpper ohämmat fram vårt naturromantiska drag och bejakar att oknytt kan dyka upp i den ljusa sommarnatten och att man sanndrömmer om sin tillkommande. Den blomstertid kommer med blomsterkrans i hår och Ida med sin sommarvisa. En sista drill från koltrasten i sen kväll och kanske ropar en storlom ödesmättat. Solnedgång och skymning som försiktigt övergår i soluppgång och gryning. Vita segel mot en blågrön fond och dunket från en fiskebåt på västkusten. Nakenbad i en trolsk insjö i Småland medan John Bauers vänner smyger i tätskogen. I Norrland är det magisk dag hela natten och älgarna står blickstilla med öronen skevande medan en ensam öring slår. Älvdans vid glömda runstenar i moränens Uppland. I Stockholm går man sakta hem genom stan.
Allt är – i bästa fall – som det ska vara en midsommarafton i Sverige.
Men det behövs ju också ett soundtrack bredvid amatörgitarristens plågade Taube. Någonting som inte svär mot stämningen utan som fördjupar och kompletterar. Här duger inte ens popmusiken från sextiotalet. Här krävs mer av eftertanke och noggrannhet.
I vilken musik finner vi både glädjen, vemodet och det naturromantiska som midsommar i Sverige representerar? Peterson-Bergers "Intåg i sommarhagen"? Visst! Alfvéns "Midsommarvaka"? Absolut! Lars-Erik Larssons Romans ur Pastoralsvit?
Men jag stannar för Visa i midsommartid med text av Rune Lindström. Den har allt som behövs. Eller hur?
http://www.youtube.com/watch?v=0vvgv5tZeBg
Glad midsommar!
Lars
En enda gubbe räcker för bra sextiotalspop!
Dom dyker upp ibland. Dom där som fanns men man – nästan – hade glömt ändå. Men så upptäcker man skivan i secondhandbutikens alldeles för lilla låda med sextiotalsCD. En artist men INTE har i samlingen. Hjärtat hoppar till och högerhanden rusar bakom ryggen ned mot plånboken.
Don Partridge. Minns du honom?
Han låg på Tio-i-topp faktiskt hela fyra gånger åren 68-69 och toppade listan tre veckor med Blue Eyes. Ändå är han så gott som fullständigt bortglömd.. Det kan säkert förklaras av att han aldrig gjorde någon LP som märktes i en tid när LPn tog över från singlarna att vara det viktigaste. Att göra några trevliga hits räcker inte för att bli ihågkommen. Särskilt inte om låtarna inte heller var så där speciellt profilerade.
Men de var så genuint trevliga och Don sjöng så bra att han måste få detta inlägg sig tilldelat.
Han hette Eric Donald i förnamn och föddes 1941 i Bournemouth. Vid 15 års ålder lämnade han hemmet och ägnade sig åt 45 olika jobb och kriminella aktiviteter innan han började åka runt Europa och spela i gathörnen. Snart fann han att en ensam gitarr inte var lika smart som att sätta upp en liten enmansorkester. Alltså lade han till bastrumma, cymbal, munspel och kazoo. 1964 skrev Evening Standard att han och kompisen Alan Young var Englands första gatumusiker sedan andra världskriget. Detta var nu inte helt i lagens namn så polisen hämtade in dom lite då och då.
Men Don fick så småningom spela i en TV-show varpå följde skivkontrakt. Rosie kom 4a på Englandslistan våren 1968. Den följdes av Blue Eyes ett par månader senare.
Han bodde under 70-talet i Stockholm och spelade in en skiva här, Don Partridge and Friends, 1974. Efter att ha rest runt i Kanada och på andra ställen slog han sig ner i Seaford, Sussex 1990 och stannade där till sin bortgång 2010.
Inte en märkvärdig karriär eller livsbana, egentligen. Men Don Partridge var en av de där ganska många, trevliga, lite mindre kända namnen som fyllde 60-talet med så härlig musik.
Här några låtar att njuta av så vet jag att du håller med mig!
https://www.youtube.com/watch?v=PxV-TIn2Kqo
https://www.youtube.com/watch?v=2NRM4etqdGU
Per
Det blir inga fler återföreningar
Den 10 april i år dog Anders Töpel, en av de mest underskattade gitarristerna i svensk pophistoria. Nu är också Tommy Blom död. Tages är därmed bara musikhistoria. Bägge präglade, på var sitt sätt, Tages sound, som var så typiskt och så svenskt trots alla influenser utifrån. Jag hade förmånen, som uppväxt i Göteborg, att få höra Tages spela i olika sammanhang. Som de flesta av mina jämnåriga killkompisar var jag både imponerad av och avundsjuk på dem. En sommar på sextiotalet stod jag och mina kompisar och "tjötade" med Tages efter en spelning, jag tror det var i Kullavik. Anders lättillgänglig, humoristisk och avslappnad. Tommy mer cool och ganska medveten om sin stjärnstatus. Vi fansen var, som jag kommer ihåg det, nästan identiskt klädda. Vita seglarstövlar, ljusblå Wranglerjeans, ljusblå stickad tröja och skepparkavaj. Och världens snyggaste tjejer som bara hade ögon för Tommy. Surt.
Min uppfattning om Tages har förändrats över tid, både på gott och ont. Den storhet vi såg på den tiden var nog mest att de liknade Beatles och deras förmåga att ragga upp, för oss ouppnåeliga, tjejer (vi var inte så gamla). Deras storhet som musiker och kompositörer har kommit långt senare. "Sleep little girl" har jag långt senare uppskattat för den minimalistiska ballad den är. Nästan genial och som, nästan i vart fall, kan jämföras med "PS I love you". Säkert är att inspirationen kom från beatlarna. "Miss McBaren" sägs ha tillkommit på väg till studion för inspelning av plattan. Den är, i min värld, juvelen i Tages krona. Fräsch melodi, smart text, det klassiska Tages-soundet och framfört med en energi som få svenska grupper kunde matcha.
Nu var det ju inte om Tages jag skulle skriva utan om Tommy. Tommy Blom. Inte bara sångare i Tages utan också fantastisk DJ i Vinyl 107 där han engagerat och kunnigt presenterade sextiotalspop för omvärlden. Med sina Cadillacs fortsatte han också rocka intill det sista. Jag gillade Tommy´s sätt att sjunga som en integrerad del av Tages sound.
Men.
Jag tror att ett av de avgörande skälen till att Tages inte slog internationellt, bortsett från dåligt management och annat, var att man inte hade en sångare av internationell klass. Eller rättare sagt en sångare med musikalisk karaktär. Tommy sjöng väl, men saknade en egen profil, en egen karaktär som krävs för att nå internationella framgångar. Jämförelsen kan tyckas orättvis men det är den inte. Titta på Manfred Mann med Paul Jones, Animals med Eric Burdon eller Gerry Marsden i Pacemakers. Orättvist att jämföra? Nej, inte om man, likt Tages, aspirerade på en internationell karriär. Tommy sjöng väl men hans röst hade den karaktär som gör en grupp framgångsrik i internationell konkurrens.
Också det bör sägas i en nekrolog. Det är emellertid bara en parentes i en framgångsrik karriär som spred så mycket glädje. Tommy Blom tillhör den svenska pophistorien och visar bakljusen åt sångarna i Hep Stars, Mascots, Shanes och andra. Tack, Tommy, för musiken.
http://www.youtube.com/watch?v=tQZqQB2xyqY
Lars
