perolarssextiotal

Jag får ibland frågan från vänner och bekanta hur Per och jag, efter ett styvt decennium med bloggen, fortfarande hittar saker att skriva om. Jag förstår frågan, men en del av svaret ligger nog i att det alltid händer något inom det kultursnitt vi verkar inom, som väcker minnen eller på annat sätt förtjänar att uppmärksammas. Dessvärre och i ökande takt handlar det om nekrologer, men det kan också röra sig om födelsedagar, tilldelade priser och annat mer positivt. Som i denna vecka, då jag ställdes inför valet mellan att uppmärksamma att den evige rebellen Dylan nyligen fyllde 81 år och att uppmärksamma att den lika unge Iggy Pop erhöll Polarpriset. Jag drog mitt svärd och utförde ett Alexanderhugg. Varför välja när man kan ta båda?

Iggy Pop tror jag inte vi har uppmärksammat tidigare i bloggen, säkert beroende av hans verk är tydligare kopplat till sjuttiotalet och framåt därför får han också vara på den bild som kompletterar inlägget. Men han inledde faktiskt sin skivkarriär redan i slutet av sextiotalet med gruppen Stooges, så han platsar definitivt i vårt forum. Om Dylan öppnade dörren för folkrocken så har nog Iggy starkt bidragit till att öppna dörren för punken. En av låtarna, som alltså klipptes som singel från Iggys debutalbum har rankats högt av Rolling Stones (tidskriften alltså), så det finns väl skäl att lyssna på den. Iggy låter, om möjligt ännu mer arrogant än Jagger. Och ännu har man inte riktigt släppt taget om rocken, men det osar fräscht och nytt punkigt. Låten heter lämpligt on 1969.

https://www.youtube.com/watch?v=mS_BsLxMqn4

Nästa spår jag valt från debutalbumet är väl ännu tydligare punk, eller pre-punk som många säger. Här ett av punkens signaturer, helackordssolot, tydligare. Grattis till Polarpriset, Iggy!  

https://www.youtube.com/watch?v=vwmU343eBu0

Om vi inte har pratat så mycket om Iggy, så har Dylan, av självklara skäl, dykt upp desto oftare. Om Iggy vårdat sim musikaliska profil över åren så har ju Dylan desto mer utvecklats och förändrats. Från folkrock till rock och har inte varit främmande vare sig för samhälls- eller religionskritik. Emellertid har jag inte upptäckt någon direkt flört med punken för hans del. Men han gjorde andra musikaliska utflykter samma år som Iggy debuterade – till countryn. Hans album Nashville skyline var i mina ögon mer revolutionerande än när han slängde sin akustiska gitarr och blev – till så mångas fasa – rocksångare. Hans röst är ljusare (han hade för tillfället slutat röka), de smått romantiska texterna och det lugnare tempot. Textmässig klev han också över en barriär och tonen i framförandet, men det är jag nog ensam om att tycka, låg ganska nära crooner-stilen. Som här.

https://www.youtube.com/watch?v=9ZhLGP5dF2k

Ett annat klipp från samma album visar också en ny känslomässig sida hos Dylan – romantikern på gränsen till nostalgikern. Ett sökande efter true love var inte så framträdande i hans tidigare produktion, men här öppnar han slussarna. Här låter han sig vara romantisk utan att lägga till några musikaliska eller textmässiga ironier. Lite kul är också den inläggande kommentaren där han kollar om banden är på.

https://www.youtube.com/watch?v=3OoXZHf4R7g

Lars

Hur såg det ut på Englandslistan för 60 år sedan? Jag tar fram min bok med New Musical Express listor (det var ju de som presenterades i radion på torsdagskvällarna) och får som vanligt problem att prioritera bland pärlorna.

På första plats: Ingen mindre än Elvis Presley. Världshistoriens bäste sångare som de första åren på 60-talet hade större framgångar i England än i hemlandet. Även en Elvis-låt som inte är bland hans allra bästa än en bra låt. Så även Good Luck Charm.

(1234) Elvis Presley - Good Luck Charm (Official Audio) - YouTube

Inte heller Cliff Richard hade en av sina allra bästa låtar på listtan för 60 år sedan så vi lämnar Im Looking out the Window på andra plats här. Men sedan blir det vassare.

För 60 år sedan fanns det ett utrymme för instrumentala låtar som man kan sörja idag. B. Bumble & the Stingers toppade både i USA och England med Nut Rocker, en låt som snott temat från Tjajkovskij. Detta att låna från klassiska kompositörer var lite av trions profil. De hade kommit 21 i USA med en melodi från Rimsky-Korsakoff, Bumble Boggie. Men här alltså låten som för 60 år sedan lämnade topplatsen och blev trea på NMEs lista.

(1234) B.Bumble & The Stingers - Nut Rocker - YouTube

Femman är bara ett måste för undertecknad att ta med. Det är ju ett bra tag sedan jag presenterade den 60 år gamla listan så det har inte givits chans att ta med en personlig favorit – den ska spelas på min begravning – som just denna vecka faller från den första plats den haft i osannolika 9 veckor. Jag har presenterat The Shadows Wonderful land som ”rockens nationalsång”, ett uttalande jag inte viker ifrån.

(1234) Wonderful Land - YouTube

Det var många stora namn som hade mindre kända hits på listan för 60 år sedan. Men mindre känd betyder inte dålig, i varje fall inte när det gäller Del Shannon som den här veckan faller från 4e till 8e plats med Hey Little Girl. Del är ännu ett exempel på artister jag känner borde få mer utrymme i denna blogg. En vass sångare vars bästa låtar – Runaway, Keep Serching för att här bara nämna två – man aldrig tröttnar på.

(1234) Del Shannon - Hey Little Girl - YouTube

Vi håller oss till topp-tio. Annars blir det nästan väl krångligt att plocka ut länkarna. Bruce Channel har inte närmare etablerat sig i historien men har man bara en enda hit som någon minns blir det lätt så. Nåväl, tre veckor etta i USA och plats 10 denna vecka på NMEs lista i England är inte fy skam. Låten är kanske mest känd för munspelet som Delbert McClinton levererar.

(1234) Bruce Channel - Hey Baby - YouTube

1968 kom Bruce plats 12 i England med Keep on, men vem minns den. Ser att han nu är 81 bast men nätet avslöjar inte någon musikalisk aktivitet sedan länge. Hey Baby håller dock länge än.

Per 

Man kan träta om vem som var sextiotalets schlagerdrottning, men i min bok finns det bara ett album som stod ut ifrån vad som gavs ut i övrigt – Lill Lindfors Du är den ende från 1967. Underbara låtar och fantastiskt producerat. Och vilka texter! Bo Setterlind gav texten till albumets titellåt och den fann direkt en väg, inte minst till tonårspojkars, hjärtan. Jag gjorde värnplikten när låten var som populärast och alla på luckan var övertygad om att hon sjöng direkt till honom.

Albumet kom till eftersom Lill var lite trött på den konventionella schlagerrepertoaren och ville närma sig pop, bossanova och samba. Det bidrog på ett aktivt sätt till att skilja ut detta album från vad konkurrenterna producerade. Nog snackat – här kommer det första beviset:

https://www.youtube.com/watch?v=LZW_q6RMnOk

Nu hör du att det förstås bara är Lill som kunnat tolka denna låt. Tänk dig Lill-Babs eller – Gud förbjude – Siwan. Nej detta är Lills låt och det är hennes album. Smäktande utan att bli smetig. Skickligt. Och sämre blir det inte när hon ger sig på den gamla amerikanska standarden The shadow of your smile som blev en mindre hit med Tony Bennet, men många andra har gett sig på den som Astrud Gilberto, Barbara Streisand och Bobby Darin. Snygg översättning och Lill behöver inte skämmas för något trots den tuffa konkurrensen.

https://www.youtube.com/watch?v=C8_IP1jlM3o

Nå, Lill var inte främmande för pop heller. Bacharach/Davies skrev denna som väl mest är ihågkommen som en version som Sandie Shaw gjorde, även om hon inte var först. Kompositörsparet var ju en säker duo vad gäller att producera hits och vem var väl bättre lämpad än Lill att göra en svenska tolkning med lite folkton i framförandet. Ingen såklart! Enligt vad som sägs tillhörde den här låten en av Lills egna favoriter. Lite up-beat alltså i balladformat.

https://www.youtube.com/watch?v=iVxM5KSAghg

Ska det finnas något hack i skivan så är det väl mer än lovligt djärvt av Lill att ge sig på Dylan. Hennes tolkning tillför inget. Tvärtom blir hennes lite smetiga version av låten snarast det svagaste numret på albumet. Strävheten och sältan från originalet har ersatts av, för min smak, för mycket farinsocker. Men modigt var det även om resultatet var minst sagt tveksamt.

https://www.youtube.com/watch?v=wHKZ_6PHDjs

Lättare och roligare är det när Lill tar itu med Unit 4 + 2:s hit Concrete and clay. Lite grann av ett one hit wonder för gruppen och räknas väl inte till det starkaste numret på Lills album. Men jag gillar den. Den visar på Lills mångsidighet var det gäller att producera bra i olika genrer (även om hon borde hållit tassarna borta från Dylan). Det är alltså egentligen inte en schlagerplatta utan en mosaik av olika stilar som visar hur bra hon var och är sina styva 80 år till trots.

Det är något med hennes röst och framför allt närvaro i studion som påminner lite om Dionne Warwicks som gör plattan så bra. Vi avslutar alltså med cement och lera på svenska.

https://www.youtube.com/watch?v=dCKPGOhlBAc

Lars   

Vårens lyssnarcirkel på senioruniversitetet i Uppsala avslutas med pophistoriens allra främsta kvinna, Aretha Franklin. När tidskriften Mojo i sitt oktobernummer 1998 lät ett stort antal artister lista världshistoriens bästa vokalister kom Aretha Franklin överlägset etta, före Frank Sinatra på andraplatsen. 10 år senare kom hon etta när amerikanska tidningen Rolling Stone gjorde en motsvarande lista. Hon har haft 77 låtar på topp-100 i USA, toppat R&B-listan 20 gånger och sålt mer än 75 miljoner skivor. Ingen annan kvinna har haft så många miljonsäljare som Aretha Franklin. Hon håller epitetet The Queen of Soul med ohotad överlägsenhet.

Aretha föddes 1942 i Memphis men växte upp i Detroit som dotter till en av USA:s mest kända baptistpastorer och gospelsångare och nära vän till Martin Luther King. Att hon sjöng i kören var självklart och redan som 12-åring blev hon försångerska. Hon turnerade med sin pappa och mötte flera av den svarta musikens viktigaste namn. Det var Sam Cooke som 1960 hjälpte henne till  skivkontrakt med Columbia, signerat av legenden John Hammond.

Men mixen av gospel och evergreen fungerade inte så bra. Sex år och 9 LP gav bara en enda topp-40-hit. Genombrottet kom istället när producenten Jerry Wexler tog henne över till Atlantis Records. ”Jag bara satte henne vid pianot och tog henne tillbaka till kyrkan”, har Wexler sagt.

I januari 1967 spelade hon in Carole Kings ‘I Never Loved a Man (the Way I Loved You)’. De rutinerade studiomusikerna var så imponerade att de tog upp en samfälld applåd.

(1202) Aretha Franklin - I Never Loved A Man (The Way I Love You) - YouTube

Låten kom på topp-tio och blev startskottet för en räcka läckra soul-hits. Främst bland dessa Otis Reddings ’Respect’ som hon ändrade texten på. Idag har vi glömt kompositörens version, det är hennes STORA låt.

(1202) Aretha Franklin - Respect [1967] (Aretha's Original Version) - YouTube

Hitraden hade nummer som Goffin-Kings ’A Natural Woman (You Make Me Feel Like)’, ’Chain of Fools’, ’Think’ (en av hennes egna kompositioner) och ’I Say a Little Prayer’. Vi länkar till Bacharach-David-låten.

(1202) Aretha Franklin - I Say a Little Prayer (Official Audio) - YouTube 

1968 var hon etablerad som ”Lady Soul”, vilket även var titeln på hennes LP från samma år. Hon var omslagsbild 1968 på Time Magazine, den andra svarta kvinnan någonsin (omslaget skymtade förbi i videon till Respect). Samma år sjöng hon nationalsången på det demokratiska partiets konvent inför presidentvalet.

Även sedan 60-talets soulvåg övergått i 70-talet fortsatte hon att göra hits, låt vara mer sällan högt upp på listorna. Hennes cover av ’Bridge Over Troubled Water’ tyckte Paul Simon var så bra att när han satte ihop en samling med sina bästa låtar tog han inte med Simon & Garfunkels version utan Arethas.

(1202) Bridge over Troubled Water - YouTube 

’Until You Came Back To Me (That´s What I´m Gonna Do)’ blev dock den sista stora hiten i denna rad år 1973.

Med förändringarna i musiken fick hon allt svårare att finna en framgångsformel. Men på 80-talet var hon tillbaka med ett framträdande i filmen Blues Brothers och 1987 toppade hon listorna igen, nu med en duett tillsammans med George Michael, ’I Knew You Were Waiting (for Me)’. Samma år blev hon den första kvinnan att väljas in i Rock ´n´ Roll Hall of Fame.

År 1998 gjorde hon den kritikerrosade LP:n A Rose is Still a Rose. På grammygalan det året fick hon rycka in i stället för Luciano Pavarotti och utan repedition levererade hon en Pucciniaria av högsta kvalitet. Låt bloggen överraska dig med lite opera!

(1202) Aretha Franklin "Nessun Dorma" Liveᴴᴰ (Grammy Awards) - YouTube 

De sista åren blev det glesare mellan framträdandena. Mest notabelt kanske att hon sjöng när Obama svor presidenteden 2009. Redan 1977 sjöng hon när Jimmy Carter svor samma ed. Även 1993 var hon med när Bill Clinton gjorde det. Sista LPn kom 2014.

Så tog det hela slut den 16 augusti 2018. Cancer i bukspottskörteln. Barack Obama sa att hon "helped define the American experience". Artister och all världens skribenter bildade en mäktig hyllningskör. ”Räknar man det artistiska inflytandet finns knappast någon större i någon genre, skrev DNs Nils Hansson. ”Hon var själva essensen av soul” skrev SvDs Stefan Thungren. För att här bara ta två citat. Det är bara att instämma och tacka för att vi haft förmånen att höra en artist på den allra högsta nivån.

Per

Att tolka kända artisters verk kan göras i huvudsak på två sätt. Antingen gör man en cover och försöker låta som upphovsbandet som det bara går eller så tar man sikte på musiken och gör en egen tolkning. Tolkningar betraktas väl som regel som ”finare” eftersom tolkaren kan gjuta in sin egen musikaliska själ i stycket som framförs. För all del, så kan det vara, men när originalbandet inte är tillhanda så kan en välgjord kopia kompensera för de som missat originalet. Så är fallet med The Beatles och The Mersey Beatles. De senare lägger sig så nära originallåtarna som möjligt och anstränger sig dessutom att i klädsel och rörelsemönster skapa en illusion. Av många, inklusive mig, betraktas de som världens bästa Beatles-coverband.

I fredags var jag, tillsammans med min förträfflige gudson Dag, på ett knökfullt Katalin här i Uppsala där de spelade igen. Tala om stämning! Och inte blev det någon mjukstart heller. Såhär började de.

https://www.youtube.com/watch?v=jiZ2Y1KSa3g

Så allsången kom igång direkt. Medlemmarna i bandet kommer alla från Liverpool och har alla varit vänner länge. De uppträdde ofta på Cavern innan de började turnera på allvar. Och som det turnerandet gick hem! Till och med medlemmar i de kvarvarande Beatlesfamiljerna tyckte att de gjorde ett storartat jobb. Detta var andra gången jag såg dem och de har verkligen inte blivit sämre. Och inte publiken heller som tycktes kunna varenda textrad. Detta var gråryggarnas egna party och hur partade de inte? Min gudson sänkte genomsnittsåldern men platsade väl eftersom han inte heller missade en enda textrad. Här är en låt som förstås höjde stämningen ytterligare.

https://www.youtube.com/watch?v=3xwZwe7Jdz0

Om något nummer var lite svagare än de andra i solot så var det kanske denna, men det må vara förlåtet, det fanns ju ingen Eric Clapton till ”Georges” hjälp. Men visst ligger det en bit från originalet?

https://www.youtube.com/watch?v=d9mEpuLmP4c

En annan både svårspelad och svårsjungen låt lyckades de bättre med. Här var illusionen nästan fullständig.

https://www.youtube.com/watch?v=adxy-Wu1WvQ

Kul också att de är väldigt lika sina förebilder utseendemässigt, rörelsemässigt och i val av gitarrer. Till exempel Johns bredbenta stans och Georges mer återhållande spel. En enda invändning är väl att Paul i denna uppsättning är högerhänt, men det jag leva med.

https://www.youtube.com/watch?v=xYfOwZGnkeo

Så passa på nästa gång de kommer till stan! It´s magical history tour.

Lars