Polaren Per har skrivit en bok
Låt mig också genast säga att Per är min vän och första ledet i perolars som är upphovsduon till denna blogg. Det gör förstås att frågan om åtminstone delikatessjäv kan ställas när jag nu försöker mig på en recension av Pers bok ”Rockmusikens historia under 1900-talet”. Jag ska emellertid försöka vara helt saklig.
Titeln på boken är förstås i det närmaste omöjlig om man inte planerar ett verk med en omfattning motsvarande Churchills verk om andra världskriget (ungefär 5 400 sidor i sex band i min bokhylla). Pers, i detta sammanhang, blygsamma 250 sidor kräver förstås ett strikt urval och begränsad ambition. Ändå lyckas han med något märkligt – att både tillfredsställa en läsare som jag, som någon säkert skulle säga har ett nördigt intresse av 50-, 60- och 70-talens musik och en novis på området som vill skaffa sig en överblick över den myllrande musikscenen mellan 1955 och millennieskiftet. Jag kan säga det med säkerhet eftersom jag läste avsnitten om ”min” musik med god behållning även om de inte tillförde särskilt mycket i sak som jag inte kände till. Det berodde i hög grad på de personliga och lite spetsiga kommentarer som Per kryddat anrättningen med. Per väjer inte för mer drastiska omdömen, varierande från ”genialt” till ”skräp”. Den senare delen om musiken från åttiotalet och framåt läste jag också med god behållning eftersom den kompletterade ett område där min allmänbildning har avgrundsdjupa hål. Boken kan därmed tilltala både den med lite djupare intresse och den allmänintresserade som vill få en överblick över den musikaliska tidsperioden.
Boken är stramt kronologisk med både kortfattade presentationer av artister liksom sammanfattande presentationer av vissa påverkande stilar eller genrer som efterhand uppstod. Exempelvis presenteras förstås Bob Dylan som artist men också folkrocken som företeelse. Urvalet av vilka artister som platsar i en så kortfattad bok kan förstås diskuteras, men det är ju mest en fråga av smak och subjektiva bedömningar. För egen del har jag inga allvarligare invändningar mot Pers val.
Det bästa sättet att läsa boken om man som jag valt att läsa den från pärm till pärm är att som jag gjort har Spotify på. Jag har haft stor glädje av att, särskilt vad det gäller de områden där jag är mindre bevandrad, lyssna av de låtar Per hänvisar till. Bildmaterialet i boken är sparsamt vilket är bra men de ljudillustrationer Spotify erbjuder ger verkligen en extra dimension till läsningen. Förutom den trevliga helgresa genom 1900-talets andra musikaliska hälft gav mig så kommer boken i fortsättningen att platsa som ett behändigt uppslagsverk för att snabbt hämta de viktigaste tidpunkterna eller artistfakta.
Pers prosa är lättillgänglig utan att förlora i precision och den journalistiska bakgrunden avslöjar sig inte minst i det och den mångåriga research som ligger bakom boken. Populärvetenskap i dess bästa form får bli en sammanfattande kommentar.
Någon lite kritisk synpunkt har jag emellertid och det är att kompositörer och upphovsmän inte alltid får den plats de förtjänar. Ett exempel bland många är ”A teenager in love” som bara anges som insjungen av Dion and the Belmonts medan kompositörerna Doc Pomus och Mort Shuman förbigås med tystnad. Detta är inte en genomgående brist men kompenseras bara delvis av avsnitt som exempelvis det om melodisnickarna i Brill building. Men återigen – bara en anmärkning i marginalen på en utmärkt bok.
Boken är ännu bara utgiven i Pers egen regi och kan därför, i vart fall inte ännu, återfinnas i bokhandeln så det kanske kan tyckas egendomligt att recensera en bok som inte är tillgänglig. Jag kunde emellertid inte låta bli och jag vet att Per har några ex kvar för den intresserade. Kontakt kan i så fall tas på vår Facebook-sida.
Lars
Chuck Berry 1926 – 2017
-Men Chuck, den här filmen kommer att vara kvar långt efter det att du är borta, sa en förtvivlad Keith Richard till huvudpersonen till filmen Hail! Hail!Rrock ´n´Roll, dokumentärfilmen om Chuck Berry som kom för 30 år sedan. Keith var musical director och ville flytta en förstärkare på scenen.
-Jag kommer inte att försvinna någonstans och du rör inte min förstärkare, bestämde Chucken.
Keith sade senare att jobba med Chuck Berry gav honom mer huvudvärk än ”någonsin Mick Jagger”.
Men nu har det oundvikliga inträffat. Dödsrunor är inte kul har Lars och jag sagt flera gånger. Men om en enda runa varit motiverad under bloggens snart 8-åriga historia är det denna.
Elvis Presley kan kallas rockens förste byggmästare, men det var Chuck Berry som var arkitekten. I mina föredrag om rockens historia är han given på 10-bästa-listan. Någonsin alltså. Vi tar det sammanfattat i tre punkter:
1. Med sina kompositioner lärde han ut hur en rocklåt skulle vara. Melodi, ackordföljder, rytm och gitarriff. Framförallt de tre senare, för att nu inte tala om det sista!
2. Han var den första att skriva meningsfulla texter som vände sig till de unga som var rockmusikens första publik.
3. Han var den förste och den mest stilbildande av alla de gitarrhjältar som passerat genom åren.
Om den sista punkten räcker det med två ord som kommentar: Keith Richard. Utan Chucken ingen gitarrspelande Keith, utan Keith inget Rolling Stones och utan Stones… Ja, vad hade då funnits för musik överhuvudtaget??
Vi som fokuserar på sextiotalsmusik kan inte komma ifrån att det knappast fanns något band då som INTE spelade en eller flera Berry-låtar. Fanns det ett sånt band undrar jag om det kan kallas sextiotalsband.
Det ska inte förnekas att den tidiga Rock ´n´ Rollen hade andra bra kompositörer. Little Richard och Buddy Holly lämnade båda tunga låtbidrag till musikhistorien. Men Chuck Berry gjorde ju så MÅNGA bra låtar. Att det gjordes så oerhört många covers på dem, och många lysande bra, är fullt tillräckligt betyg åt dess upphovsman.
Denna runa innehåller ingen levnadsteckning. Den kan ni läsa på andra ställen. Att han efter mitten av sextiotalet inte gjorde något av värde spelar ingen roll, det han gjorde innan dess talar ändå så bra för sig själv. Chuckens klammeri med rättvisan säger inget om hans musikaliska storhet.
Det gör istället de här fem låtarna. Det vore frestande att spela några av de många coverversioner vi hört. Beatles båda, någon av Stones många (Around and Around är min egen favorit) eller varför inte Kinks ångsvältsversion av Too Much Monkey Business.
Nej här original vars storhet kommenterar sig själva.
https://www.youtube.com/watch?v=EOrMg3pY7hw
Chucken skrev Roll Over Beethoven som en protest mot sin syrra som inte ville låta honom spela på pianot. En hyllning till den nya musiken.
https://www.youtube.com/watch?v=f0JvhqpqLKo
Around and Around var en låt som Chucken jammade fram när han och bandet lekte under en repedition. Man känner hur musiken liksom väller fram inom honom när han spelar.
https://www.youtube.com/watch?v=UiNDijBtt8M
I sin självbiografi skriver Chucken att han med Too Much Monkey Business ville beskriva alla dumheter en människa kunde råka ut för i vardagen. ”Jag behövde egentligen 100 verser” skriver han. Håll med om att det svänger skönt, det klarade inte Kinks!
https://www.youtube.com/watch?v=e65ofKU6X6A
Sweet Little Sixteen är inspirerad av en konsert med Paul Anka där Chucken såg en liten flicka med ett tjock autografblock jaga ännu en namnteckning. Kanske hans bästa melodi, rakt av plankad av Beach Boys som hade det dåliga omdömet att försöka sno inkomsterna från Back in the USA för sig själva.
Avslutningen är självklar
https://www.youtube.com/watch?v=ZFo8-JqzSCM
När USA sköt upp en rymdraket med budskap till eventuella civilisationer utanför vårt solsystem lade de med en inspelning av Johnny B Goode för att visa utomjordingarna vår kultur. Bra val!
Chuck Berry blev 90 år. Ganska nära devisen Rock n´roll will never die. Håll med om det.
Per
Filmmusik
Sextiotalet bjöd inte bara på konserter och skivor, det fanns också bra musik inkapslad i filmer. Kombinationen rörliga bilder och musik gjorde ofta upplevelsen starkare. Jag tänkte bjuda på några exempel på musik ur sådana filmer som gjorde stort intryck säkerligen inte bara på mig.
Självklara var förstås Elvis filmer inte minst western-filmerna. Jag var aldrig så förtjust i de mer glättiga (se exempelvis Viva Las Vegas) utan min favorit var faktiskt King Creole som var lite mörkare, eftersom den var baserad på en närmast socialrealistisk bok, ”A stone for Danny Fischer” av Harold Robbins. Eftersom jag alltid varit svag för New Orleans-blues om än här i poppigt format så blev ju saken inte sämre. Leiber/Stoller levererade som vanligt i denna coola låt, Trouble. Notera Elvis lite lealösa vänsterhand en bit in i låten som tidigt var hans signum.
https://www.youtube.com/watch?v=zfkLnZhhoTY
Lika självklara var Beatles filmer. Naturligtvis. ”A hard days night” var väl i någon mening inte en spelfilm, snarare en blandning av en dokumentär om pojkarnas liv under Beatlemania och en musikvideo. Att den blev en omedelbar succé var och är väl ingen förvånad över. Den återfinns inte så sällan på topplistor över mest inflytelserika filmer i världen och gav inspiration exempelvis till Monkees TV-serie, MTV och kanske rent av Monty Python. Själv fann filmen inspiration bland annat i den populära komediserien ”Goons”.
https://www.youtube.com/watch?v=fG2evigIJIc
Dangdaradangdaradang! Den där gitarrslingan tar man inte miste på. Vem som komponerade låten blev föremål för en lång upphovsrättslig tvist men Vic Flick tillskrivs gitarrspelet och instrumentet sägs vara en Clifford Essex Paragon Deluxe (se bild ovan). Låten är genial eftersom den så väl fångar stämningarna i filmen och riffet kom också att återanvändas i olika actionscener och i senare filmer. Och visst låter den väldigt sextiotal med sin koppling till tidiga James Bond?
https://www.youtube.com/watch?v=E-IDfoZuQLM
En märkligt nog rätt glömd film är ”Paraplyerna i Cherbourg”. Kanske för att den var fransk. Den skiljer sig väsentligt från ovan redovisade filmer inte bara därför att den inte innehåller några renodlade popslingor utan mest bygger på fransk vistradition. Orkestrering, musik, text och storyn – allt bygger upp till pekoral av värsta slag men likt en McCartney-ballad så klarar den sig alltid med en hårsmån. Kanske därför att den just är på franska. Här rör det sig inte om en film med sånginslag utan närmast om en filmad opera. Och så bra!
https://www.youtube.com/watch?v=kLXNBu6_JNA
Dabadabadadabada. Jag var typ 18 år när jag såg filmen och är sedan dess djupt förälskad i Anouk Aimee. Filmen kom i slutet av Nya Franska (film-) Vågen och levde högt på den enkla storyn, Lelouches regi och den perfekta castingen. Nouvelle vague kändes ibland både svårtillgänglig och pretentiös gör en Göteborgsyngling, men denna film kom som en uppenbarelse och gjorde att jag på nytt och på allvar tog mig an Godard och Truffaut. Och låten! Låten som – återigen - så perfekt fångade stämningen i filmen. Se filmen. Genast!
https://www.youtube.com/watch?v=jsdhjOVV9rI
Lars
Nu skriver vi om Donovan!
När jag för två veckor sedan bläddrade igenom Englandslistan för femtio år sedan var Donovans Mellow Yellow första nedslaget med You Tube-länk.
Tanken kändes ofrånkomlig: Hur kan en artist försvinna från historiens medvetande så pass mycket som Donovan faktiskt gjort? Kanske är svaret tråkigt givet: Han gjorde inte SÅ många SÅ bra låtar och LP som några andra. En trubadur ska ha längre tid i rampljuset.
Bob Dylans dominerande plats i musikhistorien är inget att snacka om. Leonard Cohen var ingen som en tonåring på sextiotalet föll för, han var ju ”gammal” redan då. Men han fortsatte att leverera hela livet. Några gillade Joan Baez, som i mina öron redan då lät lite för präktig, lite väl predikande. Inte så kul helt enkelt. Namn som Tom Buckley och Joni Mitchel började vi uppskatta lite senare.
Men Donovan slog ju på en gång. Hade den där trubadurutstrålningen som fick egentligen ganska enkla låtar att kännas starka och rätt i tiden. Ni minns genombrottet Catch the Wind, söt, kanske en tjejlåt i grabbars ögon, men vi som fingrade på våra gitarrer ville ju gärna spela den.
https://www.youtube.com/watch?v=J8hjEYTpwE8
Det var faktiskt inte den låten som blev hans första hit på vår Tio-i-topp. Det var Colours som också kom 1965:
https://www.youtube.com/watch?v=qGXafeBeZcY
Donovans tid som gitarrspelande trubadur blev kort och visst kan man säga att han gjorde enkla låtar men att göra bra enkla låtar är bland det svåraste i popen och säg inte att ni inte gillar dom.
Men Donovans verkligt stora stund i pophistorien kom hösten 1966 när han toppade i USA och var tvåa i England med en klassiker i den alltmer psykodeliska stil som nu påverkade musiken. Ni har hört den och bör göra det igen,
https://www.youtube.com/watch?v=YsX2FhBf9nY
Jimmy Page på gitarr. Donovan gav ut ett par LP som ung trubadur men det var nu som hans LP blev riktigt intressanta. Sunshine Superman blev titellåt på en härlig 33a där Season of the Witch var en stark öppning på B-sidan
https://www.youtube.com/watch?v=t-7cJZqvYCY
Stephens Stills gjorde den här på en LP ni kanske minns. Jag tycker Donovans original är minst lika bra.
1967 var ju Flower-Powers stora år. Donovan släppte då en dubbel-LP som har behållit statusen som hans allra bästa. A Gift From a Flower to a Garden. Många förföriskt snygga melodier. När man hör dom idag undrar man riktigt mycket hur det kan komma sig att Donovans status i dag verkar så låg. Inledande Wear your Love Like Heaven markerar känslan av hela albumet.
https://www.youtube.com/watch?v=3E9ZNI8-_bE
När 60-talet gick mot 70-talet och rockmusiken blev allt tyngre var det som att Donovan inte riktigt passade in även om han fortsatte att ge ut singlar och LP och prickade in några fina låtar som dock ingen lyssnade på.
Vi brukar inte uppmärksamma födelsedagar här på bloggen. Vi missade därför att Donovan fyllde 70 i maj förra året. Han var alltså bara 19 när han slog igenom. Han har fortsatt karriären och är fortfarande sedan 1970 gift med samma hustru.
Men det var på sextiotalet han satte sina, i min bok outplånliga, intryck i musikhistorien
Per
Sextiotalspop och Universums historia.
Parallellt med mitt intresse för sextiotalspop finns ett litet intresse för astronomi. Det finns paralleller mellan dessa intresseområden.
Om vi jämför tiden före Big bang, som enligt de senare rönen föregicks av 400 000 års obestämbar kvantsoppa, med tiden före popens Big Bang, The Beatles, så blir det tydligare.
Kvantsoppan karaktäriserades av att saker uppstod ur intet och huvudsakligen försvann lika fort utan att lämna spår eller avtryck. Den förbeatliska perioden påminde om detta genom att ett otal grupper och artister uppstod ur intet och försvann lika fort. Det mesta betydelselöst. Vem minns idag Santo & Johnny?
https://www.youtube.com/watch?v=2rwfqsjimRM
Men vissa större kvanthändelser satte större avtryck i den inflation (utvidgning i detta sammanhang) som troligen startade redan före Big Bang och levde kvar åtminstone som avtryck i rumtiden också efter Den Stora Smällen även om den senare kom att överskugga allt. En större kvanthändelse i popvärlden som vi fortfarande minns är exempelvis Cliff. Notera i framförandet hur han hämtat inspiration från en ännu större ikon.
https://www.youtube.com/watch?v=7b92Bq530s4
Sedan kom Big Bang. En singularitet som plötsligt skapar rum och tid (som vi känner den) och fyllde världsalltid med ljus och en energi som vare sig förr eller senare skådats.
https://www.youtube.com/watch?v=b-VAxGJdJeQ
Universum svalnade snabbt och nya världar skapades. Inte lika mäktiga och energirika som Den Stora Smällen men stjärnor, galaxer, planeter och annat fyllde stjärnhimlen för den som vid detta tillfälle fann något ställe att betrakta den ifrån. Främst bland ljusen på himlen var supernovorna, exploderande stjärnor med en energi många miljarder gånger starkare än vår sol. Här är en sådan.
https://www.youtube.com/watch?v=MGxjIBEZvx0
Om supernovan slungade ut energi och lyste upp så finns det förstås en motsats, det svarta hålet. Obegripligt att sådana finns och ingen vet något om vad som händer i det - det bara finns där som en stor energitjuv. Inget man vill ha något att göra med. Det enda som - kanske – spiller ut från det är en gnutta Hawkin-strålning. Ett slags skräp.
https://www.youtube.com/watch?v=1vbJxM4xjOY
När Universum lugnat ner sig blev det alltmer diversifierat. Vi kunde glädja oss åt spännande galaxhopar som innehöll Mersey-galaxen med många skimrande stjärnor, bland andra denna:
https://www.youtube.com/watch?v=08083BNaYcA
Lite mer mörk materia innehöll Tamla-galaxen där vi kunde glädja oss åt starkt lysande stjärnor som The Supreme Star som inte bara sänder ut sfärernas musik utan också har en charmerande rörelse..
https://www.youtube.com/watch?v=JC-MDYopSoA
Den Amerikanska Västkustgalaxen också kallad Sativa-hopen, ett litet svenskt asteroidbälte som snabbt drog förbi och en ej namngiven pulsar (Who) lös upp stjärnhimlen tillsammans med stjärnbilden Strandpojkarna och mycket, mycket annat.
När vi nuförtiden blickar upp mot natthimlen ser vi de gamla stjärnorna alltmer dolda av mörk materia och faller alltmer i radio- och TV-skugga. Och mot oss, inför den slutliga undergången, är kometen Mellon på väg.
Men förutom en tidig soppa så har vi Big Bang att tacka för det mesta.
Frid
Lars
