perolarssextiotal

Det var den 14 september 1974. Undertecknad hade (Lycka!) via telefon från Umeå fått tag på biljetter till årtiondets konsert: Crosby, Stills, Nash  Young i London. På självaste Wembley stadium som man sett varje år i TV med FAcupfinalen. På scenen också Joni Mitchel och The Band. Tunga namn, onekligen.

Redan tunnelbaneturen dit var speciell; aldrig hade jag varit så hopträngd bland människor. De omtalade sardinerna i burken har mer rörelsefrihet, det vet jag.

Väl framme på läktaren vid 12-tiden kunde jag notera att flera runt omkring mig hade begripit något jag inte tänkt på: Ska man sitta på samma plats i 10 timmar så behöver man något att äta. Men vi var alla unga och entusiaster så när omgivningen hade klart för sig att jag rest ändå från nordliga Sverige så fick jag både vin och smörgås. Jag förde långa samtal om Jethro Tull och tidens aktuella musik med min högra granne från Birmingham.

Jesse Colin Young, The Band och Joni Mitchel intog scenen i tur och ordning innan de alla väntat på började spela vid sjutiden och mörkret intog himlavalvet.

Drygt tre timmar och 33 låtar senare lämnade jag fotbollsarenan, omtumlad efter att ha sett 144.000 händer klappa takten till avslutande Ohio. Mäktigt! Då rann ett par tårar efter mina kinder liksom de gjort tidigare när Joni Mitchel kommit in och lagt på en extra stämma till Youngs Only Love Can Break your Heart.

Annars var jag nog, ärligt talat, inte så imponerad av musiken. För fyrtio år sedan fanns inte ljudteknik som en stor arena behöver men det var också så att flera låtar var slarvigt framförda. Det intrycket bekräftades för ett par år sedan när det, till min obeskrivliga glädje, kom en DVD som återger hela konserten.

Men sådana tankar finns inte när jag lyssnar på den nu utgivna lilla boxen med 3 CD och en DVD med 40 resp 8 låtar från 9 av de 31 konserter kvartetten spelade under sommaren 1974. Wembleykonserten var finalen på turnén som bara innehöll stora arenor, unikt för sin tid. I boxen finns också en berättelse om turnén, hur den kom till och hur det gick.

Det är Graham Nash som varit drivande i projektet som, förutom dålig inspelningskvalité, säkert haft mycket att kämpa med de egon, särskilt Neil Youngs, som är inblandade. Men resultatet är lysande. De bästa framförandena av låtarna har valts ut. Redan det passionerade framförandet av andra spåret Wooden Ships bevisar att CSNY tillhörde världstoppen och det finns massor av toppar här. Ljudet är också oklanderlig 2010-talsstandard.

Sammansättningen motsvarar ett genomsnitt av de olika konserterna där låtarna varierade från totalt nästan 80 men hade samma upplägg med en elektrisk första del, sedan en akustisk med många solonummer och sedan hela bandet igen i fullt ös.

Många låtar nyskrivna, den här gruppen var inte den som ville vila på gamla lagrar. Ett Neil Young-fan kan glädjas åt att fem av hans låtar här ges ut för första gången officiellt med bra ljud. Undertecknad älskade Traces redan på Wembley. Även de andra är kända från bootlegs utom Goodbye Dick, en enminuters ”låt” Young spelade bara en gång just när den avskydde president Nixon hade avgått.

Fyrtio år är en lång tid. Men inte bara för mig och min stora upplevelse, utan för alla älskare av klassisk rock, är detta en efterlängtad utgåva. CSNY improviserar låtarna så att versionerna här avviker ofta mycket från de vi känner, och nästa aldrig till det sämre. Njut av energiska gitarrsolon, det drivande bas- och trumspelet och, självklart, vokala insatser av hög klass.

Klart dom var mina idoler! Och ännu är.

Per