perolarssextiotal

När 1968 började hade Rolling Stones en stökig tid. Mick o Keith hade tillbringat ett par nätter i fängelse och Brian Jones försvann allt längre bort i drogdimman. På den musikaliska fronten hade de släppt magplasket Her Majestic Satanic Request som LP och bedrövliga We Love you som singel.

I just det läget åstadkommer gruppen något som knappast kan beskrivas som mindre än ett underverk. Som singel släpps den suveräna Jumpin Jack Flash som toppar listan hela sommaren. Tungt riff. Typisk Stoneslåt och en av mina stonesfavoriter överhuvudtaget.

Senare till hösten kommer Beggars Banquet. En LP som inleder Stones verkliga guldålder (som slutade med Exile on Main Street fyra år senare). Efter att ha snurrat runt i en egen blandning av blues, rock och pop etablerar gruppen här en mycket mognare musik som blir en grund för den rockmusik vi hört i 45 år sedan dess.

Detta utan att här knappt finns några typiska rocklåtar. Istället en stadig omfamning av blues och country och dessutom lite känsla av folkmusik. Men det är ju den ursprungliga rockens byggstenar och Stones bevisar att stor musik måste ha en stadig grund att stå på.

Framförallt finns här ett intensivt jävlaranamma, mest uttalad i Micks passionerade röst och rockattityd. Att man vågade släppa plattan utan att toppa den med hiten Jumpin Jack Flash var modigt men den behövdes inte.

Plattan inleds på ett för sextiotalet unikt sätt: Två bongotrummor i flera takter med ett par skrik. Snart kommer ett par pianoackord och pulsande bas. Vi som kan vet att det är Sympathy for the Devil, en av gruppens stora klassiker. En låt som med tiden fått lite av ett eget mytologiskt liv. Bland annat påstods det att det var låten Stones spelade när en person slogs ihjäl i Altamont (De spelade Under my Thumb). Micks text, inspirerad av Bulgakovs klassiska roman Mästaren och Margerita tål självständig läsning och eftertanke som ytterst få rocktexter. Inte heller melodiskt liknar den något annat, men den har ett härligt sväng och återkommande, vassa gitarrinpass.

 http://www.youtube.com/watch?v=4BGRHwj6cE8 

Efter en sådan chocköppning skulle man kunna tro att resten försvinner i skuggan av öppningslåten, men icke. No Expectations är en innerlig, långsam, akustisk bluesballad med underbar slidegitarr som följs av countryvalsen Dear Doctor med den typ av flerstämsrefräng som bara Mick o Keith kan göra. Tunga Parachute Woman återför musiken till Stones typiska bluesrock. Här ska inte varje låt nämnas men baksidans Street Fighting Man och Salt of the Earth är två andra klassiker man inte kan gå förbi.

Alla 10 låtarna är viktiga bidrag till bilden av fulländad rockmusik av en grupp som nu funnit den stil som de aldrig skulle släppa. Det är lätt att hålla med Keith Richards som i sin biografi jublande konstaterar:

 ”Shit! Vilken skiva!”

 Beggars Banquet är fyra på min lista över sextiotalets bästa LP. I nästa artikel om listan är vi inne på prispallen!

Per

Samhällskritik och satir.

Var sextiotalspopen bara världsfrånvänt fixerad vid "pojke möter flicka" eller fanns det en "förproggig" samhällskritik? Javisst fanns det. Och det fanns till och med olika genrer.

Sjuttiotalspop riktade sig i första hand mot de orättvisor som man ansåg arbetarklassen vara utsatt för. Nationalteatern, Hoola Bandoola Band och NJA-gruppen är tydliga exempel på detta. Tältprojektet och liknande arrangemang samlade kulturarbetare under den gemensamma nämnaren musiken.

Sextiotalsproggen hade en inriktning som var lite annorlunda. Den hade sin udd riktad mot Medleklassen som man uppfattade som alltför konservativ och bigott. På sjuttiotalet var det som kom att kallas ungdomskulturen rätt etablerad men begreppet ungdomskultur föddes redan på sextiotalet och den måste definieras och vilket var lämpligare att sätta den i relief mot om inte föräldragenerationen. För oss som växte upp på sextiotalet stod kampen snarast för rätten att ha långt hår och klä oss i det nya modet än att ha ett klassmässigt perspektiv. Det är ju inte konstigt eftersom modsrörelsen föddes i medelklassen. I Göteborg, min hemstad, var konflikten också tydlig mellan medelklassens mods ("siskor") och arbetarklassens raggare och knuttar ("böss" eller "sunar"). I England såg det lite annorlunda ut eftersom landet fortfarande led av den ekonomiska backlash som kriget fört med sig. Modsen var hårdare och hade en annan klassmässig förankring. Se filmen "Qudropheniea".

Men, som sagt, ungdomsrörelsen måste hitta sin motpol och inte sällan blev det medelklassen. Här hånar Manfred Mann sin exflickvän som valde en välartad gosse framför honom själv.  

http://www.youtube.com/watch?v=EnTdbLB-Wt0

Tristessen i medelklasslivet beskrevs av Rolling Stones i "Mothers little helper" där små gula piller hjälpte husmodern genom långa tråkiga dagar.

http://www.youtube.com/watch?v=tfGYSHy1jQs

Helt saknades dock inte klassperspektivet. The Kinks var en grupp som hämtade mycket inspiration från den verklighet de kunde iaktta och själva varit del av. Denna video tilläts inte sändas av BBC oklart av vilket skäl, men effektiv samhällskritik är det.

http://www.youtube.com/watch?v=i0WPC-N3UYE

I USA såg ungdomsrörelsen annorlunda ut. Samhällskritiken fick fart först med Vietnamkriget och modsstilen fick aldrig fäste på samma sätt som i Europa. I USA gick man mot Flower power och den traditionella amerikanska frihetsdrömmen – en motorcykel på väg någonstans... "Rednecks" var den gina fienden.

http://www.youtube.com/watch?v=mJS8j9YYB9w

Mycket kan sägas och skrivas om den politiska inriktning av sextiotalspopen. Jag kommer att återkomma till detta känner jag.

Keep rockin´

Lars

Hurra! Jultomten kom med flera CD jag ville ha! Sex av denna Julaftons runda gobitar kom med boxen Made in California där Beach Boys sammanfattar 50 års karriär.

En box ska bedömas efter design, information och främst låturval. Eftersom tidningarnas recensenter sällan ger sig på boxar, och när dom gör det slarvar ofta enligt min uppfattning, gör vi här en genomgång.

I avdelningen design duger bara högsta betyg. Formatet är LP vilket gör att boxen lätt går in i vinylsamlingen – en glädje för oss med många boxar som skapar kaos i hyllan med alla sina konstiga format. Omslaget har en gulbrun färg, precis som sanden på stranden, och är skönt mjukt att hålla i. Lite lyxfeeling.

72 sidor med ca 200 bilder. En enkel men trevlig översikt över historien ges genom citat från bandmedlemmarna. Inte fantastiskt men helt OK. På de sista sidorna återges samtliga musiker som medverkat på plattorna från A till Z. Möjligen lite överskottsinformation men ändå kul.

De sex skivorna ger drygt 7½ timmars musik som kan delas i tre delar. 4½ CD bjuder på en karriärgenomgång med 103 låtar omsorgsfullt kronologiskt sorterade från Surfin till Isn´t it Time från 2012. För varje låt anges förstesångare vilket jag som inte kan sånt utantill gillar. Så gott som alla hitsen (vi kan leva utan Bluebirds over the Mountain) är med.

Till detta LPspår, udda låtar som ett par baksidor och låtar som utgivits lite i skymundan på senare samlingsplattor. Självklart kan man sakna en och annan personlig favoritlåt och tycka vissa val felaktiga. Men på det stora ett fint urval. Några helt outgivna varav en, Back Home är från 1963. Inte alls dum. Riktigt bra är Why Don´t They Let Us Fall in Love från 1980. Versionen av Da Doo Ron Ron från samma tid visar dock att gruppen då hade tappat originalitet och känsla. Många låtar i annorlunda mixar men, ärligt talat, märker inte jag någon skillnad att uppmärksamma. Nog så bra, Beach Boys var bäst precis som vi hörde dom när det begav sig. Good Vibrations är i singelns monomix vilket känns befriande efter alla de versioner som kommit med bara den låten.

15 liveinspelningar fyller ut femte CDn. Genomgående bra och en perfekt avslutning med Summer in Paradise från 1993. Kul att höra gruppen ge sig på Runaway och The Letter år 1965 resp 67. Kanske inte toppbra, men ändå. Scenversionen av Vegetables är riktigt kul. Carl Wilson drar ett tungt last som förstesångare och är, naturligtvis, genomgående mycket bra.

CD6 är 31 spår för de sanna nördarna. 10 är tidigare outgivna låtar och resten udda versioner. Bara 2 spår tidigare utgivna. Det är intressant att de 1977 vågade sig på You´ve Lost That Loving. Inte så dum, men så klart utan Rightious Brothers suveräna soulkänsla. För att ta ett annat exempel är Dennis Wilsons My Love Lives on från 1974 riktigt bra.

Kanske är en sådan synpunkt lite petig men det hade känts bättre om alla outgivna låtar hade koncentrerats till slutet. På skiva sex får vi nämligen en annan inspelning av nämnda Back Home och en av California Feeling som i annan version hörts tidigare. Onödigt.

Lite småaktig kritik kan tyckas men innebär att Beach Boys box Made in California inte får det allra högsta betyg som en 50års sammanfattning av denna fantastiska grupp borde ha. När man ändå var så pass nära borde man gjort den helt perfekta boxen!

Ändå är den en självklar del av samlingen. Jag menar, en bra sammanfattning av Beach Boys fantastiska karriär i en underbar förpackning, vem kan leva utan det??

Per

Phil och Don hade musiken i blodet efter sin uppväxt i en mycket musikalisk familj. Redan i slutet av femtiotalet fick de sitt kommersiella genombrott med "Bye, bye, love" som 1957 landade på Billboards andraplats. En rad hits följde fram till gruppens splittring 1973. För att nämna bara några: "Bird dog", "Wake up little Susie", "All I have to do is dream" och "Cathys clown". 1983 återförenades gruppen efter det att respektive solokarriär visat sig vara mindre framgångsrik. Det enda som hänt av betydelse var Phil´s återbesök på Englandslistan tidigt 1983 med singeln "She means nothing to me" tillsammans med Cliff Richard. Denna enformiga och tungfotade låt gjorde, trots alla viga damer i videon, få glada.

http://www.youtube.com/watch?v=DgEI9IdJAhc

Ett par album senare som inte satte några större spår slutade gruppen turnera 2005. Sannolikt var ett av skälen till detta de lungproblem som Phil ådragit sig efter ett livslångt rökande. Detta blev också, enligt hans hustru, senare hans död den 3 januari i år. Rökning dödar.

Nej, gruppens tid var sextiotalet. "Bye, bye love" var skriven av F&B Bryant, ett låtskrivarpar bestående av makarna Felice och Boudleaux som blev något av huvudleverantörer till bröderna Everly. Många beskriver Everly Brothers som ett rockband eller som r&b-band men det tycker jag är fel. Det går inte att ta miste på att bröderna hade sina rötter i countrymusiken och det var den som de utvecklade. Annars är det svårt att kategorisera det sena femtiotalets popmusik eftersom allt var en del i den "melting pot" som skulle bli sextiotalspop. Och visst finns det band till exempelvis Buddy Holly i deras musik? Det  går emellertid inte att ta fel på deras sound med dess pricksäkra stämsång.

http://www.youtube.com/watch?v=xCWMMKS6W4Q    

Andra bidrag till brödernas katalog som levererades av "F&B Bryant är några av deras främsta hits. Hör här några exempel:

http://www.youtube.com/watch?v=tbU3zdAgiX8  

http://www.youtube.com/watch?v=4X7b2E_Jq-k

Förutom deras imponerande hitkatalog så är nog brödernas främsta insats som inspiratörer. Det går inte att missa vilket inflytande de hade över sextiotalspopen. Band som exempelvis Beatles och Rolling Stones säger sig vara inspirerade av Everly Brothers. En rad, sinsemellan så olika, artister gjorde också covers på deras musik. Till dem hör Roy Orbison, R.E.M och Simon and Garfunkel,  

 Min personliga favorit är också deras största hit och sista listetta i USA, "Cathys clown" som de skrev själva. Aldrig har väl försmådd tonårskärlek skildrats bättre.  

http://www.youtube.com/watch?v=hpgo3Lkns5s  

Tack för musiken!

Lars

Den som följt musikpressens listor under många år vet att när det gäller historiens bästa LP är det två som ofta återkommer bland de främsta. En är Beach Boys Pet Sounds. (Vilken som är den andra tänker jag inte ta upp här.)

Plattan är så omskriven att det egentligen inte går att tillägga något.

Från den inledande orgelfiguren i Wouldn´t it be Nice till den sakta borttonande instrumentalslingan i Caroline No finns här en harmonisk elegans och ett melodiskt överdåd som popmusiken aldrig tidigare, och knappast därefter heller, varit i närheten av.

Skivan är spetsad av tre singelhits. Wouldn´t it be Nice har det perfekta upptempot att inleda skivan. God Only Knows konkurrerar med Good Vibrations om att vara det bästa Beach Boys överhuvudtaget släppte ut. De olika instrumentalstämmorna vävs ihop till en mjuk, behaglig och oemotståndlig väv och Carl Wilsons röst låter rent himmelsk vacker. Sloop John B är däremot ett skönt avbrott mot LPns övriga karaktär, en rakare och enklare skriven hitlåt som sitter direkt.

Men i övrigt är Pet Sounds en enda lång, mäktig uppvisning i snygga, omsorgsfullt utmejslade melodier. Känslan av att Brian Wilson lyssnat mycket på, och kan, klassiskt musik är ofrånkomlig. Visst är världshistoriens popmusik rik men räcker ändå inte som inspiration till det här.

Det är inte bara melodierna som gör Pet Sounds utan ännu mer de hela tiden mångbottnade, rika arrangemangen som gör upplevelsen så rik. Det är inte heller låtarna tagna som enskildheter (God Only Knows undantagen) som gör plattan så fantastisk utan det är helheten av snygga arrangemang som avlöser varandra.

Rock´n roll kom en gång till för att ungdomen skulle ha kul. Men med tiden kom rock och pop att stavas konst och kultur (åtminstone delvis). Pet Sounds har en mycket stor del i den utvecklingen.