perolarssextiotal

Detta blogginlägg är en hyllning till Mariska. Jag repriserar det gärna.

Saker och ting tar slut. Nya börjar. Decennier tar slut. Folk dör. När 1969 oundvikligen talade om för oss att ett decennium var slut brydde vi oss inte. Sjuttiotalet skulle ju komma. Och det gjorde det. Med progg, hårdrock och annat. Som sedan blev punk och disco och annat. Men sextiotalet var definitivt över. Och det slutade inte med Beatles sista plattor eller någon mytisk takspelning. Det slutade med en fantastisk låt framfört av en fantastisk grupp som bara hade en egentlig hit – ett one hit wonder. Sångerskan rörde aldrig en cigarett, drack alkohol eller pysslade med droger. Vid hennes första möte med de övriga – manliga – bandmedlemmarna såg hon dem i ögonen i tur och ordning och sa: "Ni ska inte inbilla er att det blir nåt sex". Helhylletjej, alltså. Med skinn på näsan. Med de vackraste ögon man bara kunde tänka sig. Alltid i sin stora peruk. Påminde lite om Nico i Velvet underground. Fast med sångröst, om du förstår vad jag menar. Låten som blev gruppens stora hit har jag alltid tänkt mig som handlandes om henne. Farlig skönhet. Hon dog i cancer den 2 december 2006. Få känner hennes namn, nästan alla har hört henne sjunga. Mariska Veres heter hon. Hon förtjänar att minnas.

Mariska hade både romskt, tyskt och franskt påbrå. Hennes sångkarriär inleddes i gruppen Les Mysteres 1963 och via ett otal andra band hamnade hon slutligen i Shocking Blue. 1968. Robbie van Leeuwen, gitarrist och sångare i gruppen skrev låten – Venus. And the rest is history. Vem vet hur många covers det har gjorts? Bananaramas är kanske den mest kända. Den toppade top 100 i USA 1986. Otroligt nog – usel cover.

Venus förenade i sig mycket av det som var sextiotalets musiksjäl. Magi med få ackord. Den bygger egentligen bara på Em och A. Enkelt alltså, men med ett inledande B sus 4 (tror jag) som ger djup, Texten på gränsen mellan det banala och det psykedeliska. Ett tight band med en rullande gitarr och en stödjande bas. Och så Mariska. Som inte bara låter som en inkarnation av flera av sextiotalets popsångerskor, inte minst Julie Driscol, Dusty Springfield och – som sagt – Nico Och hon – och nu får alla politiskt korrekta feminister ursäkta mig hon ser också ut så. Snygg, cool och sexig (ber om ursäkt igen).

Venus och Mariska är en vacker och värdig slutpunkt på det mest fantastiska musikdecennium världen sett. Sextiotalet är sedan länge slut och Mariska är död. Det är definitivt. Men vår blogg fortsätter. Om en vecka skall Per skriva om…. tja, titta in så får du se. Men visst måste vi först lyssna på Mariska?. Man tröttnar ju aldrig.

Vi ses.

Lars

På Facebook är jag medlem i en grupp där det diskuteras musik från femtio- och sextiotalet. Väldigt kul och ofta informativt men ibland fastnar vi i diskussioner om vad som är "bra" och "dåligt". Det är ju lätt meningslöst eftersom det rör sig om en högst personlig upplevelse. Häromdagen hade någon lagt upp "I see the rain" med Marmalade, mest kända för sin cover på "Obladi..". Jag anmärkte att jag inte gillar gruppen särskilt mycket och det väckte en del reaktioner från andra som gör det. Men då slog det mig att jag inte vet särskilt mycket om gruppen så jag kollade lite.

Gruppen, som är skotsk, hade sin mest framgångsrika tid mellan 1968 och 1972 med en radda hits i UK. Och i Sverige visade det sig – jag kom bara ihåg Obladi. Gruppen bildades tidigt sextiotal under namnet Gaylords och fick sin första skivframgång 1963 med en Chubby Checker-cover. Efter spelningar i Tyskland landade de i London för klubbspelningar i mitten på sextiotalet och byggde underhand ett rykte som skickliga musiker. En udda sak är att sättningen inte hade någon kompgitarr utan Pat Fairly som börjat som kompgitarrist spelade istället på en sexsträngad bas.

1967 började de en lång sejour på legendariska Marqee Club i London och turnerade flitigt tillsammans med tidens mest kända band. 1969 blev de listetta i UK med Obladi vilket får betraktas som deras slutliga kommersiella genombrott. Därefter följde ett antal hits fram till 1972 då gruppen geld in i en period av byte av medlemmar och musikaliska motsättningar och gjorde en klassisk fade out…

Nå, jag tycker inte Marmalade tillhör några av de främsta grupperna från tidsperioden. De var långtifrån dåliga men saknar den energi och det egna sound som så ofta är karaktäristika på "bra" musik. Jag tycker de är lite sega och tungfotade och låter som ett cover-band om du förstår vad jag mear.

Men här kommer några smakprov så får du döma själv:

Lars

Jag har då och då slirat på begreppet sextiotalspop tidigare och bland annat skrivit om Mose Allison, den fantastiske jazzpianisten. Skälet till att jag tillåter mig dessa övertramp är nog en ganska vidsynt tolkning av begreppet sextiotalspop. För vad är egentligen pop om inte populärmusik? När man betraktar utbudet i det gyllene musikdecenniet så ser man en imponerande mix av genrer. Det behöver väl inte sägas att till exempel blues, r&b, och rock alla är grenar på samma träd. Och lyfter man blicken något så ser man också vispop och – och det är min poäng – jazz. Jazzmusiken spelade stor roll för sextiotalspopens utveckling och fusion var inte ovanligt, se Manfred Mann för att at ett näraliggande exempel. Så efter detta försvarstal så vill jag kort presentera Jan Johansson, definitivt en av våra främsta musiker genom tiderna.

Jan föddes 1931 i Hälsingland och avled tragiskt i en bilolycka 1968. Bakom sig hade han då en lysande musikaliska karriär både som kompositör och musiker. Han spelade tillsammans med sådana giganter som Arne Domnérus, Georg Riedel, Egil Johanssen och Stan Getz. Folkkär blev han som kompositör till denna lilla dänga som du finner nedan:

Det finns några exempel på svenska jazzexporter och kretsen kring Rune Gustafsson och Jan som alla fick internationella framgångar. Och det förvånar inte när man hör musik som Night in Tunisia

 Men det är förstås Jazz på svenska som man i första hand tänker på i samband med Jan Johansson. Klassiska blå jazztoner som gifter sig väl med svensk folkton var väl något som ingen kunde vänta sig för Jans platta. Att den blev en succé kan inte förklaras på annat sätt än att hans moderna tolkningar av folkvisa träffade en nerv hos svenska folket (och så finns det dom som påstår att det inte finns svensk kultur).

En knepighet han hade att brottas med var tonstegen på pianot som var för stora för att klara de ursprungliga melodierna. Han mästrade denna fråga fantastisk med sina tangentglidningar som gav klaviaturen den nyans som behövdes.

Juvelen i kronan är förstås Visa från Utanmyra.

Den går rakt in i hjärtat – eller hur?

Lars