perolarssextiotal

Jag fortsätter min kronologiska resa i George Harrissons självständiga bidrag till Beatles musik. Och hamnar denna gång på det vita albumet, det självbetitlade The Beatles där hans "Savoy truffle".

Som sådär hälften av materialet på detta dubbel-album  kan man inte, med bevarad självrespekt, göra något annat än att placera låten i kategorin skräp. Detta trots att jag gillar den lite täta shufflerytmen och ett tight blås. Men den låter ofärdig, som om Harrisson liksom tröttnat på låten innan den var färdig. Ett fortsatt arbete hade kunna resultera in en riktigt bluesig och rytmisk låt men nu känns den bara slarvigt utförd. Texten ska vi inte ens tala om – den bygger helt på Eric Claptons böjelse för godsaker och innehåller bland annat receptet på innehållet i en ask "Good news". Med tanke på hur pretentiös han kan vara så är den meningslösa texten en ren nödlösning.

http://www.youtube.com/watch?v=IPmaaTcxW2o

Och så, som så vanligt med  den ojämne Harrisson, höjer han sig genast till sin bästa nivå med "Long, long, long" från samma dubbelalbum. Ett typiskt Harrisson-sound av meditativ typ med en text som vid första påseendet är en kärlekssång. Det är det förvisso men inte till någon frånvarande flicka utan det är en försoningssång till Gud, kanske Jesus. Musikalisk anar man ett släktskap med Dylans "Sad-Eyed Lady of the Lowlands".

En kuriosa anar hör man i slutet av låten som låter lite skramligt. Det är inte bara Ringo´s bidrag utan också resultatet av att man har en vinflaska stående på Hammondorgeln som oplanerat kommer i vibration av basgångarna i orgeln.

http://www.youtube.com/watch?v=KQVNkp_TFVs

På Let it be-albumet är Harrisson tillbaka med en låt som visar på hans mångsidighet. Här excellerar han i enkelhet när han presenterar en charmig rak tolva som är hur cool som helst. Bluesigt men ändå med en poppig framtoning hyllar han Delta-bluesen och en av dess frontgestalter, Elmore James som också nämns i texten. Låten är en kärlekssång till Patti Harrisson, långt innan Eric Clapton snodde henne från George..

http://www.youtube.com/watch?v=N6nhCLFzXUI

Lars

Att plattan en gång inköptes för mitt livs första tipsvinst (10 rätt!) är bara en oväsentlig notis. Younger Then Yesterday kommer med på listan, i svår konkurrens från föregångaren Fifth Dimension, på självklara musikaliska meriter.

Med föregångaren hade The Byrds tydligt börjat komma ur den egentligen ganska smala folkrockstil som gruppen hade etablerat med genombrottet Mr Tambourine Man. Eight Miles High var en stor uppvisning i hur den stämsångsdrivna folkrocken kunde gå en mer psykedelisk väg.

Med Younger than Yesterday fortsattes den resan samtidigt som gruppens nästa steg, som föregångare för countryrocken, började ta fart och de ursprungliga folkrockstilen hölls vid liv. Allt detta i flera härliga låtar.

Plattan öppnar med So you Want to be a Rock ´n´roll Star som är en för Byrds ovanligt rak rocklåt. Att Roxette spelade den live kan noteras. Per Gessle har bra smak! Ändå är den efterföljande Have You Seen Her Face vassare, en rocklåt med både bett och melodi.

 http://www.youtube.com/watch?v=YHOgkj7OuvQ

Men första sidans, ja hela LP:ns höjdpunkt, är Crosbys läckra Everybody´s Been Burned. David framför den aviga melodin med känsla och Chris Hillman trycker på med en flödande baslinje. Psykedelisk rock blir aldrig snyggare än så här.

 http://www.youtube.com/watch?v=I7Uh8933Jvs

Hillmans intresse för country präglar hans tre andra bidrag, inga kioskvältare men habil countrypop. Ankaret på sid två är annars My Back Pages. Efter några år utan singelhits återvände gruppen till ännu en Dylan-cover och frågan är om inte denna är den allra bästa gruppen gjorde (de släppte 15 Dylancovers). Skivan slutar med ännu en läcker rockare, Why. Oj så snyggt det blir när Crosbys sångstämma ligger lite tätt under de andra och klangerna från den 12-strängade Rickenbackern breder ut sig!

 http://www.youtube.com/watch?v=2TMywqaa7Rs

Byrds kunde kombinera flera musikstilar på ett sätt som gjorde att allt ändå lät ingenting annat än The Byrds. Det demonstreras tydligt på Younger than Yesterday. Den åttonde bästa LPn från sextiotalet.

Plats nio tas av en platta som jag hyllade så nyligen att det verkar dumt att ge den ytterligare ett eget inlägg. Jerry Lee Lewis extraordinärt röjande spelning i Hamburg 1964 blir listans enda live-platta, alltså årtiondets bästa inspelad på scenen. Här en länk till den artikeln.

 http://perolarssextiotal.blogg.se/2013/june/the-killer-kills.html

 Per

Häromdagen sa min brittiske vän Eric när vi kom att prata pop över en pilsner: "Lars. you´re a sucker for happy pop". Han har nog rätt. Jag har alltid gillat den lättillgängliga, lite minimalistiska popen. Mirakler på tre ackord som "Bad moon rising" och "She belongs to me". Och slänger man in ett mollackord så får man låtar som "Donna" och "Sealed with a kiss". Soft och lättillgängligt, kort sagt. Möjligen påverkar denna kärlek också mina blogginlägg så idag ska jag nyansera bilden av sextiotalspopen med några udda figurer.

Alice Cooper sägs vara skräckpopens fader, men han hade en föregångare i Screaming Lord Sutch i England. Sitt artistnamn tog han från Screaming Jay Hawkins, blussångaren. Lorden, var inte någon riktig lord men regelbundet kandiderade till parlamentet för sin egen skapelse "National teenage party". Dock utan någon större framgång.

Bättre gick det med musiken där det mörka och en smula bisarra dominerade. Lorden fick en viss popularitet och har väl idag kultstatus. Den låt han är mest känd för är väl "Jack the ripper" som han ofta var utklädd till. Scenshowen inkluderade en entré ur en kista, knivar och skallar.

http://www.youtube.com/watch?v=c2ZsWENob1s

En annan figur utöver det vanliga var Mrs Miller, en amerikansk sångerska som på sextiotalet gjorde sig känd för – minst sagt – personliga tolkningar av populära låtar som "Downtown", "Strangers in the night" och "Moon river". Hon besvärades vare sig av sångröst eller självkritik utan tog sig an de mest krävande låtar med stort självförtroende. Detta återspeglades också i namnet på hennes första album "Mrs Millers greatest hits" från 1966. Hon sålde en kvarts million skivor på tre veckor!

Ursprungligen var Connes Miller klassiskt skolad och hade givit ut ett flertal skivor med, bland annat, barnvisor innan henens karriär tog den nya vändningen.

Mrs Miller var, i sin nya karriär, tonsäker som en fabriksvissla och taktsäker som ett kylskåp.

http://www.youtube.com/watch?v=-zKCQK0apKc

Lars

Sakta men säkert har så utgivningen av tidigare gömda Dylaninspelningar, Bootleg Series, nått sin tionde upplaga. Den första kom för 22 år sedan och nästan alla har givit oss Dylanfans något att beundra och tacka för. Att det skulle finnas mycket fantastiskt i skattkamrarna visste vi och hur härligt är de inte att ha det i skivhyllan!

Denna dubbel-CD är inspelningar från åren runt 1970 men fokus på LPn Self Portrait, fortfarande den sämsta LP något av rockens största namn någonsin levererat. Det enda roliga med den är Dylans självporträtt på omslaget som visar hans fallenhet för måleri.

”What is this shit?” var inledningen på tidningen Rolling Stones recension, skriven av den kanske allra störste skribent rocken haft, Greil Marcus. Vilket genidrag är det inte att låta just honom skriva merparten av texten i den förnämliga lilla skrift med många bilder som medföljer CDn (Spotify: släng dej i väggen!!). Marcus gör en insiktsfull analys av denna utgåva och guidar elegant genom de 35 låtarna.

9 av dessa är inspelade samtidigt med Self Portrait men kom, märkligt nog, inte med på plattan. En del gamla standards, ett par egna och ett par skrivna av kollegor i folkmusikrörelsen. Flera pärlor, kanske främst Eric Andersens Thirsty Boots, melodisk folkmusik på topp.

9 + 8 är nya versioner av låtar som ut på Self Portrait respektive den efterföljande New Morning. Ofta avskalade, utan de bedrövliga instrumentpålägg som gjorde även vettiga låtar så hemska på Self Portrait. Men förändringen går även ett par gånger åt andra hållet. New Morning med tufft blåskomp är verkligen kalas liksom stråkarret på Sign on the Window. George Harrison medverkar på två spår, inte de bästa men med tanke på hur Lars lyfter fram honom på bloggen måste det ju sägas här. CD 2 avslutas med en mästerlig version av When I Paint my Masterpiece med Bob på pianot.

Bob sjunger varenda låt med känsla och eftertryck som man nästan glömt att han hade då. Liksom på andra utgåvor av Bootleg Series får vi ett suveränt fräscht ljud. Man nästan väntar sig att Bob, 29 år ung, ska komma ut ur högtalaren med gitarren i handen.

Med Another Self Portrait förändrar vi vår uppfattning om hur Bob Dylan var runt 1970. Han var även då den stjärna vi kände honom som innan. Det känns riktigt skönt att kunna glömma Self Portrait på allvar.

Att jag redan längtar efter nr 11 behöver inte sägas.