perolarssextiotal

Pete Quaife är död. Pete avled den 23 juni, 66 år gammal i sviterna av den njursvikt han länge levt med.

Pete var en av grundarna av Kinks. Tillsammans med Ray och Dave Davies bildade han 1963 The ravens som inte långt därefter blev The Kinks. Mick Avory kompletterade kvartetten. Pete lämnade Kinks 1969 och hade sedan en blygsam karriär med bland Mapleoak men arbetade huvudsakligen som tecknare och artist. Han bodde i Danmark under sjuttiotalet och återvände också dit 2005.

Som musiker och basist var väl Pete inte lika nyskapande som andra som Bill Wyman och Paul McCartney, men han var habil och nog genom sin tillbakadragenhet ett välkommet inslag i Kinks som tid efter annan stark påverkades av bråken mellan bröderna Dave och Ray.

Han har i senare intervjuer uttalat att han inte var särskilt nöjd vare sig med Kinks material eller med sin egen insats i gruppen. Det enda album som han var nöjd med var ”The Kinks are The Village Green Preservations Society” från 1968, för övrigt det sista album han medverkade på. Plattan är till sin karaktär nostalgisk, tänk ”Strawberry fields” och ”Penny lane” om än i en mer pastoral miljö.

Pete fortsatte emellertid att spela på hobbybasis och återföreningar och andra konstellationer av hjältar från sextiotalet medverkade han flitigt i. Här är ett exempel från 2004 med bland andra Micka Avory och Dave Clark. Pete vid basen förstås.

http://www.youtube.com/watch?v=iOxLTQC1vGw

Tack ska du ha Pete!

Lars

 

   

---

Det är fyrtio år sedan sextiotalet tog slut. I vart fall för puritanerna. Jag räknar nog de första två åren in på sjuttiotalet som sextiotal i någon slags musikalisk mening. Och därför känns det inte främmande att presentera tio i topplistan från 27 juni 1970.

1.     Pretty Belinda med Chris Andrews. Chris studsar på i välkänd stil men når väl inte upp till sina bästa inspelningar som Yesterday man.

http://www.youtube.com/watch?v=QAUGG9oqDgM

2.     Up around the bend med CCC. Vem räknar väl inte detta tungt svängande band bland sina favoriter. Den envisa fuzzade gitarren och energin i Fogertys stämma placerar denna bland de bästa. Och videon är så charmig.

http://www.youtube.com/watch?v=cyyIbRGqp-Y

 

3.     Gimme dat ding med Pipkins. Pipkins är också namnet på en charmig engelsk barnserie i TV om bland andra haren Hartley (en riktig karaktär!). Mycket pedagogisk också. Låten härrör emellertid från ett annat barnprogram i engelsk TV, ”Oliver and the overworld” där ett par tecknade figurer framförde duetten mellan bas och falsett.

http://www.youtube.com/watch?v=YEEy615Jzg4  

4.     Los Incas med El condor pasa placerade sig som fyra. Här är deras originalversion från 1963. Många versioner av denna superhit gjordes. Mest känd förstås den från Troubled Water-LP:n.

http://www.youtube.com/watch?v=GSwu8-ohoWs

 

5.     Spirit in the sky, Norman Greenbaum. Återigen generöst fuzzad gitarr och en Jesusliknande Norman ger oss en kristen lektion och lite förtröstan inför det oundvilkiga.

 http://www.youtube.com/watch?v=WPPlGFh6OpQ

 

6.     Cecilia med Simon & Garfunkel. Från deras sista studioalbum. Och alldeles säkert det bästa. Cecilia är väl inte det starkaste numret men förvarar ändå sin plats väl på plattan. Särskilt gillar jag den stökiga och ”klappriga” bakgrunden. Plattan som sådan präglades av motsättningarna mellan Paul och Art och i slutet av ”So long Frank lloyd Wright” (en låt som jag skall återkomma till hör man Paul sjunga ”So long Artie”.

 

http://www.youtube.com/watch?v=SvlM67QT-4E

 

7.     Roger James Cooke Today I killed a man i didn´t know.

Denna inspelning hittade jag vare sig på tuben eller Spotify. Gör inte så mycket för jag minns den som ganska smörig. För att styrka detta påstående får du höra den med PJ Proby som låter väldigt ”Cashig”. Men inte ens PJ:s magnifika stämma räddar den. Och visst är det lite Green berets” över den=

 http://www.youtube.com/watch?v=HFeF6g31Oqw

8.      Send me a postcard med Shocking Blue. Få inspelningar med denna grupp vara dåliga. Inte den här heller, men långt från maffiga ”Venus”. Men Mariska Veres röst…………..

http://www.youtube.com/watch?v=uKNKbGY3BMM

Det blev en delad åttondeplats med Joe Dolans Your such a goodlooking woman. En låt och en sångare i Tom Jones Och Engelbert Humperdinks tradition. Och inte alls dåligt. En riktig dänga som jag tror de flesta kan nynna med i.

http://www.youtube.com/watch?v=tfm0Vsh5Tjo  

10 Early morning rain. Rank Srangers.

Mats Rådbergs gamla countrygrupp gjorde inte utan framgång en cover på Peter, Paul and Marys gamla svängiga hit.

http://www.youtube.com/watch?v=H_JURPWGa1c  

 

Så där såg det ut och sådär lät det. Håll tillgodo och nu väntar väl, sill o snaps o jordgubbar?

Trevlig midsommar!

Lars     

Idag är det fest i Tierp. Festens syfte är att gratulera Per till att ha uppnått en ny vördnadsbjudande ålder. Tyvärr kan undertecknad inte medverka men vill ändå instämma i hyllningarna. På detta sätt.

Per är en hyvens kille, för att använda ett nästan K-märkt uttryck. Det har jag lärt mig över åren som vi umgåtts här på bloggen. Jodå, det är faktiskt ett sätt att umgås även om det kompletteras med ett ivrigt mailande och gemensamma konsert- och krogbesök.

Bloggläsaren har förstås redan noterat Pers entusiasm för och kunnighet på vårt gemensamma intresseområde. I kombination med hans säkra stilistik blir han, i mina ögon, den perfekte sextiotalsmusikbloggaren, om det nu finns ett sådant ord. Till detta en god kamrat och en alltid lika spännande diskussionspartner.

Så gratis, Per!

Och vad passar väl bättre än att spela än just denna min favorit för födelsedagsbarnet? Vi blir äldre, men………….

http://www.youtube.com/watch?v=umrp1tIBY8Q

And the blogg goes on.

Lars

PS Missa inte Pers fredagsinlägg här nedan. DS

 

 

Moody Blues hade två karriärer. Det började 1965 när kvintetten från Birmingham slog med Go Now. En sådan där omisskänlig låt man känner igen redan från inledande "we´ve already said, good-bye", direkt följt av pianots tretaktsackord. En tuff soulballad där sångaren Danny Laine glänste. Moody Blues blev ännu ett originellt, läckert band bland de många originella, läckra band som slog igenom just då.

http://www.youtube.com/watch?v=qLgdcGEqgcw

Efter den stora hiten blev det märkligt tvärstopp vad gäller listplaceringar. Gruppen gav sig på ganska svåra låtar men jag förstår fortfarande inte att jag kunde vara nästa ensam i hela världen att älska en så läcker låt som Everyday. De låg så elegant någonstans emellan pop och soul med en liten bluesbotten i mitten.

Danny Laine gav upp efter ett par år men gruppen hittade en ersättare i Justin Hayward. Han hade en mjukare stämma och gruppen bytte stil till en mjukt melodisk och harmonisk. 1967 gjorde de LPn Days of future passed tillsammans med en symfoniorkester. Där fanns avslutande Nights in white satin, en låt som tydligt visar hur långt musiken hade utvecklats på bara ett par år. Detta var tiden man gick i gymnasiet och den LPn gick alldeles utmärkt att "lura" musikfröken att få lägga på när den klassiska musiken gjorde lektionen väl stel.

http://www.youtube.com/watch?v=QGFVkM-2XO8&feature=PlayList&p=851ADDC2BCF533B3&playnext_from=PL&playnext=1&index=7

Det blev en storstilad början på en ny väg där Moody Blues gjorde den ena snygga LPn efter den andra fram till 1972. var och en en händelse. De var starka i den så kallade symfonirocken. Alla medlemmar utom trummisen  var bra på att skriva låtar med en personlig snits och de kunde också alla sjunga vilket gjorde det lätt att göra mäktiga stämmor. Tangentinstrumenten utvecklades hela tiden. MB var tidigt ute att fullt utnyttja mellotronen och skivomslagen deklarerade stolt att alla instrument på skivan spelades av gruppen.

Till det ska läggas att LP-skivorna hade otroligt snygga omslag. Färgstarka målningar och en slags Tolkienstämning. Mytisk och mystisk.

Soundet var varmt och mysigt från början till slut. Harmonierna breda. Det kunde i de starkaste låtarna av Hayward bli ganska högtidigt men där fanns också flöjtisten Ray Thomas mer trallvänliga nummer. LP-skivorna sålde bra och varje utgåva var en händelse då. Några singel-hits blev det däremot inte även om Question överraskande slog 1970. 

Efter 1972 tog gruppen några års paus. Medlemmarna gjorde soloplattor som var ok men visade att det var som grupp de fungerade. De återkom 1978 med en ny LP men jämfört med vad de gjort tidigare var det inte så märkvärdigt. Min kärlek var över. Den tidigare alltid närvarande lyckokänslan när de varma klangerna kom ut ur högtalarna infann sig inte.

The Moody Blues tog sextiotalets popmusik stora kliv framåt. Deras inledande karriär som ett brittiskt dåtidsband med soulambitioner var orginell och läcker men kanske inte så värst mycket bättre än andra bands. Men den andra karriärens symfonirock var bättre än Procul Harums och betydligt mer hörvärd av The Nice. Där fick popmusiken en ny dimension. Kanske blev den en smula mer "vuxen", men i mina öron var det lika spännande och läckert som något annat man hörde.

Idag sägs symfonirocken uppleva en renässans. Tyvärr gäller det mest 70-talets efterföljare, även om jag också värderade Genesis, Yes och några av det andra högt. Men Moody Blues har inte den plats i rockmedvetandet de förtjänar. Än.

Per

Så har ännu en legend gått ur tiden. Rock-Olga var inte den största i den tidiga svenska rocken men var den enda tjejen bland grabbarna. Hennes signaturlåt var What you´ve done to me som inte gavs ut på skiva med henne på 50-talet. 

Rock-Olga slog igen i en talangtävlning här i Uppsala. Hon kom tvåa. Artistnamnet kom till av en slump. den som ledde tävlingen kände en tjej i Stockholm som sjöng rock och hette Olga, så fick Birigit bli Rock-Olga och så förblev det. Hon kom trea i en tävling med Sveriges rockkungar men i en tävling för tjejer vann hon och kröntes till Sveriges rockdrottning, något som hon kallat sig på sin hemsida. Rätt attityd!

Hon var bra. Rock-Olga hade en glöd i stämman som få av hennes manliga samtida.

Hon var också en som gillade att på äldre dar stå på scen och underhålla fans i alla åldrar med de gamla låtarna.

Den 1 december 2006 hade Putte - som drev Fredmans på Drottninggatan - ordnat en gala med gamla rockidoler i Fyris park. En magnifik uppställning med Little Gerhard, Rock-Ragge och Rock-Olga. Jag hade äran att vara "förband" och som DJ spela gammrock. Det hade Lars o jag f ö  gjort tillsammans på samma ställe lite tidigare på hösten men den här gången kunde inte Lars.

Av de tre var det Little Gerhard som var störst när det begav sig. Men den här höstkvällen var han i skuggan, både av Rock-Ragge som fortfarande hade den vassaste voicen och av Rock-Olga som hade ett härligt drag i sitt framträdande.

Jag passade på att snacka med de tre bakom scenen och det var Olga, förlåt Birgit, som stod för underhållningen , med den ena fräckisen efter den andra som inte tål att återges i skrift. Idag ångrar jag att jag inte begärde autograf men vi hade så trevligt att det var inget man tänkte på då.

Rock-Olga var en sann rocker i en tid när tjejer förväntades vara vackra, snälla och lojala. Hon klev inte åt sidan utan tog för sig. Han var en hjältinna. Nej, en hjälte.

Per

Den man över femtio (och kanske andra också) som inte någon gång haft en dröm om att få sadla en HD, knyta en bandana om pannan och i sällskap med Peter Fonda och Dennis Hopper (in memoriam) göra en rivstart ut på en spikrak väg i amerikanska västern ljuger.  Eller så har dom inte sett Filmen. Symbolvärdet i en sådan handling vore stort. Och soundtracket är förstås självklart:

http://www.youtube.com/watch?v=rMbATaj7Il8

Gruppen som vi hör bytte tidigt namn från snälla The Sparrows  (senare The Sparrow, senare bara Sparrow) till det betydligt tuffare Steppenwolf, snott från Herman Hesses roman från 1927 med samma namn. Om Herman skulle jag kunna skriva mycket. I det tidiga sjuttiotalets radikala kretsar vid Uppsala universitet var den som inte kunde diskutera ”Glaspärlespelet” och hans andra verk lika ute som en sockerbagare på Viktväktarnas sommarläger. Men det ska jag inte. Skriva om Herman alltså. Utan något om gruppen. Steppenwolf.

Vissa grupper har frontfigurer som är lika självklara som gruppen själv. Jagger i Stones, Paul Jones i Manfred Mann och Jim Morrison i Doors. De är dessutom grupper med hyfsat beständig besättning. I min värld är Steppenwolf emellertid bara gruppen Steppenwolf. Visst är väl John Kay den mest seglivade medlemmen, men annars var gruppens sammansättning obeständig som ett vallöfte. Därför blev gruppen för mig bara en grupp. Men en grupp som på något märkligt sätt ändå lyckades hålla ihop sin tunga heavy metal-stil tills vargen slets sönder av inre stridigheter någon gång -74. För att förstås i vanlig ordning återuppstå i olika skepnader då och då.

Sitt stora år hade gruppen -68 med sina främsta hits som också var deras genombrott, ”Born to be wild” och ”Magic carpet ride”. Den senare en personlig favorit eftersom den på ett charmfullt sätt kombinerade den tunga rocken med en liten men tydlig influens från den spirande psykedeliska musiken som du hör om du lyssnar på orgelsolot. Eller hur?

http://www.youtube.com/watch?v=zPxFu7taftE

1969 kom ytterligare en hit, ”Rock me” men som bara var en fräck återanvändning av den magiska mattan och inte tillförde något. Efter detta var listplaceringarna låga.

Steppenwolf kom, mycket tack vara filmen ”Easy rider” (såg du den förra fredagen på SVT?) att förknippas med motorcyklar. HD förstås.  Och de är väl med och konkurrerar om en plats bland de grupper som gör anspråk på att vara föregångarna till hårdrocken tillsammans med sådana storheter som Yardbirds och Who. Men vargen var en typisk USA-grupp och fick aldrig riktigt fäste i UK. Inte heller i Sverige satte de några tydliga avtryck i listorna. Men kvar är i alla fall två odödliga hits.

Så på med jeansen och bootsen och släng jobbkostymen och slipsen. Låt håret och mustaschen växa och dra ner hatten som Dennis Hopper och kicka igång din 1952 års hårt pimpade Harley Davidson Hydra-Glide med det rätta stuket och dränk alla sinnen i ljudet från en motor med svänghjul av gjutjärn. Kroka upp dej i dina apehangers och sikta mot ingenting. Ljudet av frihet kan nog låta såhär:

http://www.youtube.com/watch?v=LwkcgIV30Ws

Lars

PS Vart motorcyklarna tog vägen efter filmen är oklart. Det gjordes två av vardera. Fondas förstördes i sista scenen men reparerades och hamnade en tid på museum. Troligen stals de övriga och slaktades redan innan filmen var klar. Det är därför de inte syns i bakgrunden på vissa scener vid lägereldarna som togs sist.  

 

Så går bloggen in på andra året. Tänkte filosofera lite.

Lars o jag har skrivit om en del musik som du som läser kanske inte väntat dig. Ska sanningen fram så finns det ju inga gränser och det är egentligen bara dumt att försöka stängsla in vad som är "rock" eller "pop" eller ens "sextiotal".

Men ändå, ämnet lockar mig: vad är det som räknas, tar vi sextiotalets popmusik som utgångspunkt - vad menas, vad är innanför respektive utanför?

Några läsare vet att jag gärna håller föredrag om rockmusik och dess historia. Föreläsningar heter det på universitetet i Uppsala där musikvetenskapen varit klok nog att ha en kurs om "rockens historia och mytologier".

Där har man haft anledning att fundera på frågan: Vad är rockmusik, egentligen? Och se, när man intellektualiserar saken (låter kanske mer skrytsamt än jag menar!) så blir det inte alls så självklart som man kan tro.

På senare tid har en allt tydligare uppfattning vuxit fram som säger att rockmusiken började någonstans i mitten på 60-talet. Är man engelsman säger man att Stones var ursprunget. Är man amerikan att det var när Bob Dylan hängde på sig den elektriska gitarren.

Det ligger mycket i det - rensar man bort det som kan kallas soul eller pop och renodlar rocken till en avskiljbar musikalisk stil så är det OK. Men kruxet, ur min synvinkel, är att berättelsen om den musikens historia då inte nämner vare sig Elvis eller Beatles. Och DEN berättelsen får man be någon annan än Per Davidsson att berätta, den saken är klar!

Dessa rader är föranledda av att jag tillbringat den senaste helgen med ett gammalt favorit-band, inte på nivån att de kommer in i "därför-älskar-jag-serien" men ändå en grupp som gjorde intryck och där flera LP finns i samlingen.

The Seekers.

Blev det en reaktion, månne?? Får man gilla dom? En sak är säker: The Seekers går INTE att nämna samma stund man tänker på rockmusik! De var en hotenannykvartett från Australien som gjorde några snygga låtar på gränsen mellan visa och poplåt. De hade ett par stora hits men snacka om ett gäng som har glömts bort. 

Men faktum är att av alla jag-älskar-dig-fraser som popmusiken bjudit på tycker jag denna är lite extra:

If they gave me a fortune my pleasure would be small
I could loose it all tomorrow and never mind at all
but if I should loose your love dear I dont know what i´d do
for I know I never find another you

Judith Durham hette den glömda tjejen som sjöng med stark och klar stämma tillsammans med tre killar som spelade akustiska gitarrer och ståbas. Tillsammans fina stämmor. I´ll never find another you blev genombrottet. Skriven av Dusty Springfields brorsa Tom. En klassiker om ni frågar mig.

Men jag vet inte om jag vågar skriva det med riktigt stora bokstäver. Där finns inte en elgitarr som långt örat når. inte ens ett minimun av rockens upprorsattityd. Det var vänligt och harmoniskt. Snällt helt enkelt.

Men ändå. Jag räknar Seekers innanför gränsen för "den rätta" musiken - självklart eftersom jag köpte skivor av dom redan då. Deras hits var ju så himla bra. Georgie Girl. The Carnival is over. På deras LP kunde man finna gömda pärlor. Two Summers. Leaving of Liverpool.

Samtidigt är det lika självklart för mig att Engelbert Humperdink eller Frank Sinatra för att inte tala om Matt Munro inte räknas. Inte heller Louis Armstrong. Alla hade stora hits mitt i sextiotalspopen  Jag vet inte om det var tonfallet i radions redaktörer när dom presenterade låtarna i listprogrammen som fick oss ungdomar att känna vad som var rätt och vad som var fel.

Kanske men jag tror faktiskt att vi som var tonåringar på 60-talet hade en slags inre kompass som avgjorde var gränsen gick. Vissa låtar och artister kunde man snacka om på skolgården. Andra inte - annat än som gemensamma hatobjekt. Vi liksom bara KÄNDE det. Visst var det så??

Idag har jag alldeles för lite Frank Sinatra i samlingen. Louis Armstrong har det blivit en del. Jag kan även lyssna på Elvis Presleys sextiotalslåtar som jag skrattade åt då.

Men det handlar ju om hur en numera "vuxen" man med tiden breddat sin smak. Men när artisterna "från förr" hörs i radion då är det något inom en som säger "a-ha!" och en ljuv våg av nostalgis njutning går genom själen. 

Det gäller artister som Sandie Shaw, Lulu, Nancy Sinatra (dottern!) och andra som det i dag blir lite halvkrångligt att försöka förklara varför man gillade.

Och Seekers.

http://www.youtube.com/watch?v=4Ga9Bs4fzSY

Per