Snart ett första decennium – del 2
De trogna läsare som följt oss under några år kan skönja ett mönster som nästan kan kallas tradition: När det är slutet av maj erinrar vi två oss om att nu är det ännu ett år sedan bloggen föddes = dags för lite jubileum. Och då är det lite kul att titta lite extra i arkivet och upptäcka att många inlägg kan gärna läsas igen.
Förra veckan påminde Lars om att vi började bloggen med att gå igenom decenniets alla år, första gången så ambitiöst att vi gjorde var sitt inlägg om det första året. Detta är mitt.
“1960
Lars öppning förra veckan lånade min specialvinkel - den rockhistoriska översikten. Lars gjorde det så bra att jag måste instämma, även i hans låtval.
Mitt 1960 domineras av två namn som fick sitt stora genombrott det året.
Roy Orbisons Only the Lonely är det givna öppningsspåret på min - ännu så länge obefintliga - samlingsplatta med den absoluta samlingen sextiotalsmusik. Den lilla kören öppnar med "dum-dum-dee-dum-dee-dum" innan RÖSTEN kommer in. En röst som inte någon har kunnat beskriva helt enkelt därför att den är så bra att den trotsar all beskrivning. Så varm, så innerlig, så oändligt vacker.
Med den kom Roy att leverera många klassiker i gränslandet mellan pop, country och schlager. Han var en av de mycket få som, åtminstone något år, klarade Beatles genombrott. Efter många år i glömskan kom han igen i slutet av 80-talet men avled vid exakt fel tillfälle i december 1988. Jättehiten You got it blev postum. Många rockstjärnor har gått bort vid dumma tillfällen men frågan är om någon lyckats få sin dödsdag vid sämre tidpunkt.
The Shadows var, tillsammans med svenska Spotnicks, mina första idoler. Gitarrerna klingade så underbart fränt och tufft. Titlarna tog inspiration i en äventyrsromantik, ofta vilda västern, som lockade dåtidens pojkar på väg mot puberteten. Apache var genombrottet och alltjämt den mest klassiska av alla gitarrpoplåtar. Hank Marvins spel är fulländat det kan bli och hela gängets insats kan bara inte bli bättre. 1960 hann Shadows även släppa Man of Mystery, i mina öron en ännu bättre låt. Ett par år senare toppade de Englandslistan 8 veckor med Wonderful Land, en låt som ska spelas på min begravning, aldrig har min favoritmusik låtit mera stolt och vacker - rockens nationalsång. I november sitter jag i Globen och ser dom för fjärde gången. Fast då har dom visst en sångare med sig...
Orbison och Shadows till trots måste sägas att 1960 var det sämsta av sextiotalets 10 år, dvs det var ganska bra men kommande år bättre.
Följ vår genomgång på denna blogg!
Per”
2009 hade vi inte greppat detta med länkar så jag har lagt in sådana här. Njut!
https://www.youtube.com/watch?v=kjq4wYuwgxs
https://www.youtube.com/watch?v=lvR1YgT7QYs
https://www.youtube.com/watch?v=NoN6AKPGkBo
https://www.youtube.com/watch?v=vzYwNixP6C0
(Kolla scenshowen! Klassisk! Underbar!)
Snart ett första decennium!
Varje maj firar bloggen jämna år. I Nådens år 2018 blev det nio (!) år sedan Pers och mitt möte på musikpuben Katalin här i Uppsala då vi, över ett par källarsvala, bestämde oss för att starta en blogg. Bakgrunden var att vi bägge, var för sig, varit städslade av Radio Uppland för att göra inlägg om sextiotalspop, ett uppdrag som då upphörde. Men vi bägge tyckte det skulle vara kul att tillsammans på samma tema. Vår planeringshorisont var säkerligen inte det decennium som snart passerat, möjligen för att vi felaktigt anade att ämnet inte skulle räcka till. Uppenbarligen hade vi fel.
Lite retrospektiv blir man förstås i jubileumstider och det var kul att blicka tillbaka på tidigare alster. Nedan följer ett av mina första inlägg. Notera att vi då inte riktigt greppat hur man lägger in länkar till musiken vi skriver om. Jag kompenserar detta med att efter inlägget lägga in länkar för den intresserade.
Jag har motstått frestelsen att justera texten för stavnings- och språkfel. Inklusive en obehaglig sär skrivning.
Välkommen till både 1960 och 2009!
Lars
”1960
Nja, inte var det väl något stort musikår. På de internationella topplistorna dominerade fortfarande femtiotalsschlagern och fortfarande satte skiffeln spår. Connie Francis sjöng klämkäckt att ”Everybodys somebodys fool” på Billboardlistan i USA och Lonnie Donegan skifflade ”My ol´man´s a dustman” på Record retailer i England. Elvis var visserligen tillbaka och hade sina tre bästa år framför sig, men i övrigt lugnt. I Sverige lyssnade en miljonpublik till ”Lasse direkt på Grönan” och lika många på ”Karusellen” med Lennart Hyland. Den rockande samen hade stora framgångar med ”Vid foten av fjället”! Så om sextiotalspopen kom att revolutionera musik så var det i vart fall inte år 1960. Man kan nog säga att det som skedde, det skedde i relativ tysthet. För under ytan hade det börja koka så smått.
Rockscenen höll så smått på att återhämta sig efter Payola-skandalen, den tragiska flygolyckan 1959 och andra trista händelser. Populärmusiken hade några år dominerats av Bobbiesar och Billiesar med massproducerad musik från Brill building som mestadels var ganska platt. Men som sagt i tysthet…..
John Lennon köpte sin första Rickenbacker (Capri 325) mellan spelningarna på Indra Club ii Hamburg där han och de övriga Beatlarna, utan att låta tala nämnvärt om sig, slipade på tekniken.
Aretha Franklin lämnade för första gången den rena gospeln och spelade in sin första skiva med världslig musik, bland annat den sorgligt bortglömda ”Today I sing the blues”.
Sam Cooke skrev kontrakt med RCA Records, där han senare skulle få en rad av sina största hits.
Så mycket var på gång under ytan.
Men visst såg 1960 några låtar som redan nu hade fångat mycket av det vi skulle komma att förknippa den tidiga sextiotalsmusiken med. En personlig favorit är ”Shaking all over” med Johnny Kidd and the Pirates. Låten blev en livestandard för många band, exempelvis The Who, Susie Quatro och Swinging Blue Jeans. För att plocka ännu en – lite mer oförtjänt bortglömd – riktigt bra pop-låt från 1960 så får det bli Everly Brothers och deras ”Cathys clown” inspelad i april.
Sammanfattningsvis – det skulle inte förvånad mig om Per blir lite mer systematisk i sin nästa fredagsblogg som också behandlar året 1960 – så var väl ändå sextiotalet i startgroparna år 1960. Och snart skulle startskottet gå på allvar.
Till detta åter kommer vi, Per och jag.
Glöm inte att lyssna på låtarna på Youtube. Filmen med Connie Francis är bara underbar!
Lars”
https://www.youtube.com/watch?v=jhjiaOTwCNg
https://www.youtube.com/watch?v=ODEShfdxoR0
https://www.youtube.com/watch?v=drqj1HomHr4
https://www.youtube.com/watch?v=SgnPK94olGg
https://www.youtube.com/watch?v=3OvkGTFJZX8
https://www.youtube.com/watch?v=p_fkzaAEbQg
Cliff!
Lars påminde för några inlägg sedan om att vi har 1958 som ett år att tänka på, så här 60 år senare. Ja, det finns faktiskt en del att hämta från det året också. En liten hitsammanställning kanske kommer i ett senare inlägg, det som inspirerat dessa rader är den här.
https://www.youtube.com/watch?v=HyHXaVWRKvQ
Just det, Move it med Cliff Richard. En riktigt rejäl rockare, om ni frågar mig. Kanske inte Little Richard-rösten men namnen Cliff (OK, de döptes till Richard Pennyman respektive Harry Webb. Strunt i det) hade bra riv i sin voice. Move it sägs vara den första rocklåten som komponerades i England. Av Ian Samwell som spelar kompgitarr på inspelningen. Han blev basist i Cliffs kompband där senare en viss Hank Marvin tog över sologitarren och hans kompis Bruce Welch kompditon. Men den historien lämnar vi här, låt vara att den tål att berättas hur många gånger som helst!
Cliff skulle snart överge den lite tuffare rocken till smarta poplåtar men han gjorde en till i nästan samma stil året därpå.
https://www.youtube.com/watch?v=YSG_97ruVUI
Move it och High class baby kom tvåa resp sjua på listan. Så startade en karriär som ännu håller på. Innan Beatles kom och vände upp och ned på det mesta i populärmusiken dominerade Cliff Richards med hans Shadows den brittiska popmusiken. Från tidigt 1960 fram till våren 1965 kom Cliff på topp-tio i England med inte mindre än 23 låtar i rad. Det här var den glada ungdomens tid. John F Kennedy var beundrad president i USA och Vietnamkriget hade knappt börjat. Miljöförstöring var ett okänt begrepp och ingen talade om svält i u-länder. Det var i den miljön titlar som ’The Young Ones’, ’Lucky Lips’, ’Summer Holiday’, ’Theme For a Dream’ och alla andra Clifflåtar gick hem.
Bland låtarna finns många personliga favoriter. En som aldrig går att undvika när man talar Cliff Richard är The Young Ones. Notera den underbart, naivt optimistiska texten (”Young dreams should be dreamed together”), Hanks ljuvliga gitarrsound och det snygga stråkarret signerat Norrie Paramor. Detta kallar jag klassiker!
https://www.youtube.com/watch?v=jgxGDmDmoPA
Summer Holiday skrevs av Shadows Bruce Welch och Brian Bennet och kom att vara temalåt i den mest framgångsrika av Cliffs filmer. Tror inte jag sett den men detta klipp måste vara från filmen. Minsann ser vi inte skuggorna på cykel också!
https://www.youtube.com/watch?v=-DxqdIA75sc
’The Young Ones’ var titellåten i en film som på svenska hette Alla är vi unga. Andra filmer Cliff gjorde var Wonderful Life (oförglömlig svensk titel: Livet är pop) och Finders Keepers (Hålligång i Spanien).
Att gräva i Cliffs hitlista från den här tiden känns som att ösa guldpengar med händerna. Det här är kanske min största personliga favorit. Att de fyra i Shadows får en så framträdande roll i I Could Easily Fall in Love With You kan bero på att det var de som skrev låten. Detta kallar jag popmusik av allra bästa märke:
https://www.youtube.com/watch?v=ErkD_3bUr5s
Cliff ville inte vara begränsad till ungdomspubliken. Han gjorde flera hits som närmast låter schlager och 1968 års andraplats i Eurovision (låten jag INTE spelade i min genomgång härförleden av Englandslistan 6 april) med Congratulations var musik jag INTE gillade då och fortfarande har lite svårt för. Men det ska noteras att vi minns den bättre än Sandie Shaws låt som vann tävlingen året innan för att inte tala om Spaniens ”La la la” som besegrade Cliff.
Sedan dess har Cliff Richard varit en bred entertainer. Här är inte plats för den långa historien efter 60-talet. Hitsen har inte kommit mer sällan men 1989 blev han den första brittiska artist som haft 100 hits och året därpå slog han Elvis rekord i antalet top-tio-hits i England då ’Silhuettes’ blev hans 56:e. Att han toppade Englandslistan över millennie-skiftet med ’Millenium Prayer’ var logiskt. 1996 blev han den första adlade popartisten. (Paul McCartney adlades året därpå). Välförtjänt, verkligen.
PS: jag tycker Cliff Richard är ett makalöst läckert namn på en artist, håller du inte med?
Per
Snarare lost än found
Jag avslutar min inläggstrilogi om boxen ”Girl groups sounds. Lost and found” med en titt på de flickor och tjejgrupper som kanske förtjänat ett bättre öde, det vill säga de vars karriärer inte blev som de hoppats.
När vi betraktar utbudet på sextiotalet så talas ibland om floder av artister och grupper som slog igenom. Det är förvisso sant att det kom fram bra musik på skiva, i topplistor och i media, men i verkligheten rörde det sig bara om en topp på ett isberg. Den rännil som slog igenom vara ett magert utflöde av den strida ström av nystartade grupper och ambitiösa solister som prövade sina artistiska vingar. Den lycklige, som liksom jag, upplevde sextiotalets musikscen, vet att bara ett fåtal av dessa wannabes nådde framgång helt enkel av det skälet att de inte höll det musikaliska måttet. I mitt sextiotalsgöteborg vimlade det bokstavligen av mer eller mindre musikaliska ungdomar och grupper men bara en handfull har överlevt tidens osentimentala tand. Och på samma sätt var det i landet i övrigt. Ska man räkna upp popband från sextiotalet vars kvalitet håller för lyssnande än idag så få man inte ihop särskilt många fler. Svenska poptjejer då – inte heller de var fler än så. I det internationella perspektivet blir förstås siffrorna annorlunda men proportionen strid ström och magert utflöde består. Långt ifrån alla misslyckade karriärer berodde av det vara dåliga artister eller ens dålig musik. Ibland handlade det om dåligt management, fördomar eller helt enkelt otur. Eller rättare sagt – många framgångsrikas genombrott berodde av just ren tur.
Nåväl.
Idag ska vi lyssna lite på just de som snarare representerar den stora strömmen snarare än det framgångsrika utflödet och det finns några exempel på sådana i boxen. Bra artister, bra musik men med utebliven större karriärer. Orättvist i många fall, men hur är det man säger: Life sucks and then you die”. Här kommer exempel på några som jag tycker förtjänat bättre:
The Velvelettes spöade Supremes i en tävling med sin lite tuffare soul men Motown slarvade bort deras karriär som jämfört med förlorarnas blev kommersiellt mager. Här excellerar de emellertid i cool soul och med en minst lika sexig framtoning som de kollegorna i Supremes. Och do lang kunde de också. Svårt att hitta en bra karl? Ja enligt dessa tjejer.
https://www.youtube.com/watch?v=p2zRKEh3MBc
Att jag hoppade till när jag hörde nästa låt vid första genomspelningen är väl att ta i, men jag spetsade öronen ordentligt och körde den på repeat ett par gånger. Cathy Saints karriär består av en enda singel. Detta är A-sidan. Medge att du gärna skulle hört mer av henne? Hon blev ett offer för ett vanskött skivbolag och hon föll därmed mellan stolarna. Sången låter som en inledande blinkning till femtiotalet men som sedan följs av en flodvåg av en spännande mix av r&B, soul och pop i bästa wall of sound-tappning. Rösten är det inget fel på heller. Tonträffen och vibratot påminner inte så lite om Cilla Black.
https://www.youtube.com/watch?v=UZcKXFWVMn0
Little Frankie. Hands upp de som hört talas om henne! Tänkte väl det. För mig var hon också en ny bekantskap och hon är väl knappast mer än en fotnot i historien om Britgirlpop men rösten, i Lulus tradition, är både klar och tuff och hade nog, med lite bättre material än Gouldmans låt, kunnat ha haft en mer livaktig karriär. Och fräscht låter det om detta Manchester Beat.
https://www.youtube.com/watch?v=3Vb_WRcInns
Lars
Även Elton är värd ett inlägg!
Som jag skrivit några gånger tidigare kom det flera verkligt spännande namn under sextiotalets sista år som lade grunden till rockens 70-tal. Ordet ”spännande” kan dock inte riktigt användas om Elton John. Han var – det är ett tag sedan man kunde skriva ”är” - en av de där trogna leverantörerna av säker hitmusik som inte varit utvecklande eller ens originell, den är liksom ”bara” bra.
Elton John föddes 1947 utanför London som Reginald Kenneth Dwight. Redan som treåring började han spela piano och föräldrarna uppmuntrade hans framträdanden på privata fester. 11 år gammal kom han in på Royal Academy of Arts. Elton spelade på gehör och imponerade storligen på läraren när han fick uppspelat ett Händelstycke som krävde fyra sidor noter och sedan spelade det ”som en grammofonskiva”.
Som 16-åring bildade han bandet Bluesology där Long John Baldry snart blev ledare. I bandet spelade en saxofonist, Elton Dean. Reginald lånade från dessa två till sitt eget artistnamn. 1967 började han skriva låtar tillsammans med textförfattaren Bernie Taupin. De skrev bl.a. en låt till Lulu för den engelska uttagningen till Eurovisionschlagern 1969. Han jobbade också som studiopianist och spelade samma år på The Hollies stora hit ’He Aint Heavy He's My Brother’. Den är så bra att jag länkar den här även om vi lite halkar utanför ämnet:
https://www.youtube.com/watch?v=z_Jx9nqnxOM
Elton började som en singer/songwriter med sina två första album. Men det stämmer inte riktigt eftersom han inte skrev sina egna texter. Första LP:n, Empty Sky, kom 1969. Med den andra, Elton John året därpå, kom det kommersiella genombrottet, samtidigt i USA och England. ’Border Song’ och ’Your Song’ är fina exempel på en kvalificerad singer/songwriter. Lyssna och njut:
https://www.youtube.com/watch?v=13GD78Bmo8s
https://www.youtube.com/watch?v=4kVgrvOpf9A
Tredje LP:n Tumbleweed Connection (1971) hade ett tyngre rockkomp. Från och med den skivan gjorde han en personlig kombination av schlager, vispop och rock med lite soul- och gospelstuk. Den kombinationen blev ett slags prototyp för åtskilligt av den populärmusik som gjorts de senaste 45 åren. LPn har många bra spår men ingen låt riktigt sticker ut.
Med risk att gå kanske väl långt in på 70-talet går det inte att skriva om Elton utan att nämna att år 1973 släpptes två suveräna album. Först Don´t Shoot Me I'm Only the Piano Player med singelhiten ’Crocodile Rock’, som blev hans första etta på den amerikanska singellistan. Det skulle bli ytterligare sju. Låten är en verkligt gungande sak som gjordes i en oförglömlig version i The Muppet show när Elton gästade.
https://www.youtube.com/watch?v=Ji6qM1-NJ_0
Härligt att få se Animal i närbild! En favorittrummis som ni förstår. Detta att klä ut sig var inget konstigt för Elton. Ett tag runt 1973 hade han sådana kostymer att han kunde räknas till glamrockvågen. Han kunde vara klädd som Mozart eller Kalle Anka på scenen.
Sedan kom dubbel-LP:n Goodbye Yellow Brick Road. Hela 22 låtar med vida variationer i tempo och stil. Titellåten var en typisk mäktig Eltonballad.
https://www.youtube.com/watch?v=DDOL7iY8kfo
Mest klassisk blev emellertid Eltons, eller snarare textförfattaren Bernie Taupins, hyllning till Marilyn Monroe, ’Candle in The Wind’, en text som gav en ny vinkling av temat utbränd berömd kvinna. Vid vännen prinsessan Dianas begravning år 1997 framförde Elton ’Candle in The Wind’ med en ny text. Den kom att bli den mest sålda singeln någonsin, över 33 miljoner exemplar. Den låg etta i USA hela 14 veckor. Låten drog in 55 miljoner pund som gick till en välgörenhetsstiftelse. Det vore närmast tjänstefel att här hoppa över den:
https://www.youtube.com/watch?v=QUTr3YgKzb8
Bloggen är inte platsen för biografier så vi fortsätter inte med Eltons hela, långa karriär även om det finns en hel del att berätta. Av 70-talets skivomsättning i England stod Elton för 2 procent alldeles själv. Han har sålt över 250 miljoner skivor och haft mer än 50 topp-40-hits i England.
Under 80-talet blev det betydligt glesare mellan hitsen och LP-skivorna var inte bra. Men att han var att räkna med ändå visade han 1988 när han sålde ut New York's Madison Square Garden fem gånger, vilket betydde att han gjort det 26 gånger totalt och därmed slog Grateful Deads tidigare rekord. 1994 invaldes Elton i Rock´n´Roll Hall of Fame. 1998 adlades han.
I denna blogg måste också nämnas att han spelade i Botaniska trädgården i Uppsala sommaren 2015.
På Wikipedia läser jag att Elton John i höst startar en Farewell Tour som är tänkt att vara i tre år. Typiskt honom att slå på stort ända in i slutet!
Per
