perolarssextiotal

Så, dags att försöka matcha Pers bästa albumlista från 1970-72 (se några veckor tillbaka i bloggen). Inte lätt. Pers var mycket bra, men här går vi …

 

(Jag ska inte säga något om Beatles Let it be här. Det är ett alltför självklart val så vi skippar det albumet).

 

Hunky Dory

 

Då är vi alltså framme vid albumen och då dyker förstås Bowies Hunky Dory upp. Av många hyllat som ett koncept-album, men jag tycker det spretar lite för mycket tematiskt. Men vilka låtar! Extremt konstigt att inte fler letade sig till singellistorna med framgång. LP:n är en ren hit-parad. Jag kunde nästan valt vilken som helst som illustration, men jag valde Changes. Den är egentligen flera låtar i en som glatt och hämningslöst svingar sig mellan gladpop, rock och crooning. En pärla, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=IJSv6JXKS_I

 

All things must pass

 

Det går inte att gå förbi Harrisons mästerverk och debut som soloartist efter uppbrottet från Beatles. Jag ska inte sticka under stol med att det tog ett tag innan jag hittade storheten i detta trippelalbum men det växer för varje gång jag spelar det. Det är meditativt, eftertänksamt och befriande fritt från hits bortsett från den famösa My sweet lord. Han hade inget eget band som kompade, men det var märkesmusiker som stod bakom honom i studion eller vad sägs om, bland andra, Eric Clapton, Ringo Starr och Klaus Voorman. Titelspåret var tidigare erbjudet Beatles men avvisades. Med tanke på det är det närmast profetiskt. Här är det.   

https://www.youtube.com/watch?v=pPTHem2iu0A

 

Tapestry

 

Carol Kings mästerverk. Goffin/King har ett varumärke nära nog lika starkt som Lennon/McCartney och levererade hinkvis med hits från Brill Buildning där de hörde till inventarierna. King hade inte färre än 118 låtar som hon skrivit själv eller tillsammans med någon på Billboards top 100. Tapestry kom 1971 och var hennes andra studioalbum som soloartist och sålde mer än 25 miljoner ex. Jag är inte förvånad. För ett par år sedan såg jag i London showen om hennes karriär, Beuatiful. Det får också bli den låt jag väljer från albumet även om det är överladdat med andra hits.

https://www.youtube.com/watch?v=aJn3QJYYBr0

 

Bridge over troubled water

 

Det går inte heller att undvika detta ikoniska om än sönderspelade titellåt. Simon & Garfunkels mäktiga slutreplik. Jag ska inte säga så mycket mer om detta välkända album och väljer att spela den låt som det tog längst tid för mig att lära mig älska. Bör avlyssnas i all ensamhet med lurar och en sval Calvados inom räckhåll. Då kommer den till sin rätt. Och vem fan skriver en låt om arkitekter?

https://www.youtube.com/watch?v=Cf0RrF6KsI8

 

Pearl

 

Janis Joplin. Med Full tilt Boogie Band. Gavs ut posthumt i januari 1971. Hon hittades död i rum 105 på Landmark Motor Hotel i Hollywood den fjärde oktober 1970. Överdos på heroin tillsammans med sprit, förmodligen her choice of poison, Southern Comfort. Världen blev en mezzo-sopran och en ovanligt karaktäristisk röst och person fattigare. Men vilket musikaliskt arv hon lämnade om än inte så omfångsrikt? Tack gode gud för bloggen som fick mig att leta i LP-hyllan. Det var länge sedan jag lade på denna 33-varvare. Nu undrar jag varför. Den här låten har alltid fascinerat mig, inte minst för att den speglar (tror jag) hennes uppkäftiga personlighet.

https://www.youtube.com/watch?v=Qev-i9-VKlY

 

Lars

 

 

 

 

 

Det kommer att ösas på ordentligt i tredje träffen i min lyssnarcirkel i Uppsala. Då behandlas nämligen the Who. Den konstnärligt sett tredje största gruppen efter Beatles och Stones på sextiotalet. Andra vill ha Kinks på bronsplatsen och jag medger att konkurrensen är hård.

 

Medan Beatles och Stones på olika sätt utvecklade musik med tydliga rötter i det förflutna så formade The Who en rockmusik som stod för sig själv, utan band bakåt i tiden och med ett sound som definitivt pekade framåt. De gjorde den första framgångsrika rockoperan och hade en enastående kompetens som liveband.

 

Ledaren Pete Townshend var en originell och bra gitarrist. Ingen solist men duktig med en svängande semaforarm som vevade fram bullriga ackord som främsta kännetecken. Sångaren Roger Daltrey var rörlig på scenen han också och hade en idealisk rockbandsröst, en intensiv tenorstämma. Trummisen Keith Moon måste hålla något av inofficiellt världsrekord när det gäller att dra över hela trumsetet i en enda rapp virvel. Bandet kompletterades av den, till skillnad från de andra tre, stillsamme basisten John Entwistle.

 

The Who slog igenom 1965 med ’I Cant Explain’ med ett ackordriff som inspirerats av Kinks ’You Really Got Me’. Den nådde topp-tio liksom gruppens sju första singlar. Mot slutet av året kom det definitiva genombrottet med den sensationella ’My Generation’. En röst som hackar, ett intensivt solo på basgitarren och på slutet skapar gitarren och trummorna ett rent kaos. Men kanske lade man ännu mer märke till texten med den ofta citerade raden "I hope I die before I get old".

 

https://www.youtube.com/watch?v=qN5zw04WxCc

 

Därefter kom ’Substitute’, ännu en stark rockare.

 

https://www.youtube.com/watch?v=ts9-4jbFWGg

 

Följande hitsen ’I´m a Boy’,’Happy Jack’ och ’Pictures of Lily’ var mer melodiska saker med kluriga vändningar. The Whos status i rockvärlden illustrerades av att de spelade på såväl Monterey- som Woodstockfestivalerna.

 

Det ska noteras att alla fyra bidrog med det vokala, Moon dock enbart på ett par studiespår. Men de andra sjöng ofta i stämmor. Townshends nasala röst sjöng ofta lead. Entwistle fick sjunga lead på egna kompositioner. Boris the Spider från andra LPn är en lite annorlunda Who-klassiker.

 

https://www.youtube.com/watch?v=bvFuUaCe8eY

 

The Who utvecklade successivt sin aggressiva gitarrock mot mer ambitiösa stycken. 1969 kom rockoperan Tommy, en dubbel-LP. Med Tommy spelade the Who i operahus runt världen, detta med att krossa instrument var ett minne blott. Den kände dirigenten Leonard Bernstein instämde i hyllningarna. Den blev 1972 en orkesteruppsättning med London Symphony Orchestra och därefter film 1975. Tommy återkom i scenversion 1989 och blev 1993 en musikal på Broadway som fick fem Tonys för bland annat bästa musik och regi. Pinball Wizzard blev en stor hit.

 

https://www.youtube.com/watch?v=4AKbUm8GrbM

 

The Whos legendariska status handlar dock ännu mer om livebandet. Det dokumenterades på den fantastiska live-LP:n Live at Leeds, som kom 1970. Skivan återger den otroliga energin gruppen utstrålade men också förmågan att musikaliskt improvisera och förlänga låtarna på scen.

 

År 1971 släpptes den magnifika LP:n Who´s Next, som kombinerade musik med kraft och en snyggt polerad ljudbild. Dess avslutning är bland de mäktigaste inom rocken

 

https://www.youtube.com/watch?v=SHhrZgojY1Q

 

1973 kom dubbel-LP:n Quadrophenia, ännu en rockopera som även den senare blev en film. Temat kan ses som en uppgörelse med gruppens modsförflutna. Det var dock The Whos sista stora stund. År 1978 dog trummisen Keith Moon och alla trodde att gruppen var slut. På ett plan var det så; utan Keith Moon skulle the Who aldrig vara till närmelsevis lika sensationella som med honom. Kenny Jones, som hade spelat med Faces, rekryterades och gruppen gav ut ytterligare två LP. 1982 blev det dock stor finalturné. Men 1989 var The Who tillbaka. Sedan har andra turnéer följt. 1994 var de t.ex. i Stockholm och spelade igenom hela Quadrophenia-LP:n.

 

John Entwistle dog i hjärtinfarkt 2002. Pete och Roger har dock fortsatt. 2007 kom en CD med nya låtar. När detta skrivs pågår en turné i USA och i mars blir det spelningar i England. Petes bror Simon, som gjorde en mindre sånginsats som 9-åring på Tommy, är med på gitarr och bakom trummorna sitter ingen mindre än Zak Starkey, son till Ringo. De båda har hängt med Who sedan 90-talet.

 

En LP med 11 nya låtar är aviserad till den 6 december. ”I hope I die before I get old”, skrev Pete för 54 år sedan. Nu är han en bit över 70. Gammal? Nej, inte alls påstår jag. The Who förblir evigt unga!

 

Per

 

  

I mitten av september skrev Per ett inlägg om vilka som var de bästa låtarna och albumen från perioden 1970-72. Det var ingen utmaning, som vi ibland har, men ämnet var så intressant så de funderingar som de väckte ledde till detta inlägg som handlar om min egen uppfattning av de bästa låtarna. Och ett kommande inlägg om de fem bästa albumen. Läs gärna och jämför och kommentera. Så här kommer mina bästa låtar utan inbördes ordning: 

 

Life on Mars?

 

Bowie är inte så mycket sextiotal i min värld, men i Pers och min generösa tolkning av decenniet så slår han ner som blixten 1971. Hunky Dory från just det året har jag alltid hållit för ett av hans främsta album liksom Life on Mars? som en hans bästa låtar. Så på denna lista platsar de bägge. Låten är en syssling till Sinatras My way och några säger att man kan höra släktskapet. Dock inte jag.

https://www.youtube.com/watch?v=AZKcl4-tcuo

 

Mama told me not to come

 

Three Dog Night blev inte så jättestora här men i USA hade de tre listettor, varav denna är en. Det finns fler inspelningar men i denna är det hårdare tag som gör den dubbeltydiga texten lite saltare. Randy Newmans låt spelade gruppen in 1970. Den finns i två versioner, en som singel och en lite längre på deras album It Ain´t Easy. Här deras live-version. Funky rock med smart text.

https://www.youtube.com/watch?v=rKaQzQAlNn4

 

I hear you knocking

 

Att såhär i början av sjuttiotalet, mitt i allt experimenterande och genrebyten, få höra rå, rak och rejäl boogie kändes välgörande. Dave Edmunds tolkning av Dave Bartolomews´ låt ligger inte så långt ifrån Smiley Lewis´ första inspelning från 1955, om än tyngre och med en tydligare dragning till bluesen kanske? Om du lyssnar noga under solot så hör du Dave ropa ”Smiley Lewis”. Dave spelar alla instrument (möjligen inte bas) på skivan. John Lennon kommenterade låten såhär: ”Well, I always liked simple rock. There's a great one in England now, 'I Hear You Knockin`”. Jag Kan bara yrka bifall. Vrid bas och volym till max!

https://www.youtube.com/watch?v=YTD5_FwdiBU

 

War

 

Anti-krigs sånger var förstås legio vid denna tidpunkt i skuggan av Vietnamkriget. Av mycket varierande kvalitet, vågar jag påstå. War dök upp på Motown redan 1969 med Temptations men när man skulle ge ut en singel så spelades den in med Edwin Starr. Och den blev mäktig! Texten betraktas av många som banal men vad behöver egentligen sägas mer? Framförandet med Edwins nästan desperata röst underströk budskapet.  

https://www.youtube.com/watch?v=_d8C4AIFgUg

Indian reservation

 

Sjuttiotalet innebar också en medvetenhet om andra orättvisor i skuggan av Vietnamkriget och medborgarrättsrörelsen. Bland annat om ursprungsbefolkningarnas ställning, i USA indianernas. John D Loudermilk skrev sången och hävdade inte bara att han blivit uppmanad av en Cherokee-hövding att göra det, utan att han själv delvis var Cherokee. Allt var förstås lögn, men låten har hos mig och andra lämnat outplånliga spår. En av de bästa från aktuell tidsperiod. 

https://www.youtube.com/watch?v=21ixwIaN7qw

 

Lars

 

Under några inlägg i höst skriver jag om kända namn från sextiotalet. Namn som den trogna läsekretsen är väl bekant med och som det skrivits mycket om. Dessa grupper och artister förekommer i en lyssnarcirkel jag håller för Uppsala senioruniversitet under hösten. Texterna är avsedda för deltagarna och blir alltså mer grundläggande än vad vi vanligtvis skriver på bloggen. Buddy Holly, som jag skrev om för två veckor sedan, inledde cirkeln. Nästa cirkelträff handlar om Cliff Richard och the Shadows. Två namn vars karriärer under några år var delvis gemensam men som sedan sextiotalets mitt stått stadigt på egna ben.

 

Cliff Richard blev Storbritanniens första stora, inhemska idol. Han dominerade under några år i början av 60-talet en engelsk rockscen som helt stod i skuggan av USA. Idag kan han se tillbaka på en minst sagt imponerande karriär. Han hade under 1900-talet 127 hits på den brittiska 75-listan. Bäst av alla. Elvis hade 117.

 

Cliff föddes i Indien den 14 oktober 1940 som Harry Webb. Familjen flyttade till England 1948 sedan Indien blivit självständigt. Som så många andra började han med en skifflegrupp men efter Bill Haleys konserter i England blev det rock. Artistefternamnet inspirerades av Little Richard. Cliff slog igenom 1958 med första singeln ’Move It’ som nådde andraplatsen. Fortfarande, efter 61 år, tycker jag att låtens sound låter före sin tid och det är alls inget fel på rocksångaren Cliff.

 

https://www.youtube.com/watch?v=PvOU9ZvGXRo     

 

’High Class Baby’ och ’Mean Streak’ var också rockare som nådde topp-tio. Men sedan tonade Cliff ned tuffheten och satsade på ett slags familjerock. Ett perfekt recept; 1959 kom han etta första gången med ’Living Doll’.

 

https://www.youtube.com/watch?v=uHQXL8wPsCE   

 

Därefter följde en rad av hits under flera år med melodiösa låtar och naiva texter. Från tidigt 1960 fram till våren 1965 kom Cliff på topp-tio i England med inte mindre än 23 låtar i rad. Det här var den glada ungdomens tid. John F Kennedy var beundrad president i USA och Vietnamkriget hade knappt börjat. Det var i den miljön titlar som ’The Young Ones’, ’Lucky Lips’, ’Summer Holiday’, och andra Clifflåtar gick hem. Nu var The Shadows hans etablerade kompgrupp. Nämnda låtar tillhör den stora samling låtar som man aldrig kan tröttna på. Jag lägger ut länkar på låtarna här. Bara lyssna och njut!

https://www.youtube.com/watch?v=tbfazmsrS4k

https://www.youtube.com/watch?v=7erMvROCaSM

https://www.youtube.com/watch?v=-DxqdIA75sc

 

Eftersom denna blogg fokuserar på 60-talsmusik ska jag inte gå djupare in på Cliffs långa karriär därefter. 1968 representerade han England i Eurovisonsschlagerfestivalen med ’Congratulations’och kom tvåa. Där tog han klivit över till schlager och blev en favorit för alla åldrar.

 

År 1979 toppade han Englandslistan för första gången sedan ’Congratulations’ med ’We Don´t Talk Anymore’. 1987 kom hans mest sålda LP, Satisfaction Garanteed. ’Mistletoe & Wine’ blev 1988 års mest sålda singel i England. 1989 blev han den första brittiska artist som haft 100 hits.   1995 adlades Cliff som den förste popartisten. Paul McCartney skulle följa efter två år senare. Att han toppade Englandslistan över millennie-skiftet med ’Millenium Prayer’ var logiskt.

 

Så till the Shadows som vi har skrivit om tidigare på bloggen. Första gången var i min serie ”Jag älskar”. Om du klickar dig neråt i arkivet till höger hittar du min text från november 2009. Där kan du också läsa recensionen från konserten 2009 med Cliff och Shadows. Det var deras avskedsturné.

 

Gruppens grundstomme var gitarristerna Hank B Marvin och Bruce Welch. De föddes i Newcastle som Brian Rankin respektive Bruce Cripps och träffades i plugget. Redan som tonåringar flyttade de till London för att söka lyckan som musiker. De kom i kontakt med Cliff Richard och började spela i hans kompband. Snart kom Jet Harris in som basist och Tony Meehan som trummis. Shadows fick en rad hits i öriket 60-64, inklusive fem på förstaplats.

 

’Apache’, The Shadows magnifika genombrott sommaren 1960, blev Englandsetta i fem veckor. Kolla länken och tänk på att den går att höra hur ofta som helst.

 

https://www.youtube.com/watch?v=2izTbEyxg0A

 

Låten är den främsta ståltrådspoplåten i rockhistorien. Shadows valde titlar som appellerade till tonårspojkar, som ’Man of Mystery’, ’FBI’ och ’Kon-Tiki’. Soundet och stilen var tuffa på motsvarande sätt. Jag tycker fortfarande, efter snart 60 år!, att Hank B Marvins gitarrsound är oslagbart. Våren 1962 hade soundet mognat och The Shadows spela­de med orkester i mäktiga ’Wonderful Land’ som blev etta hela 8 veckor.

 

https://www.youtube.com/watch?v=S1dmBUBu9P4

 

Då hade Brian Bennet ersatt Tony Meehan bakom kaggarna. Snart skulle också Jet Harris sluta. Jet Harris och Tony Meehan slog sig ihop och bildade en duo som hade tre stora hits 1963. ’Diamonds’ kom etta. Hank, Bruce och Brian förblev gruuppens grund men basisterna har skiftat.

 

Eftersom Cliff fick en länkserie ovan måste ju Shadows också få det. Fem ettor var det alltså och vi har länkat till två. Här kommer de andra, Kon-Tiki, Dance on och den egen kompositionen Foot Tapper.

 

https://www.youtube.com/watch?v=_UrO3-KIWvM

https://www.youtube.com/watch?v=NZIdvak91fs

https://www.youtube.com/watch?v=9zw9t6BfgGw

 

När Beatles och Rolling Stones slagit igenom fick Shadows det svårare. Man började släppa singlar med sång men det lyckades inte så bra. 1975 representerade de England i Eurovisonsschlagerfinalen och kom tvåa med ’Let Me Be the One’. 1977 kom Shadows 20 Greatest Hits som blev en jättesuccé. Gruppen fick tre hits 1978-79. Av det tre har temat från filmen Deer Hunter blivit lite av klassiker. Som ni hör är gitarrsoundet precis lika snyggt som tidigare. Notera Bruce viktiga andragitarr

 

https://www.youtube.com/watch?v=Kx2-OcMII-8

 

En ny LP kom nästan varje år till sent 80-tal men innehöll sällan någon märkvärdig musik. Efter 1990 var det dock tyst om gruppen fram till 2004 när Hank, Bruce och Brian återförenades till en ny turné och en live-dubbel. Efter turnén med Cliff Richard 2009 har dock gruppen legat lågt.

 

The Shadows förebådade sextiotalets fokusering på popgruppen som den typiska hitskaparen. Sättningen med solo- och kompgitarr, bas och trummor kopierades sedan av Beatles och många fler sextiotalsband, något vi kan läsa på baksidestexten till LPn Please, Please Me. Ju längre tiden går desto mer framstår Hank B. Marvin som en viktig stilbildare vad gäller gitarrteknik och sound. Redan för sextio år sedan kunde han få fram läckra ljud ur gitarren och hans sätt att spela har tusentals försökt efterlikna. Men originalet är bäst!

Per