perolarssextiotal

Mitt 60-tal

Det började lite i baksmällan efter den första rockens motgångar: Elvis i lumpen, Chucken åtalad, Jerry Lee skandaliserad, Little Richard predikant och Buddy Holly död. Men redan 1960 slog Roy Orbison och Shadows igenom. Snart kom Phil Spector, tjejgrupperna med Shirelles i spetsen, Brill-Building-popen, surfmusiken, twisten o de andra dansflugorna. Att några fisförnäma skribenter långt senare skulle påstå att rocken var död kunde både samtiden och vi som tänker på det i dag strunta i.

1963 kom British invasion. Först med Beatles och Liverpool i fokus, snart med tuffare musik från Londonområdet från Stones, Kinks, Who och många fler. En fantastisk tid! Samtidigt slog Bob Dylan igenom på andra sida Atlanten och med Byrds förenades folkmusiken och rocken. USA hade också Tamla-Motown i Detroit och den moderna soulmusiken längre söderut. De fem åren 1963-67 såg en musikexplosion som ingen femårsperiod någonsin upplevt i musikhistorien.

När Beatles sedan släppte Stg Pepper 1967 försvann alla begränsningar, everything was real. Samma år kom flower-power-vågen på USAs västkust. Flummig men läcker musik. Där fanns Janis Joplin, Doors och andra legender. Samtidigt visade Cream och Jimi Hendrix vägen mot det som snart skulle bli hårdrock.

Innan decenniet tackade för sig kom så den väntade reaktionen på allt musikaliskt framåtskridande. Elvis kom tillbaka och Creedence visade att all musik måste inte vara nyskapande.

Visst har mycket hänt sedan dess men påtagligt mycket har handlat om att återanvända de idéer som var fräscha på sextiotalet.

Det ska bli ett nöje att på den här bloggen få dela med sig av den entusiasm Lars o jag känner för 60-talets musik. Tiden må ligga ett tag bakom oss men dess musikaliska arv går att gräva och fynda i så länge vi och Du som läser detta lever, jag lovar!

Per