Duell: Bästa Beatles-omslag
Men det fanns många minnesvärda och frågan denna gång blir: Vilket är Beatles snyggaste skivomslag? Man tänker nog i första hand på LP-skivorna med för att ge Lars lite mer än bara 11 alternativ skirver jag "omslag" utan "LP" före i titeln, såhan kan fundera över omslagen till 45varvarna också.
Men jag nöjer mig med 33varvarna. Stg Pepperomslaget är ju ett av de mest klassiska som finns och uppföljningen med vita dubbel-LPn magnifik. Många andra kan glömmas.
Men min favorit är gruppens andra LP, With the Beatles. Finns det överhuvudtaget ett tuffare foto av ett ungt, hungrigt band som bara har en karriärväg, uppåt? Målmedvetna, samlade uttryck. "Försökt slå oss om ni kan".
Två färger räcker, svart och vitt. Snyggt placerade skuggor. Att Ringo är nedanför de andra verkar inte ha någon symbolisk betydelse. Placeringen av de fyra ansiktena känns bara rätt.
Ett omslag utan detaljer och krångel men som ändå tycks säga så mycket. Jag vet att The Shadows på sin andra LP hade en motsvarande idé, det är bara det att Beatlesomslaget är så många gånger snyggare.
Titta och njut. varsågod Lars. Din tur.
Per
Kul valt tema för en duell, Per. Beatles var ju först också med att lyfta omslaget till en del av den totala upplevelsen. Mitt förslag blir det omslag som gjordes till deras kanske bästa LP, Revolver. Jag kan inte bestämma mig om den eller Rubber soul är bäst…
Omslaget med sin grafiska karaktäristik är som bekant gjort av Klaus Voorman, Beatlarnas gamle kompis från Tysklandstiden. Klaus var ju en multiartist vars talang sträckte sig från det musikaliska till det bildmässiga och jag tycker omslaget som är en kombination av teckning och collage (bilderna är tagna av fotografen Robert Whitaker, inte av Klaus) tog steget från det rent avbildande till det konstnärliga. Jag tycker att bilderna av Beatlarna känns väldigt nära och nakna. Nästan utlämnande.
Parentetiskt kan tilläggas att namnet på LP:n var långt ifrån självklar. Det fanns många förslag, ”Pendelum” var ett, ”Four sides of the of the Eternal Triangel” ett annat (Lennon förstås) och ”Beatles safari” ett tredje. Roligast var nog Ringos förslag, ”After geography” som en liten blinkning till Rolling Stones nyligen utgivna ”Aftermath”.
Klaus signerade omslaget på flera sätt, bland annat med sin namnteckning – kan du hitta den?
Lars
Bara ett par udda favoriter
Mina blogginlägg blir ofta systematiska märker jag. Ämnen, grupper, genrer eller årtal blir bakgrund till musiken. Denna gång tänker jag emellertid bara presentera ett par av mina alldeles egna favoriter som jag från första gången jag hörde dem kom att älska. Bägge är lite udda och spelas sällan nuförtiden. Hoppas du gillar dem.
1893 gjorde en viss Farida Mazar Spyropoulos succé tillika skandal med magdans i Chicago i en show betitlad ”The Algerian dancers of Morocco”. Den geografiska röran blev inte bättre av att Farida uppträdde under artistnamnet ”Little Egypt”. Magdans var vid den tiden okänd i USA men ”Little Egypts” charmiga och lättklädda dans föll den amerikanska publiken i smaken och hon kom att turnera länge med sin show runt om i USA (hoochie-coochie kallades dansen på typiskt USA-manér där och då). Och hon var inte ensam – det var fler som red på framgången och lånade hennes alltmer mytomspunna namn i liknande shower.
Legendariska Jerry Leiber och Mike Stoller skrev en låt om henne och hennes framträdande, som först spelades in av Coasters som fick en hit med den 1961. Och visst är den charmig, men den inspelning som fick mej att rysa var inte den, utan den som kom 1964 med Downliners sect. Downliners ser jag som en av de absolut tidigaste punkbanden med helackordssolon och mycket högt tempo. Egentligen inte dom direkt i min smak, men just ”Little Egypt” är en riktig rockarrökare av klassiskt snitt ,där den skramliga, lätt punkiga, inramningen passar utmärkt för att illustrera en show på ett tivoli eller vilken miljö nu det var som Little Egypt uppträdde i.
Eller vad tycker du?
Downliners Sect – Little Egypt - Original
Mitt andra val är en Randy Newman-låt först inspelad som singel (men inte utgiven) av Animals 1963. Deras version kom först på LP:n ”Eric is here” 1967. Newman spelade själv in den först 1970. Tom Jones fick också en hyfsad hit med den för några år sedan. Men det är den version som Three Dog Night gjorde samma år som Randy själv gjorde det, som tillförde magin och som gjort den till en av mina favoriter.
Innan vi lyssnar på den så ska jag bara nämna att det lätt kufiska namnet på gruppen lär härröra från den australiensiska urbefolkningens metod att skydda sig mot kalla nätter (!). Det sägs att när det var kyliga nätter så delade man gärna sin sovgrop med en varm dingo, den lokala vildhunden. Var det riktigt kallt tog man sig två hundar och en riktig skitkall natt kallades – förstås – A three dog night.
Och vem minns, apropå texten, inte dom första röjarpartyn man var på, där folk drack öl och rökte konstiga saker (ja, dom andra alltså!). Trots att mamma varnat…
Three Dog Night – Mama Told Me Not To Come
Lars
PS Jo, det är Farida på bilden ovan DS
P J Proby i Uppsala!
Men Julen 2010 gästades Uppsala av en gammal favorit som inte bara kom och vände utan stod hela sex kvällar på stadsteaterns scen i Göran Engmans julshow. Den läsare som missade detta är att beklaga - det var en STOR upplevelse.
Att artister fortsätter vara aktiva långt upp i åren börjar bli så vanligt att man kanske inte ska låta sig förvånas, men nog var det märkligt att en man som vandrat 72 år på moder jord hade en så suverän, och från sextiotalet i allt väsentligt intakt, sångröst.
Som kvällens värd var Göran Engman i centrum. Den första delen av kvällen var det han som stod för sången. Men innan vi tog paus kom vår hjälte in på scenen och med värden sjöng duett i All I have to do is dream och The sun ain´t gonna shine anymore.
Andra delen tog PJ över och visade sig vara en säker showman med trevligt mellansnack och uppenbar känsla för hur man charmar damer - och herrar! - av alla äldrar.
Inte minst njöt vi av hans berättelse om hur bilden av honom som byxspräckare uppkom: På en show spräckte han brallorna vid ena knäet. Oavsiktligt. Inte så mycket att skriva hem om kan tyckas, men rykte uppkom att någon dam hade sett något synnerligen uppseendeväckande i sprickan. Eftersom den var vid knäet kunde en road PJ bara notera att det hade ju varit verkligen intressant om det nu bara hade varit sant!
PJs överraskade nog en del av oss som hoppades på en hitparad. Men överraskningen var helt OK för hans versioner av The price of love, Love me, If I can dream, The night has a 1.000 eyes och Three steps to heaven var alldeles utmärkta.
Men det var när han, äntligen, kom in på egna hits som håret riktigt reste sig på min kropp. Hans version av Somewhere var originell och fantastisk redan när jag hörde den första gången 1965. Med fotfäste i både låtens musikalbakgrund och hans egen rockprofil levererade han med en röst som ingen kunde härma. Och tänk, på Uppsala stadsteater i december nådens år 2010 lät den nästan precis likadant!
En upplevelse så stor att jag knappast tänkte på att avslutande Hold me inte hade riktigt 1964 års glöd. Men, kära nån!, han - och vi andra - har ju blivit 56 år äldre! En bra låt är en bra låt. Alltid.
Med en ungdomlig puls i våra ådror och stora leenden på läpparna lämnade Lars och jag med fruar Uppsala stadsteater.
Som en ofrånkomlig notis måste nämnas att basen i det annars lokalt rekryterade bandet hanterades av Anders Forslund. Just det, han i Mascots som också visslade ett litet eget solo. Bonus!
För läsaren som behöver uppdatera sitt PJ Proby-kunnande kommer här några låtar från Spotity, varsågod!:
PJ Proby
Per
Duell - Bästa låt från Tio i topp 1961
1961 års tio i topp-lista erbjöd redan då en hel del bra musik, även om det som skulle bli klassiker inte var så många. I min värld är höjdpunkten på det första årets lista förstås ”Hit the road, Jack” med Ray Charles. Skriven och först inspelad av Percy Mayfield Percy Mayfield – Hit The Road Jack fick den sitt stora publika genombrott med Ray Charles´ mäktiga arrangemang. Låten är tillägnad Jack Kerouac, du vet han med romanen ”On the road” från 1957. Självklart landade Ray med låten också på Billboard-listan.
Ray´s musik var i alla avseenden bred. Han blandade friskt ur blues-, country-, soul- och gospellådorna och nådde tidigt över rasgränserna. Jag tycker också att man kan höra den inspiration han gav Motown-artisterna i mycket av hans musik. Ray´s varma stämma och de extremt säkert producerade plattorna gjorde många av hans inspelningar till klassiker i ordets rätta bemärkelse. Tillsammans med ”Georgia on my mind” och ”What´d I say” så är ”Hit the road, jack” kanske hans främsta. Och så tidigt som 1961 fanns alltså detta fullgångna mästerverk på listan och ställde förstås mycket av den käcka popen från samma år i skuggan.
1961 års tio i topplista ägdes av Ray, God bless his memory!
http://www.youtube.com/watch?v=Q8Tiz6INF7I
Lars
Hmm, han kan vara ganska så svår att möta, den gode Lars! Ibland väljer han duellarenor som är svåra att hantera för bortalaget.
Tio-i-topp startade den 14 oktober 1961 så det året hann bara 27 låtar vara med på listan. Läsaren av denna blogg vet säkert att Eddie Hodges toppade första listan med I´m gonna knock on your door och att Anita Lindbliom var förste svensk att toppa med Sånt är livet den 25 nov. Första listan hade också svenska låtar med Lill-Babs, Siw Malmkvist och Violents klassiska Alpens ros. Alla tre åkte ut efter en vecka.
Hade närapå tänkt att ta Violents som min favorit (vem kan inte älska det gitarrsoundet??) men det blir lite väl mycket David (utan slangbella!) mot Goliat. Ray Charles är onekligen en av de stora och Lars låtval en av hans bästa från en lång karriär.
Nej, jag möter Ray Charles lite väl seriösa ansats med en låt som jag nämnt förut i ett blogginlägg. Låten som med en underbar glimt i ögat ironiserade med alla de fåniga texter som förekom i sextiotalets början. En låt vars trallvänliga melodi helt enkelt inte går att ogilla och som lämnar kvar ett leende på läpparna långt efter att den klingat ut:
The Viscounts – Who Put The Bomp (In The Bomp Bomp Bomp)
Per
