perolarssextiotal

När det begav sig på 60-talet var det ingen av oss som tänkte en sekund på att våra idoler skulle finnas kvar i femtio år till. Ännu mindre att vi skulle läsa deras memoarer.

Men nu kommer böckerna en efter en. Bob Dylan redan för några år sedan, Ronnie Wood, Keith Richards, Ozzie. Pete Townshend lär vara på gång. Den måste man läsa!

Att undertecknad skulle kasta sig över idolen Neils Youngs bok förstår alla bloggens trogna läsare (se arkivet för juli 2010). Den finns nu på svenska med titeln ”Fredsförklaring” men jag kunde inte vänta på den utan har läst ”Waging heavy Peace – a hippie dream”.

Det är ingen traditionell memoarbok. Den börjar våren 2011 när Neil i kretsen av sin familj öppnar ett paket från Pegi, hustru sedan 1978, som innehåller ännu en svåråtkomlig pryl till den modelljärnväg som Neil älskar passionerat. En sida längre fram läser vi om när CSNY spelade in LPn American Dream 1988 varefter en av de många gamla bilar Neils samlar på presenteras. Innan första kapitlet är slut möter vi för första gången – av flera - Neils senaste projekt, Puretone, jakten på den perfekta ljudåtergivningen av musik.

Så fortsätter boken i 68 kapitel som varierar mellan 14 rader och 16 sidor. Första intrycket är onekligen förvirrande men man vänjer sig och märker att boken har några tydliga linjer.

Mest återkommande är så klart minnen från livet som artist. Många handlar om sextiotalet. Neils band i Kanada och Buffalo Springfield berörs kärleksfullt men också tiden med CSNY återkommer ofta.

Kärleksfullt är en beskrivning som gäller nästan allt Neil tar upp. Han fullkomligt öser ur sig uppskattning över kollegor i branschen, filmmakare, producenter och så vidare. På 500 sidor hinner det bli bra många. En av dom som får extra beundran är Stephen Stills, ”han är min broder”. Hans första kärlek Pam, första hustrun Susan och Carrie som födde hans första son beskrivs ömsint. För fru Pegi räcker de hyllande orden nästan inte riktigt till. Pappan beskrivs med respekt. Man förstår att relationen inte alltid var den bästa men vid begravningen 2005 grät Neil hejdlöst.

Neils kärlek till gamla bilar återkommer med personliga beskrivningar om minnen och drömmar. Han funderar på att skriva en bok om bilar. Att han gillar att åka bil långt är tydligt. Samtidigt gillar att han bygga på sina egendomar på Hawai och i Kalifornien med 3 + 5 hus.

Vi får mängder av, visserligen korta men ofta intressanta, berättelser som t ex när Neil med Bruce Palmer åkte över gränsen från Kanada och hamnade i LA där de träffade Stills och bildade Buffalo Springfield. När de skulle över gränsen sa de i tullen att de egentligen skulle till Vancouver men vägen i USA var bättre! Läsaren får mängder av minnen från scenen och om flera låtar som Ohio och Like a Hurricane. Kul läsning även om det sällan blir sensationellt. Det ska möjligen vara att han gillar att spela in när det är fullmåne!

Döden återkommer i texten. Neil berättar flera gånger om hur han tar emot dödsbud om nära vänner och sparar inte på sorguttrycken. Han berättar också öppet om sina hälsobekymmer. Redan som sexåring fick han polio och på vägen till Los Angeles 1966 sitt första epileptiska anfall. Det har inte hindrat honom från att röka harsh tämligen obegränsat. I andra kapitlet får vi veta att han helt lagt av att röka och dricka vid 66 års ålder.

För en som gillar Neil Young är detta obligatorisk läsning. Detta är hans egna ord, tankar och känslor. Han är hela tiden ärlig och öppen men blir sällan djupsinnig. Det är sådan här han är, Neil Young. Eller åtminstone var förra året när året skrevs. En 66-årings tankar och känslor. Sedan dessa har han hunnit göra ett nytt album med Crazy Horse och startar nu en turné som lär komma till Sverige.

Alltid på resa framåt, alltid på jakt efter nya vägar och utmaningar. Hur kan man annat än älska honom?

Per 

Uppsala den 12 oktober 2012

Kanalchef Elle-Karin Höjeberg

P2 Sveriges Radio AB

Vi som skriver detta brev är två genuina älskare av sextiotalets populärmusik. Vi driver sedan mer än tre år tillbaka en blogg, perolarssextiotal.blogg.se och vi har tidigare gjort radioinslag i ämnet i närradio, reklamradio och senast i Radio Uppland. Vi medverkar också som föreläsare och som DJ:s i olika sammanhang. Då förstår du säkert vår passion.

Skälet till att vi besvärar dig med ett brev är att vi är säkra på att SR, likt Fafner, ruvar på en stor skatt – säkert många program, konserter och intervjuer från detta gyllene musikdecennium. Vi skulle förstås vilja att detta återigen gjordes tillgängligt för en publik som vi anar är större än man kan tro. Ett av skälen till vår tro är att när vi besöker konserter med artister från den perioden så är det långtifrån bara besökare i vår ålder - vi var tonåringar på sextiotalet bägge två - utan de fullsatta evenemangen har en åldersmässig spridning som sträcker sig långt ner i åldrarna. Musiken tycks ständigt finna ny publik. En andra sak som också pekar mot ett ökande intresse är förstås de storsäljare i bokform som exempelvis Keith Richards och Marianne Faithfuls memoarer blivit.  Intresset för dessa ikoner tycks inte dö. En tredje är den uppmärksamhet som Polarpriset röner när det tilldelas en Paul McCartney en Bob Dylan eller en Pattie Smith. Det är nog så att priset inte delas ut för senare års arbeten utan främst för den mark de bröt för länge sedan. 

P 2 har ju redan idag en spännande profil som spänner över (om vi begränsar oss till det rent musikaliska) klassisk och nutida musik över jazz till folkmusik och visa. Den musikaliska mångfalden är imponerande men vi tror att den skulle kunna bli ännu bättre om man uppmärksammade oss som saknar något återkommande program om sextiotalspop. Och, som sagt, vi tror vi är fler än man kan tro.

Vi skulle till exempel inte kunna tänka oss något bättre än att avsluta arbetsveckan med att slå på P 2 inför fredagsmyset och lyssna på en live-konsert eller ett annat program med Beatles, Manfred Mann, Kinks eller något annat klassikt band. Säkert finns också material med svensk profil. Sextiotalet var ju inte heller bara musik utan kultur, mode, film och mycket annat.

Vi inser förstås att, även om du tycker att det är en intressant idé, så kan det ta sin tid att genomföra något sådant. Vi gissar att man inte rotar i programtablåerna hur som helst. En eller ett par timmar i veckan på en fast tid skulle ändå kännas som ett spännande mål att sätta upp. Tycker vi alltså. Frågan är vilken din reaktion är? Behöver jag säga att vi är väldigt nyfikna på ditt svar.

Med vänlig hälsning

Per Davidsson  och Lars Tegelberg