Filmmusik: Leone/Morricone
I januari skrev Lars inlägget ”Musiken vi hörde i biosalongen”. Där kunde vi återvända till några av decenniets mest klassiska rullar. Min egen biosmak var smalare. Det var western-filmer och James Bond som gällde, förutom en och annan krigsfilm. Det ska bli ett särskilt inlägg om Bondmusik senare här, nu har ju premiären av Bond 25 skjutits upp till hösten så det kanske dröjer. I westernavdelningen var det Serge Leones filmer som stack ut. 60-talet såg fyra tunga bidrag till ”Bästa-filmen-någonsin-listan”. Här ska inte djuplodas i filmernas cineastiska kvalitéter. Det räcker mycket långt med filmernas musik.
Italienaren Ennio Morricone är i dag 91 år och har en filmmusikalisk meritlista som slår det mesta. I minas öron allt annat. Det ges fortfarande ut samlingsskivor med hans bästa melodier. I detta inlägg fokuserar vi på de fyra sk spagettiwesternfilmerna från 60-talet. Där var musiken så viktig att regissören ville att den skulle vara skriven innan filmning så att kameran kunde gå med musiken i bakgrunden.
Det började alltså 1964 När Clint Eastwood fick sitt genombrott i ”För en handfull dollar”. Redan här i huvudtemat visade Morricone sin känsla för oemotståndliga melodier som i sig bär den spänning och känsla av mystik som gör filmerna så småläskiga och lockande.
https://www.youtube.com/watch?v=HjjDOdaFZg0
Den andra filmen, ”För några få dollar mer”, har ett tema som påminner om det föregående så vi hoppar det. Men här samlas de snygga spåren tätt. Bara titeln ”Vice of Killing” är bra, för att inte tala om låten.
https://www.youtube.com/watch?v=PJopL220kuE
En annan gobit är ”Bye Bye Colonel”. Man behöver inte se filmen för att njuta av musiken, men visst blir den ännu bättre då.
https://www.youtube.com/watch?v=cjO9BP5dyps
Nästa film är den mest klassiska. ”Den onde, den gode, den fule” kom 1966 och är ett mäktigt mästerverk från början till slut. Lars spelade den berömda titelmusiken i sitt inlägg, en hit för Hugo Montenegro i en sämre version för övrigt. Filmen har ytterligare ett par musikaliska njutningsstunder. ”Marcia” är en sådan där sällsynt melodi som står rakt upp, helt och hållet för sig själv.
https://www.youtube.com/watch?v=jvU1dOvq608
”The Story of a Soldier” ’är ett annat exempel på motsvarande sak.
https://www.youtube.com/watch?v=8LUok8dMsSw
Så har vi filmens klimax. Kanske filmhistoriens häftigaste. Långt, utdraget på det sätt bara Sergio Leone behärskade. Musiken bidrog starkt. ”Ecstasy of Gold” heter spåret.
https://www.youtube.com/watch?v=PYI09PMNazw
Nästa film är min egen favorit, alla filmkategorier. ”Once upon a time in the West” som på svenska fick titeln ”Harmonica en hämnare”. Någonstans i mitt minne vill jag komma ihåg att den i Sverige först enbart hette ”Harmonica” som ju är en bättre titel. Den tyska titeln är en pärla: ”Spiel mir das lied vom tod”. En snygg hänvisning till musiken.
Den kom 1968 och har Charles Bronson (bilden ovan) i den hjälteroll som Clintan haft i de tidigare filmerna. Nja, hjälterollen är lite annorlunda, inte alls så enkel. Han ska hämnas sin bror som mördats av Henry Fondas rollfigur Frank. Denne Frank ska röja undan en ranch som står i vägen för ett järnvägsbygge, en på 1800-talet central symbol för Amerikas utveckling. Ranchen ägs av Jill (Claudia Cardinale) som i filmens början blir änka genom Franks försorg.
Någon har lagt ut ett mycket snyggt klipp på You Tube med scener och musik ur filmen. Morricone har på Wagnervis skapat teman för de olika huvudfigurerna. Klippet inleds med Jills tema. Efter ett intro kommer en kvinnoröst med den vackraste melodin som överhuvudtaget gjorts. Den ska spelas på min begravning. Så kommer Harmonicas tema. Fyra toner på munspel. Långsamt går luften igenom instrumentet och de fyra tonernas kombination ger en ödslig känsla, orealistisk för oss 2000-talets bekväma människor. Den här mannen ska hämnas, det förstår man. Sedan kommer Franks tema, spelat på en rejält distad gitarr. Så småningom den mäktiga musiken som hörs i filmens slut. Ni får också lite pistol-pang-pang, det är ju en Westernfilm!
https://www.youtube.com/watch?v=ViEsSSDgO-s
Filmer att återvända till, många gånger!
Per
Om mode och musik och inte ett ord om något annat.
Sextiotalet var förstås musik, i första hand, men det var mode också. Många artister blev stil-ikoner och jag tänkte presentera några de mest välklädda. I mina ögon alltså. Här finns annars mycket att hämta. Och modeskaparna, många av dem, blev legender. Modet gled från pasteller i början av decenniet till hippie-blommigt i slutet. Jag minns särskilt en gång i gymnasiet då ryktet gick att Ströms fått in blommiga slipsar och den tok-skolkning som följde. Jag har min kvar. Minikjolar, paisley-mönstrade skjortor, Beatles-boots och stövlar från courreges var stort. Twiggy var supermodellen och Mary Quant regerade från sin modetron. Här kommer några av mina favoriter.
Petula Clark höll sig alltid till en stram men spännande garderob. Kvinnligt konservativ men tidsmedveten skulle jag säga. Cool är nog ordet du letar efter när du ser den klassiska videon.
https://www.youtube.com/watch?v=k4d_0EJRFIM
Beatles. Cardin eller Millings? Vem bryr sig. Vem bar inte dess kraglösa kavajer om men kunde komma över dom. Stilbildande under första hälften av sextiotalet är närmast en underdrift. Klädmodet styrde de också fram mot det spektakulära Pepper. Här finner vi dem tidigt, med en smart outfit.
https://www.youtube.com/watch?v=Jzy4R8EbWJ4
Go-go-dansarna blev skyltfönster för det nya djärva modet. Idag känns denna företeelse för många daterad och nedvärderande för deltagarna, men på den tiden det begavs, så var det snarare en deklaration av självförverkligande och bejakande av den kvinnliga sexualiteten. Typ tvärtom.
https://www.youtube.com/watch?v=F-XgtD59vPA
Cher var och förblir en modegudinna. Hennes outfits har över decennierna inspirerat tusentals, även om det startade en smula trevande, som i denna kylslagna video, med parhästen Sonny.
https://www.youtube.com/watch?v=bS3O5zg290k
Mick Jagger. Jag säger bara Mick Jagger. En kvinnlig vän beskrev en gång denne sex-ikon som en klädhängare på vilken man hängt ett kycklingsskinn. Inte vet jag, jag är av fel kön för att kunna bedöma Micks sexighet, men en sak ska jag ge honom. Hur cool kan man vara bara i en t-shirt och ett par mjukisbrallor? På sextiotalet!
https://www.youtube.com/watch?v=SGyOaCXr8Lw
Avslutar med Gloria och med den frigörelse sextiotalet medförde för flickor och kvinnor. Jag fattar inte hur det har kunnat svänga så fort. Alltså – mer mode.
https://www.youtube.com/watch?v=qAXymWATxcM
Lars
Någonting riktigt dåligt eller En skivsamlares vånda
Incredible String Band. Vad säger det dig som lyssnar?
Detta blir ett annorlunda inlägg på bloggen. Det du som läser kan vänta dig är ju någonting positivt eller i alla fall intressant. Möjligen lyckas jag med det senare här men detta inlägg handlar om besvikelse. Personlig sådan.
Som den vane läsaren vet är jag en skivsamlare. Långt ifrån det högre nationella skiktet bland dessa men jag försöker med viss envishet och konsekvens leta upp och eliminera rockhistoriska kunskapsluckor. En sådan har varit denna konstellation. Förmodligen hörde jag dom redan på sextiotalet men de hamnade inte i samlingen.
Någonstans (om inte annat I “skivsamlarbibeln” “1.001 album du måste höra innan du dör”) hade jag förstått att min samling måste innefatta LPn The Hangmans Beautiful Daughter som kom 1968 och nådde femte plats på den Brittiska LP-listan. Trogen min inre kompass att inte missa när en sådan skiva hittas I en affär gjorde jag härförleden ett inköp I Uppsalas utmärkta butik Open Mind.
Men vad kom ut ur högtalarna när skivan snurrade på tallriken?? Tja, någonting minst sagt flummigt. Tramsigt. Antydningar till melodier som sällan fullföljs. Inte någon stadig rytm just någonstans. Konstigt, ja till stora delar ganska jobbigt.
Alltså har jag missat något. Min grundläggande lyssnarfilosofi är nämligen att om ett musikaliskt verk beröms av flera experter innehåller det en kvalité som är värd att upptäcka. Det går egentligen inte att tala om “fel eller rätt” när det gäller musiksmak men jag tänker som så att de som hittar ett verks kvalitéer – alltså tycker om det – har hittat rätt till skillnad från den som skakar på huvudet åt musiken. Med andra ord: jag har fel. Om Robert Plant sagt att bandet var ett föredöme för Led Zeppelin. Om ovan nämnda “bibel” skriver om “storslagenheten I betraktelsesättet, texterna och musiken” är det uppenbart att jag är lost. Det är ju jobbigt!
Bara lite om bandet: Incredible String Band bildades i Edinburgh 1966. Gruppens grund var Robin Williamson och Mike Heron. De sjöng och skrev låtarna. Guppen var aktiv till 1974 och släppte hela tolv album varad Hangman var det tredje. De återuppstod 1999.
Jag avrundar detta inlägg med länkar tre av skivans spår som 1.001 Album rekommenderar. Detta I tydlig avsikt att du som läser ska fundera över min text ovan. Har jag fel eller rätt? Notera att den första länken är 13 minuter! Blir du entusiastisk har You Tube en länk till hela albumet.
https://www.youtube.com/watch?v=GvvblmN1hEw
https://www.youtube.com/watch?v=KCcmgUpkabM
https://www.youtube.com/watch?v=bH-pt4fBeS4
Om du som läser hör något du vill upplysa mig om blir jag djupt tacksam. Jag har ännu inte sålt skivan.
Per
Roliga lårar? Döm själv.
Under sextiotalet gjordes en hel del populärmusik som gjorde anspråk på att vara rolig. En del lyckades, andra gick det sämre för. Inget åldras så snabbt som humor, men vi ska inte vara för hårda utan betrakta försöken med de sextiotalsöron vi då bar. Och återseendets glädje finns ju alltid där för oss entusiaster, så här kommer en lite provkarta på roliga låtar från det gyllene musikdecenniet. Jag överlämnar till läsaren och lyssnaren att ha roligt eller ej.
Denna djup tragiska historia från Napoleon XIV handlar om effekterna av ett påtvingat uppbrott från den man älskar. Alltså att bli lämnad och övergiven. Artistnamnet på singer/songwritern Jerry Samuels antar jag inspirerats av myten(?) att många intagna på mentalsjukhus tror de är Napoleon. Låten blev en stor hit och B-sidan på singeln var samma låt spelad baklänges. Kanske var Jerry också galen? Någon karriär inledde hiten emellertid inte.
https://www.youtube.com/watch?v=C0rgeQ0QD-o
Monty Python förknippar vi väl mest med sjuttiotalet, men denna låt är från sent sextiotal. Det är ju egentligen inte en sång utan en sketch, för utan körens reaktioner så skulle det hela förstås falla platt som en nyhuggen tall. Jag har förr gapskrattat många gånger när jag sett den och till och med nu så lockar den fram ett leende på mina läppar. Lika klassisk som papegoj-sketchen.
https://www.youtube.com/watch?v=FshU58nI0Ts
Nån mer än jag som gillar Snobben? Jag älskade den lille Beaglen som hade en så levande fantasi och var så självständig gentemot sin husse, Charlie. När han drömde sig tillbaka till WW I som flygaress och ständigt fick sin koja pepprad av den förbannade Röde Baronen. Verklighetens röde baron var Manfred von Richthofen som var ledare för den legendariska Jagdgeschwader 1, av sina motståndare kallad The flying circus och vann 80 luftdueller innan han sköts ner och dog i slutet av kriget. En värdig motståndare för Snobben. The Royal Guardsmen hyllade Snobben med lite ”Freddie-dans” eller om det är ironiska marsch-steg?
https://www.youtube.com/watch?v=Oxzg_iM-T4E
Vi har ju en generös tolkning av vad sextiotalet var, Per och jag och därför tar jag med denna låt inspelad 1972. Den är fortfarande, i min bok, skitrolig i sin ironiska självbetraktelse över Rockvärlden och dess villkor. Den är besläktad med andra självbekännelser som It´s only rock and roll and I like it (även om den kanske lutar mer åt det rått cyniska hållet). Men denna är kul!
https://www.youtube.com/watch?v=-Ux3-a9RE1Q
I Sverige då? Jodå, även om det i detta fall var importerat så att säga. Hello Muddah, hello Fadduh var textsatt av Allan Sherman till en gammal klassiker, Amilcare Ponchiellis Dance of the hours. Cornelius gjorde den lika odödlig som hönan Agda i Sverige. Själv var jag aldrig på koloni, men på olika sommarläger. Kolonisterna hade kanske mer kul?
https://www.youtube.com/watch?v=6OQAqIbIRGA
Lars
