Peter Sarstedt
Nej, detta är inte tänkt som en runa. Ibland känns sådana nödvändiga men de är ju alltid lite tråkiga. Så jag har inte satt in årtal i rubriken ovan.
Nej, det är bara så att när jag läste notisen om Peter Sarstedts bortgång påmindes jag om att i skivhyllan står hans första LP lite ensamt inklämd mellan Santana och Leo Sayer. En suveränt bra LP. Förutom LÅTEN så finns där många fina låtar.
Just det, låten med stora bokstäven är ju den här:
https://www.youtube.com/watch?v=L8XQZYIiNgo
En sådan där låt som genom en genial enkelhet sitter som fastgjuten i skallen efter bara någon lyssning. En refräng med de mest självklara ackordbytena men en helt perfekt melodi och så den där oemotståndliga dragspelsslingan som nästan inte kan sluta gnola på. Den toppade i 14 länder.
Peter Sarstedt var en singer-songwriter några år innan det ordet var uppfunnet. Född i Indien 1941 var han 28 år när hans stora hit kom 1969.
Min LP heter lite enkelt Where do you go to my Lovely efter hiten. Jag tror det är hans första i en återutgåva för i diskografierna heter den Peter Sarstedt. Hela plattan präglas av hans ganska enkla men mjuka röst. Den är lågmäld men man känner en energi och inlevelse.
Uppföljaren till stora hiten hette I am a Cathedral. Jag hittar den inte i liststatistiken. Synd, för visst är den bra:
https://www.youtube.com/watch?v=YiAgHOVMGfA
Min LP har flera mysiga låtar med snygga ackordväxlingar på den akustiska gitarren samtidigt som orkesterarren känns perfekta. Sons of Cain are Abel är en favorit för mig.
https://www.youtube.com/watch?v=8bDY9tVYF_g
Mer mys i Once Upon an Everyday:
https://www.youtube.com/watch?v=X0t8a0iOYDo
Nu kunde Peter Sarstedt variera sig från den klassiska singer-songwriteer-stilen. Den här heter Many Coloured Semi Precious Plastic Easter Eggs och låtyetr nästa lika kul.
https://www.youtube.com/watch?v=ecgXddl6KB0
Låt mig avsluta låtkavalkaden med den som blev en mindre hit något år efter Where do you go to my Lovely, Frozen Orange Juice.
https://www.youtube.com/watch?v=WNSYjR8GUQc
OK, Peter Sarstedt kan inte räknas till sextiotalets stora legender. Men dom är ju så många, alla de som gjorde vårt favoritdecennium så rikt på bra musik. De kan inte vara legender alla!
Eftersom detta inte är en runa går vi inte in på hans bröder, som också sjöng, och annat sånt. Peter Sarstedt gjorde en härlig klassiker och en riktig goding till LP i min samling. Det räcker för en välförtjänt hyllning!
Per
Ur skivbacken part one.
Jag har flera skivbackar fyllda med musik som jag över åren köpt på mig (nån gång ska jag som Polaren Per föreslagit) katalogisera dessa och få lite bättre överblick. Fast det finns en viss charm med att dyka ner i dem ibland och få den där härliga Aha-upplevelsen när man hittar en bortglömd pärla. Det finns backar för singlar, Ep och LP, allt på vinyl förstås. Häromdagen när jag letade efter en viss EP så stötte jag på ett av de tidigaste förvärven som det var så länge sedan jag spelade. Men som den spelades när det begavs sig. Jag var verkligen inte bortskämd med pengar till skivor så de köp jag gjorde var noga övervägda. Jag tänkte i några inlägg presentera några skivor ur dessa gömmor och jag börjar med detta mitt fynd – The Rolling Stones första EP.
I januari -64 kom den som en uppföljare till deras första singelhit, ”I wanna be your man”. Det var innan de gav ut eget material så det rör sig om fyra covers. Men som de gör dem!
Vi tar låtarna i tur och ordning.
1. By, Bye Johnny. Låten är förstås en Berry och är hämtad från hans album ”Rockin´at the Hops” från 1960 (Chess Records) och är en uppföljare till hans tidigare Johnny B. Goode. Här går historien vidare och berättar om Johnnys tårfyllda farväl från sin mamma när han var på väg att bli upptäckt och hon hade satsat sina sista banktillgodohavanden på en biljett till West coast. Chuck är som vanligt rätt självbiografisk och låten tillhör hans allra bästa och stenarna förvaltar arvet väl med en gapig (på ett bra sätt) Mick och med tunga och skitiga gitarrer. Att den är slarvigt mixad och producerad bidrar bara till live-känslan. För många unga som var svältfödda på tung r&b blev säkert denna låt favoriten.
https://www.youtube.com/watch?v=oQpBp4ChEv8
2. Money. Nästa låt har man lånat från det rika Motown-arkivet. Det är en Gordy/Bradford-komposition och blev en rejäl hit för skivmärket. Jag brukar ofta säga att original slår kopior men i detta fall så kickar stenarna ass med originalartisten Barret Strong. Eller kopia – jag vet inte. Det verkar som om stenarna tagit Strongs version och malt sönder den beskedliga blusen (?) och slängt ut pianoklink och tamburin (som ligger gräsligt långt fram i ljudbilden) och tryckt ihop resterna till en ruggigt tät r&b med rullande gitarrer och ylande munspel. Den lätt cyniska texten blir dessutom betydligt trovärdigare i Micks mun. Det blir som att slänga sig på ett tåg och bara hålla fast allt var tygen håller. För jämförelsen skull lyssnar vi på bägge versionerna.
https://www.youtube.com/watch?v=ijEgfnJuirA
https://www.youtube.com/watch?v=PT6oFiR9UrQ
3. Nästa spår är en mjuk Arthur Alexander-låt,” You better move on”. En Country soul-låt av mästaren på detta område. De lägger sig också pietetsfullt nära originalet med Brian på akustisk gitarr och med en Charlie som får göra det han är mästare på – spela jazz. Mick är ovanligt återhållen och trots att detta är nog den låt som ligger närmas en cover så bjuder den på en smula vila mellan rocklåtarna. Det är en låt som inbjuder till att bli lite pekoralistisk men de klarar sig, om än med en hårsmån inte minst beroende av Keiths vassa ackord i sticket och att Mick bräker en smula på samma ställe (jo, han bräker).
https://www.youtube.com/watch?v=AKdfkPhNTzY
4. Sedan kommer min favorit, ”Poison Ivy”. Det tog lång tid innan jag fattade vad texten handlade om, men skit samma, den gick direkt in i maggropen på mig från första lyssningen. De har gjort flera versioner av låten men jag gillar denna lite tunga variant. Leiber/Stoller är upphovsmännen, kända inte minst för att ha levererat ett otal hits till bland andra Elvis. Denna var emellertid avsedd för Coasters som gjorde den till en lite studsig poplåt med Do Wop-drag. Det var inget för stenarna. Återigen fram med köttkvarnen och ner med Do Wop och ut kom en r&B-powerballad. Mick låter distanserad och lätt cynisk och Bill lägger en bombmatta av basgångar. Ruggigt bra.
https://www.youtube.com/watch?v=oe484ZPUJXw
Keep rockin´
Lars
Inte sorgligt men sant
Ett blogginlägg om en grupp som kom från till synes ingenstans 1965 och försvann nästan lika fort. Men vi unga fans visste när vi hörde något extra så för oss stannade minnet kvar. Eller hur, den här kommer du ihåg:
https://www.youtube.com/watch?v=SsnCSUU-x74
Just det, Take a Heart med The Sorrows. De kom från Coventry . Take a Heart var deras tredje singel. Det var gruppens enda hit.
Jag blir rejält överraskad när uppslagsverken talar om att den bara kom på plats 21 i England, inte ens top-twenty, och var inte alls med på Tio-i-topp, ens som försökslåt.
Men var man popnörd och tonåring på sextiotalet räckte det med att Lennart Wretlind eller någon annan spelade den i radions ”Pop 65” och när de alltid välkomna rysningarna pirrade i kroppen över en ny låt så satt den där.
Jag misstänker att de måste vara lite mer populära här hemma än vad den nu tillgängliga liststatistiken visar eftersom jag vet att jag lade beslag på uppföljare på ”Dannemans automatservice”, en guldgruva för oss ungdomar som billigt sålde singlar som hade varit i jukeboxar. Tydligen var det andra sidan som var A-sida, det trodde jag inte då för den här var ju riktigt bra, eller hur
https://www.youtube.com/watch?v=J__Ko7ASTtI
No no no no duger fortfarande fint som låttitel. Sextiotalsbanden hade en härlig förmåga att göra det enkla som fungerade.
När jag ändå gräver i minnet av denna konstellation måste jag spela baksidan till Take a Heart, kanske inte den bästa låt du hört den här veckan men en småsöt grej som framförs så där lite raspigt som man bara gjorde på sextiotalet:
https://www.youtube.com/watch?v=sns0gfyZmpY
Gruppen fick ge ut en LP som hette just ”Take a heart”. Vi måste ju ta med liter mer musik. LPn avslöjar att Sorrows var ett engelskt garageband helt i nivå med de mer berömda från USA. Här två exempel från LPn
https://www.youtube.com/watch?v=b5fvmIIhQwo
https://www.youtube.com/watch?v=-DRMzLNp0w8
Ha, valstakt! Men röjigt ändå. She´s got the Action och Come with me heter låtarna.
Bandets sångare var Don Fardon som ett par år senare skulle få en hit med låten Indian Reservation. Men det är ju en annan historia och inte alls så spännande som gruppen korta men energiska. Bandet har återförenats de sista åren. ja, varför skulle inte dom göra det, kan man ju undra.
Sorrows är ännu ett exempel på allt mysigt som fanns bakom de större namnen i det livliga, härliga sextiotalet. Inte superbra men fullt tillräckliga att återvända till i LP-hylllan.
Per
Ett nytt ord i svenskan.
Ett av årets nya ord är Dylanman. Definitionen är enligt vår språkliga expertis:
Dylanman – man som beundrar Bob Dylan och som anser sig förstå honom särskilt väl
Jag är inte säker på att det stämmer med min uppfattning och jag känner en del Dylanmän. Någon skulle rent av kalla mig själv för en sådan, vilket jag själv aldrig skulle göra. Men ordbokens definition låter mer som en Lundellman i mina öron. De Dylanmän jag känner är snarast av den uppfattningen att de inte förstår Honom och Hans texter särskilt väl. De är snarast ödmjuka inför texterna som ofta har så många bottnar att ”tolkningar” bara kan bli subjektiva uppfattningar om vad som lagts i texterna. Tack och lov tiger Dylan själv eftersom det ger Dylanmän outtömliga samtalsämnen och otaliga tillfällen att filosofera kring text och musik utan att besväras av något rätt eller fel.
Min erfarenhet av Dylanmän är att många är ganska lika mig. Det kan förstås också ha sin förklaring i hur mitt vanliga manliga umgänge ser ut, nämligen i övre medelåldern (ett begrepp som vi krampaktigt klamrar oss fram vid, trots att vi numera är äldre), hyfsat välutbildade och hyfsat välbeställda. Ofta växte vi upp i hem som nyligen och med nöd och näppe kravlat sig upp från arbetarklassen till en lägre medelklass med bostadsrätt i HSB, piano och Volvo, alla markörer för den nya statusen. Vi uppfostrades i femtiotalets tankevärld och blev vuxna i sextio- och sjuttiotalens. Brytningstid mellan barn och vuxen blev inte sällan komplicerad med inte så få konflikter med föräldra- och lärargenerationen rörande hårlängd, musiksmak och sexuell frigörelse. Det senare mest komplicerad för flickorna som emellertid aldrig blev Dylanmän.
Dylan blev ett sätt för många pojkar och unga män att definiera själva. Beatles var förstås också där och formade oss men mest på det musikaliska planet. Dylan gick djupare. Åtminstone efter ett tag. ”The times are a-changing” är kanske ett soundtrack för många Dylanmän. Den blev deras declaration of indipendence.
https://www.youtube.com/watch?v=Ivo2HKdWUzc
Det krävs alltså den riktiga bakgrunden för att bli en riktig Dylanman för att förstå honom och hans betydelse. Dylanmännen följde och utvecklades från början med Dylan och har levt parallella tidsmässiga liv. Trots detta är Dylanmännen inte till sin natur exkluderande utan tvärtom välkomnar man nytillkomna frälsta, dock alltid med en viss reservation. Dylanmän från Göteborg som jag känner kan ibland, mellan skål och vägg säga att man kan inte höra Dylan tala till sig om man inte åtminstone vid något tillfälle på sextiotalet suttit och rökt på i en risig kvart i Haga och spelat ”Tambourine man” gång på gång på gång på skivspelaren.
https://www.youtube.com/watch?v=OeP4FFr88SQ
Alltså för det första – för att vara en riktig Dylanman så ska man vara en jämnårig man med Dylan.
För det andra ska man uppleva sig som en rebell. Trots det svenneliv man lever är man innerst inne fortfarande en rebell. Det är ens innersta jag, men det kan man bara leva ut med andra Dylanmän. Icke-Dylanmän och särskilt kvinnor betraktar ofta Dylanmannen med milt överseende och ibland rent löje och talar om jakten efter en förlorad ungdom. Det är inte rättvist eftersom Dylanmännen inte är nostalgiska. De vårdar sig emellertid om den lilla rebell som bo i dem och vars existens bekräftas av Poeten. Det har fått den märkliga effekten att trots att Dylanmännen länge ansett att Dylan borde fått Nobelpriset så är de en smula besvikna över att han fick det. Det är nämligen något o-rebelliskt över att få det. Det gör honom till allmängods och den enda trösten är att han inte kom på prisutdelningen.
För det tredje. Dylanmannen är, till skillnad från Lundellmannen, inte okritisk. Han vet att allt Dylan gjorde inte var inspirerat av Gudarna. Det vet Poeten själv också. Däremot väcker frågan om vad som var Gudagivet och vad som inte var det rikliga tillfällen till sofistikerade, djupsinniga och filosofiska diskussioner mellan Dylanmän över en droppe Laphroaig för hälsan och välbefinnandet skull. Gärna grupperade i Chesterfieldfåtöljer i lugn klubbmiljö. Lundellmän grälar högljutt på enklare krogar över alltför många öl.
För det fjärde är en Dylanman ödmjuk. Det skulle aldrig falla honom in att kritisera någon som inte gillar Dylan eller försöka övertyga någon om Poetens storhet. Dylanmän missionerar inte. Den som inte förstår Dylan kan man inte bli arg på, bara hysa en smula medlidande med.
För det femte skulle en Dylanman aldrig drömma om att kalla sig för en Dylanman.
Nu tog blogginlägget slut. De ska inte vara för långa, men jag skulle kunna skriva mer om dessa män, men det får bli en annan gång.
Med det spelar vi som avslutning en trudelutt av Poeten som inte var inspirerad av Gudarna utan av något helt annat.
https://www.youtube.com/watch?v=BI-H_27NptM
God fortsättning
Lars
